Benedetto da Norcia, helgon, kan sägas vara munkväsendets grundläggare i den occidentala världen med anledning utav hans väsens spridelse. Kanoniserad av Katolska kyrkan anno 1220. Benedikt var ädling av romersk stam, från Nursia i Umbrien. Man tror att Benedikt hade en tvillingssyster, Sankt Scholastica.
Hans syfte låg så vitt bevisen förtäljer ej i att grundlägga ett orderväsende, men benedikterna har kommit att följa hans regelverk. Ordo Sancti Benedicti är egentligen ej en order som sådan, utan består utav autonoma grupperingar följandes Benedikts agenda. Den enda antika externa källan för hans biografi står att finna i påve Gregorius I’s Dialog, vilket är mindre av en biografi av fysiska skeenden utan mer av spirituella skepnader, välinitierad sådan.
Ora et labora, var hans ledord.
Benedikt af Nursia, natalgjord anno 480, bröt upp från sina studier i den sedesförsakande staden av Rom, redan vid ålder fjorton, eller kanske snarare vid nitton eller tjugo, vem vet säkerligen i dessa tider, för att låtas bli eremit i en klipphåla vid Subiaco som ligger i bergen emellan Roma och Napoli. Han hade redan hunnit upplevt djupgående amoristiska känslor till en kvinna, hans liv var redan utstakat som adelsman, men valde en annan väg. Klipphålan är där än och kan besökas. Där levde han under stränghetens självpåtagna lov under de tre närmaste åren, med en medtagen tjänare samt en bemött kompanjon som han träffade stadigvarande och som även tog med sig mat på bestämda dagar. Efter avslutad grotttid benämns han som en vir, före det som puer.
Munkarna i klostret Vicovaro som låg därjämnte uppmärksammade hans fromhet och valde att befråga honom att bli deras abbot, efter att deras tidigare avlidigt, vilket han motvilligt accepterade då han redan visste att deras levnadsfilosofi avskiljde dem emellan. De märkte således inom kort att han var lite väl sträng för deras kynne varvid de försökte förgifta honom, han lämnade härefter klostret för sin ensamhet i ödemarken. Det var vid dessa förgiftningsförsök heligheten framkom, ty de försökte först förgifta hans dryck men dryckeskärlet gick i bitar, de försökte förgifta hans bröd men en korp flög in och tog biten, härefter accelererade miraklena. Den återvunna ensamheten blev ehuru ej långvarig då ryktet om hans helighet spreds varvid folk ditlockades för att få råd samt undervisning.
Uppslutningen var så stor att han fann sig nödgad att anlägga tolv kloster med olika abbotar, och han själv som överabbot, i närheten av Subiaco. I ett trettonde kloster levde han själv tillsammans med några få utvalda. När dessa kloster kommit på plats påbörjades även undervisningen till yngre, några av de första barnen att ankomma var de sedan kända Maurus och Placidus. Fientligheter med en naboboende präst som hette Florentius ledde ehuru till att Benedikt tog sitt pick och pack för att lämna Subiaco, åtföljd av några få far det av till gränsområdet emellan Safinim samt Campanien.
Över ruinerna av slottet Castrum Casinum grundlade han anno 529 klostret Monte Cassino och utarbetade reglerna som än till denna dag är gällande för de som väljer att följa Benedikts munkregler om praktisk kristendom. Munkreglerna i sig är påverkade av Johannes Cassianus tänkande, en av de skytiska munkarna. Ett års prövning, novitat, skall genomgåss innan upptagning i orden, härefter skall man edligen försäkra att stanna i klostret under resterande delen av sitt liv och lyda Kristi ställföreträdare, abboten. Regola föreskriver att man skall lyssna, läsa, skriva och att man däri skall leva egendomslöst, kyskt, samt med stor gästfrihet.
Reglerna i sig präglas av sans og måtta i balansen emellan arbete, bön samt vila – åkerbruk, hantverk, undervisning, intellektualiteter samt andaktsövningar. Genom påven Gregorius den store blev även missionsverksamheten ett av huvudmålen.
