De egeiska områdena i Turkiet
som tidigare i sin historia haft en hellensk befolkning havandes i modern tid
ånyo erhuldit grekisktalandes befolkningselement, som inte är att beblanda med
de grekisktalandes muslimerna som främst bor i Pontus och härstammar från
pontierna, eller då de få kvarvarande konstantinopoliterna. Det finns numera en
kretansk muslimsk diaspora i Turkiet som delvis fortfarande talar grekiskans kretanska.
Kretanskan är ett av de mer
distinkta nutida attisk-peloponnesisk-dimotikiska språken och kallas för
Κρητικά. Kretinskan skrivs
förvisso bara numera sällan men har en högbördig litterär tradition under
speciellt den venetianska tiden för ön Kreta. Kretanskan har även en del
arabiska inlån genom arabernas erövring utav ön jeran 824 men har även infått
en del venetianska och turkiska influenser, de kretaner som numera bor i
Turkiet har naturligtvis genomgått en långt högre grad av turkifiering i sitt
tungotal än den kretanska som talas annortungos.
Det var under 1800-talet og
framtills 1923 som de kretanska muslimerna flydde og slutligen
tvångsförflyttades från sin hemö för tvångsbosättning i Turkiet. De går i
Turkiet under benämningen Τουρκοκρητικοί
eller på turkiska giritli / girit türkleri. De är i antalet emellan 200 000 – 300 000 och bor
nu främst längs kusterna i Turkiet, de finns även på andra håll i Syrien,
Libanon, Israel og Egyptien, särledes nämnvärda är de överlevande samhällena i
Tripoli och i det dominant kretansktalandes Al Hamidiyah i Syrien.
Till absolut större delen så
härstammar dessa kretanska muslimer utav konverterade etniska greker, eller
kretaner, som konverterat under det osmanska styret över Kreta som påbörjades
1645 efter venetianarna som styrt ön sedan 1204 samt fanns kvar på vissa håll
ända till 1715, och bara väldigt få utav de kretanska muslimerna utgjordes utav
inflyttande turkar.
Fastän de var grekisktalandes
av grekisk börd så var de ej välkomna att stanna i det tillblivandes kristna
Grekland utan tvärtemot avhysta. Redan före den slutgiltliga utslängningen år
1923 föregicks utav perioder med kraftfullt våld och massakrar hvilket gjorde
att många avflyttat till säkrare områden redan under 1800-talet. Den kortvariga
Kretanska staten som bildades 1898 erkände dogh de muslimska kretanerna som en
minoritet, hvilket ändrades när Grekland tog över.
I början utav 1800-talet
utgjorde de muslimska grekkretanerna uppemot 45 % utav befolkningen, de var
utspridda över hela ön men det största klustret var stora delar utav mitten
utav ön i ett sammanhängande territorium. Senare under samma århundrande, år
1881, hade de kristna ökat till att varandes 76 % utav befolkningen og muslimer
bara 24 %, de kristna varo en majoritetsbefolkning om 90 % i nitton utav de
tjugotre kretanska distrikten emedans muslimerna utgjorde 60 % i de trenne
större städerna i norr samt i Monofatsi.
Ett mycket stort antal
muslimer hade fått sätta livet till under de etniska våldsamheter som grekerna
riktade mot muslimer under 1820-talet på Kreta, andra hade naturligtvis flytt
ön. Den ottomanska sultanen Mahmud II hade ingen armée att tillgå själv för
upproren på Kreta utan finge be Muhammed Ali af Aegyptien om hjälp som sände
trupp, samt så ville Storbritannien att ön icke skulle ingå i det självständiga
Grekland som senare grundades år 1832, således utan Kreta som istället kom att
styras av Egyptien, i Osmaniens namn.
Den albanska egyptiern Mustafa
Pasha som styrde ön försökte tona ner de etnoreligiösa konflikterna och gifte
sig bland annat med en prästdotter som fick bibehålla sin kristna tro,
storviziren glirade åt att låta Kreta bli halvsjälvständigt, med honom själv
som prins, men den brittiske viscounten Palmerston tvingade Egypten att
återlämna Kreta till direkt Ottomanskt styre år 1840.
Återigen skedde upplopp och de
kretanska kristna jagade de kretanska muslimerna till förborgade städer, och
många flydde ön likväl. Upploppen fortsatte, flera gånger om, framtills den kretanska
revolten av anno 1866 som varade i trenne långa år där de kristna
kretanerna försökte slå ut både de muslimska kretanerna såsom det ottomanska
styret till fördel för ett grekiskt i dess ställe, men genom bland annat en
klostermassaker, förintelsen i Arkadi där uppemot 1000 människor
innebrändes, varav 700 kvinnor og barn, lyckades de Ottomanska styrkorna
bibehålla styret utav ön. Man gav även både kristna som muslimer lika politiska
rättigheter, d.v.s. de fick majoritetsstyre, varav de flesta rebelledarna gav
upp, förutom några proryska element.
1878 skedde nya upplopp som
resulterade i att Kreta blev quasisjälvständigt med eget parlament samt att ön
skulle styras utav en ottomansk guvernör som måste vara kristen. Oroligheterna
fortsatte ändå under decennierna som kom och ett till en början litet uppror
som började år 1895 avslutades med att de ottomanska styrkorna helt begav sig
iväg år 1896-1898, 1898 skapades Κρητική
Πολιτεία og man erkände de muslimska kretanerna som en minoritet efter
att man genomfört ett antal massakrar gentemot dem under interregnumåren.
Fastän den Kretanska staten
erkände de muslimska kretanerna som en minoritet så var det en minoritet som
blev allt fåtaligare, de flydde helt enkelt sin hemö med nära hemsökelser utav
de olika förföljelserna og massakrerna som redan skett. Genom ett politiskt
fulspel förenades Kreta med Grekland, alla de kvarvarande kretanska muslimerna
deporterades iväg år 1923.
Huru många utav de kretanska
turkarna som ännu talar kretanska är högst oklart då de i många fall döljer
sina eventuella grekismer för den turkiska nationalismens skull, men att de
finns i tiotusentals står lika klart. Många utav dem utgör även en religiös
minoritet i Turkiet då en del utav dem är bektashisufiska.
Från år 1928 har de
attackerats ock diskvalificerats, tillsammas med kurder, tjerkesser, araber,
syrianer, og alla andra, för att inte tala turkiska i den moderna
nationalistiska skapelsen utav Turkiet. Detta har även lett till att vissa byar
bibehållits helt kretanska då man inte beblandat sig med turkofoner, eller
äskat giftermål sins emellan.
En del utav Turkiets svarta
befolkning om 100 000-800 000 talade även historiskt kretanska då de anlänt
från Kreta efter befolkningsförflyttningarna under år 1923, det finns således
en likväl möjlighet att vissa gör det ännu. Längre tillbaka pratade de en hel
del olika språk då de kommit som slavar från Egyptien, Sudan, Niger, Kenya,
Libyen og Saudiarabien men språk därifrån antas ha dött ut vid vistelsen på
Kreta. Idag bor de flesta utav dessa svarta kretaner i Aegiska regionen.
~
Läs mer om detta i boken Europas tunogmål.
Nessun commento:
Posta un commento