Det tungomål som de flesta förknippar med Frankrike är givetvis
franskan som 51 miljoner av fransmännen ock kvinnsen har som moders-
og/eller fadersmål - franskan hör till den indoeuropeisk-italisk-latinsk-romansk-galloromansk-nordliga
målgruppen. Historien bakom språket är ganska kort, till skillnad från flertalet
andra språk i Europa - förutom övriga romanska
mål, d.v.s. som alla har en lika kort historia som franskan.
Efter Galliens romanisering så spred sig både det talade
såsom skrivna latinet allt mer og mer i folklagren, skillnaden emellan det talade
och skrivna språket var antagligen från början relativt stor och olika varianter
utvecklades sannolikt relativt direkt inom det område som kommit att naturligt
behärskas av de nordliga galloromanska språken, varav dagens franska äro ett.
Det talade språket fick ta emot vissa influenser, men färre än vad man kunde
väntat sig, av de inhemska galliska målen, samt osså en del ifrån frankiskan eller
andra germanska mål efter det att germanerna gjort intrång i området. Ett särligt
system som antas komma från galliskt inflytande är att vissa räkneord har tjugo
som bas, exempelvis quatre-vingt (‘fyra-tjugo’), hvilket är samma system
som åtfinns i keltiskan, exempelvis i dagens bretonska där man säger pevar-ugent
(‘fyra-tjugo’), för nämnd numeral, danskan har även den ett vigesimalt system.
I vissa grammatiska sammanhang har også germanskan haft ett inflytande, exempelvis
inom syntaxen. Vissa har trott att galliskan har haft ett inflytande på
fonologin i till exempel ljudutvecklingen i franskans lune, i motsats till
latinets lūna ‘måne’. Man har även fått in vissa ord från de två olika
språkgrupperna, bland annat mouton ‘får’ som kommer från galliska, syns
i molt på iriska, maout ‘gumse’ på bretonska och det hette
antagligen *multō på galliska, även før exempel vassal som bland
annat heter gwas på bretonska, men de flesta inlånen från galliskan
haver med landsbygden att göra, som ju även illustrerades ifråga om animalet
ovan. De galliska inlånen i ord räknat anges vara relativt fåtaliga, men vissa har
kommit fram till att de till antalet är åtminstone 180, andra nämnvärda ord kan
vara charpente, chêne, bouleau, cervoise, chemin,
bief, lokaliteter som slutar på -dun eller -un kan vara av
gallisk art bildade från dunum ‘berg, befästning’. Från germanskan finns
ehuruväl flera exempel att hämta, ett vanligt sådant kan vara jardin
‘trädgård’, frankiskan hade ett inflytande på såväl vokabulär såsom uttal.
Första gången franska skrevs är inte enligt vår
vetskap i Serments de Strasbourg, ‘Strasbourgsederna’, som nedskrevs 842
og som författades av Nithard, men det är dessa som kommit att bli startskottet
för den fornfranska perioden, då det är en text av stor politisk vikt.
Strasbourgsederna handlar om ett möte emellan Karl den skallige samt Ludvig den
tyske. Själva ederna skrevs ehuru ned på latin som brukligt var, men vissa
fraser som därmed har gått till historien skrevs på det språk som talades vid
tidpunkten, det var Ludvig som svor ederna på talspråket så att Frankrikes ock
Karls arméer skolat förstå dem, Karl svor dem således på tyska för Ludvigs
armé. Ludvig sade:
Pro deo amur et pro christian
poblo et nostro commun saluament, dist di in auant, in quant deus sauir et
podir me dunat, si saluarai eo cist meon fradre Karlo, et in adiudha, et in
cadhuna cosa, si cum om per dreit son fradra saluar dift. In o quid il mi
altresi fazet. Et ab Ludher nul plaid nunquam prindrai qui meon vol, cist meon
fradre Karle in damno sit.
Som språkhistorisk jämförelse bör en översättning till
klassisk latin framställas, hvilken enligt spridd, men ej oomtvistad,
översättning blir:
Per Dei amorem et per
christiani populi et nostram communem salutem, ab hac die, quantum Deus scire
et posse mihi dat, seruabo hunc meum fratrem Carolum, et ope mea et in quamcumque
re, ut quilibet fratrem suum seruare iure debet, dummodo mihi idem faciat, et
cum Clotario nullam unquam pacitionem faciam, quae mea uoluntate huic meo
fratri Carolo, damno sit.
Efter att århundraden av språkutveckling skett så blir
detta översatt till dagens franska:
Pour l’amour de Dieu et pour le
salut commun du peuple chrétien et le nôtre, dorénavant, pour autant que Dieu
m’en donne le savoir et le pouvoir, j’apporterai mon soutien à mon frère Charles
ici présent et par aide et en toute chose, comme on doit justement soutenir son
frère. À la condition qu’il m’en fasse autant. Et je ne prendrai jamais aucun
arrangement avec Lothaire, qui, par ma volonté, soit préjudiciable à mon frère
Charles ici présent.
Bland skillnaderna som uppkommit i det nya språket är
att latinets sex kasus hade förvandlats till ynka två, även andra genomgripande
förändringar hade skett i både grammatiken såsom ljudsystemet.
Strasbourgsederna inleder den period som brukar kallas l'ancien français
eller fornfranska, själva benämnde man ehuru språket ibland som roman.
Det finns ehuruväl tidigare franska efterlämningar, bland annat i en parodi
från omkring år 770, i Laudes royales de Soissons från cirkus 790, Les
Gloses av fader Reicheneau från 700-talet innehållande hela 1300 romanska
ord, för att nämna några. Strasbourgsedernas språkliga verklighet bekräftas
genom den första litterära texten som skrevs omkring 880 og benämns Séquence
de sainte Eulalie. Denna period existerade fram till 1300-talet och givetvis
så antar man att den påbörjats långt före Strasbourgsedernas nedskrivning, men
man får ju följa de befintliga bevisen samt utgå ifrån dessa och före 770 finns
föga att gå på. Under denna og förutvarande epok så har latinet haft ett stort
inflytande på språkets utveckling og flertalet lånord kom också in under den
fornfranska perioden, alltså utöver de som redan har fått utgöra grundbultarna
i språket.
Fornfranskan kan delas in i ett antal olika regionala
nordliga nordgalloromanska mål, ett faktum som redan dåtida Roger Bacon, ‘doctor
mirabilis’, uppmärksammade. Bland tungomålen åtfinns bland annat ännu existenta
normandiska som talades samt fortfarande talas i Normandie och som
därutöver fortfarande i vis mån existerar i Îles Anglo-Normandes, det var även denna
variant som talades i England under medeltiden av det normandiska hovet som där
situerade och även av en stor del av överklassen, picardiska norr om
Île-de-France samt till viss del i Belgien, champagnska öster om Îles-de-France
ock då givetvis françien. Françien var det som talades i Île-de-France
där Paris är beläget og detta var det språk som kommit att bli stilbildande og
hegemonisk för hela franskepitetet då Paris var, efter det att den parisiske
greven Odos ätt - senare kallad den capetingiska - besteg den franska tronen
år 987, givetvis som nu ett kulturellt, ekonomiskt, religiöst samt
politiskt centrum, hvilket självfallet gjorde så att detta mål var det som hade
störst inflytande på övriga. De ursprungliga parisierna var för övrigt en gallisk
stam som hade sitt centrum på Île de la Cité, alltså där dagens Notre Dame
ligger, och efter romarnas erövring så byggdes här en större stad, hvilken fick
namnet Luvetia Parisiorum efter den parisiska benämningen på staden Lutetia.
Denna franskparisiska variant, françien, av de nordfranska varianterna av fornfranskan
kom att vinna i prestige og med tiden få total hegemoni över de övriga
nordfranska tungomålen - de som kallas langue d'oïl. Gränsen emellan
nord samt syd gick ungefär vid Loire och söderom floden talades det varianter som
har kommit att kallas langue d'oc och det är en egen subgrupp till den
romanska grenen som nu kallas occitanska; occitanskan talas bland annat
inom det området som på latin benämns Occitania. Själva uttrycken ‘oïl’
oc ‘oc’ har sin grund i den språkliga skillnaden gällande ordet ‘ja’, hvilket de
båda betyder. Det var Dante som i De Vulgari Eloquentia som började tala
om lingua d’oco emotsatt oïl- og si-målen, de sistnämnda
är då de italienska språken. Under denna fornfranska epok blomstrade litteraturen
på franska och även juridiska dokument började språkligt sett övertas av det
franska målet, till nackdel för latinet, men under de sista århundradena så
genomfördes försök till latinisering av både uttal ock skrift understött utav kungahuset,
men man kan kort og gott säga att latinets totala hegemoni i detta land var för
alltid bruten.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento