Sanningslös sanning - den postmodernistiska illusionen - Postmodernisme premillénaire CXXIII

För den som trodde att det verkade som om problemformuleringen egentligen redan var avklarad, d.v.s. att alla politiska idéer förutom liberalis­men äro kontradiktära gentemot den lyotardska postmodernismen, så kan denna illusion avhjälpas genom Lyotards anmärkning då det skrivs: “Does what I say lead one to advocate the politics of neo­liberalism? I do not think so in the least. It is itself an illusion”,¹ vi havom redan även innan sett att han proponerade för mer stat i exempelvis främjandet utav pluralism i media, detta är givetvis ingen ny­liberal politik, men för att snabbt replikera på detta så kan ju påpekas att i postmodernistisk anda så är självklart nyliberalism, samt liberalism i bredare lager, en illusion, det är det i alla hänsyn då det är en ideologi, men detta är givetvis den postmodernistiska teorin också då det är en teori, och om man skall vara neutral, se alla som likvärdiga erkännandes pluralism medels en inneboende komplexivitet i verkligheten - som gör att det ej går att teorisera kring verkligheten enligt postmodernismen - är inte postmodernismen också då en illusion? - Är inte illusionen självt en illusion? Någon verklighet per se existerar inte utan allt, som uppfattas, medvetet eller ej, är enligt synen allena en illusion.² Det är detta som är sanningen, att den ej existerar.

 

Fotnoter

1) Ibid:28.

2) “In a sense, all reality is virtually perceived”, Castells, The Information Age. Economy, Society and Culture. Volume I, 1999:373.

~

= Postmodernisme premillénaire

Serotiku

skön samt sund

slicka sakralt sköte

spermie sum

~

+ Erotica, Tu est Divina, Femtio nyanser

Maktbevarande ideologier - Postmodernisme premillénaire CXXII

Som ses så användes icke det marxistiska förklaringssättet att ideologier, d.v.s. borgerliga sådana, marxisterna själva har ju funnit den historiska ‘sanningen’, enbart är skapade som raison d’être för maktbevarande samt innehavande, og så vidare, og detta förklaras med att det är ett inkongruent anfallssätt på problemet då idealtypen i detta fallet är till för att utröna vad förespråkarna tycker, ej huru det verkligen förhåller sig - om det nu överhuvudtaget förhåller sig på det viset, detta sista undersöks icke här.

~

= Postmodernisme premillénaire

Pedagogisk problematisering

Den 49-åriga läraren tröttnade på en av sina [14-årige] elevers störiga beteende – och blottade sina bröst för att få tyst på honom.

Nu fälls hon för sexuellt ofredande.

tyst, stilla, stirrande

visar, kunskapens bär

vad då ofredande?

påg ej ofredad

alla är glada og ler

rättsstats fördomar

här dömd sex offense

ungt barn ofredad av sex

så pedofili

~

Bynert, Simon, “Kvinnlig lärare fälldes för sexuellt ofredande”, i SvD 9 februari 2008 s. 15.

Kapitalistisk eventuell konsekvens - Postmodernisme premillénaire CXXI

Han skriver även att: “Capitalism is one of the names of modernity”, på dessa sidor skriver han ehurudogh ej lika positiva toner kring fenomenet, bland annat skrivs: “The problem that overshadows all others, including that of the contemporary state, is that of capital”¹ - abstraherad kapitalism är självklart ett stort system i den bemärkelsen som här illustrerats, ehuruväl ej totalistisk i den grad som alternativet planekonomi är. Kapitalism är ett ekonomiskt system og denna bevand­ring befattar sig ej särledes mycket med dylika spörsmål men eftersom spörjan uppkommit, redan tidigare, så tages det med i korthet, kapitalism är ju enbart utav teritärt intresse då kapitalism möjlig­göres i en liberal marknadsekonomi, dogh ej allena kapitalism utan övriga subsystem tillikt, og marknadsekonomi i sin tur är en konsekvens, i detta fallet, utav det liberala ethoset. Liberalism är en ideologi grundad på idéer og det ekonomiska system som kommer utav detta är bara ett resultat av dessa idéer därmed varandes sekundärt, det som såtillvida kommer är marknadsekonomi og detta i sin tur kan alstra ett kapitalistiskt giltigt system, men likväl även andra subsystem, delfungerandes i ett og samma samhälle.

Fotnot

1) Idem, 1984 i 1993:115-116.

