På Karpaternas
sluttningar bor ej allena de mer kända rutenerna utan även huzulerna som
är ett gammalt herdefolk som traditionellt främst levt utav boskapsskötsel og
skogsbruk, huru många de äro finnes ej ordentligt belagt, men vid förra seklets
början varo de uppe i ungefär 100 000 och nu säger vissa siffror det dubbla.
Det är i Karpatiens östra delar som huzulerna bor, detta är då numera i
västligaste Ukraïna, men tidigare i det österrikiska Östgalizien og under
mellankrigstiden så var området uppdelat emellan Polen, Tjeckoslovakien och
Rumänien. De har sitt centrum i Čora hora, ‘Svarta berget’, cf.
Monte negro, som ligger emellan
floderna Pruts og Čeremos dalgångar.
Deras urspung är omdiskuterat og vissa havo
menat att de varandes en slavifierad rest utav de iranska skyterna eller av de
germanska goterna, emedans andra istället mena att de äro ättlingar till
mongoler eller petjeneger där ytterligare andra framför tesen att de kanske äro
en mixbefolkning bestående utav rutenska samt rumänska folk. Petjengerna varo
förövrigt även de ett mixfolk varandes ett turkiskt nomadfolk som också fått in
iranska element genom sarmaterna, men även finskugriska stammar ingick i
befolkningsspektrat som under 800-talet bodde emellan Volga et Ural, men som
genom oghuzisk tryck varo tvungna att driva åt väster där de kommo i konflikt med
slaver som de besegrades utav 1036. Härefter drogo de vidare åt sydväst og
besegrades ytterligare en gång år 1091 för att sedan försvinna från
historiematerialet som en egen folkgrupp under 1300-talet.
Huzulerna själva benämner sig som chrestiany,
hvilket givetvis betyder ‘kristna’, deras språk är tillhörigt den rutenska
gruppen men har fler rumänska inlån och en teori gör även gällande att termen
‘huzul’ skulu ha kommat från rumänskans hocul ‘rövare’, hvilket även kan
knytas till de rövarbandslegender som behärskar områdets historia. Man har
efter kommunismens fall fått ett kulturellt uppvaknande.
De huzuliska kvinnorna äro kända för sin
skönhet benämnandes bland annat som Karpaternas parisiskor, de varo även
kända för sitt fria kärleksliv där syfilis var vida spritt under början av
1900-talet. I långt og mycket var kulturen även sådan att män försökte
underkasta kvinnorna hvilket kan illustreras via ett ordspråk som lyder att En
hustru som inte får stryk är som en oslipad lie och det var kutym att hon skulle
slås med trenne slag innan äktenskap ingicks för att symbolisera hennes
undergivenhet. Istället för att fokusera kring det fria kärlekslivet samt
hennes innerliga skönhet.
Väster om huzulerna bor ytterligare ett
distinkt rutenskttalande folk som benämnes såsom bojker havandes sin
huvudort i Synevidsko Vyzne, de benämna sig själva som werchowynci,
hvilket dock närmast kan översättas med ‘fäbofolk’. Deras ursprung är tillika
höljt i dunkel, men deras lätt sneda ögon samt mörka hudfärg kunne giva kött på
benen för den tes som menar att de varandes ättlingar till tatariska et
turkiska krigsfångar som den polske kungen på 1600-talet lät bosätta i dessa
områden. En annan tes menar istället att de antagligen äro ättlingar till de
keltiska boierna som efter en slavisering bosatt sig här, själva menar de ehuru
att namnet ‘bojko’ kan härledas från bojkij, ‘vig, modig’.
Tidigare levde de uppdelade emellan
Österrike et Ungern, men efter första Europakriget under 1900-talet hamnade de
istället i gränstrakterna emellan Polen og Tjeckoslovakien, men efter
ytterligare krig så befunno de sig istället i Sovjetunionen samt nu då i
Ukraïna. Vid förra seklets början varo de omkring 100 000 i antal uppdelade på
140 byar. De här folken är så glömda – mitt i Europa – att man inte ens kan
framkomma med några trovärdiga og senare siffror utav deras antal än så.
~
Nessun commento:
Posta un commento