Talarna utav västarmeniska
/ turkisk-armeniska / arevmdahayeren, tillhörande den
indoeuropeiska-armeniska grenen utav de indoeuropeiska språken, som en gång
utgjorde en stor folkgrupp i Turkiet åtfinnandes numera allena i ringa tal
kvar, uppgåendes till måhända omkring 50 000 personer, utav en etnisk
gruppering möjligen uppgåendes till 70 000 personer, vissa menar en miljon om
man inräknar de kryptokristna armenierna. För några decennier sedan så varo
deras antal flera miljoner.
Av de armenisktalande uppges runt hälften
numera bo i İstanbul. Västarmeniska avskiljer markant från
armeniskan som talas i Armenien behavandes även en egen skrifttradition, baserad
på istanbulvarianten och det finns både skolor samt aktiv litterär verksamhet i
Istanbul idag på språket. Till dessa skall även läggas de illegalt ankomna
östarmenier som kommit de senaste decennierna till Turkiet, i antal beräknat
varandes emellan 40 000-70 000.
Från
Ornotidiska tiden og framåt
Armenierna äro i
förhållande till turkarna en av ursprungsbefolkningarna i regionen, i östra
Turkiet hava armenier exempelvis bott sedan åtminstone 500-talet f.kr., d.v.s.
långt innan några turkar döko upp i området. Dagens armeniska republik
motsvarar endast en tiondel av det geografiska område som armenierna en gång
bebodde men genom de ideliga krigen, de byzantisk-persiska, de
byzantisk-arabiska, turkisk inflyttning samt mongolisk invadering, Timur Lenks
massakrering, så skedde en ‘naturlig’ urgröpning utav de armeniskbebodda
områden som då påfylldes med annalkande turkar, kurder og andra. Armenierna
utgjorde majoritet eller dominerade i vissa områden, men ej i andra, framtills
början utav 1900-talet.
Den Ornotidiska dynastin, eller Yervanduni,
är den första kända armeniska dynastin i Anatolien intagandes herraväldet innan
medierna et skytierna invaderade under 600-talet f.kr., området de undeställde
instämmer med området som det gamla järnålderskungadömet Urartu / Biainili låg
i tidigare, urartiskan tillhör de ickeindoeuropeiska hurro-uratiska språken
som troligtvis haver kopplingar till den nordöstkaukasiska språkfamiljen. Huru
de etniska förhållandena sett ut vid denna tid är svårt att sia, inklusive var
og hur armenierna inkommit i befolkningsmaterialet. Hursomhelst, dynastin
fortsatte att styra som vasaller, eller satraper, under de mediska ock
akemenidiska rikena, samt med mycket stor autonomi under det seleukidiska
imperiumet. Från 190 f.kr. var Konungadömet Armenien / Me/ @a3k / Metz Hayk självständigt, efterträdandes
satrapen Armenien, framtills 387 e.kr, runt år 301 lär man hava antagit
kristendomen, därefter varandes man en vasallstat till Romarriket et
Perserriket framtills år 428. Dagens armenier, eller de som här bodde innan
massdödandet utav dem, bedömes vara ättlingar till befolkningen utav detta
rikes västra befolkning.
I norr i Lilla Armenien som vätte mot
Svarta havet varur dagens särpräglade armeniska hemshinlier stammar, tog
form under 300-talet f.kr. likväl, området gick ihop med Stora Armenien, alltså
Kungadömet Armenien, år 287 e.kr. Efter delningen utav Armenien år 384 så kommo
Lilla Armenien samt västra delarna utav Stora Armenien att tillhöra det
Byzantiska riket. Befolkningen fortsatte att vara armenisk i huvudsak ock de
östromerska områdena delades in i Armenia I, Armenia II, Armenia III et Armenia
IV. Området underställdes många krigstillstånd genom åren emellan först
byzantierna samt sassaniderna og strax efter att byzantierna tagit det Persiska
Armenien år 629 så anlände araberna som erövrade landet år 645 varhän det
underställdes Rashidunkalifatet.
