Nordiska samt Normandiska inlån i engelskan

 

Under vikingatiden så bosatte sig många nordmän i nordvästra og nordöstra England, det varo främst danskan som genom Danelagen fick fäste i östra England emedans norrmän bosatte sig i västra delen av landet, norskan kom även till norra Skottland og öarna där utanför, givandes bland annat det nu utdöda språket norn.

Vad avser de engelska områdena så ledde detta till ytterligare variationssplittring och de nordgermanska målen har lämnat många spår efter sig, även om de inflyttade individerna samt deras ättlingar relativt snabbt övergav sitt språk bland annat med anledning utav att språken var ganska lättförståeliga vid tidpunkten, hvilket försvårar en språkbevaring men underlättar även en språktransferering, samt folklig assimilering - förutom i ett fall. Om man tittar på en karta så ser man ganska lätt en mängd ortnamn som haver sin hemvist i Norden, hvilket bland annat kan förklaras av faktumet att flertalet nordmän som begav sig till det nya landet blev jordägare og därigenom kunde påverka, omedvetet eller icke, namnen på bygden, bland annat finnes det många -thorpe- samt -by-namn. Även vanliga engelska ord har sin härstamning i nordmännens språk, exempelvis give og egg som då kommer från ‘giva’ og ‘ägg’, eller knife, fellow, sky samt smile, även andra inlån reflekteras i ord som husbonda ifrån ‘husbonde’ och som även åtfinns i det vanligare husband samt lagu, i varianter i Skottland og Nordengland finnes dale, fell ock beck, synligen ifrån ‘dal’, ‘fjäll’ ock ‘bäck’. ‘Give’, ‘egg’ o ‘them’ heter på genuina varianter yive og ey, eller de ytterst vanliga orden they, them, och their som bytt ut hīe, heom og heora.

Som tidigare nämnts så är latinska, ofta genom normandiskan eller franskan, lånord vanligt förekommande i det engelska språket, men ofta med en stor modifikation. I ett normalt engelskt lexikon så äro det enbart ungefär 40 % av orden som hava ett germanskt ursprung, de resterande omkring 60 procenten äro utav latinskt ursprung, detta skulle i sig kunna utgöras som ett argument för att engelskan icke mera är ett germanskt, utan ett romanskt, språk eller ett romanskt-germanskt kreolspråk, om man väljer att avstå från historiska synpunkter. Men detta resonemang håller ehuru ej till fullo, då det i det skrivna ordet i normal engelska, såsom i tidningar, romaner samt i andra lättare skrifter, så består 3/4 av orden av de germanska termerna och det är enbart i de ‘finare’ sammanhangen och i de akademiska skrifterna som de romanska orden får mer spelrum - så är det ju även i svenskan.

Här föreligger även en synbar skillnad emellan den normandiska inflytelsen og den nordiska, det nordiska inflytandet finnes främst inom de vardagliga orden, emedans latinet samt romanskan främst påverkat det ‘finare’, det politiska og akademiska språket, extra synbart är det då även nordiska lånord funnes inom det juridiska området innan romanskan tog över på det området, ett exempel är bylaw som ehuru för ovanlighetens skull bibehölls, dock med kraftig förminskad betydelse. I annat fall försvann germanska ord som æþeling för ‘prince’ och wuldor för ‘glory’, men orden king ock queen behölls, även om de flesta andra administriella termer förbytts till franska såsom royalty, reign, rule, advise, justice, state, nation, judge, prison, punish, command, country, court, govern, parliament, people, baron, count, duke, marquess.

Det är även nämnvärt att nämna att vissa franska arkaismer bibehållits i engelskan emedan de gått förlorade i franskan, såsom s:et i beast og feast som ju i franskan numera är s-löst och heter bête samt fête. En hel del inlåningar från speciellt den tidiga tiden buro klara normandiska drag emedans inlåningar som ankommit från 1200-talet och framåt varit centralfranska, det är därför det heter wage, war og wardrobe istället för franskans gage, guerre et garderobe, eller prey, strait og veil, från normandiskans preie, estreit og veile, emedans modern franska haver proie, étroit samt voile.

Förutom att nordgermanskans inlåningar kom underifrån, och romanskan överifrån, så är det generella att vikingarnas ordvarianter trängde ut inhemska varianter, men ändock relativt germanskt lika, som varit befintliga emedans den olika romanskan istället kompletterat engelskan med förekomster som tidigare ej varit förekomna i den engelska tungan, förutom naturligtvis en hel del ord där man ehuru esomoftast istället ej utkonkurrerat utan bigrundat mångfald av ord, varvid dagens engelska är att beteckna som ett relativt bredt språk.

~

Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.