~

= Postmodernisme premillénaire

De spanska judarna under de kristna rikena

I de kristna länderna Kastilien og Léon så hade judarna förtrycks på samma sätt som almohaderna gjorde i Al-Andalus, men de kristna herrarna insågo nog att det fanns nog med fiender på täppan för att vara tillräckligt och från år 974 rådde tillnärmelsevis jämlika villkor emellan judar samt kristna. Denna höga tolerans ledde till att judarna i Léon gjorde stora framsteg samt bleve involverandes i verksamheter inom alla sfärer, återigen inom jordbruk, handel, hantverk, vetenskap og allsom fränderligheter toges vid folken emellan, det gick så bra att man år 1050 återupplivade de visigotiska antisemitiska reglerna om förbud för kristna samt judar att leva under samma hus, eller äta samma mat. Framgång föder tillbakahållning.

Under de almohadiska härskarna avflydde förståss en hel del judar, samt en hel del skolade muslimer, till främst Toledo som då var under kristna toleranta herrar sedan anno 1085. Många judar var här involverade i de akademiska arbetena som gjort staden känd, og omkring 40 000 enrollerade till Alfonso VI af Kastiliens armé i kampen mot morerna, som även de hade en del judar i sin armé. Man togo till og med hänsyn till sabbaten när slaget vid Zallaka skulle slås vid. Folket var ehuru ej lika toleranta och judarna fick skulden för nederlaget i slaget vid Uclés, mot almoraviderna, år 1108, varhän ett antijudiskt upplopp bröt ut i Toledo med många dödsoffer samt brända synagoger i dess följd.

Korstågsriddare härjade även bland judarna i Toledo år 1212 så när rex Alfonso äntrade staden mottoges han med glada leenden. Under St. Ferdinand III som besatte tronen från 1217 og som senare sammanfogade Kastilien med Léon, som ännu är gällande, infördes även de gula banden som judar av båda könen skulle få bära, för att kunna särskilja folken åt. Den papaliska bullan av anno 1250 upprättade en mängd regler om åtskillnad av judar från kristna. Ävenså, allteftersom de tidigare islamo-iberiska markena övergick till kristen ägo så transfererades de judiska elementen över till de nya härskarnas välden och kommo då där att spela en central roll för uppbyggnaden utav fungerande samhällen med hjälp utav sin excellenta kompetens, hvilken de erhållit genom sitt leverne inom de välutvecklade muslimska staterna, och de kunde vara verksamma inom alla möjliga områden, inklusive egenförda jordbruk. Detta gjorde även så att judarna ej sågos som ingående i det allmänna samhället, utan de ansågs istället vara härskarnas direkta undersåtar og därmed slavar, särledes kungarna av Aragonien refererade till judarna som ‘sina judar’, de betalade sina skatter direkt till dessa, fingandes då även ett speciellt skydd samt relativ autonomi garanterad av desamma; ett vanligt förhållningssätt för senmedeltidens judar i Europa.

Det mer distinkta med den iberiska halvön var att judarna under denna tid og plats varo i större antal, upptill en halv miljon fördelade på 120 samhällen, men speciellt att de utgjorde en stor del utav administrationen och de styrandes lakejer, hvilket ledde till att den tidens politikerförakt från borgarna, lokala aristokrater, bönder, med flera, som hela tiden finge ha med staten att göra drabbade främst det judiska befolkningselementet. Eftersom kungarna även sågo judarna som sina egna personliga hantlangare så varde det även många gånger judarna som varo skatteindrivare, samtidigt som de själva undertyngdes utav höga skatter hvilket mer eller mindre intvingade dem in i de finansiella brancherna. Nästan alla judar bodde även i egna tillslutna samhällen, juderias, havandes ej så mycket andra val, inte minst med anledningen utav den spridda antisemitismen.

Separat bör även nämnas att när Aragonien ockuperade Balearena för annektering sista dagen utav anno 1229 gavs judarna fria händer att verka i sin religion og sin kommunitet i ett självstyre, men de kunde ej heller de undkomma nästkommande mening. Under början av 1300-talet spred sig ånyo antisemitismen og många judar valde att lämna speciellt Kastilien og Aragonien, de allmänna förföljelserna bleve så hårda att kungarna sågo sig nödgade att gripa in från 1320-talet för att skydda dem. Pedro I som besatte tronen 1350 hånades ideligen samt sades hysa ett judiskt hov, ett inbördeskrig var att vänta. Kriget som följde utrensade i lokal förintelsestil många judar og deras samhällen ock kriget slutade inte förrän Pedros eget huvud föll vid anno 1369, instiftaren till kriget, Pedros halvbror Enrique de Trastámara besatte nu tronen efter att han personligen skarpförättat Pedro.

Den allmänna synen på judarna förbättrades heller ej utav att landet stundom drabbades av ekonomiska kriser, bland annat anno 1380, hvilket ibland fick pogromiska följder, till exempel annus horribilis 1391 hvilket lämnade ett stort antal tusen judar i döden emedans andra snabbt valde att konvertera. Vissa av de historiska judiska samhällena bleve extra hårt åtgångna, før exempel ödelades Toledo ock Córdobas judeenhet, den sistnämnda brändes ner helt, emedans även Barcelonas för evigt försvann, med en anhopandes pöbelmassa i dess ställe, dansandes på judelik. Den här mordiska hysterin spred sig över områdena och nästan alla städerna drabbades, endast en del av härskarna lyckades skydda en del judar från pöbelmassorna. Präster döpte judar på löpande band, och båtar med båtflyktingar avgick till Nordafrika. I närmaste så är det att jämföra med Rwanda 1994.

Den judeiberiska guldåldern var definitivt över og judestatusen försvagades sedan i princip oavbrutet även om det givetvis fanns vissa familjer som behöllo sina positioner. I de hitentills toleranta samt judevänliga Baleariska dömena spreds bölden likväl, den 24 augusti 1391 attackerades judiska hem, samt kristna hem som skyddade judar. Runt 300 av Majorcas judar dödades, 800 fann skydd i kungapalatset emedans övriga kvickt baptiserade sig. Drottning Violante dömde den baleariska mallorcabefolkningen att betala 150 000 floriner i böter för sitt beteende, året efter gavs full amnesty för alla som begått våldsbrott mot judarna eller Callen (judekvarteret) utav Chuan I af Aragonien.

Även på andra platser i Spanien så valde ett mycket stort antal att konvertera i tumultet anno 1391 ock de kommo nu att utgöra ett nytt ‘samhällsproblem’ då de givetvis intogo, eller snarare kvarhöll, tätpositionen i samhället. De nykristna finge även nya karriärvägar öppnade genom att de blivit kristna, då inte bara den världsliga världen haver en administration utan även den kristna genom kyrkan. Detta kvarvarande i höga positioner väckte änn mera avsky då den allmänna befolkningen med rätta betvivlade de fleste utav de föredetta judarnas nykristna tro. Judarna som konverterat en masse bibehöllo ofta sin gruppgemenskap, hade nära kontakter sins emellan samt med de kvarvarande aktiva judarna og så vidare, varvid befolkningen kunde konkludera att ingen större skillnad förelåg förutöver att de formellt numera var kristna, ehuru vanligtvis ej tillräckligt religiöst assimilerade för att kunna ingå äktenskap över etnicitetsgränserna. Man skall ehuru ej betvivla att det givetvis fanns de som verkligen funno sig tillrätta i sin nya tro, men även att ett stort antal måhänt inte brydde sig särledes mycket om hvilken religion de ansågos tillhöra. De som hade en genuin kristen tro drabbades likväl utav omgivningens antiinställning gentemot de nykristna. Det var pöblens massakrar som ledde till den stora anhopningen av kryptojudar, hela samhällen döptes, av fullt förklarliga skäl. Kungen af Kastilien var dessutom skattemässigt lessen att så många judar flytt landet, till Málaga, Almería og Granada, där de levde väl under de moriska styrena, det kändes då antagligen bättre att låta konverteringar ske.

Just Balearerna kommo ack redan åren tu efter massakrarna jeran 1391 att ånyo attrahera en inflytt utav judar, ej allenast från fastlandsspanien utan även från Provençe, Sicilien, Tunisien, Algeriet ock Majorcas judekommunitet växte till att vara minst beståendes utav tusen familjer, ofta väldeligt välsituerade i skola samt ekonomi, man följde en mixad katalonsk-afrikanskt inspirerad ritual.

I Spanien instiftades år 1412 ånyo lagar med det klara syftet att särskilja, förudmjuka samt pauparisera judarna. 24 klauser som betvingade judar att bo i separata tillslutna ställen, Juderias, och de finge ej arbeta inom medicin, kirurgi eller kemi, eller handhavandes bröd, blommor, vin eller kött, inga andra hantverk eller affärsverksamheter varo dem öppna, inte heller finge de arbeta inom administrationen eller inom de finansiella marknaderna. Judar varo heller ej tillåtna att anställa kristna som underhuggare till dem, oavsett om det gällde jobb som betjänter, gravgrävare eller farmare, de finge ej dricka, äta eller bada tillsammans med kristna, de fick icke giva dem presenter, besöka dem, eller ingå djupa, eller intima, samtal med dem, kristna kvinnor, oavsett om de var gifta eller ogifta, fick varken dag eller natt äntra Juderian. Den politiska og juridiska självstyrelsen hörde till historien, de fingo ej bära vapen, eller judelockar. Anstiftaren till dessa lagar, Vicent Ferrer, blev senare helgonförklarad. Från 1415 fingandes judar heller ej studera Talmud. Detta förtryck av den ekonomiskt starkaste, och mest beskolade, gruppen, i Spanien ledde till stora negativa konsekvenser för de etniskt spanska områdena, ekonomin stod still, marker lämnades tomma, og fattigdomen spred sig.

De judar som blev conversos kunde i vissa fall leva i stor framgång. Judarna på Balearerna som hade en smått avskiljd situation glömde likväl de relativt snabbt händelserna år 1391, de blev alltmer välmående, samt sekulära, tagandes kristna namn, samt integrerandes i den baleariska befolkningen, detta avhjälpte ehuru ej den antisemitiska stämningen och de judefientliga lagarna från Aragonien kom att gälla även här och under 1430-talet skedde nya antisemitiska barbarier. Även de baleariska judarna berördes aktivt utav utvisningen 1492, men juridiska dokument visar att man under hela 1500-talet fortsatt bränna judar för judiskt beteende. Alltså fanns de kvar.

Etniskt betonade uppror skedde ofta i samklang med ekonomiska kriser, precis som det är nu så växer alltid rasism och främlingsfientlighet när ekonomin går dåligt och syndabockar inrides, såsom exempelvis år 1449, speciellt i Toledo som även fick för sig att instifta lagar som hindrade nykristnas tillgång till officiella arbeten. Den ekonomiska krisen fortsatte 1465-73, hvilket i sin tur ledde till attacker mot nykristna i Sevilla 1465, Toledo 1467 samt i Valladolid og Segovia 1473-74 för att nämna några orter, med många dödsoffer.

1469 unierades statscheferna utav Kastiljen og Aragonien hvilket dessvärre gav ett enat land ett decennium därefter, ett land som alltmer gingo mot centraliseringens väg ända framtills man i modern tid blivit tvingade utav regionaliserande krafter att släppa på etatismen på central nivå. Judarna försökte förmå kungen att sälja Gibraltar till dem år 1473, men han gick ej med på detta. Man skapade 1478 efter visst papalskt motstånd, en statlig inkvisition som ej var direkt underställt den heliga stolen, och från 1480 proklamerades ånyo att judar skulle hålla sig inom sina Juderios, även i syfte att avskilja dem från conversosarna, som Inkvisitionen skulle behandla. Inkvisitionen påbörjade sitt arbete i febrilitet 1481 gentemot de nykristna og tusentals individers egendomar beslagtoges emedans några hundra judar brändes på bål för judaiserande verksamhet. Samtidigt som denna antijudiska verksamhet försegicks så fortsatte kronan att anställa konverterade judar i centrala funktioner, bland annat så var det en jude som till stor del hjälpte till att driva in medel för bekostandet utav ockuperingen av Grenada, senare var det även en jude som såg till att Columbus upptäcksfärd blev av.

Hursom, anno 1490 utfärdade Spanien även en utlovelse om att judarna som bodde under det moriska väldet i Grenada lungt kunde stödja den kristna erövringen utav området och att de skulle få samma toleranta samt respektabla behandling som morerna behandlade dem, där levde de nämeligen gott. Oavsett dessa utlovelser så utvisades först alla judar från Andalusien 1483 och i slutet av juli 1492 fanns det inga kända iberiska judar kvar i de spanska områdena, utvisningsbeslutet Alhambradekret proklamerades den 31 mars 1492, några månader efter erövringen utav det fria Grenada, och annulerades inte sedan förrän år 1968. Alla judar skulle vara ute från konungadömet senast dagen före Tisha B’Av, תשעה באב, dagen som ofta anföres som judarnas sorgligaste dag, dagen då båð första som andra templet i Jerusalem destruerades, 656 år emellan.

Man kan bara på en höft uppskatta antalet judar som blevo tvingade att lämna landet och allt emellan 50 000-800 000 nämnes i litteraturen. Man tror ehuruväl att det varo runt 100 000 judar som konverterade till kristendomen emellan åren 1391 samt 1412, en del lämnade ju landet även i detta tidsintervall, og att det alltsomallt varo runt 165 000-220 000 utaf judisk börd som varo nödgade att lämna Spanien 1492. Ett stort antal flydde till Flandern, Occitanien, England, Tyskland, Skandinavien, Marocko, Egyptien, Venedig samt så emottogo ett mycket stort antal utav de italienska städerna marraner en masse. Störst enskilt antal hamnade ehuru under Osmanskt skydd og några få tusen talare utav judeokastiljanskans ladino finnes kvar där än idag. Turkiets sultan Bayezid II som tog emot dryga 100 000 utav de iberiska flyktingarna tackade Ferdinand i sarkastisk ton för att förtryckarstaten på Iberiska halvön tillsänt honom ett så gott befolkningstillskott som kunde va behjälpliga att utveckla det Osmanska landet, hvilke även skedde.

Alhambradekretet, 31 mars 1492, annulerades 16 december 1968.

Hemos decidido ordenar que todos los judíos, hombres y mujeres, de abandonar nuestro reino, y de nunca más volver. Con la excepción de aquellos que acepten ser bautizados, todos los demás deberán salir de nuestros territorios el 31 de julio de 1492 para no ya retornar bajo pena de muerte y confiscación de sus bienes ...

Spanien har ångrat sina historiska illdåd och man pekar nu på de ladinotalande befolkningselementen, i speciellt östra Medelhavet, och menar att de tillhöro den spanska kulturella världen og bistånd har givits till bevarandet av deras speciella språk. En får hoppas att Spanien ger än mer då språket är på väg bort. Inte nog med detta så haver man även vid flera tillfällen gett spanskhärkomstliga sefarder spanska pass och bland annat genom ett sådant förfarande så räddade man flera tusen balkanska sefarder under andra Europakriget och senare så garanterade man även spanska pass till de judar som önskade fly från Egypten efter sexdagarskriget. Vissa sefardiska judar från Balkan hava i samband med Jugoslaviens upplösning ävenledes valt att återflytta samt stanna i det land som förvisade deras förfäder för 500 år sedan och de väljo nu att främst bosatta sig i Katalaniens huvudstad Barcelona, huruvida deras språk bevaras vets ehuru ej, kanske det blir ett nytt judeokatalanskt språk utav det, även om det gamla shuaditisktkopplade är hädangånget.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Eurasiens språkfamiljer - En fordomlig historia

Bok ett

ISBN-13: 978-1544758145
ISBN-10: 1544758146 

Bok två

ISBN-13: 978-1544758459 
ISBN-10: 1544758456 

Bok tre

ISBN-13: 978-1544758657 
ISBN-10: 1544758650 

Beställ dem här:

https://www.createspace.com/7017433

https://www.createspace.com/7017467

https://www.createspace.com/7017485

~

Liberal late capitalism - Postmodernisme premillénaire CXX

Lyotard har inte heller lämnat detta obemärkt:

Thus, the discourse that Marxists called the bourgeois discourse of emancipation and the communal organization connected with it, that is, liberal “late” capitalism, now look like the only survivors and winners after two centuries of struggle that sought to impose another way of reading and leading human history. This system has good reasons to claim to be the true supporter of human rights and freedom, including the right and freedom to critique.¹

 

Fotnot

1) Lyotard, 1992 i 1993:115-116.

~

= Postmodernisme premillénaire

Bercianskan i El Bierzu

Klassificerat som ett språk emellan leonesiskan og galiciskan, ömsom nämnts varandes det ena, ömsomt det andra, men alltjämt talandes i El Bierzu i Léon är bercianskan. Man haver ej kunnat avgöra till hvilken förgrening språket hör, utan det är en distinkt mellanform, som dessutom har egna karaktäristiska drag som inte infaller i någondera av ovan nämnda former, varav många särnämnt det som eget samt unikt.

Språket är nära utdagat, förutöver stelnade uttryck, på grund utav trycket från språket runtomkring, därledes kastiljanskan, men uppmärksammades redan under 1800-talet och har sedan ideligen behandlads lingvistiskt og poetiskt.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Själavävning

inatt när jag till dig kom

genom själavandringen som

kroppen min gjorde själatom

då jag till dig sväva

för att komma dig närma
så att våra själar sammanväva

~

Edmund of Lancaster - King of Sicily - Landologica CCCLXXIII

Efter kung Friedrich IIs död 1250 så hamnade Sicilien i interna maktstridigheter där alla ville ha sin bit, påven valde till slut att sälja kronan till den engelska kungens åttaåriga son, Edmond de Lancastre, som så kunde titulera sig i tio år, men något maktövertagande skedde aldrig då man ej sågo fram emot att behöva erövra en hel ö, område efter område, befolkning efter befolkning.

På mödernets sida var Edmund en del av den aragoniska kungaätten, likväl.

Frankrike hade ehuru fler resurser att ta utav för ett sådant erövringståg, 1261 så blev dessutom en fransman påve och han valde flagrant att detronisera Edmund med föranspelning att han ej betalat ‘tronpriset’ og lämnade istället över tronen till Karl I av Anjou, den franske kungens broder.

