Här tänktes det först slutas kring
Hermes-hermeneutikkopplingen, men man kan fråga sig varför detta om gudomen i
säg är så intressant og det även utur samhällsvetenskaplig synvinkel? Vi kunnom
taga fasta på denne lite så upptäcker man snart att Hermes är mycket mer
intressant än vad hermeneutikkopplingen låter göra. Man skall også hava på det
klara att hvilken sekundär ordetymologi man än utgår ifrån så hamnar man ändock
här i primärstadiet då de andra enbart äro härledningar till just denna här
genomgånga fenomenet, ordet samt guden. Calvert Watkins har skrivit en artikel
på området1 som är av stort intresse för den hermeneutiskt lagda. Vi kunnom direkt, som vi redan
gjort, konkludera att detta är en komplex gudom: “If we were to attempt to
characterize that function by a single word, we would be inclined to term him
the patron god of the fundamental anthropological and sociological principle of
reciprocity”. Det extra intressanta med Hermes är det vi redan sett,
d.v.s. han både tar samt ger, han förmedlar fram og bak, hermeneutiken har en
förmedlande roll, andra kopplingar står även att finna “he is called in a
inscription ... sermonis dator; cf. his Greek epithet lógios,
which surely figures the exchange inherent in the speech situation, in
discourse, rather than being merely derivative from the herald's strong voice”.
“It is remarkable that the characteristic actions of Hermes are all reversible,
or go in two directions: he gives sleep-and take it away”, og så vidare. “He is
the go-between, the mediator”. Hermes “may be looked upon as presiding
over the circulation of wealth in malam partem; he is similarly dólios
as well as lógios in the exchange of words ... Hermes is also mastérios,
the patron of tracking”, han är alltså ej enbart tvåsidig i den meningen att
han både giver og tager utan han är “both the prince of thieves (philētéōn órkhamos) and the discover of theft (mastérios)” -
att sitta på tvenne stolar skulle det benämnas idag - genom denna funktion så
kan man koppla denna hellasiska gudom till vediskans Pūsan - man finner vid en närmare åskådning att denna koppling
kan bliva systematisk, “just as Hermes, so Pūsan incarnates the notion of exchange and reciprocity” - detta är
ingen slump då båda hade högt diversifierade områden, båda äro bland annat
vägarnas gudom men även stråtrövarnas, andra likheter äro att båð varandes
dörrarnas gudar, “Just as the road symbolizes the notion of reciprocity, so do
doors”, även de verktyg de användo äo liknande, den falliska symboliken likaså
- i nästan alla områden så havo de samma funktioner. “Hermes is the mediator, the communication link
between gods and men not only from up to down (ággelos athanátōn) but from down to up, in his function as
sacrificer ... and announcer of the sacrifice. In the latter we have an exactly
comparable function of Pūsan”. Ytterligare kopplingar: “In the Vedic passage just quoted [åtfinnes
således i referensen för den intresserade], the verb used for ‘announcing’ is the
participle prati-vedáyant-, an iterative-causative *uoid-eie- [* betyder
rekonstruerat] to the
root ueid-. This form has an exact cognate in Old Irish foídid
‘sends’ ... From this verb we have formed the agent noun foídem (achaic foídïam)
‘messenger’. It is worth noting that in the oldest Irish text we posses, the
late sixth century eulogy of St. Columba, this noun occurs in the following
context ... ardon bath bá fíadat foídiam ‘he has died (on us vel sim.)
who was the messenger of the Lord’. It is possible to interpret this in purely
Christian terms, with the earlier revelatory function (fíadat foídam) of
the saint later rendered as an intercessory function (intí nod faidmis co ar
F.). But the etymological connections of foídiam and the fact that
the Irish name of the Lord itself is clearly a pre-Christian divine name or
epithet (from the same root, *ueid-ont- ‘seeing, knowing’, and cf. the
dwarf Alviss in Norse mythology) would at least suggest the possibility
that the representation of St. Columba as the ‘messenger of the Lord’ (fíadat
foídiam) transposes a pre-Christian Celtic myhological figure entirely
similair in function to Hermes”. En annan funktion som Hermes hade är
“leading the bride to the groom” men mediatorställningen är ännu bättre
återgiven i de vediska giftermålshymnerna, exempelvis 10.85, där man kan se att Pūsan både tager bruden ut ur födelsehemmet som in i
giftesmålshemmet. Lévi-Strauss
teoriserade att “perhaps the fundamental principle regulating human society is
the circulation of women, according to the system of exchange and reciprocity”.2
“Hermes and Pūsan ... preside over both the physiological and the economic wellbeing of
society, by assuring both the circulation of women and the circulation of
wealth, through the notion of exchange. Both divinities symbolize the relation
of reciprocity, bidirectionality, by their association with the road; both are
the mediators, who assure the communication in either direction between gods
and men, heaven and earth, or the living and the dead. Finally Hermes assures
likewise the circulation of speech, communication proper; this function is not
associated with Pūsan, but perhaps only because in the Rigveda there a special goddess Vāc, the divinized ‘Speech’”. Vi havom nu
tittat snabbt på innehållsmässiga likheter emellan dem men det förträffliga är
att etymologiskt så kan man knyta Pūsan till den grekiska gudomen Pán, speciellt i den
arkadiska formen Paōn
- även detta går ehuru att knyta till Hermes då Hermes är Pans fader, ock: “In
the archaic Arcadian figures of Pan transformed into Hermes = Pūsan, we have to deal with the
reflexes of an Indo-European divinity reconstructible both in name and in
function. A certain haziness
in the form is in a divine name to be expected, because of the factor of
tabudeformation”.
~
Fotnoter:
1) Watkins, “Studies in Indo-European Legal Language, Institutions, and
Mythology”, i Cardona et al (eds.), 1970:345-350; se även Puhvel, 1989:62-63.
2) Levi-Strauss, refererad i, Watkins, 1970.