Den chailín

den chailín

den úll

an phéitseog

~

+ Devotional Love

Sveriges Trump

Löfven har byggt stängsel vid Öresund

Löfven har initierat krafttag i att slänga ut illegala

Löfven har de facto upphävt asylrätten

Löfven skickar tillbaka folk till krigshärdar

~

+ Postmodernisme premillénaire

The Truth of You - Devotional Love III

You should stay as You are, real to Yourself and Your inner soul

therein is the real truth for everything, and every question You might have

You have the truth, You are the truth

~

= Devotional Love

Min musa Maria - ’Ndranghetan - άνδραγαθία - Censur af svensk og norsk media - ett axplock

’Ndranghetan, ett ord härkommandes ifrån grekiskans άνδραγαθία som betyder ‘heroism’ samt άρετή ‘dygd’, varandes en strukturbaserad verksamhet med ursprung samt centrering i Calabrien, ofta benämnd som kriminell. Den går även variöst under namnet Famiglia Montalbano, Onorata Società, la Santa et Picciotteria. Rörelsen utväxt samt verkan är internationell.

  Den jämföres ofta med de naboliggandes strukturerna Cosa Nostra, samt Stiddan, i Sicilien, Camorran i Napoli samt Sacra Corona Unita i Apulien, og utav dessa så äro den den absolut starkaste organisationen sedan åtminstone 1990-talet, av många benämnd som en av världens absolut mäktigaste kriminella strukturer med förgreningar på alla världsdelar, likt tentaklar utspridandes i olika kriminella celler. De olika maffiastrukturerna äro förvisso självständiga entiteter, autonoma suveräner, men det existerar kontakter dem emellan vid behov, man haver en gemensam kulturell förståelse.

  I Calabrien så sammankopplar man ’ndranghetan gärna med Garduña som var ett kriminellt hemligt nätverk i medeltidens Spanien og som även säges ligga bakom framväxten utav camurran i Napoli, detta kan hava visst fog för sig även om det bliver mer av sublim merging måhänt. En calabrisk folksång går snäppet värre ock indikerar att gardunan hade piratistisk verksamhet, med piratverksamhet i hela det Spanska väldet inkluderandes Amerikas, och att det var en förlisning utav ett sådant skepp på Sardinien med trenne garduñabröder ombord. Ena brodern tog sig till Napoli grundades där camurran, den andra tog sig till Calabrien varvid ’ndranghetan tog form, samt den tredje som anlade Sicilien grundandes maffian där. Man kunne lätt se skrönmetodiken i denna tredelade fördelning samt skapelseberättelse med en mytologiskapande aura.

  Förutom denna folklore så finnes det inget som knyter nätverken samman, og man bör hålla dem isär, emedans banden emellan campaniska camorran og garduña havandes mer faktisk historisk börd, men mytiskt har synen kring ’ndranghetans härkomst i gardunan florerat men troligare är att den havandes inhemsk ancien härstamning, till og med det grekiska ordet ankommer från grecu-càlabbru, eller grikon, det doriskgrekiska språk som talats sedan antiken i Calabrien men som nu snart är helt utdött. Klansystemet i regionen är av antik börd. När Italien med våld unifierades 1861, med stor emigration till följd, ledde oviljan att underkasta sig auktoriteter att ’ndranghetan åter gjorde sig hörd, samtidigt bildades nya sociala strator hvilket gav grund för utpressning, det nya enade Italien understödde stormarkdrift hvilket drevo många till fattigdom. I Sicilien et Calabrien havandes det sedan antik tid funnits briganter som från början varit mer utav rövarband men sedan utvecklats till olika former utav motståndsrörelser som finge mycket stor påökning vid denna tid, hvilket ledde till många strider ock massakrar utav de italienska ockupanterna, många brigantgrupper styrdes även utav den nobla stratan i samhället. Dessa briganter hyllas kraftfullt i Calabrien, og Syditalien, än idag, og äro även, delvis, grunden för dagens ’ndrangheta. Det är således från denna tiden som man märker av ’ndranghetans förekomst i de italienska juridiska domstolarnas arbeten, man benämner grupperna, camorristerna, lite olika som mafia, camorra, picciotteria, onorata società og i domstolshandlingar från slutet av 1800-talet kunne man se att man funnit skriftliga interna regler för klanerna, heder, tystnad, solidaritet, inbördes hjälp samt börd, äro viktiga element häri. Dessa regler äro till synes gällande fortfarande, og ’ndranghetan avskiljer exempelvis häri gällande blodsaspekten från de sicilianska mafiorna då man äro mer utmärglat klanbaserat, man har även en helt annan flora utav ceremonier ock riter, myter og religiomytiska förekomster än de övriga organisationerna. ’Ndranghetan var framtills 1975 i Italien allena verksam i Calabrien men man började nu även kidnappa rika människor från norra Italien, samt så påbörjades vid denna tid ett krig klanerna emellan hvilket resulterade i omkring 300 kända döda.

  Upprinnelsen till våldsamheterna var en konflikt emellan det gamla gardet og de nya som äskade bedriva verksamhet inom kidnappning samt narkotika. Det gamla gardet symboliseras utav Antonio Macrì, informellt kallad Zzi ’ntoni, född någongång i början utav 1900-talet og verksam som capobastone i hans ’ndrina i Siderno vid den Joniska kusten. Tillsammans med Girolamo Mommo Piromalli, capobastone över den mäktigaste ’ndrinan på Tyrrhenska kusten, samt Domenico Mico Tripodo, ärorik capobastone över Reggio Calabria med omnejd, formerade man ett triumvirat som erkändes utav alla övriga klanhuvuden likväl. Någon formell makt över de olika klanerna finns aldrig supraklansligt utan alla agerar suveränt som egna entiteter, frivilligt följandes vad som följas önskas.

  Emellan åren 1985-1991 räknas att det ‘andra ’ndranghetakriget’ pågick hvilket ledde till omkring 600-1100 döda. Kriget varo emellan Condello-Imertiklanen et De Stefano som var allierat med Teganoklanen, og bakgrunden till det skall ha varit bråk över de offentliga kontrakt som antoges skulle komma för den anförde bron över Messinasundet till Sicilien som ännu ej blivit byggd, samt att man haft vissa geografiska dispyter, men startade genom oklara giftermål emellan klaner som skapade ovarhet hos andra. Efter sex års krypskjutning emellan klanerna så anordnades fredsförhandlingar dem emellan, utav ytterligare andra klaner, og då ej allenast calabribaserade klaner utan även utsocknes siciliansk Cosa Nostra samt calabrisk ’ndranghetaklanhövdingar från Kanada finge spela en förmedlande roll i de interna stridigheterna. Cosa Nostras involvering ledde antagligen till viss strukturell inflytelse där man delgav ’ndranghetan konstitutionell kunskap om huru man bäst förhindrar framtida dispyter att eskalera till fullblodigt krig. Man inrättade härefter La Provincia, en kollegial kropp med trenne fördelningar nedåt, mandamenti. En mandamento för klanerna som finns på den Joniska sidan, i bergen og Locride, av Calabrien kallad mandamento ionico / la Montagna, en för den Tyrrheniska sidan, kallad mandamento tirrenico / Piana, samt en för staden og regionen Reggio Calabria, kallad kort og gott Città. Det är även bekräftat att Provincia verkar utanför Calabrien, exempelvis i Ligurien, Lombardiet og Ontario, mandamenton i Padanien går under benämningen Lombardia, men klaner äro förekommande i alla de tjugo provinser som staten Italien består utav. La Provincia går även under benämningarna Camera di controllo et Camera di canalizzazione, institutionen nyttjas för att lösa interklansliga konflikter innan de leda till krig, man haver härvid åtagit sig att taga upp eventuella dispyter häri före klanstrider utbrytes. Institutionen berör således bara interklansliga dispytiska kontakter, og all intern suveränitet bibehålls på ’ndrinenivå, men när en ’ndrine ohörsammar Provincias utsagor så är det meningen att alla övriga inom samma territorium skall gå emot obstruenten. Så vitt man kunne se haver våldsamheterna gått ner sedan Provincia inrättades, men denna fredsmäklande institution har ännu ej lyckats förhindra, eller stoppa, alla stridigheter, inte minst Cordì-Cataldo-kriget, samt San Lucafejden, uppmärksammas ibland i media. En mellannivå emellan Provincian og de enskilda klanerna finnes likväl, där de olika klanerna inom samma territorium ingår i en locali / società, dylika finnes överallt på jorden där ’ndranghetan åtfinns, i just Calabrien beräknas de varandes 166 i antal.