Han hade egentligen föga intresse av Sicilien, men ville ändå ta tillfället i akt att bli kung såsom sin broder varvid han igångsatte erövringspolitiken 1265.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Den liberala demokratin - Postmodernisme premillénaire CXIX

Gid­dens drar fram en annan liknelse som är ytterst intressant för skriftens syfte då den ger anspelningar om hur synbart synbara de kontradiktära teorierna äro, detta återskrivs i sin helhet:

Dessa två versioner av slutet på historien är dock inte så olika som de vid en första anblick kan te sig. Den liberala demokratin utgör en ram för uttryckandet av många olika idéer och intressen. Den föreskriver inte hur vi måste eller borde bete oss (frånsett ett insisterande på att vi bör respektera andras åsikter) och därför är den förenlig med en pluralism när det gäller attityder och livsstilar.¹

Fotnot

1) Giddens, 1994:315 – jämför gärna med demokratidebatten som ovan fördes.

~

= Postmodernisme premillénaire

Gaia - Tu est Divina I LXXII

i norr det snöar

i söder det blåser

ordentliga stormar

i mitten det brinner

hett

vinden

flammorna

fukten

virvlar runt

yr sunt

in blindo kan tyckas

det är Tellus armar samt ben

Gaias andningsorgan

så finlemmat

organiskt

perfekt

livat

i detta skall vi alla leva

annars vi oss själva förtära

livet förgöra

Iδ

= Tu est Divina

Fänkål med parmesan

skär fänkålen i tunna skivor og lägg dem på ett fat, strö lide flingsalt, peppra med grovkorniga svartpepparkorn, og ringla olivolja däröver, hyvla sedan en hel del parmesan

~

Mantel

med mantel og varm kofta

höljes kroppa bar

dimman tränger in

~

De äro gudinnor

börandes behandlas just så

framtills de vet det
krävandes allt mer, samt mer därtill

~

+ Tu est Divina

Pumpasoppa - Recept

1 butternutpumpa à circus 1,3 kilo

1 stor gul lök

4-5 vitlöksklyftor

1 liter vatten+kycklingfond

2 deciliter crême fraîce

0,5 matsked vitvinsvinäger

2/3 riven muskot

salt, peppar

100 gram pancetta

• Skala ock urkärna pumpan samt skär den i mindre bitar. Kärnorna kunne man tugga i sig under matlagningstiden.

• Hacka gullöken et vitlöken samt fräst upp dem i en gryta några minuter, häl sedan i pumpabiterna låtandes dem likväl fräsa en stund. Slå härefter i fonden låtandes detta koka under 15 minuter.

• Tag grytan av plattan mixandes innehållet till det är alldeles slätt.

• Sätt grytan på lågvarmig spis igen, tillsätt nu nästan all creme fraîce, vitvinsvinäger, muskot, salt samt peppar.
• Servera med en klick creme fraîce et knaperstekt pancetta.

~

Inbillad demokratisk patriotism à la Fukuyama - Postmodernisme premillénaire CXVIII

Även om ‘historiens slut’ enligt Giddens samt flera andra har blivit tätt sammankopplat med Fukuyama så är detta givetvis ingen ny teori, jag kan tänka mig, utan att vidare ha undersökt det, att man i flertalet civilisationer samt tider ansett sig vara på apexet av utvecklingen, detta har dock alltid visat sig vara fel. Fukuyama menar ju att historien tagit slut, ja, kanske icke direkt historien men den symboliska samt faktiska ideologiska systemkampen - Friedrich Schlegel (1772-1829) hade dock också en teori kring att historien og filosofin hade avdagat, detta har givetvis visat sig vara fel och jag finner faktiskt ingen anledning att heller tro på Fukuyamas proklamation förutöver att det givetvis skulle vara förnöjsamt om just demokratiliknande system sprider sig till jordens alla hörn, och att demokratin spridit sig kanske är ett svårt­förnekat faktum. Men konstigt vore faktiskt annars då demokrati inte funnits så länge, speciellt icke reell demokrati innefattande alla medborgare, d.v.s. i de flesta fallen efter kvinnlig rösträtt, og det ter sig naturligt samt logiskt att det åfinnes flere demokratier nu än för 200 år sedan då inga fanns, även om Fukuyama på fullt allvar menar att till exempel USA og Schweiz var demokratier redan år 1790. Hans defination av demokrati som han ingalunda någonstans följer i behandlandet utaf de anförda länderna är “In judging which countries are democratic, we will use a strictly formal definition of democracy. A country is democratic if it grants its people the right to choose their own government through periodic, secret-ballot, multi-party elections, on the basis of universal and equal adult suffrage”¹ - d.v.s. denna strikta definition som är brukligt att använda när man vill definiera en stat som demokratisk, och på p. 48 berättar han riktigt att Perikles statssystem icke enligt denna definition kan definieras som demokrati hvilket jag absolut får hålla med om men på nästkommande sida så framkommer att han dåledes räknar exempelvis både USA som Schweiz som demokratier år 1790, hur det föreligger med Schweiz kommom vi senare att titta lite på men att USA skulle varit en demokrati 1790 är en historisk lögn och antagligen en nationalromantisk skönmålning från författarens sida, USA uteslöt både indianer, svarta samt kvinnor från deras rättighet att själva välja sin ‘government’ - en ganska stor del utav befolkningen, över halva, var alltså icke garanterade deras demokratiska rättigheter og jag ser faktiskt ingen reell anledning till att kalla sådana ickedemokratiska system demokratiska enbart för att viss demokratisk anda levde, frodades samt nyttjades utav en viss priviligerad del av befolkningen - i så fall så var både Perikles Athen samt dess nabo Sparta i likhet med USA demokratier. Även Sovjets högsta partielit tyckte att man var en demokrati. Detta tänkesätt kan gå an men då fåen man ej definiera det så som Fukuyama definierat det, detta skulle ju enbart innehålla tankesystemet og embryot till genomförandet av detta och icke något strikt formellt implementeringskriterie.

 

Fotnot

1) Fukuyama, 1993:43 - min kurs.

~

= Postmodernisme premillénaire

Tjejer överlag

bör bejakas så fullkomligt, betjänas totalt

lydas samt dyrkas, upphöjas samt älskas

för deras inre, för deras yttre

för deras allt, samt mer därtill

få bevisat att de kan göra allt

vad de vill, alltid

~

+ Tu est Divina

Förtal

det är när en osann sak sprids, så att de betänkslösa börjar tro på det spridda, det sker ofta här på jorden, för sådana finns det gott om

~

Självkänsla

tjejer med svag självkänsla

bör via kärlek samt idelig dyrkan

överbevisas om sin superioritet

~

+ Tu est Divina

Troubadour - Blond

en trubadurisk blondis med småt söt äpplig smak så ock honung, kryddnejlika samt ljust bröd, infångandes i en mjuk fadd samt tunn kontext

~

Historiens upphörande - Postmodernisme premillénaire CXVII

Giddens, som ansyftades ovan kring teorikopplingen, framför som historieslutsats kring postmodernismen: “Tillsammans med moderniteten upphör historien, eftersom det inte längre finns något sätt att i generella termer beskriva den pluralistiska värld som uppstått”, detta är enligt Giddens en version av Fukuyama “vars namn kommit bli synonymt med detta uttryck”¹ - man får ehur erkänna att Fukuyama hellre ser att en av de moderna idéerna segrat, ej att alla gått under i harmagedon.

Fotnot

1) Giddens, 1994:314.

~

= Postmodernisme premillénaire

Användningsbar

närsomhelst på dagen
för kort- eller långslick

~

+ Erotica

Oppigårds Easter Ale

en brun rostad tunnspakt ale med låg besknivå, ehuru inslag utav citrus, pomerans, aprikos, tallkåda, örter et farinsocker

~

Judeogeorgier i Azerbajdzjan - Europas tungomål CDII

Det finns några hundra judeogeorgier i främst Baku som av hävd talar judeogeorgiska som hör till de –kartveliska språken. Man vet inte om de funnits i landet en längre tid, men under 1910-talet och framåt har de varit existenta.

