Vad skiljer människan från djurvärlden i indoeuropeisk kultur - Censur af svensk og norsk media - ett axplock

 

Det som många gånger i indoeuropeisk kultur framföres som liknandes emellan övriga djuren og människan, samt övrigt virilt här uppenpå jorden, är förekomsten utav rörelserna i luften, det är vinden, stormen, et per definition, andningen. Diviniteten finnes i anden, i andningen, samt hos allt som andas. Detta finnes ju även i många andra teologiska förklaringar utanför den indoeuropeiska kulturtraditionen. Växterna lämnas ehuru utanför. Men vad är det som enligt traditionerna istället avskiljer människan från djuren, vi vill ju så gärna skilja oss från dem, säges det.

  Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tages som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klara av att gå tvebent, diskvalificerandes detta vårt unika kriterium. Hursomhelst.

Den erekta gången

Denna skillnad emellan djur samt människa varandes ancienne kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, utav dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens etymologiskt kopplade ord hvrī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ og ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Huru som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga protoindoeuropeiska ordet var *ghwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’.

  Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, og det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanföres med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš huitar, emedan de tama benämnes som människans. Man kunne exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kunne säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kunne man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kunnandes bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vrko hí sáh ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden, hos germaner fanns Odens ulfhednar, varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst - skillnaden emellan djur samt människa är sublim.

  Om man vill draga det ett stråk längre så kunne man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, även bildmässigt, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler hava även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner.

  Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- og fyrben åtfinnes, till exempel i Rigvedan förekommer dví-pád-, cátus-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finnes du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ et ‘fyr-fot’, samma sak åtfinnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan åfinnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämnes andrápodon, ‘människobenad’.

Det talande djuret

Det intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den ofteliga åkallade språkförmågan, är icke heller det ny kunskap, eller nya perspektiv. Ty detta kunnandes redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde skarpsynta ladandes tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasun, d.v.s. ‘icke-talande’ hvilket förutöver att ordet betyder ‘djur’ även i vissa lokationer inkluderar människor som ej ännu pratar i beteckningen, d.v.s. ‘bebisar’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som svenskans minne samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos, og så vidare. Det varandes således armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier såsom Habermas og Wittgensteins med flere kring kommunikationens roll för skapandet, bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, hava även dem utvecklade kommuniceringssätt, även om de icke äro lika raffinerade som homo sapiens sätt, men de varandes absolut ej att förringa, utan är en viktig evolutionär del i våran egen förmåga.

  Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar boskap, 3) samt de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasunerna, eller de halvtalande, äro hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet utav ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan og därmed öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft.

  Djuren har enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blivom ingen artificiell materia för att vi kunnom föra oss på ett biolog-anatomiskt framsprunget tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en sten, men bara halvt från en apa, utur genetisk synvinkel ej ens det.

  Det verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart varo latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstodo att även djuren hade en talförmåga ock icke simpelt kunne kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att havandets varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’ under allt för lång tid.

Psyket

Att mun og prat dessutom höra ihopa kunno protoindoeuropéerna knappast havandets missat, indierna visste det i alla fall og i deras skapelsemyt, som varandes utav indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från just Yamas mun - på detta sätt så havo de erhuldit talets förmåga og utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även innehava förnuft. Den spirituella förståelsen ligger inte i något som kan anföras biologiskt, utan i självaste den immateriella existensen utav en ande, däri likväl förekommen i vindens natur, samt hos djurvärlden. Människan är en del av naturen, att varje art, liksom vi, hava unika drag, avskiljom oss ingalunda ifrån den.

  Tal og förmågan att tänka ledde ehuruväl till förnuft samt själ, då själen haver förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukh¸  hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i reflekterandes genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det äro ögona som varandes själens spegel. Det är måhändeligen även enbart i ögona man kunne få en glimt av den immateriella gudomen? Särledes en gudinnas.

~

= Censur af svensk og norsk media