Engelska språkens historia, i Storbritannien

Det överväldigande majoritetsspråket i Storbritannien är givetvis det härkomstligt anglosaxiska språket engelska, som vidare är tillhörigt de västgermanska tungomålen inom de germanska samt indoeuropeiska språkgrupperingarna.

I princip alla, i Storbritannien samt Nordirland, haver kännedom om språket i olika grad, dessutom finns det många till runtomkring på jorden som både i första hand, eller i andra, tredje, fjärde, hand, talar språket engelska, i någon form og kynning. Runt 300-400 miljoner människor har detta språk som förstaspråk över hela världen, till detta kommer att många stater i Oceanien, Västindien, Asien og Afrika hava engelskan som officiell tunga og därtill kan man ju lägga alla som bliva tvingade att lära sig språket i skolan, som exempelvis i Sverige, varvid antalet sekundärtalare når uppemot 1,8 miljarder människor men där språkkunskaperna givetvis varierar kraftigt.

Den engelska expansionen havandes skett i mycket sen tid og det åtfinnes egentligen ingen anledning att tro att den blir särledes långvarig i og med spanskans expansion i USA, med bibehållen grund i resten av Amerika, samt hindis starka plats i Indien, plus både hindis samt kinesiskans, samt flera andra stora språk, allt växande roll i dessa accelererande megaländer.

De engelsktalande var under 5 miljoner år 1600, men blivit 9 runt år 1800 som sedan ökade via den industriella expansionen som spred sig inom landet varhän 30 miljoner engelsktalande fanns år 1900. Den engelska expansionen till Karibien har som oftast utvecklats till nya språkgrenar istället för ett aktivt bibehållande utav engelskan, emedans man på starkare basis bibehållit språket i USA og Kanada, og naturligtvis i Australien og Nya Zeeland, där man  i exempelvis USA hade 13 miljoner talare under år 1830 som sedan till år 1950 ändrats till 150 miljoner och som nu klart överstiger detta men där sedan spanskan gjort gigantiska insteg samt verkar fortsätta göra detta. Det finns som oftast bara några få skillnader i skriven tunga emedans vissa håll utvecklat helt egna språk, eller mindre varianter av densamma, i denna alstring förbehålls förtäljningen till engelskt tal som finnes inom Europa.

Engelskans härstamning

Engelskan härstammar givetvis från de olika germanska stammar, eller stamfolk, som från 400-talet og framåt koloniserade England med angränsande områden, primärt verkar de invandrande folken bestått utav angler, jutar, saxare og friser. De talade antagligen något differata mål, men de kunde troligtvis kommunicera livligt ändå, då man kan anta att skillnaderna icke varo alltför stora även om de varo befintliga. Tungomålen utvecklades något olika med anledning utav bristande kommunikationer i de nyerövrade olika landsdelarna.

Namnet England härrör således från Anglen / Angel / Anglia, ordet Angeln, samt därvid England, har antagligen inget med änglar eller ängar att göra, utan snarare med låglänthet eller agn / böjning att skaffa, eller så är det ett ursprungligt etnonym, för angliierna, som geografiserats och som nu är namnet på den halvö i Slesvig som heter så. Vissa hava menat att hela den angliska befolkningen i princip avflyttade till Albion samt att området Anglen därefter besatts utav jutar som bildat grund för dagens sydjutiska befolkning häri, men troligare är att anglerna varit kvar, og enbart erhuldit inflytt og inflytelser från norrliggande områden. Det ursprungliga sydjutiska angelska talet fortsatte taltas här ända fram till runt omkring år 1900, saxiskan som idag talas i Anglia, angeliter platt / angelner platt, haver en hel del vokabulära og grammatiska inlån från den synnejyska angelskan og är därför svårbegriplig för andra saxare att förstå.

Den för området ursprungliga keltiska brittiskan har dogh ej lämnat många spår i anglosaxiskan eller den senare engelskan, men exempelvis platsnamn som London, Thames samt Dover ock ordet bannock ‘kaka’ har keltiska härstamningar. Just dun-elementet i namnet ‘London’ härrör från keltiskans dúnon som betyder ‘fort’ eller ‘stark’ - ganska ironiskt då detta britonska fäste på intet vis härskade över den framtida engelska marken så värst länge. Generellt sett så har dock de britonska toponymerna lämnat relativt få spår, främst förekomna i områden som germanerna anlände till sist. Anledningen till denna tafattighet i kelticismer i toponymer eller i det talade engelska språket är ej på grund utav att kelterna dödades av i någon gigantisk genocide utan att kelterna kommo att intaga den lägsta stratan i samhället varhän språken fick väldigt låg status.

Anglosaxiska

Detta första nordsjögermanska språk spunnet ur västgermanskan kallas vanligtvis fornengelska, men en korrektare term är nog anglosaxiska av anledningar som snart skall te sig naturliga. Vi vet ehuru ej alltför mycket om detta tidiga språk, eftersom få spår finns bevarade och då i synnerhet från den tidigaste perioden efter maktövertagandet. Under denna tidiga anglosaxiska epok så brukar man dela in språken i trenne varianter, kentiska, västsaxiska og angliska, eller nordiska, det sistnämnda var vidare indelat i merciska samt skottskans förfader northumbriska. Kentiskan har även mycket klar koppling till frisiskan, hvilket lett till att många tror att det i själva verket rör sig om frisiska immigranter, men det kan även åtminstone till viss del röra sig om lingvistiska förekomster beroende på intensiva kontakter. Man vet att friserna haft mycket stor påverkan på Kent, men om detta även betyder att kentarna var friser är svårt att säga. Överlag så är fornanglosaxiskan ganska lik fornfrisiskan.

Den litteratur som ändock finns tillhanda är företrädesvis några runinskrifter, speciellt The Ruthwell Cross från 700-talet som innehåller ett poem på 18 rader samt några ord, till detta skall fraser samt översättningar från latinska skrifter läggas. Under 800-talet skapades ett relativt enhetligt skriftspråk där alfabetet bland annat innehöll þ, ð og æ. För skriftspråkets tillblivelse kan engelsmännen tacka Ælfred cyning, ‘kung Alfred’, som hade sitt hov i Sydengland, hvilket gjorde att det redan från början blev sydanglosaxiskan som fick övertaget i den språkliga, engelska, världen, det är således denne västsaxiskan som är bäst bevarad. Denna västsaxiska bleve vida använd i alla slags officiella skrivelser samt däribland även vetenskapliga og teologiska verk som översattes från latinet, men även för poesi och andra mer skönlitterära alster - Beowulf är den mest lärda som finnes bevarad genom ett manuskript från omkring 1000, just denna tror man dessutom bleve skriven på angliska men att den sedan översattes till westsaxiska.

Anglonormandiska

När vikingaättlingen samt tillika normandiske hertigen Vilhelm erövrade England år 1066 ändrades de språkliga förutsättningarna; detta normandiska hov talade ej anglosaxiska utan det tillikt indoeuropeiska men då -italisk-romansk-galloromansk-nordgalloromanska tungomålet normandiska som i moderna former ännu kan höras på Normandöarna samt i Normandie, ehuru alltmer sällan.

Detta innebar att de högre statliga og kyrkliga ämbetena övergingo till normandiska när normander besatte dessa positioner. Anglosaxiskan förlorade sin position som statsmål, hvilket gjorde att den nästan helt försvann som litteraturspråk, individer som ville klättra på den sociala stegen fick lära sig normandiska för detta ändamål, hvilket givetvis har lett till att det nutida engelska språket och speciellt dess ‘finare’ varianter är fullspäckade med latinska, ofta komna genom normandiskan eller franskan, lånord - detta är speciellt karaktäriserande för nästkommande språkperiod.

Detta språk som i Storbritannien florerade kallas anglonormandiska, i vardagligt tal beräknar man att språket fallit ur bruk redan under 1200-talet, och sedan ännu mer runt 1500-talet, fast än idag talas normandfranska i vissa juridiska sammanhang, i exempelvis parlamentet, men oftast är det även här parisisk franska vid sådana fall. Munkar och lägre präster fortsatte ehuruväl att skriva på anglosaxiska og viss folkdiktning finns likväl den bevarad.

Gammalengelska tungomål

Det anglosaxiska skriftsystemets enhetlighet kunde dogh igge upprätthållas og nästkommande period, 1100-1500, som brukar kallas medelengelska, men som kanske hellre borde kallats gammalengelska, karaktäriseras av en variationsspridning utav det skriftliga språket samt förekomsten utav stora grammatiska förändringar.

Utifrån macrogeografiska synvinklar brukas de olika geosfärerna uppdelas i syd- og sydöstengelska, hvilket är fortsättningen på västsaxiska samt kentiska, sedan finnes väst- og östmidland, förutvarande merciska där den sistnämnda har stora danska influenser emedans den första ej haver detta, samt nordengelska hvars i sin norra utväxt var skottska som frambar en egen medeltida litteratur likväl. Det anglosaxiska tungomålet hade bevarat många utav de äldre böjningssystem som funnos i germanskan, emedan gammalengelskan utvecklades ifrån detta og mer liknar dagens engelska. Normandiskan samt gammalengelskan genomgick en konsolideringsprocess uppgingandes i varandra.

Vikingatida samt Normandiska inlån

Under vikingatiden så bosatte sig även många nordmän i nordvästra og nordöstra England, det var främst danskan som genom Danelagen fick fäste i östra England emedans norrmän bosatte sig i västra delen av landet, norskan kom även till norra Skottland og öarna där utanför. Detta ledde till ytterligare variationssplittring och de nordgermanska målen har lämnat många spår efter sig, även om de inflyttade individerna samt deras ättlingar relativt snabbt övergav sitt språk bland annat med anledning utav att språken var ganska lättförståeliga vid tidpunkten, hvilket försvårar en språkbevaring men underlättar även en språktransferering, samt folklig assimilering - förutom i ett fall. Om man tittar på en karta så ser man ganska lätt en mängd ortnamn som haver sin hemvist i Norden, hvilket bland annat kan förklaras av faktumet att flertalet nordmän som begav sig till det nya landet blev jordägare og därigenom kunde påverka, omedvetet eller icke, namnen på bygden, bland annat finnes det många -thorpe- samt -by-namn. Även vanliga engelska ord har sin härstamning i nordmännens språk, exempelvis give og egg som då kommer från ‘giva’ og ‘ägg’, eller knife, fellow, sky samt smile, även andra inlån reflekteras i ord som husbonda ifrån ‘husbonde’ och som även åtfinns i det vanligare husband samt lagu, i varianter i Skottland og Nordengland finnes dale, fell ock beck, synligen ifrån ‘dal’, ‘fjäll’ ock ‘bäck’. ‘Give’, ‘egg’ o ‘them’ heter på genuina varianter yive og ey, eller de ytterst vanliga orden they, them, och their som bytt ut hīe, heom og heora.

Som tidigare nämnts så är latinska, ofta genom normandiskan eller franskan, lånord vanligt förekommande i det engelska språket, men ofta med en stor modifikation. I ett normalt engelskt lexikon så äro det enbart ungefär 40 % av orden som hava ett germanskt ursprung, de resterande omkring 60 procenten äro utav latinskt ursprung, detta skulle i sig kunna utgöras som ett argument för att engelskan icke mera är ett germanskt, utan ett romanskt, språk eller ett romanskt-germanskt kreolspråk, om man väljer att avstå från historiska synpunkter. Men detta resonemang håller ehuru ej till fullo, då det i det skrivna ordet i normal engelska, såsom i tidningar, romaner samt i andra lättare skrifter, så består 3/4 av orden av de germanska termerna och det är enbart i de ‘finare’ sammanhangen och i de akademiska skrifterna som de romanska orden får mer spelrum - så är det ju även i svenskan.

Här föreligger även en synbar skillnad emellan den normandiska inflytelsen og den nordiska, det nordiska inflytandet finnes främst inom de vardagliga orden, emedans latinet samt romanskan främst påverkat det ‘finare’, det politiska og akademiska språket, extra synbart är det då även nordiska lånord funnes inom det juridiska området innan romanskan tog över på det området, ett exempel är bylaw som ehuru för ovanlighetens skull bibehölls, dock med kraftig förminskad betydelse. I annat fall försvann germanska ord som æþeling för ‘prince’ och wuldor för ‘glory’, men orden king ock queen behölls, även om de flesta andra administriella termer förbytts till franska såsom royalty, reign, rule, advise, justice, state, nation, judge, prison, punish, command, country, court, govern, parliament, people, baron, count, duke, marquess.

Det är även nämnvärt att nämna att vissa franska arkaismer bibehållits i engelskan emedan de gått förlorade i franskan, såsom s:et i beast og feast som ju i franskan numera är s-löst och heter bête samt fête. En hel del inlåningar från speciellt den tidiga tiden buro klara normandiska drag emedans inlåningar som ankommit från 1200-talet och framåt varit centralfranska, det är därför det heter wage, war og wardrobe istället för franskans gage, guerre et garderobe, eller prey, strait og veil, från normandiskans preie, estreit og veile, emedans modern franska haver proie, étroit samt voile.

Förutom att nordgermanskans inlåningar kom underifrån, och romanskan överifrån, så är det generella att vikingarnas ordvarianter trängde ut inhemska varianter som varit befintliga emedans romanskan istället kompletterat engelskan med förekomster som tidigare inte varit förekomna i den engelska tungan, förutom naturligtvis en hel del ord där man ehuru esomoftast istället ej utkonkurrerat utan bigrundat mångfald av ord, varvid dagens engelska är att beteckna som ett relativt bredt språk.

Engelskans utbredning

Ädlingar förde sig ofta internt på franska, eller normandiska, men tappade allteftersom grund även om det för väldigt lång tid framöver hållit position av socialt högklasspråk, men numera inlärt sekundärt. Engelskan fick tillbaka sin status som statsspråk under slutet av 1300-talet och bleve 1362, via kungens engelska tal vid öppningen utav parlamentet, officiellt tungomål när de sista franska besittningarna förlorades, men franskan behövde igge ge upp inom domstolsväsendet förrän så sent som år 1731.

Även om konungens tal hölls på engelska redan 1362 så dröjde det till Henrik IVs trontillträde 1399 som England fick en kung vars modersmål var engelska sedan normanderna anländo. Sedan 1400-talet har det funnits nobilitet i England som inte kunnat franska alls.

Den nya engelskan gjorde även andra framsteg, exempelvis så utkom det under 1380-talet en engelsk översättning utaf Bibeln - inspirerad av Wycliffe; denna bibelöversättning skrevs i Oxford. Canterbury Tales som osså spelat roll för språkets utveckling skrivandes utav Geoffrey Chaucer som var Londonbo, og därför har de sydöstra varianterna i England fått en prestigefylld roll. Under några århundraden framöver skedde en gradvis londonisering utav det skrivna språket där de övriga regionerna övergav sitt skriftspråk för Londons, under den moderna engelskans tid kan man inte längre se på skriven text utifrån hvilken kulturell kontext den är skriven, enkom höra vid tal, ock knappt ens det ibland då samma utveckling tagits vid vid uttalet som vid skrift.

London har således centrerat makten över det engelska språket genom att det varit centra för hovet, ekonomin, politiken og kulturen samt dels på grund utav att London anno 1477 fick en egen boktryckare vid namn William Caxton, och denne mans stavning håller i mångt och mycket fortfarande i sig i standardengelskan - hans stavning har dessutom inslag av anglosaxiska stavningskonventioner. De flesta ord är lätt igenkännbara i dagens engelska om man bortser från vissa ord som gått ur bruk eller ändrat stavning lite mer, exempelvis fyue för ‘fem’, erys för ‘ears’, han för ‘have’, whilom som bytt till ‘formerly’ samt inwith för dagens ‘inside’.

Den engelska vokalskiftningen

En av de mer särskiljande sakerna emellan fornengelskan og neoengelskan är att den ‘stora engelska vokalskiftningen’ skett efter Chaucer, hvilket bland annat betyder att i fornengelskan så varo vokalerna distinkta till både qvantitet et qvalitet, emedans neoengelskans primärdistinktion ligger i kvaliteten, detta innebär att man erhuldit ett i stora drag helt annat vokalsystem. I likhet med den andra germanska ljudskridningen som inte skedde i lågsaxiskan, så skedde ej heller den stora engelska vokalskiftningen i skottskan, hvilket påkallar att det bland annat genom de olika historieutvecklingarna rör sig om olika språk - dogh genom den äldre historien sammankopplade till ett protospråk som vi kännom som anglosaxiska, men egentligen ej ens det då språken varit smått differata ända sedan de inkommit övärlden, samt ankommit från olika etniska stamhåll. Den mesta stavningen är fortfarande i nyttjning fastän denna ljudförändring skett, exempelvis skrivs det knight fastän varken k eller gh normalt uttalas, eller castle, där t försvunnit, det syns även i olika ord som har varierad stavning men utan att de uttalas olika, såsom meat / meet eller sea / see.

Nyengelska

Det var således mycket som hände under denna gammalengelska epok og denna utveckling har stagnerat nästan totalt i nyengelskan - då förändringarna ej längre haft sin huvudpunkt i språket, utan i språkets geografiska spridning, först till Kymrien, Skottland samt Éire för att därefter fortsätta ut över mycket stora delar utav världen. Stavningen förändrades lite under en 200-års period från 1500- till 1700-talet för att sedan ligga i princip stilla, og man kan i de flesta fall följa stavningen i Samuel Johnsons ordbok från 1755 i det nutida språket, den första engelska ordboken kom annars år 1604 men det var först under 1700-talet som det ankom ordböcker som försökte fånga in ordinär engelska där då Johnsons var av det mer extensiva slaget. Några korta engelska grammatikor publicerades under slutet av 1500-talet, sedan kom några under 1600-talet emedans publikationsgraden exploderade under 1700-talet, det var då primärt eller exklusivt de engelska högre ståndens tal som låge som grund till beskrivningarna, speciellt skotskan gick man diskriminativt hårt åt.

Samuel var en stor motståndare till att skapa en engelsk akademi, men hans egen bok har ironiskt nog blivit normgivande för senare generationer - han, liksom alla borde vara, blev sin egen suverän, sin egen akademi. När frågan var uppe om man skulle skapa en engelsk akademi så togs det nekande beslutet med hänvisning till att det hade blivit ett för stort intrång i den individuella friheten, det fanns ehuru en stor rörelse för att man skulle följa Académie française. Att man självvalt väljer att följa skrivna föregångare är ju som sagt ett självval, att bli normerad att göra så är en paternalism, af kung og fosterland dessutom en patriarkalism. Oavsett dessa propåer så framförde man ofta mycket starkt förekomsten utav ett språkligt ideal som man skulle följa, vad avser grammatiken så hade man latinska förebilder. Grammatiken har sedan i mångt og mycket stagnerat, även om vissa förändringar skett - den största av dem är att tyngdpunkten i grammatiken förflyttats från formlära till syntax.

Nutida engelska språk

Språket har under hela den sena perioden varit väldigt centraliserat og många genuina språk har gått förlorade men en del jämbördiga tungomål finns kvar på ön även om de ej behaver en stat bakom sig. Engelskengelskan delas sedermera även oftliga in i sydengelska med den elitistiska sloanies og arbetarklassens cockeny men även senare utvecklingar som jafaikan; midlandsengelska uppdelas på väst og öst innehavandes stort nordiskt inflytande; samt nordengelska med sitt likväl stora vikingatida inflytande och stora uppdelning i exempelvis det liverpoolska scouse, pitmaciska, mak’emska, teesidska, tyke i Yorkshire, manc i Manchesterregionen, cumbriska samt lancashire. Alla varianter finns i skrift i olika grad, och det kan föreligga ganska omfattande skillnader i främst det talade, men även det skrivna, tungomålet varvid oförståelse blir resultatet om man är utan känning av språket.

Bajan

Ett annat geolingvistiskt grundat språk är bajan som talas utav barbadierna samt är ett kreolspråk med engelsk grund men med delad syntax med västafrikanska språk, samt en del ord som anlänt därifrån. I Storbritannien bor världens andra största population utav bajantalare, andra först i förhållande till Barbados självt. Ön självt kallas ofteligen för Little England utav barbadiarna själva samt styrdes även av Storbritannien emellan åren 1627-1966 varhän invandring eller flyttningar skett mest hela tiden och immigrationen till moderriket ökade efter att USA förhindrade invandring dit år 1952. Nu kanske det finnes uppemot 40 000 barbadianer i Storbritannien och kulturellt sätt så äro många fortsatt starkt influerade av västafrikanska kulturer, ävenomså tungotalet tunnas ut.

Jamaicanska tungor

Det geografiskt näraliggande men lingvistiskt avskiljda språket är det hibernoangliskt influerade jamaicanskan samt det ännu mer kreolbaserade språket jamaicansk kreol, som talas av uppemot en halv miljon britter. De som äro rastafarier talar även rastafarisk jamaicanska, eller iyaric, hvilket är ett till viss del aktivt modifierat språk med grund i kreol.

Jamaicansk kreol är ett kreolspråk emellan engelska samt många nigerkongolesiska tungomål, men har även tagit upp en del inlån från hindi, portugisiska, kastiljanska samt det västindiska arawakspråket, språket finns alltmer og mer i skrift ofta genom framförd språkentusianism genom vardaglig kommunikation av ungdomar samt poetiska företrädare.

Jamaicaner har bott i Storbritannien sedan 1600-talet og framåt men någon egentlig större bosättning såg landet inte förrän efter 1948, nu finns bosättningar runtomkring i hela Förenade Kungadömet även om störst koncentration erfinns i London samt några andra större städer.

En del utav de jamaicaner som flyttat till Storbritannien är så kallade kinesiska jamaicaner som har sin grund i hanfolket hakka, dessa anlände till Jamaica företrädesevis under 1800-talet men har assimilerats in i ökulturen i hög grad och talar nuledes främst de ovan jamaicanska språken, endast en liten spillra har kunskaper i det sinotibetanska hakkamålet. Ursprungliga språket må till större delen ha förlorats med buddhismen og matkulturen lever väl i Jamiaca än idag, en del av dessa äro även kristna eller specifikt rastafarianer. Modellen Naomi Campbell brukar framföras som en representant av denna folkgrupp, född i England.

Krio

Inte bara västindiska kreol men ack ett likväl –engelsk-atlantiskt-kreolmål är krio som är huvudspråk för de flesta sierraleoner. Sierraleoner har bott samt verkat i Storbritannien sedan 1800-talet, före detta så grundades provinsen Freedom av befriade slavar från Nordamerika, Västindien, samt Storbritannien. I början utav 1900-talet fanns det en liten koloni sierraleoner i Storbritannien och en del var med i stridandet under krigen de åtföljande decennierna. Den här manfåtaliga minoritet har sedan fyllts på med mycket flera i och med konflikterna som rådit i Sierra Leone emellan 1992-2003, en mindre del anlände även under 1960-talet. Etniska blandningen är mången, i de senare invandringsvågorna inkluderas även sierraleonska libaneser, men i det stora hela talar alla krio, samt engelska.

Kontakterna länderna emellan går längre bak än Freedoms grundläggelse, då många brittiska handelsmän åkte till Sierra Leone under 1600-1700-talen samt finge barn tillsammans med kvinnor från sherbrostammen varvid många av dagens sierraleoner från sherbrostammen samt de olika kreolstammarna har direkta brittiska anfädrar. Sherbrofolket var tidigare dominerande etnicitet i Sierra Leone men utgör nu en ytterst liten minoritet talandes det utrotningshotade språket sherbro, ehuruväl åfinnandes det fortfarande olika sherbroeuropeiska klaner.

Hursomhaver så har många sierraleoner sedan 1800-talet snarare betecknats som de svarta britterna eller svarta engelsmännen. Hur stor den här folkgruppen är i Storbritannien idag, främst London og England, är det ingen som vet, förutöver att omkring 20 000 är födda i Sierra Leone.

Krio i sig själv är ett typiskt slavkreolspråk med grund i engelska samt minst tolv afrikanska språk, speciellt yoruba från Nigeria samt twi från Ghana. Språket har nått viss inofficiell erkännelse i Sierra Leone där nästan alla talar det samt i skolsystemet i New York, i Umeå finns även Umeå Krio Research Center.

Polari

I Storbritannien har även vissa slags jargoner eller språknischer utvecklats som går lite utöver det vanliga og in i gråzonerna för språklig tillhörighet. Tivolifolket som är en mycket viril kultursfär i Storbritannien, och där kanske speciellt i Skottland varandes nästintill som en egen kulturdefinabel etnicitet, det finns även klara band emellan de gamla tivolisläkterna samt äldre romanifamiljer.

Tivolifolket talade ett språk som ofta kallades parlyee / polari och var ett kantslangspråk med stor grund i mediterransk lingua franca, romani, jiddisch, tjuvspråk, sjömannaslang samt londonslang och det verkar ha pratats sedan åtminstone 1600-talet, språket verkar havandes utvecklats före både cirkus ot teatern blev mer självständigt ifrån tivolina. Språket har sedan gått vidare för att användas av kriminella och prostituerade samt senare togs det även tills och blev ett distinkt bögspråk, samt användt i Londons fiskmarknad.

I nutiden är det alltjämt nyttjade språket vanligast inom sin grunddomän, d.v.s. bland tivoli- og cirkusfolken i Skottland samt England, emedans det tappade grund i övriga domäner under 1960-talet, vissa homosexuella avfärdade exempelvis språket anseendes att det degenererade dem. Sedan mitten av 1990-talet har ack tungomålet fått viss nyspegling, bland annat från akademiskt håll, och språket utvecklas ständeligen og har använts av musikanta artister, inklusive hip hop. Grammatiken är densamma som i engelskan.

Peter Burton skriver exempelvis i sin Parallel Lives:

As feely ommes...we would zhoosh our riah, powder our eeks, climb into our bona new drag, don our batts and troll off to some bona bijou bar. In the bar we would stand around with our sisters, vada the bona cartes on the butch omme ajax who, if we fluttered our ogle riahs at him sweetly, might just troll over to offer a light for the unlit vogue clenched between our teeth

Elizabetiansk kant

I Storbritannien fanns även tidigare ett rövarspråk som nyttjades utav tjuvar, bedragare samt tiggare men verkar nu ha spelat ut sin roll, språket hade sin grund redan fråen 1500-talet og finnes i skrivna källor sedan dess, vissa ord har levt vidare in till nutid. Så sent som i juni 2009 rapporterades det att fängelsekunder i ett engelskt fängelse parlerade på elizabetiansk kant som väktarna inte förstod.

Angloromani

Ett annat språk som har sin härkomst i det -anglosaxisk-engelska tungomålet är angloromani som også går under benämningarna romanichal, pogadi chib eller posh ‘n‘ posh.

Angloromani talas av runt 90 000 individer i Storbritannien, d.v.s. England, Kymrien ock Skottland, främst i England. Basen og grammatiken i språket är engelsk, emedans vokabulären primärt är romanès och har från början utvecklats från brittisk romani som kreoliserats samt utarmats allt mer efterhand intill oigenkännelighet. Angloromani är grammatisk enkel ock engelsk, till skillnad från den ursprungliga romanin som har det arkaiska komplexa systemet kvar, även gällandes fonologin har angloromanin allena ett uvulart frikativfonem av arisk karaktär emedans övrigt är pur germanska. Målet har talats i Storbritannien i ungefär 500 jeeran og äro uppdelat på en mängd olika varianter  - det har även spridit sig till Sydafrika, USA samt Australien, i USA är de numer fler målförare än i Storbritannien självt.

De sägs ha anlänt under 1500-talet med härstamning ifrån Illesklanen i östra Ungern och talade mer urpsrungliga romanispråk framtills 1800-talet när angloromanin utvecklades. Man trodde under flera sekler att den ursprungliga brittiska romanin, det konservativa romnimos, var utdöd men under 1800-talet hittades talare på språket igen, idag är det högst oklart om det finns någon föryngring av språket.

(nedan lista förvanskad i blogg)

..............................................              Romnimos........              Angloromani.........              Svenska

Nominativ.............................              me....................              mandi....................              jag

Oblik.....................................              man...................mandi...............              ......mig

Emfatiskt kasus.....................maya.................              mandi...........        .........              mig

Prepositionskasus.................              mandi...............              mandi........     ............              mig

Dativ.....................................              maηi..................to, for mandi......                  ....till, för mig

Instrumental..........................              mansa...............              wi mandi........   .......              med mig

Ablativ..................................              mande...............              from mandi....  ........              från mig

Possessiv mask.sg.................              miro..................              mandi’s.........  ........              min

Possessiv fem.sg...................              miri...................              mandi’s..................              min

Possessiv oblik......................mire..................              mandi’s......      ...........                   min

Att det överhuvudtaget finns några romer kvar är positivt eftersom man i the Egyptian Act af 1530 gavo dem 16 dagar på sig att försvinna, 1554 aktfördes samma igen, ohörsamhet ledde till dödsstraff. 1596 dömdes även 106 människor till döden för att de bedömdes skyldiga till att vara romer, men allena nio avrättades då övriga kunde bevisföra att de var födda i England och därvid gick fria. England försökte även bli av med sin romska befolkning genom att deportera dem, såsom man försökte med många oänskade folk og patrask, man började med detta redan år 1544 när man påbörjade det långtida projektet att deportera dem till Norge hvilket fortsatte under tvenne regenter till. 1603 togo man även beslut om att deportera romanichals till Newfoundland, Västindien, Frankrike, Tyskland og Nederländerna, många av dessa europeiska områden skickade sedan vidare angloromanerna till Amerika. En del av romerna som hamnade i Västindien blefvo slavar og ägda utaf befriade svarta slavar i Jamaica, Barbados, Cuba et Lousiana.

Många sociala kontexter splittrades i alla dessa upphävlingar og beslavningar som skedde, eller dog på överfärden, men en hel del flydde även till Amerika frivilligt havandes då haft bättre grund för att bibehålla sin romska kontext där. Efter självständigheten i Amerika riktades istället blickarna till Australien och det är till exempel känt att tre romer var med i allra första fångtransporten dit, nu är de runt 5000 angloromaner där, mot 150 000 i USA samt runt 14 000 i Sydafrika, bland annat Elvis Presley, med familj, sägs ha sådan härstamning. Ian Hancock och Charlie Chaplin är andra välkända namn från den angloromaniska gruppen. En av de tre australiska fångarna grundade förövrigt första kommersiella bryggeriet i Australien och hans barnbarn bleve förste australienfödda premiärminister i New South Wales. Från och med 1780-talet och framåt togs de flesta antizigenska lagarna bort i Storbritannien, under andra hälften utav 1900-talet har en hel del lagar åter kommit i bruk för att hindra deras nomadiska livstil.

Skotskan

Det finns ehuru flere språk som kan härstamma ifrån den -anglosaxiska språkgruppen och det mest omdiskuterade är skotskan som utav vissa beräknas hava runt 1,5 miljoner talare, eller omkring 200 000 beroendes på hur man räknar. Skotskan kallas även lågskotska eller lallansiska.

Denna skotska går direkt tillbaka på det anglosaxiska språket eller närmare bestämt på den variant som kallas northumbriska och som således talades i Northumberland, detta till skillnad från engelskans sydanglosaxiska ursprung. Skotska og engelska äro således avskiljda ifrån varandra samt distinkta språk ända från germanskans inkomst till de Brittiska öarna.

Språket var förankrat i sydöstra Skottland ända upp till floden Forth under 600-talet och kvarblev i detta område framtills det började expandera på gäliskans bekostnad under 1200-talet. Detta språk havandes ett karaktäristiskt satsbyggnadssystem samt innehavandes ett specifikt ordförråd som äro mer keltiskinfluerat än engelskan og en genuint engelsktalande person kan ha mycket svårt att förstå genuin skotska i speciellt talad form. Man hade även använt språket som nationalspråk i det Skottska riket og en bred samt lång litterär tradition med ett utvecklat skriftspråk hann skapas, språket betraktades i stora drag som ett eget språk framtills man gick i union med England anno 1707 och har nu långt om länge även blivit erkänt som ett regionalt språk inom Konungadömet. Litterär produktion har existerat under hela språkets tid, om än med vissa svackor, exempelvis gick den inhemska skriftproduktionen delvis över till engelsk fägring under 1600-talet men fick sedan ny fart under 1700-talet, och ännu mer nu. EU haver även erkänt skotskan som ett eget språk og förhoppningsvis så kommer detta synsätt att te sig mer naturligt när Skottland numera fått en ökad självständighet gentemot det engelska parlamentet, samt snart måhändeligen full suveränitet så som det sig bör. Tungomålet åtnjuter även ett ökande intresse från universitetsvärlden og kurser åfinns numera i samt på språket.

Förutöver nedan nämnda ulsterskotska samt det skotsk-engelska kreolspråket så är skotskan uppdelad på några olika geospråkliga varianter, öskotska på Shetland och Orkney, samt nord-, central- og sydskotska. Av dessa är det relevant att benämna shetländskan som ett utifrån flera olika synvinklar bör räknas som ett eget separat språk, språket ligger naturligtvis nära orkadiskan hvilket är Orkneys språk. Unik vokabulär samt av sociopolitiska skäl, plus de geografiska förhållandena, stödjer shetländskans distinkta utveckling, erkännelse, samt acceptans.

Skotsk-engelska

Förutom skotskan så finns det också det skotsk-engelska kreolspråk som talas där språken möts - om det från början hade sin grund i skotska eller engelska låtom vi vara osagt, men nutidens tungomål är antagligen mer baserat på engelskan. I den skotska pressen används också ett karaktäristiskt språk som har sin grund i standardengelskan, men som har inlånat en hel del skotska ord och uttryck, däremot har den grammatiska delen lämnats därhän - detta skulle alltså kunna karaktäriseras som en engelsk variant änskönt innehållandes vissa regionala egenheter som avskiljer den från genuin skotska.

Ulsterskotska

I Ulster finns även ulsterskotska som i huvudsak är ett talat språk, detta språk har ingen uppbackning från akademiskt eller politiskt håll og barn som talar detta språk i skolan blir snabbt tillrättavisade, detta fastän språket blivit erkänt både på EU som Storbritansk nivå som ett regionalt språk. Emedans skotskan i accelererande grad återigen börjar nyttjas i media, så åtfinnes ulsterskotskan ingenstans förutöver i den annuella tidskriften Ullans som utgives utav  Ulster-ScotsLanguage Society som grundlades 1992.

Ulsterskotska beräknades 1968 talas utav 168 000 människor men antalet anses numera har gått ner till runt 100 000, av hvilka emellan 5000 och 10 000 är monoglotta. En grammatisk bok åtfinns på språket, likväl hava ett par böcker utgivits på ulsterskottska. Skottar, fast då gälisktalande, har bott i Ulster sedan 1400-talet men ett stort antal, upptill 200 000, lågländska skotsktalande skottar flyttade in till landet under 1600-talets plantation, i vissa områden fanns det sexfaldigt fler skottar än engelsktalande som bosattes. Den första skotskan skriven i Ulster härstammar dock från redan år 1571 men från omkring 1620-talet og framåt så har engelskan dominerat den skriftliga sfären, förutöver inom den lokala poetiska världen.

Skotskkantiska

Ytterligare andra språk är skotskkantiska som osså benämns vagabondskotska, traveller scottish, scottish traveller cant, låglandsresande, og det säges finnas omkring 4000 talare av tungomålet i Skottland samt lika många i USA. Detta språk är i og för sig icke klassificerat ännu, men ett antagande man kan göra är att det har sin grund i skotskan, ehuru med ett stort antal, 20-35 %, lexikaliska inlåningar från angloromani, man vet heller ej folkets egentliga hemmahörighet og det är troligt att det delvis är angloromskt men beblandat med inhemska skottska resandefolk av oklar bakgrund, även vissa romanska inlån är oklara och verkar inte härstamma från angloromani. Vissa grupper i centrala Skottland har uppemot 50 % romanivokabulär.

När England under 1500-talet förböjd romer att verka där så har det skett en inflytt norrut men redan 1609, genom Act against the Egyptians, var det fullt tillåtet att avrätta romer av egen hand. Folket lever ett nomadiserande samt purifistiskt liv, men deras språk har en relativt lång dokumentationshistorik för att varanandes ett sådant tungomål och de äldsta texterna på språket är från 1500-talet.

Geordiskan

Det finns andra mål med skotsk anknytning och som därmed också härstammar från northumbriskan, till skillnad från engelskan, og det är geordiskan som talas i nordöstra England, benämnda som Tyneside. Bland de kännspaka delarna av detta mål som finnes sparsamt nedskrivet sedan 1800-talet finns ord som nyen, de, te, hvilka på engelska blir none, do och to eller nivvor, reet samt strite, hvilket då blir never, right och straight. Ett ordförrådsskiljande kuriosum är också att us betyder me. Om detta språk som har en egen utveckling, enligt olika språkdefinitioner kan definieras som ett eget tungomål låter vi ehuru vara osagt, men å andra sidan så är alla språk språk.

Wenglish

Precis som det finns ett skotsktengelskt kreolspråk så finns det även ett walesengelskt tungomål, ibland kallat wenglish, och det är i sak engelska men med ganska stora influenser utav kymriskan, särledes grammatiska influenser har skett hvilket åskådliggör språkets unikhet i förhållande till de mer rena engelska språken, man har även naturligtvis ordsliga influenser därifrån. Även denna underliga form av engelska är uppdelad på flertalet olika regionala varianter.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.