Donya

la bella dea Duaa

te dua, tu sei la dea Duaa

la belle déesse Donya

tùa anima ë poësìà

poësìà dël amôr dîvïn

la bella dea Duaa

te dua, tu sei la dea Duaa

la belle déesse Donya

c’est toi

~

+ Astghik - my Goddess, Tu est Divina

Slavery - Astghik - my Goddess IV

to be your slave, is the most beautiful position one could have, as a man

~

= Astghik - my Goddess

Samerna et Samiskan

De samiska språken äro ej indoeuropeiska till sin börd utan är av uralisk-finskugrisk börd. I Sverige tillsammans ungefär 10 000-15 000 parlörer av det totala ungefärliga antalet om 20 000-40 000 samisktalande i hela världen, där nordsamiskan står för omkring 75 %. Cirka 60 000 menas ehuru vara samer till etnicitet - men det totala antalet är höljt i dunkel, cirka 40 000 av dessa finnes antagligen i Norge, emedan Finland og Ryßland haver omkring 4000 vardera - men alla siffror beror på tolkningar där de hegemoniska staterna som oftast göre vad de kan för att definiera den etniska tillhörigheten så snävt de bara kan så att knappt några infaller i den.

Samerna är i princip i minoritet i alla orter som de bebor, bortsett från Kautokeino, Norges till ytan största kommun med cirka 3000 invånare, samt i Karasjokk som också är en kommun i samma område med något mindre befolkning i norska Finnmarksvidda. Båda dessa är viktiga centra för samisk kultur och man kan ju hoppas att de så förblir.

Etnonym

Samerna benämner sig själva esomoftast som Sámit eller Sápmelaš og det haver föreslagits att termen är relaterad med finskans Suomi samt Häme, det sistnämnda finskans ord för Tavastland, samt att dessa tillsammans äro kognater till baltiskans *žēmē ‘land’ som gått via protosamiskans og protofinskans *šämä.

Den andra termen som oftare tidigare nyttjades lapp men som nu ses som derrogativ utav flertalet samer är utav oklart ursprung, en vanlig tes är att det har med de karaktäristiska lappkläderna att skaffa, som har samma funktion som tartanen hos skottarna, men troligare är att det är samhörighet med finskans lape som betyder ‘perifierin’ samt åsyftandes alla människor, inte bara samer, som bodde på det vilda viset, d.v.s. naturmänniskor, och det finnes även en tes att det helt enkelt betyder vilde, exempelvis ser man redan i Saxo Grammaticus att det bara är de skogslevande samerna som benämns som lappar emedans sjösamerna benämns som fennier.

Här seom vi även en äldre vanligt nyttjad term för samerna, d.v.s. finne eller skridfinnar emedans finnarna själva uppe i Norrland kallades kväner. Finnar i Lappland i Finland benämner sig dessutom som lappilainen emedans termen för samerna är lappalainen, det sistnämnda är dessutom där ett vanligt efternamn.

Paleolitikum

Samerna bor nu naturligt inom Nordskandinavien ock på Kolahalvön og de hava ett något oklart ursprung, hvilket föranlett en hel del teorier. Man haver genom DNA-studier kunnat utläsa att samerna skiljer sig markant från andra europeiska folk, inklusive finnar eller andra finskugriska folk, hvilka de om man följer språkbefintligheten skulle ha haft samma ursprung som, och har istället vissa likheter med de likväl gammaleuropeiska sydlevandes baskerna, samt en oförväntad direkt länk till berberna i Nordafrika, men även spår utav ett ännu äldre lager som brukas hänföras till Europas allra första homo sapiens invånare, efter dessa blodslinjerna tu haver man ävenleda infått lager som är karaktäristiska för uraliska folk hvilket således representerar dagens lingvistiska förhållanden.

