Det är givetvis igge sanningen som sådan som skall
tolkas utan sanningen såsom de aktuella författarna og i förlängningen de
aktuella teorierna sågo samt ser den, här är ånyo en klar åtskillnad emellan
positivism et hermeneutik, då positivismen är monistisk emedans hermeneutiken
ej monopolför det framkomna, utan allena framför det som en posibilitet bland
andra,1 dessutom med dess inriktning på Verstehen så är den i
motsats till positivismen dialektisk saknandes början og slut, målet är ej att
finna de sanna svaren utan att sokratiskt ställas inför nya spörsmål.2
Den idealtyp som skall framarbetas är således en slutsats för helheten utav
analysen utav delarna, d.v.s. den hermeneutiska cirkelns tema “delen kan endast
förstås ur helheten och helheten endast ur delarna”.3 Den
hermeneutiska ‘helheten’ kom sedan att også göra gällande att hela helheten skall
behandlas såsom till exempel författaren og det samhälle texten kom till i,4
detta är även någonting som karaktäriseras genom Schleiermachers utveckling5
samt hans teoretiska og tidsmässiga namne i Kina, Chang Hsüeh-ch’eng som osså
framförde författarens centrala plats,6 Matthias Flacius skall även
år 1567 i Clavis Scripturae Sacrae formulerat något som i hög grad
liknar den hermeneutiska cirklen7 - detta kommer dock icke att göras
här i någon omfattning då det är teorierna eller idéerna som äro i blickpunkten
og ej särledes mycket den kontext de framkommo utur - men angående
postmodernismen så är det ändock personfixerat kring Lyotard. Även om nyare
avarter av hermeneutiken ej användes så bibehålls ehuru själva meningen med
metodologin hvilken är, “reading is to discover embedded meaning”,8
eller mörka ord som Rydelius skrev. Dessutom så är hela denna förståelse
aristotelisk i sin börd, bland annat synes detta i synen att subjektet ej kan
särskiljas från objektet, att människan är något unikt utifrån sin
förståelsebas i jämförelse med övrig natur, beaktandet av helheten, utifrån
dess olika tillförda perspektiv, eftersträva väsenskunskap.9
Helhetshermeneutikens förförståelse bygger på att en total kontextualisering
samt inlevelse i text, samt författare, må ske för att full förståelse skall
bli möjlig, då varje texts förståelse är fast förankrad i kontexten den är
skriven i, likväl, detta är i sig en teoretisk kontradiktion då subjektet -
utläsaren - i sådana fall måste helt positiviseras samt avsäga sin egen
kontext, en omöjlighet enligt hermeneutikens förståelse, kring kontextens
basalhet.10 Detta kallas även den objektiva eller yttre
hermeneutiken syftandes på att förstå alla, båð yttre som inre, existentiella
omständigheter som påverkansbas för individens handlande, exempelvis emotsatt
marxistisk vetenskapstes som endast inskränkt åtittar yttre faktorer menandes
att individen totalt styrs utav dem.11
~
Fotnoter:
1) Helenius, 1990:70.
2) Ibid:82.
3) Dahlgren ø Florén, 1996:115; för en kort men informativ information
kring ‘den hermeneutiska cirkeln’ se, Gilje ø Grimen, 1993:190-193, Jonsson,
u.å:71, 78-80.
4) Ibid:80-81, Alvesson ø Sköldberg, 1994:117, Dahlgren ø Florén,
1996:274.
5) Jonsson, u.å:70.
6) Gernet, 1997:517.
7) Jonsson, u.å:78-79.
8) Neuman, 1994:61; I Lundquist, 1993:42 fig. 3 så åtfinnes en relativt
bra uppställning kring skillnaderna emellan positivism og hermeneutik.
9) Helenius, 1990:25, 403-404 n. 39.
10) Jonsson, u.å.:80-81, gällandes givetvis även intellektuell kontext,
Neuman, 1994:455, 395.
11) Helenius, 1990:36.
Nessun commento:
Posta un commento