  Från 1990-talet har man även investerat hårt i den internationella narkotikahandlen samt i detta ingått monopolisk ställning från år 2000 medels fördragsamhet med den colombianska maffian gällande kokainhandlen till Europa, över sextio procents utav ’Ndranghetans totala inkomster säges vara kommen från narkotikarelaterad handel. I princip all kokain som konsumeras i Europa säges varandes förmedlat utav, eller med hjälp utav, ’Ndranghetan, flera utav de ubåtar man funnit i Colombia äro, eller varo, ägda utav ’ndranghetan. Även den stora andel av narkotika som kommer in till Iberiska halvön skall i mångt ock mycket vara styrt utav ’Ndranghetan. Enligt vissa äro dessa uppgifter missvisande. I övrigt sysslar man med det mesta, inklusive inom de lagliga sfärerna, en legalisering utav handlen med narkotikaklassade preparat, såsom allt fler önskar, hade således legaliserat stora delar utav ’Ndranghetans verksamhet. Det röre sig ju egentligen om en slags familje-, klan- eller bysamfälligheter.

  Utan att klara bevis kunnat framvaskats så finns klara beskyllningar att flera olika calabriska klaner varit involverade i värre saker än den i sak harmlösa kokainen, exempelvis dumpning utav radioaktivt, eller annat giftigt, material, främst till havs genom båtsänkningar, eller sprängningar, utanför den calabriska kusten, samt utanför främst Somalia og Puntland innan Puntlands pirater förhindrat vidare dumpning där. Höga politiker från det kristdemokratiska samt socialistiska partierna i Italien skall bitvis varit initiativtagare, involverade ock eller införstådda, beskyddandes förröveriet, inte minst den italienska premiärministern Bettino Craxi som senare dömdes till 27 år i fängelse för annan korrupt verksamhet, hvilket tvingade honom att söka skydd under diktatorn Ben Alis hägn i Tunisien framtills hans död år 2000. Hans grav bär inskriptionen la mia libertà equivale alla mia vita. Utredningarna kring dessa ting havrerar i sjögång inom den italienska byråkratin, för närvarande.

  Efter mordet utav en hög politiker, Francesco Fortugno, år 2005 så har staten på mer kraftfullt vis motarbetat ’ndranghetisterna görandes många stora tillslag med flerhundrataliga arresteringar, detta har även lett till en ny imperialistisk kolonisationstid gentemot de kalabriska samhällena från den italienska staten, samtidigt som ’ndranghetan kraftfullt spridit sig till Padanien samt ut över Europa, inte minst till Frankrike, Tyskland og Nederländerna, där verksamheter köpes upp. I vissa calabriska samhällen hava man infångat flertalet procent utav hela befolkningen i enstaka polisräder, samt vid väldigt många fall, hela släkter, detta röre sig om en etnokulturell utrensning av kolonial stil. Internationella människorättsorganisationer har anmärkt att vissa av dessa infångade sedan hålls fångna på ett inhumant vis i de italienska fängelserna då de årsvis hålles helt isolerade, så att de skall förhindras att eventuellt fortsätta styra, eller medverka i, sina familjer framöver. Emellan 1991 och 2008 så upplöste kolonialstaten även 34 kommunledningar, med påståenden kring dessas ’ndranghetakopplingar, under år 2010 och 2011 har även en lombardisk ock en ligurisk kommunledning upplösts. Människor som äro födda inom vissa släkten, eller vissa byar, havo blivit som kastlösa i Italien. Det liknar mer etnokulturell förföljelse, än rättsstat.

  De calabriska klanerna havandes redan tidigare spridit sig ut över världen genom främst migration, inte minst under de nödsamma åren efter att Italien påbörjade sin ockupation utav Calabrien varhän en relativt stor andel av befolkningen flydde landet för friheten i väst, eller öst, samt senare i efterkrigsperioden. Härvid finnes ’ndriner, klaner, i förutöver ovan nämnda länder, även i Östeuropa, Belgien, Argentina, Australien, Canada, Colombia, Venezuela, USA og Mexico. Klanerna fungerar strukturellt på samma sätt som i Calabrien bibehållandes aktiva kontakter, både affärsmässiga som kulturella, med ursprungsområdet og fungerar således även som en identifikatörsbevarare för calabrier världen över. Till viss del, en hemlig sådan. Totalt räknas ’Ndranghetan vara verksam i nära 50 utav jordens stater. I Canada utmärker sig Sidernogruppen, en falang av Commisso ’ndrina, quagghia, från Siderno i Calabrien som havandes en extensiv global verksamhet samtidigt som man handhar sina göromål i både Siderno som i Toronto på mer lokal basis. ’Nandraghetan överlag äro mäktig i just Canada, og verkar ha varit i Toronto sedan minst år 1911, samarbetandes en del, enligt påståenden, med olika indianstammar i smuggelhänseenden. Man haver på ett tidigt stadium upptäckt att det är enklare att smuggla in till USA från detta hållet, än från Mexico, samtidigt som banksystemet i Canada är mer integritetsrespekterande, det vill säga fördelaktigt för hemlighållning utav sina göromål från statlig inblandning. En av de tidiga hövdingarna var Joe Musolino, kusin till den ärokända calabriske briganten Giuseppe Musolino som även gick under namnet u rre dill'Asprumunti / il Re dell'Aspromonte / kungen av Aspromonte. I Mexico är man förekommande samt samarbetandes å sin sida med kartellen Los Zetas, i Colombia håller man mycket till i Cali, og här finnes över 14 olika calabriska klaner verksamma, emedans det allena är en i Curaçao. I USA havandes man tillikt funnits sedan minst det tidigaste 1900-talet og det finnes även exempel på klaner som mer eller mindre helt flyttat över till USA, samt calabriska klaner som mergat med italo-amerikanska maffiagrupperingar, oftast i övrigt utav siciliansk börd. I Queensland havandes man funnits sedan början utav 1900-talet fungerandes på samma vis som på den calabriska landsbygden, för att sedan även intagit Melbourne där olika klankrig skett, senast under 1990-2000-talen. I Colombia så äre man högeligen aktiv og i samröre med den colombianska maffian, samt styrandes åtminstone en del utav självaste kokainproduktionen, samt utförslen, i landet, man är även i nära samarbete med paramilitära AUC, Autodefensas Unidas de Colombia, vars ena ledare är av italiensk börd, som nämndes ovan åtfinnes minst hela fjorton klaner representerade inom landet. I Nederländerna nyttjas hamnarna i Rotterdam og Amsterdam för import utav varor ock flera av klanerna från San Luca äro verksamma här samt i Bryssel, i sistnämnda stad försökte man uppköpa hela kvarter år 2008. I Tyskland äro man en mycket stor investor i hundratals lagliga, samt illegala, verksamheter, inte minst längs Östersjökusten, Thuringen samt Sachsen, en rapport från Bundeskriminalamt fastslog att det fanns hela 229 ’ndranghetafamiljer i Tyskland, främst i Bayern, Hessen og Västfalien, bara San Lucafamiljerna bedömes ha runt 200 medlemmar i Tyskland, dit San Lucafejden likväl spreds utbringandes i ett antal döda i Duisburgmassakern 2007. San Lucafejden verkar havandets påbörjats 1991 og pågår fortfarande men efter massakern i Duisburg så skall man hava fått till ett eld-upphör genom förhandlingar i klanmöten som hållts i Santa Maria di Polsi, i Calabrien. Italienska myndigheter har beräknat att ’Ndranghetan i Calabrien står ensamma för runt 3,5 % av hela Italiens BNP, eller motsvarande 35-40 miljarder euro, årligen, upptill 5 %, eller 55 miljarder euro, säger någon ekonom, inom själva Calabrien är man den klart hegemoniska makten samfällt, men styrs fortfarande på ett klanbaserat bördssystem varhän det på så vis är folkligd förankrad makt. Dessa stora årliga inkomster gör den samfällta ’Ndranghetan till en av världens rikaste. Klansystemet gör det även väldigt svårt för den ockuperande italienska staten att tränga in i, samt destruera, det calabriska systemet, og man känner sig oftast nödgade att fånga in hela släktena vid ett slag. Till detta skall givetvis läggas att väldigt få utsocknes italienare inom rättsväsendet, eller myndigheter överlag, önskar arbeta i Calabrien.

  Klanerna, som på sicilianska heter coschi, heter på calabriska ’ndrina, eller i plural ’ndrine, varandes självaste basdelen i ’ndranghetan, man blir född in i dem, men det går ofta att bliva medlem som utböling likväl, detta kan ske genom adoption, ingiftning eller att man på annat vis visat sig värdig klanen. Varje ’ndrina äro helt suverän inom sitt geografiska område og det finnes heller ingen supraklanslig formell auktoritet över denna, det geografiska området kunne vara likt ett grevskap, en kommun, stad, stadsdel eller by, även utanför Calabrien fungerar det på likvärdigt vis, i exempelvis Turin eller Milano, Toronto eller Queensland. På vissa håll samarbetar ’ndrinerna inom samma områden, inom den såkallade ovannämnda localin. Hövdingen, eller ledaren, för ’ndrinan benämns Capubastuni / Capobastone, en hel del andra graderingar finnes likväl, varav vissa bara nyligen upptäckts utav utomstående. Inom den ’ndranghetiska kulturen finnes en hel uppsjö med mytoreligiösa samt sociokulturella intressantheter som äro relativt unika för just denna etniska kultur. Man haver olika ceremonier för varje steg man skall taga inom hierarkin inom klanen, allt styrt utav olika traditionella regler som kunnandes vara olika för olika klaner, förmedlade muntligen generation till generation, man haver dogh funnit några nedskrivna exemplar hos vissa klaner som man förgört. 1888 hittade man lagkoden i Nicastro, 1896 Seminara, 1902 Catanzaro, 1926 Platì, 1927 Gioiosa Jonica, og vidare framtills de senaste hitentills som hittades 1990 hvilka varo Rosarnos, Lamerzia Termes og Vallefioritas koder. En egenproducerad flora av musik finns tillikt. Karaktäristiskt i kodexorna äro beskrivningen av samhället som ett träd, ett träd av kunskap, fördelad på sex delar, de unga representeras utav nyblomningen, de avvissnande löven som fåendes ruttna till marken äro förrädarna, emedans stammen är självaste klanens huvudgren. Man döpes in i klanen utav hövdingen under en ceremoni, de unga föres in i en trädgård beståendes utav rosor eller blommor, med en stjärna i dess mitt, man hedrar anfädrar og de spanska riddarbenen, på samma sätt förklaras alla diskussioner heliga inom en skapad purifierad cirkel, vid mötena sins emellan vid Locali. För att inträda societeten måste man svära vid sitt liv, inför ärkeänglen San Michele, en riddarängel, visandes om ej annat, hvilken tradition man anför sig. För att nå camorristanivån måste en blods- samt eldritual utföras i förhållande till Santahelgedomen. Allenast som ett avvisnandes ruttnandes löv, kan man avfälla.

De lägst stående i hierarkin verkar Picciotti d’onore vara, hvilka äro klanens fotsoldater, rangen ovanför äro de som benämnes Cammorista som äro ledare för picciottierna. Härefter kommer Santista, för medlemmarna i La Santa, og ännu högre varandes Vangelista ‘evangelist’ hvilka har svurit på den Heliga skriften för sitt livstida engagemang inom ’ndrinan, bevarandet og beskyddandet av ’ndranghetakoden, med apostlarna som förebilder, de heliga vangelisterna finnes i olika graderingar. Skyddshelgona för Vangelista äro Gaspare, Melchiorre og Baldassarre, alltså Kaspar, Melchior og Balthasar, olika riter göres inför den heliga kronan. Andra positioner äro Quintinon, Quartinion, Trequartinion, varandes näst högsta positioneringen under klanhövdingen, ofteliga beståendes utav de individer, som antalet förtäljer, behavandes direktkontakt med Capubastunin. Olika riter og olika symboler existerar för dessa, exempelvis bär trequartino ett kors på höger skuldra, speciellt Trequartino svär även inför skyddshelgona. Det kan variera lite inom de olika klanerna og kulturerna och man har som ovan nämnts även relativt nyligen, år 2010, upptäckt flera till positioneringar inom strukturerna, inklusive Crociata som rituellt hedrar Conte Aquilino samt korsriddarna, Stella som berör Nordstjärnan, Bartolo, Mammasantissima, Infinito og conte Ugolino, där Greve Ugolino är en högre position. Den heliga Santan upptäcktes utav utbölingar först under 1960-talet men det finnes ytterligare organisatonella strukturer, ity de absolut mäktigaste ’ndranghetahövdingarna varandes primärt med i Associazone istället, man vete bara namnet på några utav dessa. Olika synder samt straffskalor finnes likväl, straffen utföres rituellt.

  I Calabrien finnes runt 150 ’ndrine, d.v.s. runt 150 olika egna suveräna klaner, runt 90 av dessa äro centrerade i den allra sydligaste provinsen af Reggio Calabria, men även de i Catanzaro og Cosenza äro associerade med ’Ndranghetan. Den lilla isolerade byn San Luca, som inte hade någon väganslutning till sig förrän en bit in på 1900-talet, framföres ofta som självaste epicentrum utav ’Ndranghetan, nära hundra procent utav befolkningen anses vara ’ndranghetiste, i dess närhet ligger även det religiöst viktiga A Maronna ra muntagna / Santuario della Madonna di Polsi, eller Jungfru Marias helgedom i Polis, som grundades utav Roger II af Sicilien anno 1144. Men redan före detta så var här ett ortodoxt Basiliskt kloster från 600-talet, samt från preromersk antik tid en hellenisk helgeplats för boende från Locri som nyttjade platsen för sin kvinnodivina fertilitetskult i dyrkan av Περσεφόνη / Persephone, drottningen av undrevärlden, skuggornas drottning, dotter till Zeus og Styx. Många rituella moment än idag äro direkta efterlevningar efter de prekristna riterna, hvilka inkluderar getslakt, fleurning, Tarantellan, samt havandet utav en dionysisk festlighet under flera dygn, vid Maronna ra muntagna, mycket utav detta skedde längs gångvägarna upp till helgedomen og utförandet utav detta har tyvärr minskat sedan man byggt en väg dittill.

  Platsen är av intresse då även alla ledare för de olika ’ndrine, ej allena de från Calabrien utan även de som via utsourcning ankommit exempelvis Tyskland, USA, Australien og Canada, håller klanmöte här annualt, kallade Crimini, hvilket visar att man ser sig som tillhörig en samhällelig og kulturell struktur. En Capo crimine framväljes varje år men denna havandes ingen formell makt över klanerna hvilka alla får redogöra för sina handlingar under det gågna året. Man diskuterar även eventuella framtida strategier samt försöker lösa eventuella konflikter klanerna emellan. År 2010 tillfångatog den italienska statens polis den sittande capo crimine, don Domenico Oppedisano, af Rosarno, 80 år gammal, man hade två år före knappt ens känt till hans existens. I avlyssningsmaterialet framkom att senaste ceremoniella möte hade över 1000 ’ndranghetister deltagit, samt att capo rimine även var nominell ledare för La Provincia. Belägningen utav detta ceremoniella center i närheten av San Luca, samt San Lucas historiska vikt gällande ’Ndranghetan har lett till att de hållo en viss preeminent ställning i de klansuveräna sammanhangen og enligt polisutredningar så är det San Lucaklaner som godkänner eller auktoriserar nya ’ndrine att verka, men utan att ha någon makt över klanerna per se som ju alla äro suveräna, en viss liten procent utav inkomsterna skall även gå till principalen af San Luca, ett ’Ndranghetans principat.