Finska samt samiska tillhöro givetvis samma språkgruppering inom den uraliska familjen, men de samiska individerna har av de genetiska bevisen att döma ett delvis annat samt unikt ursprung og man menar därav att de var de första att befolka Skandinavien efter istidens nedsmältning, eller åtminstone varit en befolkning som ankommit dit före finskugrerna så gjort - finskugriskan har ju kommit långt senare, flera tusen år senare - även om det även här finns avvikande meningar, vissa finskofila forskare hävdar att uraliska folk är nordeuropas hela urbefolkning. Den samiska befolkningen kan alltså mycket väl vara resterna utav en befolkning som fanns här före både germaner från syd som finskugrer från öst invandrade, hvilket slutligen ledde till att samerna lingvistiskt assimilerades men lämnandes mångs spår i form utav många ord av oklart härkomst, inom speciellt topografi, biologi, samt kultur. Dessa ord verkar ej hava någon grund inom uralistiken.

Detta är inget omöjligt, eller ens ovanligt, i jordens historia. Personligen skulle jag mer titta åt de övriga folken längs de arktiska områdena i Eurasien, samt dåledes till Euskaria.

Sentida historik

I historisk tid så haver samerna hursomhelst bott ner till sydligaste Norge, Vänern samt Stockholm og även nu så är givetvis Stockholm den största samiska staden, vissa menar även att Småland är ett omformat namn av Sameland, och i Finland fanns de nertill Karelen og södra Finland under medeltiden varefter de successivt bortträngs och assimilerats in, exempelvis ortnamnet Nuuksio i sydfinska Esbo visar på samisk historik, ordet då deriverat från ett samiskt ord betydandes ‘svan’. Gällande Småland så finnes ehuru en mer logiskare förklaring i sammansattningen utav dömena där under likväl historisk tid, men vem vet, historien är höljt i dunkel, den dunkla.

Angående Stockholm så kan man även tillägga att i nutid bor det exempelvis fler icke-renskötande samer där än vad det gör i Jämtland, ändå erkänns inte de samiska språken i dess hävdansspunna samt nutida område.

När germanerna invandrade så levde de många gånger sida vid sida med samerna hvilket ju givetvis förekommer ännu och det finnes klara historiska belägg för deras befintlighet i exempelvis Värmland, Dalarna, Västmanland, Gästrikland og Hälsingland under 1600-1800-talen, även vargarna finge då plats i Sápmi. Det haver heller ej varit frågan om någon uteslutande nomadiserande kultur, utan alla möjliga konstellationer har funnits, både när det gäller boende som näring, till exempel fanns en jordbrukande samisk befolkning.

Huru det än föreligger med deras istida förhistoriska ursprung vets givetvis ej men första gången de omnämns i historiska källor med dignitet var år 893 i Orosius världshistoria som bland annat förtäljde att de besatt lockrenar. Man vete givetvis ej när samerna började bruka det levnadssätt som för oss i historisk tid är känt, hvilket ofta karaktäriseras som varandes renskötsel, antingen till skogs eller till fjälls, övriga äro skogssamer, sjösamer samt älvsamer. De svenska skogssamerna ägnade sig till exempel åt renskötsel emedan de finska tydligen inte gjorde det. Längs den svenska norrländska kusten levde sjösamer, men de som för oss främst är kända äro sjösamerna vid Norges inre fjordar som livnärde sig på havsfångst, jordbruk samt boskap. Dessa samer var bofasta, hvilket inte de kringflyttande samerna som finns i Finnmarkens lågfjäll i Norge äro. De finländska skogssamerna haver till stor del assimilerats in i den nordfinska befolkningen samt varandes bofasta og tager ofta hand om kor samt renar. Östsamerna, skolterna, som åtfinns i finländska Enareområdet och på Kolahalvön lever främst på fiske samt renskötsel emedan de svenska samerna, både fjäll såsom skogs, har blivit bofasta emedans deras traditionella levnadssätt har gått förlorat. Det var först under 1500-1600-talen som den svenska staten tvingade samerna att bruka renen på det sätt som idag göres, alla som ej så gjorde var helt plötsligt inga samer och man har i princip samma policy än idag.

Religionen

Samernas ursprungliga religion har gått förlorad, i Sveriges fall gällde detta efter det att Sverige bedrev tvångskristning efter reformationen och religionen förbjöds samt försvann efter ett tag, antagligen i början av 1800-talet, även om vissa få element har kvarlevt i traditionerna og folkloren, men kunskapen om religionen är ack i ökande även om en mer komplett bild nog numer för alltid får ses som förgånget. I samband med religionsutrotningen snoddes även nåjdtrummorna.

Missioneringen av den levantiska tron påstartades aktivt redan runt anno 1050 av apostlen av norr, Stenfi, under mitten av 1200-talet åkte ärkebiskopen från Uppsala på missionering till Torneå, år 1313 proklamerade den norska konungen en tjugoårig skattereduktion till de som konverterade och från mitten av 1400-talet haver det funnits permanenta kristna bastioner längs den nordvästra kusten av Sápmi på Skandinaviska halvön. Det är givetvis värt att notera att skolterna ock kolasamerna hamnade under den ortodoxa kristna sfären, hvilket göre att det finns en kristen schism ända upp i Sameland. I mitten av 1400-talet byggdes ett ortodox kloster i Petsjenga hvilken kom att bli ett viktigt centrum för östsamerna. Under 1600-talet bedrevs mången häxrättegång mot samiska män og kvinnor, men främst män, i östra Finnmarken i Norge.

Samerna hade förövrigt en egen tideräkning, skriven med runor, som baserades på månåret, efter hand ett så kallat bundet månår, som var uppdelat på 13 månader om vardera 4 veckor, och den användes ända in på 1900-talet. Det århundrande som stora delar utav den samiska kulturen på allvar förintades.

Kolonisationen

Den svenska statens koloniala anspråk på området stadfästes 1340 när kung Magnus proklamerade att vidderna där samerna bodde var öppna för alla. Det enda Sverige som stat från början var intresserad av när det gällde samer samt deras land, var att erhålla skatt från dem och att de skulu erkänna den svenska statens herravälde. Man använde sig av så kallade birkarlar för att driva in skatten och driva handel med samerna ända fram till Vasatiden när lappfogdar ersatte birkarlarna. Dessa byttes under 1700-talet ut till kronofogdar og idag är det skattemyndigheten och enbart i sista hand kronofogdar som sköter denna från början, samt nutida, koloniala affär, ehuruväl så lika förtryckande nu som då.

Under 1600-talet så lockade staten svenskar till området genom att erbjuda skattebefrielse. Det varde ehuru ej förrän jeran 1886, genom renbeteslagen, som en statlig administration byggdes upp vid länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens samt Jämtlands län, det såkallade lappväsendet. Man ville kontrollera förhållandet emellan nomaderna og de bofasta, men man stoppade inte där utan ville även lägga sig i renskötslens interna angelägenheter. De förtroendevalda lappbyarnas ordningsmän fick dock vara med i lappväsendets organisation tillsammans med lappfogdarna samt lapptillsynsmännen, de tvenne sista i regel icke-samiska, men var underställda lappfogden, även om de samiska ordningsmännen var förtroendevalda.

Detta lappväsende förintades helt 1971 og samebyarna fick en mer självstyrande roll, totalt omskuren, men ändå. Lappskattelandet var tidigt områden som individuella samer kunde bruka med sedvanans rätt och för hvilket de fick betala skatt till den svenska kronan, deras rätt till marken var såpass stark att de enskilt fick avyttra den genom försäljning eller eljes köpa mer, ägan gick även i arv. Men när kolonisationen av landet kom i ökande grad så började givetvis konflikten om densamma, hvilket ledde till att samernas fordoma rätt förminskades till att enbart varda gällande för renbete, jagt og fiske.

När den första renbeteslagen kom så kollektiviserades samernas rättigheter genom lappbysystemet, men osäkerheten kring följderna av denna lag gjorde att en stor principrättegång hölls mot staten som rörde äganderätten till skattefjällen under åren 1966-84. Svenska Högsta domstolen ogillade icke oväntat samernas anspråk, men man stadfäste samernas bruksrätt - men allena en bruksrätt, ty kronan var ägare till det samiska landet ~ det koloniala systemet befästes. Forskning tyder ehuru på att man erkände samernas äganderätt till fjällen åtminstone fram till 1700-talets mitt i de nordligaste delarna av Sverige och Finland. 1751 upprättades Lappmarksgränsen, ovanför denna fick allena samer jaga samt fiska, men 1993 försvann denna rättighet till fördel för främst svenska jaktorganisationer.

