Det tungomål som de flesta förknippar med Frankrike är givetvis
franskan som 51 miljoner av fransmännen ock kvinnsen har som moders- og/eller
fadersmål - franskan hör till den indoeuropeisk-italisk-latinsk-romansk-galloromansk-nordliga
målgruppen. Historien bakom språket är ganska kort, till skillnad från flertalet
andra språk i Europa - förutom övriga romanska
mål, d.v.s. som alla har en lika kort historia som franskan.
Efter Galliens romanisering så spred sig både det talade såsom
skrivna latinet allt mer og mer i folklagren, skillnaden emellan det talade och
skrivna språket var antagligen från början relativt stor och olika varianter utvecklades
sannolikt relativt direkt inom det område som kommit att naturligt behärskas av
de nordliga galloromanska språken, varav dagens franska äro ett. Det talade språket
fick ta emot vissa influenser, men färre än vad man kunde väntat sig, av de inhemska
galliska målen, samt osså en del ifrån frankiskan eller andra germanska mål efter
det att germanerna gjort intrång i området. Ett särligt system som antas komma från
galliskt inflytande är att vissa räkneord har tjugo som bas, exempelvis quatre-vingt
(‘fyra-tjugo’), hvilket är samma system som åtfinns i keltiskan, exempelvis i dagens
bretonska där man säger pevar-ugent (‘fyra-tjugo’), för nämnd numeral,
danskan har även den ett vigesimalt system. I vissa grammatiska sammanhang har
også germanskan haft ett inflytande, exempelvis inom syntaxen. Vissa har trott att
galliskan har haft ett inflytande på fonologin i till exempel ljudutvecklingen i
franskans lune, i motsats till latinets lūna ‘måne’. Man har även
fått in vissa ord från de två olika språkgrupperna, bland annat mouton
‘får’ som kommer från galliska, syns i molt på iriska, maout ‘gumse’
på bretonska och det hette antagligen *multō på galliska, även før
exempel vassal som bland annat heter gwas på bretonska, men de
flesta inlånen från galliskan haver med landsbygden att göra, som ju även illustrerades
ifråga om animalet ovan. De galliska inlånen i ord räknat anges vara relativt fåtaliga,
men vissa har kommit fram till att de till antalet är åtminstone 180, andra nämnvärda
ord kan vara charpente, chêne, bouleau, cervoise, chemin,
bief, lokaliteter som slutar på -dun eller -un kan vara av
gallisk art bildade från dunum ‘berg, befästning’. Från germanskan finns
ehuruväl flera exempel att hämta, ett vanligt sådant kan vara jardin
‘trädgård’, frankiskan hade ett inflytande på såväl vokabulär såsom uttal.
Första gången franska skrevs är inte enligt vår vetskap
i Serments de Strasbourg, ‘Strasbourgsederna’, som nedskrevs 842 og som
författades av Nithard, men det är dessa som kommit att bli startskottet för den
fornfranska perioden, då det är en text av stor politisk vikt. Strasbourgsederna
handlar om ett möte emellan Karl den skallige samt Ludvig den tyske. Själva
ederna skrevs ehuru ned på latin som brukligt var, men vissa fraser som därmed
har gått till historien skrevs på det språk som talades vid tidpunkten, det var
Ludvig som svor ederna på talspråket så att Frankrikes ock Karls arméer skolat förstå
dem, Karl svor dem således på tyska för Ludvigs armé. Ludvig sade:
Pro deo amur et pro christian
poblo et nostro commun saluament, dist di in auant, in quant deus sauir et podir
me dunat, si saluarai eo cist meon fradre Karlo, et in adiudha, et in cadhuna cosa,
si cum om per dreit son fradra saluar dift. In o quid il mi altresi fazet. Et ab
Ludher nul plaid nunquam prindrai qui meon vol, cist meon fradre Karle in damno
sit.
Som språkhistorisk jämförelse bör en översättning till
klassisk latin framställas, hvilken enligt spridd, men ej oomtvistad, översättning
blir:
Per Dei amorem et per christiani
populi et nostram communem salutem, ab hac die, quantum Deus scire et posse mihi
dat, seruabo hunc meum fratrem Carolum, et ope mea et in quamcumque re, ut quilibet
fratrem suum seruare iure debet, dummodo mihi idem faciat, et cum Clotario
nullam unquam pacitionem faciam, quae mea uoluntate huic meo fratri Carolo, damno
sit.
Efter att århundraden av språkutveckling skett så blir
detta översatt till dagens franska:
Pour l’amour de Dieu et pour le
salut commun du peuple chrétien et le nôtre, dorénavant, pour autant que Dieu m’en
donne le savoir et le pouvoir, j’apporterai mon soutien à mon frère Charles ici
présent et par aide et en toute chose, comme on doit justement soutenir son
frère. À la condition qu’il m’en fasse autant. Et je ne prendrai jamais aucun
arrangement avec Lothaire, qui, par ma volonté, soit préjudiciable à mon frère
Charles ici présent.
Bland skillnaderna som uppkommit i det nya språket är
att latinets sex kasus hade förvandlats till ynka två, även andra genomgripande
förändringar hade skett i både grammatiken såsom ljudsystemet. Strasbourgsederna
inleder den period som brukar kallas l'ancien français eller fornfranska,
själva benämnde man ehuru språket ibland som roman. Det finns ehuruväl
tidigare franska efterlämningar, bland annat i en parodi från omkring år 770, i
Laudes royales de Soissons från cirkus 790, Les Gloses av fader
Reicheneau från 700-talet innehållande hela 1300 romanska ord, för att nämna
några. Strasbourgsedernas språkliga verklighet bekräftas genom den första litterära
texten som skrevs omkring 880 og benämns Séquence de sainte Eulalie.
Denna period existerade fram till 1300-talet och givetvis så antar man att den
påbörjats långt före Strasbourgsedernas nedskrivning, men man får ju följa de befintliga
bevisen samt utgå ifrån dessa och före 770 finns föga att gå på. Under denna og
förutvarande epok så har latinet haft ett stort inflytande på språkets utveckling
og flertalet lånord kom också in under den fornfranska perioden, alltså utöver
de som redan har fått utgöra grundbultarna i språket.
Fornfranskan kan delas in i ett antal olika regionala
nordliga nordgalloromanska mål, ett faktum som redan dåtida Roger Bacon, ‘doctor
mirabilis’, uppmärksammade. Bland tungomålen åtfinns bland annat ännu existenta
normandiska som talades samt fortfarande talas i Normandie och som därutöver
fortfarande i vis mån existerar i Îles Anglo-Normandes, det var även denna variant
som talades i England under medeltiden av det normandiska hovet som där situerade
och även av en stor del av överklassen, picardiska norr om Île-de-France
samt till viss del i Belgien, champagnska öster om Îles-de-France ock då
givetvis françien. Françien var det som talades i Île-de-France där
Paris är beläget og detta var det språk som kommit att bli stilbildande og hegemonisk
för hela franskepitetet då Paris var, efter det att den parisiske greven Odos ätt
- senare kallad den capetingiska - besteg den franska tronen år 987, givetvis
som nu ett kulturellt, ekonomiskt, religiöst samt politiskt centrum, hvilket
självfallet gjorde så att detta mål var det som hade störst inflytande på övriga.
De ursprungliga parisierna var för övrigt en gallisk stam som hade sitt centrum
på Île de la Cité, alltså där dagens Notre Dame ligger, och efter romarnas erövring
så byggdes här en större stad, hvilken fick namnet Luvetia Parisiorum efter
den parisiska benämningen på staden Lutetia. Denna franskparisiska variant,
françien, av de nordfranska varianterna av fornfranskan kom att vinna i prestige
og med tiden få total hegemoni över de övriga nordfranska tungomålen - de som kallas
langue d'oïl. Gränsen emellan nord samt syd gick ungefär vid Loire och
söderom floden talades det varianter som har kommit att kallas langue d'oc
och det är en egen subgrupp till den romanska grenen som nu kallas occitanska;
occitanskan talas bland annat inom det området som på latin benämns Occitania.
Själva uttrycken ‘oïl’ oc ‘oc’ har sin grund i den språkliga skillnaden gällande
ordet ‘ja’, hvilket de båda betyder. Det var Dante som i De Vulgari Eloquentia
som började tala om lingua d’oco emotsatt oïl- og si-målen,
de sistnämnda är då de italienska språken. Under denna fornfranska epok blomstrade
litteraturen på franska och även juridiska dokument började språkligt sett övertas
av det franska målet, till nackdel för latinet, men under de sista århundradena
så genomfördes försök till latinisering av både uttal ock skrift understött utav
kungahuset, men man kan kort og gott säga att latinets totala hegemoni i detta
land var för alltid bruten.
Nästkommande epok, le moyen français, eller medelfranska,
varade under 1300-1500-talen og då klarade françien att även göra insteg i södra
Frankrike, språkliga förändringar genomgicks likväl under denna epok, bland annat
så skrotades kasussystemet, latinet fick ge vika i fackspråkliga texter och stavningen
blevo mindre ljudenlig, ock till sist kan nämnas att en del lånord hämtades från
italienskan, bland annat soldat samt crédit, hvilka är några utav
de ungefärliga två tusen ord som har italiensk börd inom främst kultur, samhälle,
ekonomi, navigering samt krigsföring. Under denna epok exploderade de intellektuellas
alster på franska, og teologiska, juridiska samt medicinska verk avfattades på
françien, Biblen översattes tillika på 1530-talet och man försökte med många medel
att utöka det franska ordförrådet med både nybildningar samt lånord, hvilket
resulterat i att hela 40 % av nutidens vokabulär kan härröras till denna epok.
Men den största händelsen av alla under epoken var när påbudet från högre makt kom
- Ordonnances de Villers-Cotterêts som 1539 stipulerade att franskan
härmed skulle bli det officiella juridiska skriftspråket i hela Frankrike - en av
de nordfranska varianterna hade alltså nu fått juridisk hegemoni över hela Frankrike
och alla dess olika språk. I och med detta så var Frankrike ett av de första länderna
i Europa att anförskaffa sig ett gemensamt, men påtvingat, högspråk som kom att
bli gällande för hela territoriet och territoriet var ungefär likständigt
dagens, förutom att Savoyen, Korsika, Roussillon og Alsace-Lorraine ej var med
vid denna tidpunkt, utan dessa har införlivats senare. Tio år före detta kom även
den första grammatikan ut och 1539 publicerades den första odbogen av Robert
Estienne, Dictionnaire Francoislatin, med över 9000 uppslagsord med latinska
definieringar.
Tiden från 1600-talet og fram till en av de franska
revolutionerna (1789) kom att kallas le français classique och denna språkliga
period präglas av resistens gentemot framför allt föregående epoks förändringar
av det franska ordförrådet, då det av många ansågs som högst onödiga förändringar
samt utökningar, varvid man eftersökte etablerandet utav le bel usage. Man
ville ha klara samt avgränsade grammatiska regler og orddefinitioner. Franska
akademien kom också till under epoken och denna spelade givetvis en stor roll
som standardiseringsyrkare och skapandet utav le bon usage. Det var kardinal
Armand Jean du Plessis de Richelieu som 1635 grundade l’Académie enligt
modell av den florentinska l’Accademia della Crusca de Florence som grundlagts
redan 1583, medlemmarna i gruppen benämns som de immortala, med syfte om franskans
odödlighet. Den första ordboken som alstrades av akademien var Dictionnaire
de l’Académie som såg dagens ljus 1694.
Efter franska revolutionen anno 1789 inleddes den
nuvarande epoken, le français moderne som har gett vissa uttalsförändringar.
Revolutionen förde med sig att det folkliga parisiska uttalet wa af -oi-
revolutionerade mot den aristokratiska varianten we - og detta är nog
den mest långtgående samt långvariga effekten som denna misslyckade revolution
fick. Genom revolutionen fastslogs även det franska språkets universalism og abbé
Grégoire framhävde exempelvis hävdiskt att franskan är ‘la langue de la Raison
et de la Liberté’, änskönt tungomålet allena taltes obehindrat utav omkring 12-13
% av Frankrikes befolkning för tiden. Den franska stavningen är mycket konservativ
och har i princip icke förändrats sedan 1700-talet, även om försök därtill gjorts
ett flertal gånger. Bland annat så har man nu under senare tid trissat upp kampen
gentemot de engelska lånorden, kallade le franglais, som har varit i starkt
antågande under hela denna epok, och då speciellt under dess senare del. Kampen
mot andra språk i Frankrike accelererade även under 1900-talet och 1975 kom till
exempel la loi Bas-Lauriol som påtvingade användandet av franska i alla
officiella sammanhang, i allt från produktdokument, arbetskontrakt, affischering
og så vidare, även olika kommittéer har skapats för främjandet utav det franska
språket både internt såsom internationellt.
I Journal officiel publiceras de ord som skall
ersätta ord som ej anses passande, till exempel är det beslutat att ‘e-mail’ skall
heta adresse électronique eller courrier électronique, ‘disc-jockey’
byts till animateur, crédit-bail för ‘leasing’, foyer för
‘club-house’, mercatique för ‘marketing’, stylisme för ‘design’, coussin
de sécurité för ‘airbag’, coche de plaisance för ‘house-boat’, manche
à balai för ‘joystick’, planification för ‘planning’, parraineur
för ‘sponsor’, emedans ‘Web’ eller ‘World wide web’ i enlighet med ett québéciskt
förslag bör benämnas Toile d’araignée mondiale med förkortningen Toile
eller T.A.M. o.s.v.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento