venerdì 1 dicembre 2017

Koloniala Sicilien under Garibaldi, Savojen samt Italien


 


Känslan av italienskhet har aldrig varit speciellt stor på Sicilien, men ändock så menade Mazzini att man skulle starta ett sicilienskt uppror för att sedan nyttja detta för att uniera hela Italien, denna idé tog sedemera Garibaldi efter. Man förstod att Sicilien var idealplatsen för att föda en revolution där stora delar av folket var missnöjt med Napolis styre, existensen av arga bondeskaror medels traditionen av milisgrupperingar, det man ehuru ej togo hänsyn till i idéskapandet var att Sicilien lika lite som det ville tillhöra Napoli, ville tillhöra ett ännu mera från Sicilien avskiljt Italien.

En viss del av intelligentian, främst i exil, valde dock att propagera aktivt för den nya idén. 1860 så startades ett uppror i Palermo som snabbt stoppades av polisen, men inom några timmar så hade de flesta militära posteringarna runt staden attackerats; inte långt senare så spred sig revolutionsandan, främst hos fattiga bönder, ut på landet og banditgängens frosstid kunde åter blomma ut till fullo. Upproret hann pågå i hela fem veckor innan Garibaldi tog tillfället i akt att genomföra sina sluga planer på att uniera den italienska halvön med hjälp av ön som alltid legat utanför, nere vid foten, utifrån italienska synvinklar sett.

Han landsatte lite över tusen soldater vid Marsala i den västligaste delen av landet. Han proklamerade att han var diktator samt härskare i ställe för Vittorio Emanuele II, kung av Piemonte. Lokalbefolkningen vid landsättningsområdet blev skrämda, men efter att Garibaldi framfört idén om ett bondkrig och utlovat mark till alla fattiga samt de som togo upp vapen i kampen mot Napoli og dess styrkor samt institutioner, så ändrades mångas uppfattning tvärt och gerillakriget kunde börja. Efter att de napolitinska styrkorna tagit sitt pick ock pack et stuckit så hade Garibaldi endast ett litet intresse av Sicilien, då han istället blickade mot Neapel samt Rom för att fortsätta sin kamp om ett enat Italien.

Han försökte ehuru härska som diktator i fem månader, men det gick ej så bra om man ser till banditgängens fortlevnad och behärskning av landet eller till olika städers militära kamp mot varandra, samt viktigast av allt måhänt, briganters kamp mot den nya staten Italien. Garibaldi som till en början vägrade lämna över styret till Piemonte introducerade piemontesiska lagar samt institutioner, det piemontesiska myntväsendet, decimalsystemet samt flaggan. Inte ens det ärovördiga gamla sicilianska parlamentet återstipulerades, utan istället menade Garibaldi att det helt annorlunda piemontesiska parlamentariska systemet skulle exporteras till Sicilien. Det stod nu klart för de fleste sicilianare att Sicilien inte alls skulle få något självbestämmande utan att man blivit en fullbordad koloni, där kolonisatören inte alls tillfrågar befolkningen om råd och där tillika kolonisatören ser det inkorporerades områdets system som underordnat i jämförelse med kolonisatörens eget. Många sicilienare hoppades att Garibaldi skulle ge över makten till Piemonte där Cavour ju var premiärminister, inte för att man snabbare ville integreras med den norditalienska staten utan för att Cavour, liberal som han var, tidigare lovat sicilianarna lokalt självbestämmande. Missnöjet växte givetvis än mer när Garibaldi initierade ‘Diktatordömet av de Bägge Sicilierna’, hvilket inte sågs som någon större skillnad från det döme man precis lämnat bakom sig.

För att få perspektiv på händelserna så kan det vara väl att bemärka att ytterst få sicilianare visste var Italien stod för, många trodde i flera år att ordet Italia var namnet på kung Emanuele II:s fru. I oktober 1860 genomfördes, av Garibaldi, en folkomröstning på Sicilien angående skapandet av en unierad italiensk stat ledd av kung Emanuele II, i sovjetisk anda så svarade 99,5 % för en sådan skapelse. Sicilien överfördes sedan till piemontiskt styre og Cavour glömde snabbt av sina tidigare liberala lovelser samt menade att Syditalien nog behövde norditalienska influenser för att klara den administriella livhanken. Norditalienska byråkrater som kommo ner för att styra kolonin fann ett helt annat land og den kulturella chocken var total samt kommuniceringen minimal – till följd utav bristande språkförståelse då man talar helt olika språk. De norditalienska herrerna såg snabbt ännu mera ner på de syditalienska undersåtarna samt menade i sann kolonial anda att sicilianarna nog skulle vara överlyckliga av att de blivit införda i ett upplyst rike. Sicilianare, stolta som de äro, märkte att det knappast var någon skillnad på ett napolitanskt eller ett piemontiskt styre, förutom att Napoli faktiskt gav Sicilien relativt stor autonomi, och vände sin avsky mot nord samt den italienska enhetsidén.

Årsdagen av revolutionen firades således med nya uppror i flertalet städer, vissa ville ha tillbaka det bourbonska styret emedans andra endast kände för att få ut lite aggressioner. Hursomhelst så växte återigen militierna till sig og under tio år låg ön i borgarkrig, eller snarare ett ofantligt gängkrig som får Chicagos tidigare problem att blekna till försvinnande. Det är från denna tid det som vi kommit att kalla mafia / maffia anses härkomma, även om en vidare studie av Siciliens historia lätt kan förtälja att dess historiska samt traditionella förekomst har långt många fler århundraden på nacken. Det är ehuruväl sant att idéerna om ett väldigt organiserat mafiosigt system för tiden, samt tidigare, ter sig väl överdrivna.

De norditalienska herrarna gjorde vad de kunde för att få Sicilien att rätta in sig i de piemontesiska leden vad gäller lag og ordning, hvilket i klartext betydde att befolkningen fick genomleva ett hårt förtryck, hvilket givetvis endast ledde till att en än mer hatfull situation framkom, det i sin tur ledde till än mer antimyndig verksamhet och den så kallade mafian fick givetvis mer og mer makt i det reella samhället, kommandes att infiltrera även myndigheterna.

Sicilianarna vunno mot kolonialmakten.

Det italienska parlamentet utsåg general Govone för att fixa till problemet Sicilien samt gav honom fullmakt till bland annat militärdomstolar og ögonblickliga avrättningar. Hans framfart var väldigt hård och det sicilianska hatet mot Italien växte sig ännu starkare, vissa önskade att andra statsmakter skulle intervenera i vanstyret som försegick på ön. 1866 så var det dags igen för ett uppror i Palermo, men Italien kunde efter en vecka med hjälp av 40 000 soldater återbringa staden till sitt domvärjo. I slutet av 1800-talet kom nya uppror upp i dager og några bönder valde till og med en ny kung, året efter detta varde nya uppror, og så vidare.

Det revolutionärsbenägna Sicilien var även ett lätt offer för den socialistiska idén som snabbt fick fotfäste samt spred sig som koleraepidemin tidigare gjort. Revolten som följde förintades återigen av den italienska armén og ledandes politiker klargjorde att Sicilien var för orientaliskt för att kunna styras på annat sätt än genom våld. Även om dessa tankar figurerade så gjorde man ett försök om lite lokal självständighet - efter att man påtvingat landet olika reformer - men då experimentet snarare var anpassat till norditalienska förhållanden så blevo resultatet av negativ karaktär innan det ens kommit igång. Den socialistiska åkomman gick sedan snabbt över och inte heller den besläktade fascistiska ideologin fick något starkare fotfäste förrän Mussolini tog makten, och det är inte för inte som Sicilien kommit att kallas den minst fascistiska regionen i Italien - sicilianarna vill icke ha en stark italiensk stat. Det sicilianska hatet mot staten minskade heller så ej under fascisttiden, då staten icke betedde sig speciellt exemplariskt eller rättsstatsmässigt i sin misslyckade jakt på mafian, dessutom så missgynnades det sicilianska samhället och ekonomin ständigt av den fascistiska staten, hvilket givetvis knappast bättrade på anseendet utav den italienska staten.

Under kriget fortsatte man att se snett på Sicilien og 1941 beordrade man att alla sicilianskfödda officerare skulle förflyttas till fastlandet då man inte ansåg att deras lojalitet var säkrad, detta kan tyda på att varken den italienska staten, eller kanske sicilienarna, ansågo att Sicilien i egentlig mening var tillhörigt Italien, eller ville tillhöra Italien. Ock, mycket riktigt, när de allierade intog ön så gick det i princip nästan helt utan problem utifrån det sicilianska folklagret och snart efter den allierade erövringen började de separatistiska tankarna att pyra og en planering om folkomröstning kom till vida. De allierade valde ehuru svekfullt att gå emot denna folkliga samt dominerande strömning om siciliansk självständighet och gav Italien åter makten över ön 1944, detta ledde till att en hemlig armé skapades ock ett inbördeskrig igångsattes.

Två år senare så gav Italien Sicilien visst självbestämmande, främst över jordbruk, gruvbruk samt industri, kommunikationer, med mera, hvilket tillfredsställde en hel del separatister, till detta skall läggas att den italienska staten slutat missgynna Sicilien ekonomiskt såsom man gjorde under den fascistiska tiden. Sicilien har ehuru dessvärre sedan dess politiskt tillhört Italien, även om Sicilien både socialt, kulturellt og språkligt kvarblivit vid sin sicilianska tradition og självfallet figurerar olika frihetssträvande rörelser fortfarande, varav vissa är relativt starka.

Vissa av rörelserna önskar bryta loss Sicilien helt från den italienska halvön, emedans andra vill återskapa ‘de båð Sicilierne’, då de anser att de åtminstone har större tillhörighet till ett syditalienskt kulturområde än ett italienskt, ej sällan är dessa sistnämna tankar komna från Napoli.

Inte helt olikt vissa separatistiska tankar i nord.













~

Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.
 

Nessun commento: