Mona ~ Ellan Vannin – Isle of Man

~
Isle of Man, eller Ellan Vannin som ön heter på manxiska, är inte en del av Storbritannien, utan är direkt underställt den engelsk-skottska kronan och har ett eget parlament, egna lagar, skatter och valuta - man är suverän i allt som inte rör försvar och externöliga kontakter, men inte i den grad att man per accesion är med i EU. Romarna kallade ön Mona, eller Monapia, vilket härrörs till kelternas namn Mana og Manau - denna antagligen heliga ö var även helgad åt sjöguden Manannan.

Det var under 400-500-talen som ön fick irisk befolkning invandrad för att sedan under 800-talet råka ut för en invadering av vikingar från Norge som lämnade en del ortnamn efter sig. Knytningen till Irland, främst Ulster, samt västra Skottland, syns tydligt i de legender som de har gemensamt. Det verkar som om kristendomen antingen introducerades eller i alla fall fick ett rejält uppsving i och med den iriska invandringen och de följande århundradena framtills vikingarnas entré så upplevde ön en högtid gällande konst og bildning, nordmännen fördärvade ehuru en hel del.

Vikingarna såg inte bara ön som ett bra plundringsställe utan värderade även dess strategiska läge väl, man noterar t.ex. i Orkneyinga saga att man hade Isle of Man som bas, dit man återkom för vintern efter gjorda räder inmot kusterna. Ön var under norsk överhöghet fram till 1266 då den såldes till Skottland, men kom under början av 1400-talet under engelskt styre och blev 1828 den särskilda besittning den än idag är.

Befolkningen känner stolthet över att ha världens äldsta parlament, Tynwald, som härrör från vikingatiden och man behöver som sagt enbart följa brittiska lagar om man så själv väljer, även om Storbritannien legalt har ansvar för att god sed följs. Tynwald är således världens ännu fungerande in facto suveräna äldsta parlament. Tynwald är välkänt för sitt starka betonande av lag och ordning, dock ej mänskliga rättigheters lag, och Förenade Konungadömet anmäldes för ett tag sedan till Europarådet för att spöstraff fortfarande utdömdes på ön - Isle of Man är dessutom känt för sina svanslösa katter, men vad detta har med ovannämnda att göra kan man ju spörja sig. Angående spöstraffet så hade Storbritannien förbjudet detsamma för ett antal år sedan men fick försvara Isle of Man inför Europarådet för de mänskliga rättigheterna år 1975, annars hotade Isle of Man med att man skulle ompröva sitt nuvarande avtal med den stora staten i öst.

Tynwald hålls en gång per år för att utannonsera nya lagar, i övrigt har man ett parlament benänt The House of Keys, eller Yn Kiare-as-feed, ‘De fyra och tjugo’, vilket är antalet stolar hvilket fastställdes anno 1156. Nordmännen hade även andra influenser på ön då deras ankomst hindrade kristendomens utbredning, men efterhand så började även så sakteliga vikingarna kristnas, men många av de olika gudarna och hjältarna lyckades infiltrera kristendomen och hålla sig vid liv länge än.

Den sista kungen av Man var Magnus som dog år 1265, ett år senare fördragdrogs emellan Norge och Skottland att de västerliggande öarna samt Man skulle övergå till Skottlands domvärjo, vilket manxborna revolterade emot, utan lyckat resultat. Även England äskade få sina händer på denna strategiska plats och när kung Edward I satt på den engelska tronen hävdades rätten till ön, och efter viss stund av krig med självständighet tog England makten över ön 1346. Ön delades senare ut till olika aristokrater men under Henry IV så trakterades ön slutligen ut till Sir John Stanley år 1405 vars ättlingar sedan styrde ön framtills 1736, de bevistade själva sällan ön men utsåg hyfsade guvernörer över öriket och en stabilisering skedde.

Stanleys herradöme kom ack till en kostnad dock, hela ön isolerades under hela dessas regentskap och ingen öbo fick lämna ön utan tillåtelse av guvernören, man vet inte om detta någonsin skedde, ty tillåtelsen kom med en klausul om markavträdelse. Man höll även utsikt mot eventuella intråg från utsocknes, possibla skottar skulle skjutas på strand. Denna långtida nordkoreanska isolering ledde även till större separat utveckling av språket manx.

Under 1600-talet berördes ön direkt av det engelska inbördeskriget, som även utslog här, men det var först under 1700-talet som den sista Stanley satt på tronen och dömet övergick till brittisk styre. Det var den tionde earlen som avdagade utan arvtagare när dömet övergick till Atholldynastin, via släktskap med den avdagade Stanleyn, men denna dynasti höll endast ön under sextio år innan den tredje hertigen sålde herreskapet till den brittiska kronan, även den fjärde hertigen kunde inhämta kosing när brittiska kronan inköpte resterande rättigheter till ön 1828.

Kronan äskade åtsätta smugglingsverksamheten som var viril på ön och valde de hårda nypornas väg vilket utarmade hela öns ekonomi med hjälp av betungande skatter. Parlamentet fick dock kvarstå, ehuru utan legislativa maktbefogenheter. Fattigdom och emigration blev allmänt, emedans många pensionerade militärer från Storbritannien tog sin vila här, och efter att en färja till Liverpool sjösattes 1829 så kom ön även att spela roll som semesterort för engelsmän, ekonomin började bli bättre och självständigheten tog större form fr.o.m. 1866, styrelseskicket av idag är en ganska komplicerad historia som vi ej är betjänta av att i detalj gå in på här. Fastän ekonomin hade varit dålig med svalt som följd samt extensiv emigration till Amerika så såg ödömet en relativt gigantisk folkökning, man räknar att det runt 1720 fanns omkring 14 400 invånare, vilket stigit till 54 750 stycken år 1901 – nu är de strax över 80 000, de flesta ehuru ej etniskt maniska.


Manxiska
Språket som av hävd talas på ön är det indoeuropeisk-keltisk-ökeltisk-goideliska språket manxiska och som utvecklades efter den iriska invandringen. Ordet manx är engelska och deriveras till det rekonstruerade fornnordiska ordet *manskr och som lär ha betydelsen ‘hörande till Isle of Man’. Skrivsättet man använde var icke baserat på iriskan utan på engelskan. Den första skriften på manxiska är en översättning anno 1611 av biskop John Phillips av bönboken Book of Common Prayer, denna biskop tog språkfrågan seriöst och förde mässan på tungomålet, vilket annars var ovanligt. Biblen trycktes 1748 och katekismen redan 1707, även lexikala listor skapades vid denna tid. De som skrev dessa böcker, eller översättningar, skrev även ut sin aversi mot språket i marginalerna, de tyckte helt sonika att de gott kunde gå över till att prata engelska, men biskopen för tiden insåg att skulle man få ut kristendomen till de icke-urbana områdena, som var monolingua i manx, så är det bäst att man språkligt anpassar sig till dem. Det första riktiga lexikonet skrevs inte förrän runt 1835. Efter Biblen publicerades även en hymnbok, samt viss religiös vers, på manx av methodisterna vilket fick stort genomslag på öns religiositet.

Man har dock på ön även funnit oghamstenar med iriska språknamn, men med distinkta uttalssätt som härrör från Britanien, vilket tyder på förekomsten av goideliska och brytoniska kelter. Man har konkluderat att ön från början torde ha varit britonsk, walestalande, men att iriska invandrare sedermera tagit över och inasimilerat de inhemska elementen. Som ovan påtalades så ledde den århundralånga isoleringen till en utökad diversat utveckling av språket i förhållande till andra keltiska språk, då företrädesevis skottsgäeliskan. Bland annat så försvann, eller förminskades, många grammatiska egenheter, komplexivitismer förenklades, och många anglicismer gjorde inträde.

Språket har ehuru initialt dött ut som förstamål, men är andraspråk för över 700 individer som i vuxen ålder tillförskansat sig tungomålet. Språket dog enligt vissa uppgifter ut så sent som 1974 då den sista naturliga talaren dog vid åldern 97, fiskaren Ned Maddrell. Maddrell var ensam att som nativ tala språket sedan stortionde år, men enligt en overifierad uppgift fanns en emigrant nativ talare i Chicago som inte avlämnade jordelivet förrän 1980. Det var under sista fjärdedelen av 1800-talet som språket gjorde en djupdykning, som sedan var oförhindbar, utan ingrepp, ingrepp som inte skedde.

Hursom så var han, eller någon av dem, bara de sista av den gamla stammen så att säga, nu har en uppgång i språkanvändningen skett sedan under det tidiga 1970-talet och 1971 så hävdade 284 personer att de kunde språket, och vid skrivande stund år 2008 så hade manxarna vuxit till sig till hela 1689 individer, vilket ju knappast kan sägas vara en negativ utveckling. Språkförutsättning torde finnas med en egen ö, egen stat och det kanske viktigaste faktumet att de anser sig utgöra en egen kulturell nation, både utifrån historiska som etniska aspekter, avskiljt från den engelska omvärlden. Utvecklingen verkar extra lovande när nu språket tagit sig in i lågstadieskolan i form av ett ämne och figurerar som mediummålet, att ha manx som valbart språk har sedan runt 1990 varit en möjlighet. Idag växer barn upp med manx som modersmål ånyo, enligt siffran tillhanda just för stunden så når födslomålstalarna numeralen 59, och skolor finns som tillgodoser språkbehovet genom att ha manx som enda utlärningsspråket i tidig ålder.

En helt positiv bild skall dock ej uppmålas då språket fortfarande anses ‘fult’ av många, t.ex. så nyttjas inte språket normalt i politiska sammanhang, förutom vid den årliga, mer eller mindre ceremoniella, Tynwald, eller inom den kommersiella världen, förutom vissa reklampelare, och folk inom dessa sfärer drar sig för att ens kännas vid inför sina kollegor vetskap om språket i talad tunga. EU erkänner ehuru språket, fastän landet ej är medlem, och det är även officiellt språk, jämte engelskan, på Isle of Man. Det finns en del, men inte mycket, skrivet på språket.


Andra tungomål
Det språk som annars talas på ön är givetvis anglosaxiskans engelska. Det nordvästgermanska språket norn fanns på ön framtill omkring 1450. Norn, och norska, hade aldrig någon större influens på själva det manxiska språket, förutom vissa ord o ortnamn, även om norn var väl företrett på ön, samt att gedigen mixning skedde befolkningarna emellan, där norskan blev regentspråket, noterbart är dock att nordgermanskan ändå haft större influens på manx än på andra gäliska tungomål.

~











Om Isle of Man står mer att finna om i boken Europas tungomål.

Taggar: Isle of Man, språk, politik, manxiska, norn, historia