Jiddisch - det germanska språket med romanskt ursprung? – Genealogica XIV

- En eurocivilisatorisk integrationsskapelse

Jiddisch är utvecklat från medelhögtyska varianter men lever, som alla kanske förstår, en förminskad tillvaro i efterkrigstidens Tyskland och i resterande världen, bl.a. i Sverige där det numera fått viss formell erkännelse som ett icke-regionalt minoritetsspråk. I Tyskland självt finns några stycken talare men språket är åter i ökande p.g.a. en invandring från öst. Hela 60 000 judar har efter återföreningen slagit sig ner i Tyskland men hur många av dessa som pratar jiddisch finns ingen tillförlitlig uppgift om, i Sverige finns det ehuru emellan 2-4000 som talar jiddisch. Totalt finns 80 000 judar i Tyskland men siffran är stigande hela tiden - 1933 fanns det hela 600 000 i landet som inte ville ha dem.

Före andra europakriget under nittonhundratalet så talade ungefär 2/3 av världens judar detta språk vilket ungefär var 11 miljoner människor men efter tyskarnas massaker så kvarstod kanske omkring 5 miljoner parlörer som sedan minskade ytterligare efter Sovjetunionens förföljelse av både människorna och den kultur de förestod. Till detta kom Israels skapelse och den diskriminerande språkpolitik de har fört där alla andra judiska språk förutöver hebreiskan förpassats till bakgården. Det relativt stora antalet judar i USA bör likväl nämnas men det skall då även tilläggas att förvisso så har många amerikanska judar bibehållit sitt språk men det är även väldigt många som assimilerats in i den engelska majoritetskulturen, precis som jidišuttryck assimilerats in i newyorkiskan. Det finns dock flera organisationer eller institut som arbetar med att bevara jiddisch.

Jiddisch ursprung är höljt i dunkel men man tror att det var judar, som kom från norra delarna av Frankrike och Italien, som under en tid framtill år 1250 etablerade bosättningar i det tysktalande Lotharingia som är själva ursprunget till den jiddischka kulturen. Man har funnit att det finns en del romanska ord i jiddisch, som antagligen inte härrör från något av dagens romanska språk utan från ett judeoromanskt eller judeolatinskt språk. Exempel på sådana företeelser kan vara det jidiška bentshn från ‘benedicere’, namnet Yentl från ‘gentile’, beyle jämförbart med ‘belle’ o.s.v. Redan under 900-talet fanns ett judiskt språk som kallades jiddisch-taytsh eller ivre-taytsh och som talades i mindre samhällen vid Rhen och Mosel - språket hade fornhögtysk bas men med inslag från hebreiska och arameiska (termen taytsh levde kvar ända in till 1700-talet). Det bör dock nämnas att det även finns några få slaviska lexikaliska, men ej grammatiska, influenser i protojiddisch vilka förbryllar, men de är på tok för få för att betyda att protojiddisch skulle ha uppkommit i öster, dessutom så har ju jidiš en till mycket stora delar tysk grammatik. Man trodde till en början att jiddisch utvecklats från modern tyska men Landau och Sainéan bevisade konklusivt att jiddisch historia gick ända bak till medelhögtyska, man har senare även sett att vissa fenomen går änn längre bak som ivretaytshen som nämndes ovan.

De som kom att tala jiddisch kom således främst från norra Italien och Frankrike och flyttade ungefärligen under 800-talet och framåt in i det område som de kallade Loter som låg vid Rhen och Mosel ungefärligen emellan städerna Köln och Landau/Speyer och kom att bilda kärnan för den jiddischtalande ashkenaziskjudiska grupperingen, ashkenaz är dessutom sedan medeltiden den hebreiska beteckningen för Tyskland. En del judeoromanska judar kom förvisso redan tidigare in i området genom det Romerska rikets verksamhet där. En av de första progmonerna mot judarna var under det första korståget som begovs 1096-99 och ledde till mycket råa övergrepp på judarna i Rhendalen - det nazistiska tusenårsriket hade alltså en solid historisk grund att vila sig på. De språk de hade med sig var av judeoromansk börd som förstås och kan kallas västloeziska och sydloeziska, utifrån den medeltida judiska term, loez, som brukligt nyttjades vid benämningen av judeoromanska tungomål. Västloeziska skulle även kunna kallas tsorfasiska efter den term, Tsorfas, inom den judiska traditionen som pålagts norra Frankrike. De hade givetvis även med sig sitt sakrala språk och detta tillsammans med de tvenne olika judeoromanska språken plus den tyska som talades i området utvecklades till det vi kommit att kalla jiddisch, som vid senare utvecklingslinjer mottagit element från olika språk, och då bland annat från slaviskt håll.

Före Landau och Sainéans idéer så menade germanska kriminologer att jidiš var utvecklat från den rotvälska som den undre världen talade i tyska städer. Under epoken 1250 och 1500 fick de jiddischtalande kontakt med slavisktalande judar och slaver i sydöstra Tyskland och Böhmen och spred sig sedan även in i Polen och längre österut och under denna tid i jiddischens historia utvecklades ett relativt enhetligt skriftspråk, detta även före boktryckarkonstens igångsättning, vilket finns belagt i allehanda skrifter. Nästkommande period, 1500-1700, kännetecknas utav att östlig jiddisch sprider sig ohämmat i öster, vilken bl.a. relativt väl konkurrerar ut västlig jiddisch i tysktalande städer i öst.

Som ovan märktes så subindelas ofta jiddisch i två olika indelningar varav den västra var den mest ursprungliga av de två och den östra den mest spridda. Inom hela jiddischlitteraturen så var det västjiddisch som användes som standardspråk fram till 1700-talet men därefter har östjiddischen tagit över alltmer och mer framtills det nästanliggande utdagandet av västjiddisch. Västjiddisch är inte helt utdött ännu även om det utrotats eller på andra sätt försvunnit från de flesta områden som språken historiskt talats i. Allting beror givetvis på var man drar gränserna och enligt vissa så dog västjiddisch ut redan under 1800-talet vilket dock får anses vara en centrering till vissa områden där så var fallet men det står klart att den västjiddisch som finns i Alsace, Schweiz, Ungern och Slovakien finns kvar, om än i mycket ringa grad. Den jiddisch som talas nu i Nederländerna, Belgien (Antwerpen), Tyskland o.s.v. är ofta, eller kanske alltid, relativt nyinflyttad östjiddisch - vissa teoriserar dock att det genom detta håller på, och redan har gjort i viss grad, att skapas ett nytt västjiddischt språk, denna gången dock med östjiddisch grund och inte som den ursprungligare västjiddischkan som var mer arkaisk om man ser till språkets historia och tillblivelse.

Västjiddisch var inte bara arkaisk utan även den ursprungligare språkvarianten och talades i Tyskland, Nederländerna, Belgien, norra Italien, Böhmen, Mähren, Ungern, Österrike, Schweiz, Alsace, Lorraine och i en liten bit i södra Polen. Språkspektrat täckte således ett ganska stort område vilket gör det något förbryllande att västjiddisch antagligen var ganska, men inte helt, enhetligt. Det är ehuru absolut inte heller otroligt om ett antal olika medeltyska språk legat till grund för olika jiddischmål. Östjiddisch utvecklades under den judiska massflykten till Polen och Litauen som skedde under 1200-1500-talen och talades som kanske förstås i de östeuropeiska länderna, uppdelningen är egentligen inte så klar som det här låter göras då det t.ex. kan nämnas att det fanns vissa ‘västjidiška’ varianter som hade mer gemensamt med östjiddisch än med någon av de övriga västra varianterna och hela jiddischspektrat kan kanske ses ur kontinuitetssynvinkel istället även om vissa språkgränser på vissa håll är relativt skarpa. Vissa element är dessutom gemensamma för de västraste och de östraste varianterna av de båda huvudvarianterna, vilket antingen kan vara kvarvarande arkaismer eller att novationer som kan ha skett i mer centrala geografiska områden inte spridit sig ända ut i ytterkantsområdena vilket ju i sak även gör dem till arkaismer återigen.

Östjiddisch har enligt vissa dock fonologiska band till, dels bayersk-österrikiskt och dels thüringsk-översaxiskt, språkområde vilket isåfall antyder att den judiska emigrationen från Tyskland österut skett från tvenne olika befolkningsområden, ena från centrala och den andra från södra Tyskland och att deras språk sedan assimilerats. Östjiddisch delas senare in i trenne olika grenar, en sydöstlig som talas i Ukraina och Rumänien, en mellanöstlig i Polen, Galizien och de östra delarna av Ungern, och en nordöstlig som befinner sig i Litauen och Vitryssland - det är främst uttal och ordförråd som skiljer dem åt. Den litauiska varianten är den som haft störst genomslag i skrift. Jiddisch brukas skrivas med det hebreiska alfabetet, men även det latinska och kyrilliska har använts av vissa, men själva hebreiskan står enbart för ungefär 5 % av ordförrådet vilket måste anses vara försumbart, i annat fall består ordförrådet utav tyska, arameiska, romanska samt slaviska språk och angående den sistnämnda så är det främst polska, ukrainska och vitryska som lämnat bidragen, den främsta grammatiken följer tyskans men vissa förändringar har dock skett, bl.a. p.g.a. slaviskt inflytande. Jiddisch finns även i en typografisk variant som går under benämningen waybertaytsh - ‘kvinnojiddisch’ vilket är ett feministlingvistiskt outforskat område.

Bortsett från de få hebreiska och arameiska orden så har alltså jiddisch en reell historisk grund i Europa och är en europeisk kulturell skapelse med element från de romanska, germanska och slaviska kultursfärerna vilket gör att det även i första hand är upp till Europa att skapa förutsättningarna för jidiš fortlevelse i minst ytterligare ett tusen år. Ibland ser man även insändare och artiklar i främst dagspressen där just jidiš förs fram som ett possibelt gemensamt EU-språk, en possibel position som språket delar med romani och latin. Personligen tror jag ej att de europeiska judarna skulle tjäna värst på en sådan språksituation eftersom judar således skulle kunna sammankopplas med EU-byråkratin, och överstatlig makt, vilket ses som en negativ politisk union av olika fragment i samhället, däribland antisemiterna som härvid skulle få bättre grogrund för att kunna sprida sina illsinta åsikter till även annan men inte all, annars icke-antisemitisk, EU-fientlig population.

Att gå över till ett gemensamt EU-språk, där språket har en etnisk koppling, är att etnifiera EU-byggnationen vilket kan tas som bevis att EU-projektet kapitulerat idémässigt då man murar in Europa i ett nytt nationalstatsbyggande à la 1800-talet. Samma resonemang är förövrigt gällande om man sätter religiösa förtecken för det fortsatta europeiska, euroasiatiska, byggandet förutom att man då får blicka ytterligare några århundraden bakåt i tiden för att hitta referenspunkter. Att vissa extrema muslimska och kristna grupperingar, i Mellanöstern samt i Nordamerika, har en korstågsmentalitet är ett faktum som vissa stater i nämnda regioner faller efter för men det skulle vara ytterligt tragiskt om den europeiska civilisationen gick tusen år tillbaka i sitt tänkande och därmed riva upp den civilisation vi så gediget grundlagt.

Sånt snack är jidderisch.

~









Om jiddisch, samt om judar i hela Europa, Ryssland, samt Transkaukasus, står det att finna mycket mer om i min bok Europas tungomål.

+ Land o Lando runt, Regi Judeorum, לנדאו, Salomons sigill

Taggar: jiddisch, språk, Europa, EU, Tyskland, Rhendalen, Landau, judeenhet, judar, judendom, ashkenaz , int