~

= Europas tungomål

Sötning

innan du önskar sova
spretandes glatt

~

+ Erotica

Inhuman Asylpolitik skapar terrorister

människorättsvridig asylansöksavslag

frustration, håglöshet, hat

desperation og illsinthet

lastbil blir vapen

~

Liberal neokonservativ postmodernism? - Postmodernisme premillénaire CXVI

Att postmodernism samt liberalism kunno jämföras även om de i sak flera gånger äro olika saker havom vi flere gånger tidigare berört bland annat i anklang till den grundade teorien, ock vi kunnom ju även här ovan se att man göre flera kopplingar till liberalism både utur ekonomiska samt kulturella aspekter men även andra vill koppla ihop just postmodernism med fukuyamism. En sådan ihoppförelse får man dock akta sig för då Fukuyama icke kan karaktäriseras som rent liberal utan en dragning till det konservativa, även kommunitaristiska, hållet är klart framträ­dande - den hittillsvarande men sparsamma diskussionen kring Fukuyama haver ehuru handlat om liberaldemokratins genomförande, detta i säg är liberal politik og det är detta konstaterande som vi här tagom fasta vid - den kommande referensen skriver om det som historiens slut og detta sammankopplas av Fukuyama till liberaldemokratins genomförande hvilken i säg är liberal politik, sedan har han vissa andra kommunitära anspelningar i båda de böcker som refererats. Habermas gör en jämförelse emellan postmodernism samt neokonservatism,¹ som han ehuruväl ej nämnvärt definierar. Neokonservatism brukar i Sverige samt i Habermas Deutschland illustrera en ‘återuppväckt’ värde-, kultur-, og eller ärkekonservatism - d.v.s. något av de ‘modernaste’ tänkesätten det går att finna og som i dess rena bemärkelser igge äro öppna för någon pluralism, exempelvis. Däremot så är det som brukar kallas den ‘nya högern’ ett mer användbart begrepp, även om det är ambivalent det med då den ibland anspelar på de ovan anförda, d.v.s. neokonservativa, men även dels på extremt åtskillda till denna, nyliberala element - dessa tvänne haver inget med varandra att beskaffa. En annan, eller samma, beror på definiering, slutsats göres när han skriver “the alliance of postmodernists with premodernists”² - inte så långt från det som skrevs här innan även om samma ethos icke inläggs i termerna.

 

Fotnoter

1) Habermas, 22:6, 13-14.

2) Ibid:14.

~

= Postmodernisme premillénaire

Nyttjar tungan

både före og efter
du har din älskare i dig

~

+ Erotica, Femtio nyanser

Lombardica – Landologica CCCLXXII

Ego Lando Gastaldus

~

Icke önskad

Icke önskad

i födslen

i livet

av livet

av mig

av dig

Icke önskad

~

Pelasgierna καί Pelasgiskan

Hellenerna är en till Hellas invandrad befolkning, eller åtminstone språkgrupp, och när kulturen anlände till Grekland så fanns det ehuru redan en kultur här, vi brukom benämna dem som pelasgierna, og vissa spår tror man sig se i språket. Till grekiskan haver man även erhållit in en del lånord från semitiskans feniciska og vissa menar förövrigt även att pelasgierna i själva verket var filistéer som antagligen var av indoeuropeisk härkomst.

Namnet filistéer kommer av hebreiskans pelištim og många tror att dessa är identiska med peleset eller plst, d.v.s ett av de sjöfolk som härjade i områdena samt som omskrevs av egyptierna och som århundradena efter sitt beryktade, men hejdade, intåg i Egypten cirka 1186 f.kr. under Ramses III, bosatte sig i Levanten, gifvandes Palestina sitt dagsliga namn.

Enligt Gamla Testamentet så härrörde filistéerna från Kraftōr, hvilket hvissa menar betyda Kreta som ju är den ö som uppkommer under namnet Kapturi ock Kaptara i de kuneiformiska texterna. Gamla Testamentet skrivo även att de var bröder till Ludim, hvilket föranspelat studier kring en lydisk härkomst, men även luvisk - dessas språk haver ehuru ej i nämnvärd grad bevarats då de mycket snabbt övergingo till ett kanaaneiskt tungomål.

Av en prehellensk ‘pelasgisk’ befolkning finnes måhänt ortnamn kvar som bevis, men osså vissa ord som man ej ännu funnit etymologier för - det finns även en teori som går ut på att den kända hellasiska hexametern är ett arv från dessa, men det är det inte många som tror på.

Några av orden som påtalas som ickeindoeuropeiska är exempelvis labúrinthos, huákinthos ock kupárissos, ‘cypress’, og av platsnamnen kan nämnas Athẽnai, Kórinthos, Spártē, Mukẽnai, Thẽbai, Lésbos samt givetvis Ólumpos som hittas på flere ställen, hvilket föranlett teorin kring att detta ord helt enkelt betyder ‘berg’. Ortsnamn med n plus dental-konsonant menar man kan vara ett element som härrör från en prehellasisk befolkning, sådana namn åtfinnes även i Mindre Asien.

Ordet pelasgiker, pelasgier, pelagiska, pelasgoi, antages numera, av vissa, komma från indoeuropeiskans *pel-h₂-g-sko- (h₂>a) ‘migranter’, suffixet -sko- finns i många indoeuropeiska tungomål, bland annat i svenskan. En annan tes är att namnet betyder just ‘boende vid / på havet’ samt därmed just anspelar på de så kallade ‘sjöfolken’, ytterligare en är att det betyder ‘låglandsbor’.

De antika utsagorna äro för mångtaliga för att här ens nämna.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.