Enligt ordinär historiografi så växer hermeneutiken
fram under 1500-talet som en tro om att Biblen samt de antika klassiska
texterna behavandes ett särskilt sanningsinnehåll og det gäller att tolka dessa
på ett ‘riktigt’ vis därvidlags skapandes metodregler för ändamålet,1
i den kinesiska traditionen fanns även en rörelse kallad ku-wen under
1000-talet som med en västcentrerad term kunne kallas hermeneutisk med
utgångspunkt ifrån denna tidiga europeiska hermeneutik som således enligt
kronologisk ordning är kuwenisk, någonslags
kulturcentrering à la Europa gangom vi ju ej med på häri.2
Men istället för att mena att de frambörande texterna på något vis skulle
innehålla den allenarådande sanningen så kommer ett användande utav denna
dogmatiska tidigkuweniska hermeneutik icke att användas utan det är när den
blifvandes mer, enligt vetenskapshistorikstraditionen, vetenskaplig genom
prästen samt tillika teologen Schleiermachers (1768-1834)
gärningar som här får spela som ursprunglig og renare form utav hermeneutik ock
icke de sanningsletande ovan. Schleiermacher menade bland annat att
hermeneutiken som metod ej enbart skulle användas i ‘heliga’ og speciellt utvalda
antika verk utan han ville bredda hermeneutikens område till berörandes alla
texter eller mänskliga tankeprodukter, den blev “universell”,3 detta
var som ses nedan absolut ingen nyhet ens då. Giambattista Vico (1668-1744) menade
likväl att ingen genuin vetenskapsman kunde göra anspråk på säkert vetande om
ej detta varo inom humanvetenskaplig bildning, ty det varandes enklare att
vinna kunskap om den värld som människan själv skapat, ej den övriga, den
divina.4 I auran av denna undersökning så kunnandes ju detta få
illustrera att ett totalitärt ickeliberalt system kan liberaliseras genom en
sådan omvärdering. Som vanligt så är detta en förblindad samt felaktig
vetenskapshistorisk förtäljning, så ofta framförd i metodböckerna, ty redan
före Schleiermachers tid så var hermeneutiken universell samt framförd som
gällande för icke enbart heliga skrifter utan allehanda verk. Rydelius skriver
exempelvis år 1737 “hela ARTEM HERMENEUTICAM, eller konsten at uttolka meningen
på mörk ord i hwarjehanda skrifter, och hela ARTEM CRITICAM, thet är, konsten
at döma rett om andras skrifter, meningar och utlåtelser”, på liknande vis
resonerar Lallerstedt några år därefter.5
~
Fotnoter:
1) Lübcke (red.), Filosofilexikonet,
1993:227.
2) Gernet, A History of Chinese Civilization, 1997:345, se även
1600-talsrörelsen pp. 514, 592, se även, Lodén, Från Mao till Mammon,
1998:146.
3) Se för Schleiermacher, Lübcke, 1993:227, 495-496, Helenius, 1990:66-67,
Jonsson, “Riktningar inom 1800-talets hermeneutik” u.å:67-71; samt
‘universell’-citatet, Alvesson ø Sköldberg, 1994:117.
4) Dahlgren ø Florén, 1996:26.
5) Rydelius, Nödiga Förnufts-Öfningar, 1737:15, citerad i Jonsson,
u.å:67.
Nessun commento:
Posta un commento