Denna måttfullhet har varit de benediktinska klostersamhällena sin pacifistiska aura i tider av trångmål runtomkring.
Pax är deras valspråk.
Benedikt avled enligt traditionen den 21 mars 547 och blev besaligad med titlen Skyddspatron av Europa av påve Paulus VI anno 1964, vilket är passande med tanke på valspråket. Hans bemärkelsedag firades tidigare vid hans dödsdag men 1969 flyttades det istället till 11 juli vilket är ett datum som Benedikt firats på sedan minst 700-talet.
Men Monte Cassinos alltför strategiska placering utifrån politiska aspekter har dessvärre gjort att strider i mängd har skett på platsen, hvilket bland annat lett till att klosterbyggnaderna har raserats och innehållet plundrats ett stort antal gånger under tidens gång sedan det grundades omkring anno 529 e.kr. Men Benedikt var inte bättre själv, det första han gjorde när han var in situ för att grunda klostret krossade han skulpturen av Apollo och altaret därtill, platsen var nämligen en kultplats för Apollo än intill denna stund. Benedikt menade istället att platsen var ämnad för Johannes Döparen. Runt 543 fick han besök av ostrogoternas kung Totila, vilket slutade med en gedigen uppläxning från Benedikts sida för kungens barbari, varid Totila häpen satt still.
Redan år 584 blev klosterområdet jämnat med marken av anfallande langobarder och de överlevande munkarna fick flytta till Rom, där benediktinerna stannade i över hundra år. Klostret återupprättades sedan år 718 varvid påföljande period är att beteckna som en blomstrande tid för orden. Sankt Petronace blev den andra grundläggaren av Monte Cassino, endast några eremiter fanns kvar på plats. Petronace blev vald som ledare och erhöll Benedikts handskrivna regler av påve Zacharias, penning för uppbyggnad av klostret erhölls av hertigen Romuald II av Benevento. Bland välrenomerade munkar för tiden finns Willibald, Sturm, Karloman, son av Karl Martell, Ratchis och Paulus Diaconus. Hertig Gisulf II av Benevento, son och efterträdare till Romuald, skänkte år 744 mark som skapade seignörskapet
Terra Sancti Benedicti, ett sekulärt territorium som kom i deras hägn, det fungerade som en egen stat. Dessvärre extremt strategiskt belägen mitt emellan hertigdömet Benevento och de byzantiska stadsstaterna längs kusten, Amalfi, Napoli, Gaeta. Under 700-talet fick man agera interstatligt emellan langobarderna, frankerna och påvedömet och på 780-talet låg stödet åt frankernas håll och deras kung, Karl den Store, kom på visit 787. År 883 var det dags igen med plundring och nedbränning, denna gång av saracener. En av de viktiga personligheterna som var munkar vid denna tid var Erchempertus som skrev krönikören
Historia Langobardorum Beneventanorum som ehuru hastigt tar slut 888-889.
Det återbyggdes dock sedemera och nådde höjden av sitt anseende under abbotten Desiderius, ursprungligt namn Dauferius, son till Landolfo V, som senare kom att bli påve Victor III. Konstnärer från Amalfi, Lombardiet och Konstantinopel var där för att förfina klostrets byggnader. Munkmängden ökade till över tvåhundra och bibliotek, manuskript från skrivarstugan erhöll berömdskap och år 1071 invigde påven Alexander II den magnifikt ombyggda kyrkan. En egen skrift, den
beneventanska, hade sin högtid. Leo Ostiensis har förevigat tiden i
Chronicon Monasterii Casinensis emedans Amatus Casinensis författade det viktiga
L'Ystoire de li Normant på fornfranska.
Under 1100-talet hade klostrerna som åtföljde Benedikts Regola spridits upp över Europa och man blev viktiga förmedlare av läkekonsten som förmedlades vidare som en länk från arabiska kunskaper. En välrenomerad läkemedelshandlare vid namn Constantinus Africanus från Kartago, eller Sicilien, eller kanske troligare, en kartag från Sicilien, flyttade till Monte Cassino och påbörjade arbetet att översätta läkemedelsverk från grekiska och arabiska, Hildegard av Bingen härjade norröver. Söder om Napoli låg furstedömet Salerno som var ett medicinskt medeltida Medical Valley där Salernoskolan verkade, bland annat kunde de stoltsera med ett arabiskt medicinalbibliotek man fått ärva från norra Afrika vilket bland annat ledde till många arabisklärda besök. Läkekonsten för tiden var intressant och det går inte här att gå in på det, men lite kvicksilver för syfilis, saffran för l’amour, maskros för levern och dylikt delikata tips står att finna, även den kinesiska akupunkturen vann terräng.
1321 ändrade påven Johannes XXII klosterkyrkan till en katedral vilket innebar att självständigheten för klostret försvann. Vid tiden av 1349 e.kr. så bävade jorden till hvarvid klostret destruerades, det byggdes upp och om igen men tiden brukar anföras som en inledning utav en period av förfall och år 1505 slogs det ihop med klostret St. Justina av Padua. Det utvecklades som pilgrimsmål och på årsbasis brukade komma tiotusentals pilgrimer, upptill 80 000 finns det en notering om för ett år i början av 1600-talet. Pilgrimmerna blev väl mottagna, omskötta, uppassade, fotvaskade. Monte Cassino var vida känt, änna uppe i Litauen hamnade en del munkar från klostret och grundlade
Castro Cassino anno 1663.
Ett tag därefter, år 1799, plundrade Napoleone klostret efter att man anfallit det med tvåtusen soldater. De flesta munkarna hade flytt in mot bergen men några äldre, samt några yngre, fanns kvar i byggnaderna. Det berättas att man lät de unga noviserna avsmaka vinet för eventuella gifter först, innan soldaterna åt och drack innan de mycket grundligt påbörjade destrueringen av alla inventarier i klostret. Under 1800-talet kom de nationalistiska och revolutionära rörelserna igång i det övriga samhället och 1866 upplöstes hela klostret och blev ett statligt monument istället, munkarna blev satta att försvara monumentets ägor. Man var väl medveten om vilka skatter som fanns innanför de gamla byzantiska portarna från 1000-talet, här fanns verk av Tacitus, Cicero, Horatius, Virgilius samt Ovidius, bland de övriga 40 000 handskrifterna, samt en mycket stor samling skulpturer, målningar och andra artefakter. 1930 fick man en linbana från staden Cassino upp för de branta bergsväggarna, 1931 kom rinnande vatten via ledning.
Den senaste destrueringen av klostret skedde av amerikanarna som såg sig nödgade att rasera klostret till fullo den 15:e februari 1944 då 229 amerikanska bombplan fällt hela 435 ton spräng- samt brandbomber över det kulturhistoriska klostret och dess naboliggande områden. Episoden benämns som
battaglia di Montecassino, men var egentligen fyra till antal, och den amerikanska hållningen har sin upprinnelse i att de tyckte sig tro att tyskarna hade berget Monte Cassino som en stödjepunkt för sin försvarslinje i Italien, gustavlinjen. Detta slag beräknas ibland som ett av andra europakrigets, under 1900-talet, blodigaste. Monte Cassino var dessutom inte ett tyskt maktfäste utan nyttjades som flyktingsläger för kvinnor och barn från Cassino, dessa dog.
De viktiga arkiven, samt konsten, hade dock redan före slaget transporterats till Vatikanen, även den åttioåriga abboten hade tyskarna fört i säkerhet.
Efter denna totala rasering har ehuru klostret återuppbyggts igen med stöd från den italienska staten, papa Paulus VI invigde det på nytt senare år 1964, men av det genuint historiska klostret återstår ingenting. Klostret återbyggdes ehuru in i minsta vetande detalj, även bronsportarna restaurerades, den altmer åldrande abboten Gregorio Diamare och resterande munkar kunde återgå. Konsten, böckerna, handskrifterna, likväl.
Man är fortfarande välkommen att besöka dem, och tusentals gör så, men inte bara som turist, man får likväl härbärga och själsvila där, om man vill.
~
+
Mont Athos.
