Ladinia - ladino ab Ladinien

 

Även i Italien existerar olika former utav rätoromanska språk, då ej minst ladinska / ladino eller dolomitiska som ej bör sammanblandas med sin namne inom de iberoromanska språken, det judeospanjolska språket ladino.

Ladino i Italien talas bara av omkring 10 000-35 000 i främst Sydtyrolen i sisådär isolerade dalgångar som Grödental / Valle Gardena, 8500, 86 % av befolkningen, og Gadertal / Valle Badia, 9000, 95 %, i provinsen Bozen / Bolzano samt i angränsande områden såsom Cortino d’Ampezzo, 2000, 30 %, Fassatal / Valle Moena, 7600, 65 %, og Fodom, 2000, 95 %. Tungomålet är uppdelat på flertalet varianter, hvilka är atesiniska, ampezziska, livinallesiska, fassanska, badiottoiska, marebbanska, grüdniska / gardenesiska, cadorinska, noneshiska / trentinska - självklart allt beroende på hur man delar in dem, men den säkraste indelningen torde vara efter de dalar de talas i som namngavs ovan. De flesta kan florentinskitalienska, men hopp finnes för språken då talarna äro stolta över sitt linguistiska arv, i Ladinien.

Enligt en teori så härstammar ladinerna, tillsammans med rätoromanerna i Schweiz, från räterna och de lärde sig latin genom de romerska herraväldet under hvilket de underkuvades år 15 f.kr. Huru det än föreligger med detta så haver ladinska utvecklats direkt från latinet og haver ej gått genom italienskan som italocentristiska människor påstått och därmed så skall det enligt snart sagt alla linguistiska definitioner karaktäriseras som ett enskilt språk, så vitt jag vet göro alla lingvistiskt kunniga detta likväl.

I samband med att Romarriket kollapsade, så invandrade en mängd olika germanska folk och kring jeeran 1000 så var germanska mål i majoritet i området emedans ladinerna hade flyttat upp i de högsta alpdalarna - där fick de sedan leva i fred till följd utav otillgängligheten. Språket finns i skriven form sedan 1700, hvilket även det visar på en något längre skriven tradition än många av de andra europeiska minoritetsspråken, för att inte tala om världens. För att ganska klart visa att nationalism samt språk inte behöver ha med varandra att göra är ladinerna ett praktexempel, då de trots sin språkliga knutenhet till den romanska gruppen nästan alltid har lierat sig med omgivande sydtyroler, ehuru kanske av raison d’être, hvilka de delar övrig kultur med. De ansåg under 1800-talet att de politiskt hellre skulle vilja tillhöra Österrike än Italien, i det ladinska språket finnes heller inga negativa glåpord med sydtyrolsk härkomst, hvilket annars är vanligt vid negativ kontakt. 1870 i samband med det italienska enandet så skapade ladinska teologer Nazium Ladina och härefter har de första böckerna på målet skrivits. 1918 när kejsardömet Österrike-Ungern föll ihop og italienska trupper invaderade Sydtyrolen så ville ladinerna ehvad bli självständiga eller leva kvar i Österrike - de ville absolut ej bli italienare och de hade ej heller föranspelningen att bli det og detta har de lyckligtvis lyckats med utgörandes än idag en distinkt språk- samt kulturgrupp.

Redan 1905 skapades en Uniun Ladina i Innsbrück som hade som mål att skapa en administrativ autonom region för alla tyrolska ladiner. Efter Versaillefreden vid fördraget i St Germain så tillföll ehuru områdena söder om Brennerpasset Italien og de bleve således italienska medborgare vare sig de ville det eller ej. De kommo sig dock ej för att kalla sig italienare varvid Mussolini i vredesmod delade upp deras område samt förbjöd termen ‘ladinsk’. Man gjorde allt för att påvisa, med hjälp av språkvetare, att ladinska enbart var en italiensk dialekt, en patois. Man förbjöd undervisning på ‘den italienska dialekten’, men eftersom de vägrade assimilera in sig så blev ladinerna tillsammans med de tyska sydtyrolerna förklarade som ickeitalienare, som hvilka de ju varo. Tyskland samt Italien skrevo avtal 1939, hvilket för ladinerna betydde att de fick ansöka om tyskt medborgarskap og därmed utvandra, 2000 ladiner valde denna utflyktsväg bosättandes sig i Österrike. De ladiner som ehuruväl valde att stanna kvar i Italien hotades med deportering till det italienska Italien, men tack og lov så hunno etatisterna kollapsa innan detta implementerades. Med anledning utav italienska påtryckningar nämns inte det ladinska problemet i det fördrag som skrivs emellan Italien og Österrike i Paris 1946, rörelsen Zent Ladina Dolomites krav att ladinerna skulle erkännas som en tredje tyrolsk folkgrupp nonchalerades således.

I autonomistatuetet från 1948 korrigeras ehuru detta et ladinerna erkänns som en egen folkgrupp, hvilket dogh degraderades till ett benämnande utav olika ‘språkgrupper i Sydtyrolen’ i tillämpningsföreskrifterna till denna statuet 1951. 1972 finge de rätt till viss representation i lokala politiska organ i provinsen Bozen-Sydtyrolen, men dessa autonomirättigheter begränsades till ladinerna i Grödental, Gadertal og Marèo, hvilket var till förtret för övriga. Denna nyvunna autonoma status innebar att de fick värna om ‘sina seder og bruk’, men også rätten att inrätta ett kulturinstitut för främjandet av ladinskan varhän ett sådant instiftas år 1977 i San Martin de Tor. Enligt autonomistatuten så har ladinerna rätt att sända representation till lantdagen i Bolzano och det regionala rådet i Trento, men då de ej haver folkunderlaget för att kunno sända dessa representanter så har de samarbetat med sina fränders väljarlista, d.v.s. Südtiroler Volksparteis vallista.

Folkräkningen 1981 visade att siffrorna för uppgivelsen för ladinsk tillhörighet hade ökat med 14 % jämfört med tio år tidigare och nu uppgav 90 % av Valle Gardena og Badia att de var ladiner, d.v.s. 17 700 personer. Protester skickades även till Rom kring diskrimineringen av övriga ladiner som ej finge uppge ladinskt medborgarskap, hvilka var omkring 3500 i Ampezzo, 3000 i Fodom samt 7000 i Fassa-Moena. 1989 fick språket slutligen officiell erkännelse genom att det blev regionalt förvaltningsspråk i Bolzano og det får därmed användas vid både muntlig samt skriftlig kontakt med myndigheterna.

Det är minoritetsrättighetskänslan från den tyskdominerade regeringen i Bolzano som under en lång tid stött sina ladinska grannar och sett till att ladinerna får undervisning och kultur på ladinska, i Fassadalen är det ehuru ej lika gemytligt även om man faktiskt försökt ge undervisning på fassanska, ehuru enbart sporadiskt, i Bellunoregionen så är tungomålet dessutom ett mixat ladinovenetianskt mål som ehur alltmer italieniserats. Det finns tidskrifter på ladinska och några av de lokala tidningarna haver veckoliga spalter på tungomålet, men det finns numera även en ladinsk dagstidning Usc di Ladins, likaså finns vissa radio- samt TV-sändningar på ladino.

Pere nost,

che t’ies n ciel,

sibe santificá ti inuem,

vënie ti rëni,

sibe fata ti ulentà coche

n ciel nsci n tiëra

Da-nes ncuei

nosc pan d’unidi y

lasce-nes dò nosc debit,

coche nëus lascion

dò a nosc debitëures,

y no nes mené tla tentazion,

ma libre-nes del mel

Amen.

Fader vår, på ladin.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.