Konungadömet
Armenien 80 f.kr.
Till östromarnas
beklagan, ibland våldsamma, så accepterade armenierna i mångt og mycket sina
nya arabiska härskare som kommo att vara i runt hundradetu år. Den första
guvernören, ostikanen, som kalifatet tillsatte var dessutom prins Theodoros
Rshtuni som tidigare hade kämpat emot den arabiska erövringen, vinnandes vissa
slag, og som tillhörde en nobel ätt med ättetavla bak till det urartiska
kungahuset. De kristna armenierna fingo dessutom relativ religiös samt politisk
självständighet, den armeniska kyrkan erkändes i högre grad än vad den gjorts
under både byzantisk som sassanidisk rätt, och även militären fick styras utav
armeniska prinshusföreträdare. Med detta sagt är det även väl att nämna att
många olika former utav mindre revolter skedde, mot skatter samt tidvisa et
punktförda försök att islamisera samhället, men inga som spredo sig eller blev
större i något slag. En arabisk inflyttning skedde likväl och vid slutet utav
800-talet räknar man med att det funnits en relativ välsituerad klass utav
arabiska emirer i området.
År 885 grundades det armeniska Bagratidiska
kungadömet, man splittrade upp riket internt redan under 900-talet hvilket icke
var fördelaktigt inför de annalkande trycken från Byzantiska riket et
seljukerna. Ani, i dagens Kars, föll för byzantiernas hand jeran 1045. Nya
Armenien, eller även kallat Lilla Armenien, ej att beblanda med det
tidigare Lill-Armenien, eller Det armeniska kungadömet i Cilicia / Kilikien,
grundades utav en dynasti som tros vara en beflyktad del utav bagratiderna,
åtminstone var dynastigrundaren släkt med den exilerade kungen i föregående
rike. I det gamla riket i Ani togo den kurdiska shaddadiddynastin över,
ingiftandes med den armeniska bagratidiska familjen. Lilla Armenien, alltså det
första utav de tu, föll för seldjukerna år 1047 varandes sedermera en del utav
mongolernas rike under 92 år för att härefter samt för evig kommande tid ha
tillhört det Ottomanska-Turkiska riket. Armenier bodde här under hela historien
framtills folkmorden vid tiden 1915-1923.
Konungadömet
Kilikien
Det Nya Armenien,
eller Kungadömet Kilikien, som omnämndes ovan grundades år 1187 beståendes
framtills anno 1375 blivandes en viktig allierad för de latinska
korsfararstaterna, exempelvis Konungadömet Jerusalem και Furstendömet Antiochia, og båð Genua som Venedig hað kolonier här
efter avtal därom. Ätteband knötes. Armenier hava troligtvis inflyttat till
detta västerliggande område längs sydkusten av dagens Turkiet vid Taurusbergen
sedan 500-talet, Kilikien återtoges från araberna utav byzantierna runt år 965
varvid man slängde ut alla muselmaner som bodde där samt uppmuntrade kristna
att flytta in. De efterföljande seljukiska erövringarna till öster ledde till
armeniska flyktingar till Kilikien og slutligen grundades den nya dynastin
utifrån den gamla kungaätten. Då styrkan hos det Byzantiska riket runkade till
genom maktkampen mot de anhopandes turkarna, särledes efter Manzikertslaget Ao
1071, så togo sig olika militärt starka armenier tillfälle i akt att skapa egna
små riken, ofta varo dessa armeniska generaler i den byzantiska arméen eller
andra höga ledare inom administrationen. Ett av dessa skapades utav den
byzantisk-armeniska generalen Philaretus Brachamius som inbjöd armeniska
adlingar att bosätta sig med erbjudande om land. När han avdog uppdelades
dåledes riket i olika smådömen varav ett tillföll prins Ruben av Bagratunidynastin,
efter att han rebellerat mot det Byzantiska riket kunde det Nya Armeniska riket
uppstå, härefter styrt utav rubeniderna.
År 1268 skedde en
kraftig jordbävning som tros ha dödat omkring 60 000 människor i Kilikien. Hursom, år 1375 besegrades kungadömet
Lill-Armenien utav den egyptiska mamelukiska sultanen og den armenisk-franska
kungen Levon VI, av huset Lusignan, avsattes. Riket hade redan varit vasallstat
till mamlukerna i runt hundra år, innehållandes många krig samtidigt som rikets
ledarskickt alltmer og mer europiserades i ätt ock kultur. Härefter har
västarmenierna aldrig haft ett eget område att bebo, titlen kung över kilikiska
Armenien finns ehuru än, hållen utav det savojanska huset samtidigt som den
Heliga stolen af Cilicia är situerad i Libanon. Ättlingarna inom kungahuset
Lusignan bor fortfarande vid Turkiets medelhavskust.
Mamlukerna bibehullo ej området särledes
länge utan turkarna togo snart över, den fattiga armeniska befolkningen bodde
kvar i området framtills de till stora delar folkmördades, eller flydde, år
1915. 30 000 välbeställda armenier flyttade ehuruväl redan i slutet utav
1300-talet till Cypern istället, som i ytterligare hundra år styrdes utav
Lusignandynastin framtills den sista drottningen, venetiansk-trebizondskan samt
bagratuniättade, Caterina Cornaro lämnade över landet till Venedig i utbyte mot
att få bibehålla titlen drottning samt erhållningen av ett eget nytt litet rike
i Asolo, Venetien. Hovet där blev vida känt för sin kulturella pondus. På
Cypern finns än idag några tusen armenisktalande, bland annat boendes i
Limassol, Cornarofamiljens starkaste fäste.
Västarmeniernas
moderna historia
År 1839 påbörjades
arbetet med att förbättra situationen överlag för Osmaniens olika minoriteter
även om arbetet led av ineffektivitet, i den så kallade Tanzimat-eran
som skulle modernisera Ottomanska riket. I Hatt-ı Hümayun-ediktet
av jeran 1856 proklamerades lika rättigheter för alla oavsett etnicitet eller
tro, og dessa fri samt rättigheter fastslogs sedemera i konstitutionen, Kanûn-ı
Esâsî, av 1876. Under 1800-talets försvagning utav Osmanien och i
inspiration utav de övriga frihetsrörelserna som fanns runtomkring i Europa, og
gällande Ottomanska riket i Balkan, så framväxte även en
självständighetsrörelse för armenier i hoppet om att skapa en egen stat i sina
områden. Från runt 1870-talet samt framtills 1914 pressade även många
europeiska stater på i den armeniska frågan.
År 1885 utgjorde armenierna omkring 21 %
utav befolkningen i İstanbul og det var även här som en av de
första massakrarna utav armenier toges vid i kärnan utav det armeniska
samhället, i Kum Kapu-distriktet där patriarken har sitt huvudsäte. 6000
armenier skall ha dödats där år 1890, en polis likväl. Under åren 1894-96
massakrerades dessutom armenier i östra Anatolien i 100 000-tals, kanske uppemot 300 000, ofta mitt framför
ögona på internationella observatörer som kommit dit efter de initiala
massakrerna, även istanbularmenierna drabbades men där lyckades västdiplomater
hindra vidare massakrar og en del armenier finge fri lejd till fristad
Frankrike. Vid ett observerat fall hade runt 3000 armenier tagit skydd i sin
katedral men efter att turkiska soldater varit inne samt skjutit av en del utav
de obeväpnade människorna satte man eld på hela byggnaden brännandes således
inne de resterande, en metod man använde sig av ofta vid även senare
genocidering. 1904 og 1905 iscensattes nya sammanstötningar.
En hoppingivande era påbörjades efter att
ungturkarna revolutionerade 1908, men de icke-turkiska befolkningselementen
fick kvickt grusade förhoppningar och redan jeran 1909 genomfördes våldsamma
aktioner mot armenier, omkring 30 000 dog i Adana. Armenierna tillhörde de
minoritetsfolk som hade minst vilja till att inkorporera sig efter de
turknationalistiska linjerna, bland annat av konfessionella skäl, men det böre
även här påtalas att armenierna ur turkisk synvinkel varit goda turkiska
medborgare, bland annat så slogos en hel del av armenierna i den turkiska armén
under både Balkankrigen og första världskriget, i det sistnämnda kriget varo
det runt 250 000 armenier som togo värvning; inget utav detta avhjälpte inför
barbarismen som följde. Under 1915-23 återupptogs genociden gentemot armenierna
genom att omkring 1,5-2 miljoner armenier fingo sätta livet till og en
mångtusenårig armensk kultur försvann härmed i det närmaste i omkring 25
koncentrationsläger. Genociden började med att man särskiljde de armenska
soldaterna i den turkiska armén sättandes dem i arbetsbataljoner där de
svultes, torterades eller sköts, som tack för att de kämpat för den turkiska
staten.
Samtidigt som man således gjort sig av med
stora delar utav den vuxna manliga befolkningen gav man sig på de armenska
intellektuella som residerade i İstanbul under den så kallade röda söndagen
deporterandes dem österut där nästan alla eliminerades, några få överlevde. När
de armenska samhällena således varo fria från ledargestalter gav sig de
turkiska myndigheterna slutligen sig på lokalbefolkningarna som massakrerades
en masse, ofta först efter att ha fått genomlida tortyr og våldtäkter.
Skillnaden emellan de tvenne periodernas
massmordspolitik var att vid det första massmordstillfället verkar syftet ej
varit att utrota folkslaget utan att decimera dem, emedans man vid andra
tillfället var mer inriktad på utrotning i de östra delarna av landet emedans
flera områden i väst faktiskt förblev orörda. Sammanlagt så mördade den
osmanska staten emellan 1900-23 hela 3,5-4,3 miljoner kristna, huvuddelen av denna
massaker stodo ungturkarna ock kemalisterna för. Ungturkarna mördade emellan
åren 1915-18 hela 1,4 miljoner armenier i en massiv samt systematisk slakt,
hvilken åtföljdes utav kemalisterna som fortsatte dödshysterin som ledde till
att man fram till 1923 mördade ytterligare 614 000 armenier, av dessa befanns
440 000 i ryska Kaukasus.
De flesta nuvarande armenierna bor således i
İstanbulregionen dit några armenier återkom efter Lausannefördraget, men
det finns även några få kvarvarande i östra Turkiet. 1939 när Frankrike lämnade
Alexandrettaregionen till fördel för Turkiet skapade detta en flyttvåg till
Syrien då runt 15 000 armenier från Alexandrettaregionen snabbt insåg behovet
av att flytta från Turkiet. Ungefär samtidigt införde Turkiet varlik vergisi
som var en extraskatt som pålades icke-muslimska minoriteter, med speciell
betoning på det armeniska samhället. Den som ej betalade, av ovilja eller
oförmåga, skickades till östra Turkiet fingandes där leva i träldom.
Den turkiska statens officiella linje har
hela tiden varit att något folkmord icke existerat, detta även om den osmanska
regering som tillträde 1918 faktiskt erkände massakrarna, utredde den
ställandes vissa ansvariga inför krigsrätt men när Kemal kom till makten så
ville man inte veta av något sådant. Även Hitler förklarade sin politik
gentemot polackerna med att ingen ju kommo ihåg folkmordet mot armenierna. Det är
tragiskt att Hitler i princip officiellt sett fått rätt. Även i ännu modernare
tid så vållar spörsmålet problem. När USA:s representanthus ville slå fast att
armenierna fått utstå ett folkmord så hotade Turkiet med svarsåtgärder, varmed
dåvarande president Clinton fick folkmordsstatusen stoppad i sista stund, 42
amerikanska delstater har ehuru erkänt folkmordet som ett historiskt faktum.
Representantshuset i USA har åter i februari 2010 slussat igenom en erkännelse
utav folkmordets existens, utrikesminister Hillary Clinton framför en utlovelse
till Turkiet att hon äskar stoppa det där. Frankrike var inte lika diplomatiskt
fegt, utan den franska nationalförsamlingen slog enhälligt igenom att folkmord
skett gentemot armenierna 1915-23, hvilket således resulterade i kyligare
förhållanden emellan Frankrike och Turkiet. Bland annat drogs Turkiets ambassad
från Paris hem och en bojkott inleddes, men i just denna fråga skall Frankrike
givetvis hava full kredit för sitt beslut emedans USA bör skämmas. Då det i Frankrike
även är förbjudet att ens förneka förintelsen av judar så har man nu infört
samma lag gällande det armeniska folkmordet. Även Schweiz har parlamentariskt
fastslagit folkmordets existens, få kunne ju detta förneka, till dags dag har
tjugoen internationellt erkända stater erkänt folkmordet, sedan år 2010 även
Sverige.
1927 fanns det 123
602 armenier kvar i Turkiet.
wakif
Vakif / Vakıflı
Köyü är den enda kvarvarande
helarmeniska byn i Turkiet, belägen i Hatay, där bor runt 130 armenier idag
talandes en distinkt form utav västarmeniska som ej förstås utav utsocknes.
Inte bara är det den enda byn i Turkiet utan den enda helvästarmeniska byn i
världen, även om en del dominerande västarmeniska byar även finnes i Libanon og
annorstäders. Byn var fransk från år 1918 framtills 1939 då den övergick till
Turkiet, ett faktum som Syrien än idag motsätter sig. EU har givit regionalt
stöd till byn som lider utav utflyttning och över 500 vakifier residerar numera
i Istanbul. Armenier från omkringliggandes byar migrerade ofta till Beqaadalen
i Libanon där de ännu bor.
Hemşinlierna
En spillra av
armenisktalande äro det armeniska folket hemşinlier som härstammo
från det äldre Lilla Armenien uppe vid Svartahavskusten og som nu varest till
antalet omkring 20 000 varandes ättlingar till armenier som i förgången tid
konverterat till islam og därmed lyckats undgå massakren samt dölja sitt
ursprung, deras etniska antal äro osäkert og de kunne enligt vissa uppgifter
vara så många som emellan 500 000-700 000 totalt då de även finnes i Ryssland,
Abchazien, Georgien og Armenien. Etnonymen har förekommit sedan minst tidig
medeltid.
De äro boende i Hamshen / Hemşin i
östra svarthavsregionen, samt i Hopa längst i öster og det är främst de som äro
boendes i Hopa som bibehållit den armeniska tungan. Språket dessa talar kallas
homshetsi lizu varandes en arkaisk form utav västarmeniska, ofteliga ej i
skrift även om det förekommer i en modifierad form utav det turkiska alfabetet,
emedans vissa som äro kristna föredragit det armeniska alfabetet, dessa sista
oftast i Ryssland og Abchazien. De armenisktalande samt de som helt övergått
till turkiska håller ofta en låg profil för att ej synliggöras og demagogiseras
gentemot, hvilket exempelvis skedde när östhemşinliern Özcan Alper gjorde en film på
homshetsi år 2000 hvilket ledde till att han åtalades för att försöka förstöra
statens enhet, åtalet lades senare ner. Härefter, sedan lagen ändrats efter
EU-påtryckningar, har viss musik producerats på språket, anonymt.
~
Nessun commento:
Posta un commento