Det franska språkets historia

 

Det tungomål som de flesta förknippar med Frankrike är givetvis franskan som 51 miljoner av fransmännen ock kvinnsen har som moders- og/eller fadersmål - franskan hör till den indoeuropeisk-italisk-latinsk-romansk-galloromansk-nordliga målgruppen. Historien bakom språket är ganska kort, till skillnad från flertalet andra språk i Europa - förutom övriga      romanska mål, d.v.s. som alla har en lika kort historia som franskan.

Efter Galliens romanisering så spred sig både det talade såsom skrivna latinet allt mer og mer i folklagren, skillnaden emellan det talade och skrivna språket var antagligen från början relativt stor och olika varianter utvecklades sannolikt relativt direkt inom det område som kommit att naturligt behärskas av de nordliga galloromanska språken, varav dagens franska äro ett. Det talade språket fick ta emot vissa influenser, men färre än vad man kunde väntat sig, av de inhemska galliska målen, samt osså en del ifrån frankiskan eller andra germanska mål efter det att germanerna gjort intrång i området. Ett särligt system som antas komma från galliskt inflytande är att vissa räkneord har tjugo som bas, exempelvis quatre-vingt (‘fyra-tjugo’), hvilket är samma system som åtfinns i keltiskan, exempelvis i dagens bretonska där man säger pevar-ugent (‘fyra-tjugo’), för nämnd numeral, danskan har även den ett vigesimalt system. I vissa grammatiska sammanhang har også germanskan haft ett inflytande, exempelvis inom syntaxen. Vissa har trott att galliskan har haft ett inflytande på fonologin i till exempel ljudutvecklingen i franskans lune, i motsats till latinets lūna ‘måne’. Man har även fått in vissa ord från de två olika språkgrupperna, bland annat mouton ‘får’ som kommer från galliska, syns i molt på iriska, maout ‘gumse’ på bretonska och det hette antagligen *multō på galliska, även før exempel vassal som bland annat heter gwas på bretonska, men de flesta inlånen från galliskan haver med landsbygden att göra, som ju även illustrerades ifråga om animalet ovan. De galliska inlånen i ord räknat anges vara relativt fåtaliga, men vissa har kommit fram till att de till antalet är åtminstone 180, andra nämnvärda ord kan vara charpente, chêne, bouleau, cervoise, chemin, bief, lokaliteter som slutar på -dun eller -un kan vara av gallisk art bildade från dunum ‘berg, befästning’. Från germanskan finns ehuruväl flera exempel att hämta, ett vanligt sådant kan vara jardin ‘trädgård’, frankiskan hade ett inflytande på såväl vokabulär såsom uttal.

Första gången franska skrevs är inte enligt vår vetskap i Serments de Strasbourg, ‘Strasbourgsederna’, som nedskrevs 842 og som författades av Nithard, men det är dessa som kommit att bli startskottet för den fornfranska perioden, då det är en text av stor politisk vikt. Strasbourgsederna handlar om ett möte emellan Karl den skallige samt Ludvig den tyske. Själva ederna skrevs ehuru ned på latin som brukligt var, men vissa fraser som därmed har gått till historien skrevs på det språk som talades vid tidpunkten, det var Ludvig som svor ederna på talspråket så att Frankrikes ock Karls arméer skolat förstå dem, Karl svor dem således på tyska för Ludvigs armé. Ludvig sade:

Pro deo amur et pro christian poblo et nostro commun saluament, dist di in auant, in quant deus sauir et podir me dunat, si saluarai eo cist meon fradre Karlo, et in adiudha, et in cadhuna cosa, si cum om per dreit son fradra saluar dift. In o quid il mi altresi fazet. Et ab Ludher nul plaid nunquam prindrai qui meon vol, cist meon fradre Karle in damno sit.

Som språkhistorisk jämförelse bör en översättning till klassisk latin framställas, hvilken enligt spridd, men ej oomtvistad, översättning blir:

Per Dei amorem et per christiani populi et nostram communem salutem, ab hac die, quantum Deus scire et posse mihi dat, seruabo hunc meum fratrem Carolum, et ope mea et in quamcumque re, ut quilibet fratrem suum seruare iure debet, dummodo mihi idem faciat, et cum Clotario nullam unquam pacitionem faciam, quae mea uoluntate huic meo fratri Carolo, damno sit.

Efter att århundraden av språkutveckling skett så blir detta översatt till dagens franska:

Pour l’amour de Dieu et pour le salut commun du peuple chrétien et le nôtre, dorénavant, pour autant que Dieu m’en donne le savoir et le pouvoir, j’apporterai mon soutien à mon frère Charles ici présent et par aide et en toute chose, comme on doit justement soutenir son frère. À la condition qu’il m’en fasse autant. Et je ne prendrai jamais aucun arrangement avec Lothaire, qui, par ma volonté, soit préjudiciable à mon frère Charles ici présent.

Bland skillnaderna som uppkommit i det nya språket är att latinets sex kasus hade förvandlats till ynka två, även andra genomgripande förändringar hade skett i både grammatiken såsom ljudsystemet. Strasbourgsederna inleder den period som brukar kallas l'ancien français eller fornfranska, själva benämnde man ehuru språket ibland som roman. Det finns ehuruväl tidigare franska efterlämningar, bland annat i en parodi från omkring år 770, i Laudes royales de Soissons från cirkus 790, Les Gloses av fader Reicheneau från 700-talet innehållande hela 1300 romanska ord, för att nämna några. Strasbourgsedernas språkliga verklighet bekräftas genom den första litterära texten som skrevs omkring 880 og benämns Séquence de sainte Eulalie. Denna period existerade fram till 1300-talet och givetvis så antar man att den påbörjats långt före Strasbourgsedernas nedskrivning, men man får ju följa de befintliga bevisen samt utgå ifrån dessa och före 770 finns föga att gå på. Under denna og förutvarande epok så har latinet haft ett stort inflytande på språkets utveckling og flertalet lånord kom också in under den fornfranska perioden, alltså utöver de som redan har fått utgöra grundbultarna i språket.

Fornfranskan kan delas in i ett antal olika regionala nordliga nordgalloromanska mål, ett faktum som redan dåtida Roger Bacon, ‘doctor mirabilis’, uppmärksammade. Bland tungomålen åtfinns bland annat ännu existenta normandiska som talades samt fortfarande talas i Normandie och som därutöver fortfarande i vis mån existerar i Îles Anglo-Normandes, det var även denna variant som talades i England under medeltiden av det normandiska hovet som där situerade och även av en stor del av överklassen, picardiska norr om Île-de-France samt till viss del i Belgien, champagnska öster om Îles-de-France ock då givetvis françien. Françien var det som talades i Île-de-France där Paris är beläget og detta var det språk som kommit att bli stilbildande og hegemonisk för hela franskepitetet då Paris var, efter det att den parisiske greven Odos ätt - senare kallad den capetingiska - besteg den franska tronen år 987, givetvis som nu ett kulturellt, ekonomiskt, religiöst samt politiskt centrum, hvilket självfallet gjorde så att detta mål var det som hade störst inflytande på övriga. De ursprungliga parisierna var för övrigt en gallisk stam som hade sitt centrum på Île de la Cité, alltså där dagens Notre Dame ligger, och efter romarnas erövring så byggdes här en större stad, hvilken fick namnet Luvetia Parisiorum efter den parisiska benämningen på staden Lutetia. Denna franskparisiska variant, françien, av de nordfranska varianterna av fornfranskan kom att vinna i prestige og med tiden få total hegemoni över de övriga nordfranska tungomålen - de som kallas langue d'oïl. Gränsen emellan nord samt syd gick ungefär vid Loire och söderom floden talades det varianter som har kommit att kallas langue d'oc och det är en egen subgrupp till den romanska grenen som nu kallas occitanska; occitanskan talas bland annat inom det området som på latin benämns Occitania. Själva uttrycken ‘oïl’ oc ‘oc’ har sin grund i den språkliga skillnaden gällande ordet ‘ja’, hvilket de båda betyder. Det var Dante som i De Vulgari Eloquentia som började tala om lingua d’oco emotsatt oïl- og si-målen, de sistnämnda är då de italienska språken. Under denna fornfranska epok blomstrade litteraturen på franska och även juridiska dokument började språkligt sett övertas av det franska målet, till nackdel för latinet, men under de sista århundradena så genomfördes försök till latinisering av både uttal ock skrift understött utav kungahuset, men man kan kort og gott säga att latinets totala hegemoni i detta land var för alltid bruten.

Nästkommande epok, le moyen français, eller medelfranska, varade under 1300-1500-talen og då klarade françien att även göra insteg i södra Frankrike, språkliga förändringar genomgicks likväl under denna epok, bland annat så skrotades kasussystemet, latinet fick ge vika i fackspråkliga texter och stavningen blevo mindre ljudenlig, ock till sist kan nämnas att en del lånord hämtades från italienskan, bland annat soldat samt crédit, hvilka är några utav de ungefärliga två tusen ord som har italiensk börd inom främst kultur, samhälle, ekonomi, navigering samt krigsföring. Under denna epok exploderade de intellektuellas alster på franska, og teologiska, juridiska samt medicinska verk avfattades på françien, Biblen översattes tillika på 1530-talet och man försökte med många medel att utöka det franska ordförrådet med både nybildningar samt lånord, hvilket resulterat i att hela 40 % av nutidens vokabulär kan härröras till denna epok. Men den största händelsen av alla under epoken var när påbudet från högre makt kom - Ordonnances de Villers-Cotterêts som 1539 stipulerade att franskan härmed skulle bli det officiella juridiska skriftspråket i hela Frankrike - en av de nordfranska varianterna hade alltså nu fått juridisk hegemoni över hela Frankrike och alla dess olika språk. I och med detta så var Frankrike ett av de första länderna i Europa att anförskaffa sig ett gemensamt, men påtvingat, högspråk som kom att bli gällande för hela territoriet och territoriet var ungefär likständigt dagens, förutom att Savoyen, Korsika, Roussillon og Alsace-Lorraine ej var med vid denna tidpunkt, utan dessa har införlivats senare. Tio år före detta kom även den första grammatikan ut och 1539 publicerades den första odbogen av Robert Estienne, Dictionnaire Francoislatin, med över 9000 uppslagsord med latinska definieringar.

Tiden från 1600-talet og fram till en av de franska revolutionerna (1789) kom att kallas le français classique och denna språkliga period präglas av resistens gentemot framför allt föregående epoks förändringar av det franska ordförrådet, då det av många ansågs som högst onödiga förändringar samt utökningar, varvid man eftersökte etablerandet utav le bel usage. Man ville ha klara samt avgränsade grammatiska regler og orddefinitioner. Franska akademien kom också till under epoken och denna spelade givetvis en stor roll som standardiseringsyrkare och skapandet utav le bon usage. Det var kardinal Armand Jean du Plessis de Richelieu som 1635 grundade l’Académie enligt modell av den florentinska l’Accademia della Crusca de Florence som grundlagts redan 1583, medlemmarna i gruppen benämns som de immortala, med syfte om franskans odödlighet. Den första ordboken som alstrades av akademien var Dictionnaire de l’Académie som såg dagens ljus 1694.

Efter franska revolutionen anno 1789 inleddes den nuvarande epoken, le français moderne som har gett vissa uttalsförändringar. Revolutionen förde med sig att det folkliga parisiska uttalet wa af -oi- revolutionerade mot den aristokratiska varianten we - og detta är nog den mest långtgående samt långvariga effekten som denna misslyckade revolution fick. Genom revolutionen fastslogs även det franska språkets universalism og abbé Grégoire framhävde exempelvis hävdiskt att franskan är ‘la langue de la Raison et de la Liberté’, änskönt tungomålet allena taltes obehindrat utav omkring 12-13 % av Frankrikes befolkning för tiden. Den franska stavningen är mycket konservativ och har i princip icke förändrats sedan 1700-talet, även om försök därtill gjorts ett flertal gånger. Bland annat så har man nu under senare tid trissat upp kampen gentemot de engelska lånorden, kallade le franglais, som har varit i starkt antågande under hela denna epok, och då speciellt under dess senare del. Kampen mot andra språk i Frankrike accelererade även under 1900-talet och 1975 kom till exempel la loi Bas-Lauriol som påtvingade användandet av franska i alla officiella sammanhang, i allt från produktdokument, arbetskontrakt, affischering og så vidare, även olika kommittéer har skapats för främjandet utav det franska språket både internt såsom internationellt.

I Journal officiel publiceras de ord som skall ersätta ord som ej anses passande, till exempel är det beslutat att ‘e-mail’ skall heta adresse électronique eller courrier électronique, ‘disc-jockey’ byts till animateur, crédit-bail för ‘leasing’, foyer för ‘club-house’, mercatique för ‘marketing’, stylisme för ‘design’, coussin de sécurité för ‘airbag’, coche de plaisance för ‘house-boat’, manche à balai för ‘joystick’, planification för ‘planning’, parraineur för ‘sponsor’, emedans ‘Web’ eller ‘World wide web’ i enlighet med ett québéciskt förslag bör benämnas Toile d’araignée mondiale med förkortningen Toile eller T.A.M. o.s.v.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.