  Utav säkerhetsskäl så havandes man skapat hemliga sällskap inom de hemliga sällskapen, speciellt nämnvärt är det ovannämnda La Santa, og det är även via detta sällskap som man varit i nära maskopi med statliga företrädare, ofta via Frimurarförbundet, i syfte att underlätta droghandlen samt ej mindst, få kontroll över de offentliga investeringarna. Båda dessa skeenden, att gå med i Frimurarna samt att ha några som helst kontakter med staten är uteslutet för övriga ’ndranghetister, enkom santisterna får övertrassera dessa regler. Till skillnad från övriga ’nandhragister så har detta Heliga sällskap ej religiösa förebilder utan istället historiska såsom Giuseppe Garibaldi, Giuseppe Mazzini og Alfonso La Marmora, alla tidiga medlemmar i Frimurarna likväl. La Santas santister verkar ibland ha haft möte i den isolerade byn og kommunen Afrikon / Africo som var ett suveränt döme emellan åren 1195 och 1806, grundat av Arricu VI / Henrik VI. Ända fram till minst 1940-talet tog det 6-7 timmar att rida hit på åsna genom den oländeliga terrängen, år 1951 byggde man en mer tillgänglig by efter att naturkatastrofer inträffat som destruerat stora delar utav den gamla.

  När, och om, man önskar pensionera sig från att vara en aktiv deltagare i ’ndranghetan så får man genomgå riten chiave d’oro i väntan på att detta erkännes vid ceremonin vid San Luca där nycklen återlämnas, denna vänteperiod benämnes Santa del Purgatorio. Chiave d’oro ligger enligt traditionen på havets botten, allena åtkomstlig för La Santa, måhända även för avhopparen. Namnet La Santa härrör förövrigt antagningsvis från en förkortning av mamma santissima og denna den mest heliga kvinnan är naturligtvis Jungfru Maria et Madonna som är självaste skyddspatron för ’Ndranghetan.

Maria

maronna ra muntagna

~

= Censur af svensk og norsk media

Tillfredsställelse

varje cell i din kropp

varje tanke, varje önskan, varje vilja

varje behov, varje begär, varje krav

du har

bör tillfredsställas totalt

~

+ Tu est Divina

San Maroin – La Serenissima Repubblica di San Marino - Censur af svensk og norsk media - ett axplock

La Serenissima Repubblica di San Marino, eller San Maroin, är Europas minsta samt världens äldsta republik havandes omkring 31 000 invånare, grundat redan den 3:e september anno 301, samt är liggandes på Apenninernas nordöstra sluttning havandes en yta om 61 kvadratkilometer innehållandes en huvudstad med samma namn, till detta skall även läggas floden San Marino - omkring 85 % av befolkningen äro givetvis även , eller då,  sammarinois. Förutom de 31 000 invånarna finnes även omkring 17 000 utlandsboendes sanmarineser. San Marino kan, om man tror traditionen, vara grundat så tidigt som under 300-talet då en kristen bosättning med det dalmatiskfödda helgonet San Marinus i spetsen flytt undan förföljelserna som skedde under kejsar Diocletianus. Man haver härpå även sitt eget sanmarinesiska kalendersystem som fortfarande används som har årsavskiljare vid 2-3 september og grundas på statens grundläggelse anno 301 e.Kr, ‘dFR’ dalla fondazione della Repubblica, i sann romersk tradition.

  Anno 885 så omtalades ett Castellum Sancti Marini och under 1100-talet omnämnes samhället som självstyrande, under den lombardiska tiden varo hertigarna i Spoleto ehuru överherrar men sanmarineserna finge sköta sig själva så gott som - San Marino har eljest genom tiderna lyckats vara befriat från externa härskare i nästan alla tider samt slutligen år 1631 så erkände påvemakten San Marinos legitimitet som en självständig stat hvilket man ävenledes gjort redan anno 1291, hvilket även den senare Wienkongressen höll med om och man förblev även en sådan även efter omkringliggande Italiens påstridiga enande, bland annat så kunde bland annat Garibaldi söka sig en fristad i landet, hvilket kan ha bidragit till statens kvarlevning när större delen utav resten utav Italien infångades i en statsstruktur.

  Inte bara själva republiken i sig är världens äldsta kvarvarande utan även författningen som dateras till år 1600, i sig en uppdatering från den tidigare från runt år 1300. San Marino var ej heller med i något utav de tvenne krigen som skedde under 1900-talet varandes neutral under det andra, detta hindrade ehuru ej de västallierade att bomba landet, då brittiska flygstyrkor bombade landet med 63 civila dödsoffer som följd, Storbritannien har senare erkänt sitt fatala misstag. De allierade og tyskarna hade likväl en batalj inom landets gränser sent i krigsskeendet, de allierade fortsatte för en tid att ockupera landet efter bataljvinsten havandes senare fått betala skadestånd för detta. Landet som bara hade 15 000 invånare för tiden huserade runt 100 000 flyktingar. Tidigare har landet blivit ockuperat, likaså då bara för några månader, under år 1503 og 1739, San Marino är således en av Europas mer beständiga stater.

Libertas

~

= Censur af svensk og norsk media

Avokado- og löjromscocktail

för 2:

1 avokado

50 gram löjrom

2 matskedar creme fraiche

färsk dill

finhackad rödlök

pressad citronsaft

två små citronskivor

salt, svartpepar

• Gröp ur avokadon mixandes med creme fraiche samt citronsaften till en slät kräm, salta.

• Lägg det i tvenne passande glas samt in i kylen för avkylning.

• Lägg på dill, lök samt löjrom, med nymalen svartpeppar samt citronbit.

~

ܐܵܬܘܿܪ ~ Assyria

Assyrierna / Syrierna / Kaldéerna har sin härkomst i området som går under benämningen den Bördiga halvmånen och vad gäller assyrierna / syrianerna då främst norra Mesopotamien och Levanten, och är fördelade i en österliggande och en västerliggande subgrupp där för Turkiets del de österliggande är aktuella och är historiskt boende i Anatolien, Syrien, norra Irak og Iran men har emigrerat till Kaukasus, Europa och Nordamerika i sen historisk tid med anledning utav de krig och genocideringar som där skett riktade mot dem, och andra kristna, nu senast från det amerikanska kriget i Irak, samt Isis härjningar, som alstrat flyktingar en masse, 40 % utav flyktingarna från Irak bedöms ofta vara assyrier, detta även om de bara utgör runt 3 % av befolkningen.

Beth Nahrain ~ Assyrien ~ Mesopotamien

Assyrierna härstammar från befolkningen som bodde i Mesopotamien / Beth Nahrain / Assyrien i preislamsk tid, från befolkningar som funnits där sedan det Akkadiska riket i tidig bronsålder och har funnits i Anatolien sedan omkring minst 2000 f.kr. redan före det indoeuropeiskt-anatoliska Hettitiska riket gjorde framträde i historien. Det äldsta erkända indoeuropeiska ordet som hitentills återfunnits är just det hettitiska ordet išÜiul ‘fördrag’ och har hittats i just assyriska brev, rot išÜiya ‘binda’ och som är etymologiskt knutet till svenskans sejda och fornnordiskans seiðr.

Hursom, det var ehuru ej förrän det Neo-Assyriska riket som assyrierna började tala arameiska, ett språk som härstammar från de arameiska stammarna som assimilerades in i det Nya Assyriska riket under 800-talet f.kr. som sträckte sig från Egyptien till Anatolien och vidare bort till Iran, och det var även här man övergav kilskriften / cuneiform till fördel från det feniciskhärkomna aramaiska alfabetet som senare blivit bland annat det syriska alfabetet.

De forntida assyrierna talade assyriska som var en variant utav akkadiska, lišānum akkadītum, den andra varianten var babyloniska, assyrierna kallades för övrigt aššūrāyu på akkadiska. Den här långtida fyratusenåriga historiska kopplingen ner till det Akkadiska riket erkänns utav de flesta moderna assyriologer og naturligtvis utav assyrianister. Dagens assyrianer / syrianer tillhör en av världens absolut äldsta civilisationer.

Efter slaget vid Haran år 608 f.kr. delades det Assyriska riket upp av de huvudsakliga invadörerna kaldéerna och mederna som skapade det Neo-Babylonska riket samt den Mediska diton, det sistnämnda erövrades utav Kyros II som grundlade det Akemediska riket år 547 f.kr. hvilket senare övertog även det Senbabyloniska riket.

Akemediska Assyria fick bibehålle en separat identitet en viss tid och aramaiska var officiellt språk. Under det selekeudiska riket försvann arameiskan i administriellt bruk till fördel för grekiskan men språket överlevde i Judéa, Nabatéen og Khuzestan. Syrien blev en del av Romarriket år 64 f.kr. och syrianerna spelade då en viktig roll både militärt som politiskt och flera syrianer intog den romerska senaten och den kejserliga dynastin Severan, 193-235 e.kr., var av delvis syriansk börd samt vars första kejsare var den första att beträda Romarriket ankommen från utanför Europa då han var född i Libyen, hans moder var av fin romersk börd.

Det var under tiden som romersk provins som kristendomen spred sig och assyrierna tillhör en av jordens äldsta kristna befolkningar och blev kristnade under första till tredje århundradet men blev från början undertryckt då bara de romerska och grekiska kristna kulturerna skyddades utav Romarrikena sedan religionen blivit officiell. Antioch var det kulturella centret men staden var väldigt helleniserad varvid Edessa, Nisibis og irakiska Ctesiphon kom att ta över formerna för den syrianska kulturen.

Det var under den nestorianska schismen under 400-talet som delade kristenheten och aramaiska fick en ny bindande roll för den syriska kyrkan och genomgick en renässans emellan 100-700-talen. Sedan den islamiska erövringen under 700-talet har man sedermera levt som en religiös minoritet men redan Muhammed kungsgjorde i en fatwa att det assyriska folket av Mesopotamien skulle skyddas och fick därvid bibehålla intern självständighet.

Detta ändrades i sen tid av det Ottomanska riket, sedan även av de olika moderna staterna som härjat i området, nu lever de flesta assyrier / syrianer i diasporan i Europa.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Kukar

du vill ha flera kukar

du vill ha större kukar

du vill ha uthålligare kukar

du vill ha olika kukar

~

Se Femtio nyanser

Grekerna i Turkiet - Censur af svensk og norsk media - ett axplock

Det hellasiska / grekiska språket tillhörandes hellasisk-attisk-hellasiska grenen utav de indoeuropeiska språken, åtfinnes nu gällandes Turkiet främst i İstanbul men även i de gamla pontiska språkområdena utav ett oklart antal förare. Detta havandes sin grund i att de avtal som skrevos emellan Hellas og Turkiet om massiv ock kollektiv befolkningsutväxling ingav vissa rättigheter för de hellener som bebodde Fstanbul samt där utgjorde en köpmansminoritet - de andra 1,5 miljonerna tvångsförflyttades ehuru samtidigt som Turkiet fick taga emot trenne gånger så många muslimer från Hellas; många utav muslimerna från Grekland varo i allt utom religionen greker, emedans en del utav dem som fick flytta från Turkiet kulturellt sett varo turkar. I Turkiet finnes även muslimsktroende grekisktalande. Turkarna hunno dogh även massakrera emellan 500 000-1 000 000 greker innan avtalet om folkflyttning kom i stånd. Skeendet benämnes ofta som den ‘Stora katastrofen’ utav grekerna, η Μεγάλη Καταστροφή, men det var innan ordet genocide uppfanns för dylika ändamål. Turkiet har visat sig vara villigt att genomföra flera sådana här folkmordskampanjer mot både hellaser, armenier samt assyrier, samt sedan underkuvning og kulturella folkmord, kulturocide, utav kurderna likså, många mindre folk därtill. Just detta folkmordet kallas således det grekiska folkmordet, men är en del utav den allmäna totala utrensning man önskade göra utav de folk som ovan nämndes, d.v.s. även det armeniska folkmordet såsom det assyriska folkmordet, kunnandes sammanfogas i en rörelse. Utresningarnas främsta anledning bär religiös intolerant prägel, samtidigt som man stelbent alltid äskat att språket måste vara enat – turkiskt – i hela landet Turkiet, önskandes utrota alla former utav sådant som man paranoidiskt menat varit ett hot mot den nationalturkiska staten.

  Grekerna i Turkiet äro uppdelade på en mängd olika grekiska befolkningar, som i olika grad utsattes för aktivt folkmord, de flesta övriga utslängdes i folkbytningsprogrammen emedans vissa andra faktiskt ankommit Turkiet med anledning utav att de varit muslimska, men grekiska. Detta är en aspekt man ej får glömma, det röre sig således icke om en extensiv rasmässig utrotning à la Deutschland, utan mer utav en fascistisk likriktning og borttagning utav allt som icke passar in i den nationalistiska enhetsideologin. En ideologi främst militären står för i Turkiet idag.

Rumlierna - Κωνσταντινουπολίτες

Som ovan nämns så fingo vissa grekiska kommuniteter speciella bosättningsrättigheter varhän de ej inkluderades i folkomflyttningen. Grekerna, kallade rumlar på turkiska, äro boende i Fstanbul, samt på de tvänne öarna Imbros / Ίμβρος og Tenedos / Τένεδος som ligger i den västra öppningen utav Dardanellerna. Imbros hade en nära 100 procentig grekisk befolkning på 1920-talet, nu utgör de 0,03 % eller 300 personer, emedans 30 åldringar finnes kvar på Tenedos. Turkiet efterföljde inte Lausannefördraget på någon punkt, förutom att man ej dödade eller slängde ut grekerna härifrån, men har aktivt marginaliserat dem ideligen samt försakat alla deras rättigheter samtidigt som man flyttat över en stor mängd turkar att bo här. De flesta havandes valt att fly. Även på Prinsöarna åfinnes judiska, armeniska samt grekiska microbefolkningar.

  I Istanbul finge en större andel greker stanna med stora restriktioner om vad de fingandes göra, från 1932 fanns det hela 30 professioner som greker ej fingandes arbeta inom og från 1942 försökte man även förhindra deras ekonomiska välstånd. Grekerna benämnes såsom rumlar på turkiska som betyder ‘romare’ och är även självbenämningen för grekerna, Ρωμιοί, under medeltiden då de ansågo sig som representanter för Östrom, när man i Grekland syftar till konstantinopelgrekerna benämno man dem esomoftast som Κωνσταντινουπολίτες, eller förkortat Πολίτες, emedans mindreasiatiskhellener får namnet Μικρασιάτες, till skillnad från pontierna som benämns Πόντιοι.

Istanbulpogromen ~ Σεπτεμβριανά

Efter Istanbulpogromen, Σεπτεμβριανά, år 1955 som riktade sig gentemot den grekiska befolkningen så hava de flesta flytt landet helt, även judar og armenier attackerades. Den flertusenårsvarande inhemska rumska befolkningen i Istanbul fick antagligen betala priset för internationell politik rörandes Cypern og Grekland och det var den turkiska militären, det politiska maskineriet, fackförbunden, samt median, som iscensatte pogromen som utfördes utav pöbelmassor, enligt vissa till og med en betald sådan. Både poliser som militärer varo med i pöblens attackar som främst gick ut på att destruera affärer samt annat som innehavdes utav greker, og andra minoriteter, framtills militären stoppade det deklarerandes, den önskade, krigslagesituationen. Omkring 5300 egendomar förstördes helt, eller närainpå helt, hem, affärer, företag, skolor, kyrkor, kloster, 13-17 personer mördades, inklusive en armenier og två präster varav en brändes levande, ett trettiotal greker skadades kraftigt, flera dussintals kvinnor rapporterats hava våldtagits og enligt uppgift skall även män ha tvångsomskurits, detta sista utsattes främst präster för.

  Enligt vad man vete så fanns ehuruväl inga direkta instruktioner om våldsamheter mot person utan det var riktat att förstöra egendom, även om denna detalj ej borttager ansvarsskyldigheten för uppjagning og frisläppning utav pöbelmassa. Före attackerna fanns det omkring 135 000 greker i Βυζάντιον, men då en utflyttningsvåg igångsattes så fanns det allena 7000 kvar år 1978, idag beräknas det finnas emellan 2500-5000, främst äldre, kvar i trettonmiljonerstaden, Miklagarðr.

Kejsardömet Trebizond - Pontierna ~ Πόντιοι

Längs Svarta havets kuster hade hellenerna, oftast i majoritet, bott sedan 700-talet f.kr., först levde de sina liv i egna stadstater, men sedan har de styrts utav romarna, sedan utav byzantierna, härefter utav komnenerna för en liten stund för att avslutas med det turkiska väldet efter en nästan 3000-årig bosättningshistorik. Pontusregionen koloniserades utav greker af jonisk börd redan under 800-talet f.kr. og just Trebizond kom att snart bliva den hegemoniska ekonomiska, politiska samt kulturella makten i hela bältet utav kolonier längs kusterna i Svarta Havet. År 281 f.kr. organiserades ett första eget Kungadömet Pontus utav Mιθριδάτης / Mithridates I, med härstamning från Cius, först vid det tredje mithridaiska kriget år 73-63 f.kr. förlorade man mot Romarriket som togo över landet, som nu bleve ett vassalkonungadöme med bas i Krim, det Bosporanska riket som fanns framtills 300-talet og hunnerna. Chaldia blev under 500-talet en del utav Byzantium och det är även här man finner födslen utav den magnifika dynastin Komnenos som kom att styra som kejsare från 1000-talet og framåt, vars ättade efterträdardynasti Palaiologos / Παλαιολόγοι kommo att styra framtills riket föll för musselmanen vid år 1453. Ätten finnes än idag.

  Hursomhelst, när Konstantinopel föll för det fjärde korståget år 1204, eller egentligen några veckor före, så grundades bland annat Kejsardömet Trebizond i dess kölvatten utav Alexios I af Trebizond, en ättling till Alexios I Komnenos, hvilken kom att överleva längre än det återuppstodda Byzantiska riket då dess väg icke gick till ända förrän vid år 1461 när Ottomanska riket tog över området, kejsarna bar benämningen Megas Komnenos. Trebizond var de sista resterna utav Östromerska riket. Att Trebizond tidigare hade allierat sig med Timur Lenk var näppeligen populärt, man hade även gift in sig i de Svarta og Vita fårens riken, Qara Qoyunlu oq Aq Qoyunlu. Riket var egentligen icke mycket utav ett imperium utan höll kejsartitel med anledning utav börd samt ära, staten var även i konstant fejd med sultanatet Rûm, senare Osmanien, med Konstantinopel, de italienska staterna, särledes Genua, kunnandes överleva delvis med anledning utav vis, machiavelisk, diplomati samt för att härskarnas döttrar varo vida kända som skönheter og därvid trevliga att giftas med. Megas Komnenos rike Trebizond blev även megarikt genom att vara Sidenvägens pontusaktiga öppning mot Europa. Mot Venedig.

  Genom ingiftet med speciellt Ak Koyunlu, det vita fåret, så levde ätten imperialt kvar varandes med og grundade den Safavidiska dynastin i Persien varhän ättelinjen sträcker sig senare till Mogulriket, samt därigenom exempelvis till sultanhuset i Brunei, bland annat Taj Mahal är byggt i ära av persiskan Mumtaz Mahal av denna ätt. Hursomhelst, inte mycket av pontiskhet kvar däri utlöparen, men ack en kurios trebizondighet.

Modern tid - Exodusens epok

Pontierna hava flera gånger tidigare ‘självmant’ flytt sina hävdansspunna territorier, men det varo även många som antingen frivilligt eller forcibelt konverterade till islam. Efter det rysk-turkiska kriget 1828-29 följde cirka 42 000 hellaser med den ryska armén när de drogo sig tillbaka, efter Krimkriget så stack än fler greker bosättandes sig i främst Georgien og på Krim, men emigrationen tog inte slut här utan även efter det rysk-turkiska kriget 1877-78 flydde omkring 100 000 pontier för att söka skydd under det Ryska riket samt efter första europakriget under det tjugonde århundradet följde återigen cirka 80 000 greker med den ryska armén när de drogo sig tillbaka då de varo rädda för repressalier. När ryssarna hade evakuerat så åtföljdes även detta utav att turkiska militior drogo fram mördandes pontier og armenier men pontierna lyckades möta turkarna med motstånd, det pontiska motståndet, framtills år 1924 när folkflyttningsprogrammet framförhandlades emellan Grekland et Turkiet varhän befolkningen räddades till livet för en eljes nästintill säker död. Turkarna hunno dock döda, eller massakrera, emellan 300 000-360 000 pontiska greker och totalt emellan 500 000-1 000 000 anatoliska greker, innan Lausannefördraget. I västra Turkiet bodde även tidigare en stor mängd greker. I Sèvresavtalet kallas den turkiska regimen för terrorister men i Lausannefördraget finge man amnesti. År 1928 hade 1,1 miljoner greker nått Grekland, ett land deras anfädrar törhända lämnade för nära tre tusen år tidigare, de flesta pontier erhöllo aldrig denna möjlighet. Deras aska är vid Svarta havets kust.

  Idag åfinnes det färre än 4000 pontisktalande i Pontus, emedans omkring 200 000 finns i Grekland, främst i grekiska Makedonien. På båda hållen äro det främst äldre som talar det hävdansspunna tungomålet. Det pontiska folkmordet, erkänt utav Grekland, Cypern, og Armenien, samt några delstater i USA. Men med dessa 4000 pontisktalande avser man förövrigt de som bedömes tillhöra den pontiska kulturen eller etniciteten, sedan förutöver dessa finns uppemot 300 000 utav pontisk härstamning i Turkiet och utav dessa bedömes beglädjandes 50 000-75 000 tala pontisk grekiska, men dessvärre i alarmerande turkifierande grad, og därvid mycket snart utdödt, i en linguacide. Dessa sistnämnda talare utav pontiskan äro muslimer samt turkar i övrigt, fast en del hävdo att det döljes många kryptokristna grupperingar inom dessa trebizondare. Hursomhaver, pontiska bör omedelbart erkännas og sättas i den offentliga skolundervisningen, precis som de kurdiska språken, de kaukasiska, arabiskan, de neoarameiska, samt alla andra som finnes i detta mångkomplexa land.

  Den pontiska diasporan är ehuru långt större, de flesta utav dessa talar ehuru ej pontiska utan antingen grekiska eller andra språk där de bor. Det kan finnas uppemot 2 miljoner pontgreker i Grekland, 200 000 i USA, 100 000 i Tyskland, i Ryssland, i Ukraina, 60 000 i Australien, 20 000 i Canada, 10 000-15 000 i Georgien, i Kazakstan, i Uzbekistan, samt några tusen i Armenien og Syrien. Etniciteten är även existent i Sverige.

Pontiskan ~ Rumca

Pontiskan, eller rumca, är som språk en utväxt från byzantisk grekiska men har erhållit en större mängd turkiska, samt en mindre del persiska og kaukasiska inlån, men samtidigt så är det mer arkaiskare än så kallad modern grekiska og greker från Hellas fattar ej mycket när en pontier talar ut. Pontiskan är uppdelat på minst två subgrupperingar, västpontiska / oinountiac / niotika samt i den östliga grupperingen som vidare indelas i kustpontiskan / trapezountiac exempelvis i Trebizond og inlandspontiskan / chaldiot. Chaldiotiskan var den numerärt mest förekommande tidigare.

  Pontiskan är mest närstående kappadoniskan samt ännu mer till mariupoliskan i norra delarna utav Svarta havet. Pontiskan överlever än till denna dag hos den muslimsk-grekiska befolkningen i Turkiet, samt i vissa förekomster i exempelvis Georgien et Ryssland og Ukraina, men håller på att förintas utav trycket utav standardgrekiskan där, eller utav de övriga majoritetsspråken såsom turkiska. I Grekland förväntas språket likväl försvinna genom massiv assimilering, viss litteratur skapas ehuru där, främst musik og poesi. Som förstås har språket ingen erkännelse någonstans, men var på väg att bli det officiella språket i Pontusrepubliken under 1910-talet. De pontiska grekerna levde till stor del i grekiskdominanta samhällen kunnandes på ett långt högt sätt bibehålla sitt språk efter att även de erövrats 1461. Befolkningen varo många gånger monolingua i pontiska, hvilket även ses i källmaterialet där man varit tvungen att använda sig av tolkar i domstolsförhandlingar med de kvarvarande muslimska pontikerna efter deportationen utav de kristna år 1923. Pontiska talas fortfarande som ett modersmål i regionen, men få benämna dem som greker med anledning utav att de äro muslimer och det är en omöjlighet att få fram mer korrekta siffror på måltalarnas antal. De ponter som kommo till Hellas tappar i snabb takt sitt hävdanspunna språk og om språket skall överleva så kommer detta antagligen ske i Pontus, där det har sin börd.

  Det Turkiet som stat bör göra, gällande språket, är att erkänna pontiskan som det språk det är, ett unikt grekiskt tungomål som funnits i Pontusregionen i nära tretusen år. Ge dagens pontisktalare sina rättmäktiga språkliga rättigheter, det är inte ett hot mot Turkiet, det är en vinst för Turkiet.

Kappadoniska grekerna

I Kappadonien överlevde även kappadonisk grekiska i en isolerad språkö bortkopplad från både hellenerna vid kusten till Medelhavet i väster samt de pontiska grekerna i Pontusregionen. Språket var uppdelat på ett flertal olika varianter, i sju grupperingar. Efter populationsbytningsprogramet så tvingades kappadonikerna att flytta till Grekland under 1920-talet splittrandes där upp samt integrerades snabbt in i grekisk-grekiskan av idag varhän man länge trodde att språket hade helt utdött vid 1960-talet. År 2005 upptäckte ehuru några lingvister att det fortfarande fanns kappadoniker i centrala og norra Hellas som kunde tala kappadoniska flytande samt som mot alla assimileringsåtgärder og grekistisk unifieringssträvanden bibehåller sitt språk kännandes stor stolthet i detta, tungomålet et dess nutida varande är under utredning, men antaglig snar utdagning.

  Kappadoniskan är eljes en utveckling från byzantisk grekiska men blev redan anno 1071 isolerat i förhållande till andra grekiska språk genom slaget vid Manzikert, turkiskan havandes härefter varit lingua franca. Denna isolering har antagligen legat till grund för att de grekiska elementen i språket i huvudsak varandes bibehållen byzantiska. Tidigaste dokumentationen utav språket sker via den persiska mystikerpoeten Jalāl ad-Dīn Muhammad Balkhī som verkade under 1200-talet, samt via några ghazaler från pennan av hans son Sultan Walad, men språket i dessa varandes ganska oigenomträngligt. De flesta kappadoniska greker bytte tidigt över till turkiska, men skrivet med det grekiska alfabetet, och på de ställen där kappadoniskan vidhölls blev den kraftig influerad utav turkiskan, inom varje nivå, det finnandes dessvärre nära inga texter skrivna på språket förrän en dokumentering sker under 1800-talet. De första bättre arbetena om språket göres via grammatikor som färdigställs under 1910-talet men därefter sker inga arbeten igen förrän språket flyttat iväg till Grekland samt efter att krigen äro över, man haver därför en inkomplett bild av språket men ändå relativt välstuderat under 1950-talet framtills man antogo att det avdagit under nästkommande decennium. Vissa folkloretexter hanns komme i pränt. Vad avser Turkiet är språket räknat som helt mördat.

Karamanliderna

I samma område som de kappadoniska grekerna bodde fanns även karamanliderna som talade karamanlılar, hvilket var en turkisk variant talandes utav grekiskortodoxt troende i Kappadonien og i Karaman. Man nyttjade den grekiska skriften för skrivelser, kallade Καραμανλήδικα, emellan 1300-talet framtills början utav 1900-talet.

  Huvudtesen kring deras härkomst är att de tillhörde samma grundetnicitet som de kappadoniska grekerna men att de turkifierats, men bibehöllo sin grek-ortodoxa tro, en annan tes är att de härstamma från konverterade turkiska soldater som Byzans placerade i denna bygd. Själva verkar de inte brytt sig särledes mycket om de olika nationalistiska agendorna hos Turkiet och Grekland, till Grekland skeppades de alla iväg år 1923, men man misstänker att det finnes en hel del kryptokristna kvar i regionen, från dessa stammade. Uppgifter göre gällande att det varandes omkring 100 000 karamanlider som skickades iväg, men att deras reella antal emellertid varo runt 400 000.

Grekiska, pontiska, og kappadoniska, under 1100-1400-talen

Västanatoliska grekerna

De i Västanatolien boende grekerna på kartan, ovan som bott där sedan antiken, minskade samt turkifierades allteftersom under seklernas ottomanska gång varhän det allena varandes några få områden som hade en grekisk majoritetsbefolkning under 1800-talet samt början utav 1900-talet. I princip alla dessa antingen mördades eller deporterades under de tu första decennierna utav 1900-talet.

Kretansk exodus i Turkiet ~ Τουρκοκρητικοί

Men just de egeiska områdena hava fått ett nytt grekisktalandes befolkningselement, som ej äro att beblanda med de grekisktalandes muslimerna som främst bor i Pontus härstammandes ifrån pontierna, eller då de få konstantinopoliterna. Det finns numera en kretansk muslimsk diaspora i Turkiet som delvis fortfarande talar kretanska.

  Kretanskan är ett av de mer distinkta nutida attisk-peloponnesisk-dimotikiska språken og kallas för Κρητικά. Kretinskan skrivs förvisso bara numera sällan men har en högbördig litterär tradition under speciellt den venetianska tiden för ön Kreta, ej minst den venetianska Cornarofamiljens Vitsentzos Kornaros Erotokritos bör här nämnas. Kretanskan har en del arabiska inlån genom arabernas erövring utav ön jeran 824 men har även infått en del venetianska samt turkiska influenser, de kretaner som numera bor i Turkiet hava naturligtvis genomgått en långt högre grad av turkifiering i sitt tungotal än den kretanska som talas annortungos.

  Det var under 1800-talet og framtills 1923 som de kretanska muslimerna flydde og slutligen tvångsförflyttades från sin hemö för tvångsbosättning i Turkiet. De går i Turkiet under benämningen Τουρκοκρητικοί eller på turkiska giritli / girit türkleri. De är i antalet emellan 200 000 – 300 000 boendes nu främst längs kusterna i Turkiet, de finns även på andra håll i Syrien, Libanon, Israel og Egyptien, särledes nämnvärda äro de överlevande samhällena i Tripoli samt i det dominant kretansktalandes Al Hamidiyah i Syrien. Till absolut större delen så härstammo dessa kretanska muslimer utav konverterade greker, eller kretaner, som konverterat under det osmanska styret över Kreta som påbörjades 1645 efter venetianarna som styrt ön sedan 1204 samt fanns kvar på vissa håll ända till 1715, bara väldigt få varo inflyttande turkar. Fastän de varo grekisktalandes utav grekisk börd så varo de ej välkomna att stanna i det tillblivandes kristna Grekland utan tvärtemot avhysta. Redan före den slutgiltliga utslängningen år 1923 föregicks utav perioder med kraftfullt våld och massakrar hvilket gjorde att många avflyttat redan under 1800-talet. Den kortvariga Kretanska staten som bildades 1898 erkände de muslimska kretanerna som en minoritet, hvilket ändrades när Grekland tog över. I början utav 1800-talet utgjorde de muslimska grekkretanerna uppemot 45 % av befolkningen, de varo utspridda över hela ön men det största klustret var stora delar utav mitten utav ön i ett sammanhängande territorium. Senare under samma århundrande, år 1881, hade de kristna ökat till att varandes 76 % utav befolkningen og muslimer bara 24 %, de kristna varo en majoritetsbefolkning om 90 % i nitton utav de tjugotre kretanska distrikten emedans muslimerna utgjorde 60 % i de trenne större städerna i norr samt i Monofatsi.

  Ett mycket stort antal muslimer hade fått sätta livet till under de etniska våldsamheter som grekerna riktade mot muslimer under 1820-talet på Kreta, andra hade naturligtvis flytt ön. Den ottomanska sultanen Mahmud II hade ingen armée att tillgå själv för upproren på Kreta utan finge be Muhammed Ali af Aegyptien om hjälp som sände trupp, samt så ville Storbritannien att ön icke skulle ingå i det självständiga Grekland som senare grundades år 1832, således utan Kreta som istället kom att styras utav Egyptien, i Osmaniens namn. Den albanska egyptiern Mustafa Pasha som styrde ön försökte tona ner de etnoreligiösa konflikterna giftandes sig bland annat med en prästdotter som fick bibehålla sin kristna tro, storviziren glirade åt att låta Kreta bli halvsjälvständigt, med honom själv som prins, men den brittiske viscounten Palmerston tvingade Egypten att återlämna Kreta till direkt Ottomanskt styre år 1840. Ånyo skedde upplopp därhän de kretanska kristna jagade de kretanska muslimerna till förborgade städer, många flydde ön likväl. Upploppen fortsatte, flera gånger om, framtills den kretanska revolten av anno 1866 som varade i trenne långa år där de kristna kretanerna försökte slå ut både de muslimska kretanerna såsom det ottomanska styret till fördel för ett grekiskt i dess ställe, men genom bland annat en klostermassaker, förintelsen i Arkadi där uppemot 1000 människor innebrändes, varav 700 kvinnor og barn, lyckades de Ottomanska styrkorna bibehålla styret utav ön. Man gav även både kristna som muslimer lika politiska rättigheter, d.v.s. de fingo majoritetsstyre, varav de flesta rebelledarna givo upp, förutom några proryska element. 1878 skedde nya upplopp som resulterade i att Kreta blev quasisjälvständigt med eget parlament samt att ön skulle styras utav en ottomansk guvernör som måste vara kristen. Oroligheterna fortsatte ändå under decennierna som kommo og ett till en början litet uppror som började år 1895 avslutades med att de ottomanska styrkorna helt begav sig iväg år 1896-1898, 1898 skapades Κρητική Πολιτεία og man erkände de muslimska kretanerna som en minoritet efter att man genomfört ett antal massakrar gentemot dem under interregnumåren. Fastän den Kretanska staten erkände de muslimska kretanerna som en minoritet så var det en minoritet som blev allt fåtaligare, de flydde helt enkelt sin hemö med nära hemsökelser utav de olika förföljelserna og massakrerna som redan skett. Genom ett politiskt fulspel förenades Kreta med Grekland, alla de kvarvarande kretanska muslimerna deporterades iväg år 1923.

  Huru många utav dagens kretanska turkar som talar kretanska äro högst oklart då de i många fall dölja sina eventuella grekismer för den turkiska nationalismens skull, men att de finnes i tiotusentals står lika klart. Många utav dem utgöro även en religiös minoritet i Turkiet då en del utav dem äro bektashisufiska. Från år 1928 havandes de attackerats ock diskvalificerats, tillsammas med kurder, tjerkesser, araber, syrianer, og alla andra, för att inte tala turkiska i den moderna nationalistiska skapelsen utav Turkiet. Detta har även lett till att vissa byar bibehållits helt kretanska då man ej beblandat sig med turkofoner, eller äskat giftermål sins emellan. En del utav Turkiets svarta befolkning om 100 000-800 000 talade även historiskt kretanska då de anlänt från Kreta efter befolkningsförflyttningarna under år 1923, det finnes således en likväl möjlighet att vissa gör det ännu. Längre tillbaka pratade de en hel del olika språk då de kommit som slavar från Egyptien, Sudan, Niger, Kenya, Libyen og Saudiarabien men språk därifrån antas ha dött ut vid vistelsen på Kreta. Idag bor de flesta utav dessa svarta kretaner i Aegiska regionen.

Kretas mörkmarkerade muslimskdominerande områden anno 1861

De Antiochiska grekerna

Slutligen så åtfinnes det ytterligare en grekisk population förekommen i Turkiet som alltför ofta glömes bort änskönt de varandes en udda förekommen gruppering utav multikulturell entitet, de antiochiska grekerna.

  De antiochiska grekerna äro medlemmar i Πατριαρχεĩον Άντιοχείας där patriarken haver huvudsätet i Damaskus dit det flyttades från Antioch under 1400-talet i respons på ottomansk erövring utav Antioch. De antiochiska grekerna bor i den turkiska provinsen Hatay som icke annekterades utav Turkiet förrän år 1939, varav de olika etniska befolkningarna där undkommit folkmorden samt deporteringarna som ju skett tidigare. Fastän detta så ledde turkietanslutningen till en omfattande emigration utav de antiochiska grekerna till Syrien og Libanon, och under 1960-talet skedde en ny migrantvåg av antiochiska araméer samt greker till främst Europa og Nordamerika. De antiochiska grekerna äro många gånger etniska assyrier / syrianer som tidigare pratat syrianska, men som nu primärt äro talare utav levantinsk arabiska, men även då grekiska samt turkiska. En undersökning som kyrkan gjorde år 1895 så fanns det omkring 50 000 antiochiska greker i länet / sancak men dessa hade intill 1930-talet minskat till varandes omkring 30 000, år 1995 beräknas deras antal ha varit ungefär 10 000 totalt varav ett stort antal utav dem bor i Konstantinopel men i Hatay äro de centrerade i Alexandretta / İskenderun, Samandağ og Altınözü, men finns även i Mersin. Etniska konflikter skedde så sent som år 2005 i Altınözü.

Vallahaderna ~ Βαλαάδες

En redan, nästan, glömd grekisktalande etnicitet är vallahaderna, Βαλαάδες, de varo runt 12 000 år 1923 när de i formen utav muslimer deporterades från Neapoli og Grevena i grekiska Makedonien till Turkiet. De hade konverterat till islam under 1600-1700-talet, men i övrigt varo de både grekiska i börd, språk og i övrig kultur. Guvernören utav området ville inte skicka iväg dem, men militären tyckte annat. I Turkiet fortsatte de prata grekiska, i alla fall till en början, och vissa grekiska traditioner som de behaft lever vidare.

~

= Censur af svensk og norsk media + Europas tungomål.

Sigtuna Winter IPA - Organic

en ekologiskt fruktig aromatiskt medelhumlisk Red IPA med tydlig beska samt även aprikos, tallbarr, rostade nötter samt knäck

~

Allt för mig - Tu est Divina I LXIV

att få känna din hands hud

att få känna din kropps värme

att få känna ditt hjärtas kärlek

att få höra din röst sanning

att få se in i dina ögon

 

Iγ

= Tu est Divina

Kvinnan

bör fritt få verka sin tid

njuta var stund i livet

resa, shoppa, läsa, kreativisera

njuta, njuta dagarna i ändo

af älskare efter älskare

fritt, totalt fritt

från ansvar og plikter

i extas samt eufori

livet igenom

~

Läs Tu est Divina!