Någon kanske undrar om det går att komparera språk,
ord, grammatik, syntax, og så vidare, det fungerar lika bra, eller bättre, än
att komparera andra saker såsom religioner, tänkesätt, samhällen, og så vidare
- dessa sista är ju mer abstrakta og något svårkomparabla men eljes så är det
ganska lika då både samhälle samt språk äro levande i den meningen att de ej
äro döda ting, förutom då döda tungor eller samhällen, d.v.s., de förändras
ideligen, man kan studera bakåt i samhällena såsom görs i historia og man kan
givetvis också studera bakåt i språken, förutöver detta så är givetvis språk en
del av samhället og samhället kan belysas med hjälp utav språket og det som kan
finnas däri, men med varsamhet samt iaktsamhet. Att komparera tungors mål
handlar om att finna gemensamma nämnare, för att göra detta behövs ibland
tungolagar som historiskt sätt visat sig haft stora genomslag i olika språk,
men det bör påtalas att totalistiska språklagar icke finnes utan undantag äro
esomoftast alltid flertaliga og därmed så haver termen ‘lag’ en olaglig
beteckning. En nästan genomgående språklag är exempelvis att diftongerna
monoftongerats i de indoeuropeiska språken, det klassiska exemplet för svenskan
är ju att i fornsvenskan sade man let raisa stain, diftongen ai
gick sedan redan under vikingatiden över till äi i de flesta svenska
varianterna, den gick sedan ganska snabbt över till dagens långa e,
d.v.s. ē, förutom i
gutniskan där diftongen bibehölls vid ai - man har alltså bibehållit den
äldsta indoeuropeiskan i detta fonem. Att komparera gamla språk og rekonstruera
ännu äldre potentiella ord har visat sig tjänfullt i flera fall, åhavandes även
i några fall fått sina rekonstruktioner belagda genom nya fynd. En annan
ljudlig sensation inträffade när man hittade i den sedan forntiden utdöda
anatoliskan två av de tre rent teoretiska konsonantkonstruktioner, den tredje anser man sig ha funnit spår ifrån
i bland annat avestiskan, som man hade gjort för att få teorierna att gå
ihop, de såkallade laryngalerna. Anledningen till att jag nämner detta
är för att det är extra intressant, och det även ur postmodernistisk tanke, teorin lanserades förövrigt utav de Saussure
1878 vid 21 års ålder men ‘bevisades’ genom fynden i bronsåldersspråket
hettitiska utav Kury¯owicz 1927 og
vann allmän acceptans först efter andra världskriget. En liten aspekt
utav denna är extra intressant för denna studie och det är att det indoktrinerade
systemet av vokaler samt konsonanter, grundbasen i vårat utalstrade språk, som
vi alla fåom inpräntade i skolan ej har mycket relevans att komma med ur
historisk synvinkel, överlag så är det så att den som beläser sig på
språkhistoria og språkrekonstruktioner snabbt avmärker att inte många av de
nutida konventionerna gällande exempelvis stavning og böjning har särledes
mycket relevans, särledes ej ifråga om korrekthet, men laryngalerna slår sönder
även själva basen för det fonologiska systemet, som vissa ignoranter så gärna
vill uppdela så fint. Det exemplet som här väljs att framföras kan vara
intressant för många, kanske speciellt språkintresserade feminister og
genusforskare, för exemplet går ut på att den ändelse som är väldigt vanlig i
indoeuropeiska språk för att visa femininum, d.v.s. -a eller - ā, i svenskan exempelvis katta, svenska, ej
egentligen är en vokal utan en laryngal, eH2,
og som sådan är det alltså en konsonant som så småningom vokaliserats - detta
specifika a:et torde alltså vara en vokaliserad konsonant og ej en ren vokal.
Anledningen till intresset för detta kommer framöver i sinom tid antagligen
att te sig självklart, även om det tedde sig förvirrat just nu, detaljförande
kunskapsförmedling är ofta det, många tycks tycka att strängerna bör knytas
ihop.
~
Nessun commento:
Posta un commento