1996 förlorade, genom en dom i Svegs tingsrätt, samerna även rätten till vinterbete i skogslandet. Svenska staten haver tagit över både äganderätt samt bruksrätt för det samiska territoriet i allt utöver renskötslen, hvilken dock regleras i all oändlighet - om Sverige vill göra sig gällande som en rättsstat som dessutom respekterar ursprungsbefolkningen, så bör all mark i statens ägo som tvångssocialiserats återbördas till dess rättmätiga ägare.

Folkvalda samiska organ har vuxit fram i tre av de samiska territorialområdena, 1973 i Finland, 1987 i Norge samt sist år 1993 i Sverige, men deras formella makt är ehuru ytterst begränsad även om organen ju är gällande för alla som officiellt räknas som samer, och de är folkvalt inrättade av respektive stat för de anvisade områdena. Det finnes ju givetvis även samiska institutioner som förkovrar sig i samologi där de påförda gränserna inte har någon större betydelse, en sådan kan vara den samiska högskolan i Kautokeino. Inte heller distingerar man emellan samer som arbetar inom rennäringen och den stora majoritet som ej gör det, den allt effektivare og industrialiserade otraditionella hållningen av renar som bedrivs kräver allt färre deltagare och därmed väljer många samer att inte nyttja renen.

Det var under 1800-talet som man bestämde sig från rikshåll för att se till så att det enbart var samer som kunde handha renar, man gav dem monopol på denna syssla, men då staten hade total auktoritet på området så genomreglerades näringen in i minsta lilla detalj. Samtidigt som detta skedde så bestämde staten att det endast var de renskötare som var medlemmar i lappbyar som skulle klassificeras som samer - alla andra samer transfererades härmed till termen ‘svenskar’. Detta är gällande än idag i Svärje, hur många samer som reellt finns havom vi ingen aning om då det enbart är de som är medlemmar i samebyar som den svenska staten räknar som samer och därmed ger speciella rättigheter till.

Före mitten av 1940-talet fick ej ens de samer som var barn till renägare gå i normal skola, emedan de samer som var barn till icke-renägare fick den rätten precis som andra i Sverige boende människor; väl i skolan gjordes alla försök för att assimilera in dem så att de bleve ‘goda svenskar’. Inte nog med att svenska staten i kolonial anda tagit deras land genom tvångssocialisering, förintat deras rättigheter att bruka den mark de en gång bebott og verkat i, nästintill förintat deras språk, dessutom så bestämmer de även hvilka som överhuvudtaget får kallas samer - ungefär som om man inte skulle få kallas svensk om man inte är med i en hembygdsförening och brukar jorden så som svenskar påståtts gjort i alla gångna tider. Nästkommande problem för den samiska identiteten är att staten genom sitt befängda förhållningssätt håller nere antalet samer då de rent praktiskt inte kan låta så många familjer ingå i varje sameby, för även inom renskötslen så har den ordinära ekonomin gjort sig gällande, hvilket har lett till stordrift för att kunna hålla en hyfsad levnadsstandard - staten bestämmer hur många renar varje sameby får hålla, hvilket ger resultatet att inte heller så många samer kan vara renägare og därmed vara ingåendes i samebyn.

Samebyarna haver heller ej enbart haft monopol på renskötsel, och därmed undsluppit extern konkurrens, utan i realiteten varit kättrade, likt trälar, vid denna utkomst då ett förbud mot andra utkomster varit gällande. Man har härmed kunnat hålla nere antalet samer samtidigt som man tvingar den spillra som ändå erkänns att syssla med endast en syssla, hvilken regleras hårt av staten som ur alla tänkbara aspekter endast kan benämnas som kolonial. Vissa lättnader i samebyars aktiviteter har ehuruväl nu genomförts, men man måste fortfarande vara medlem i en sådan för att att bli klassificerad som same enligt det svenska synsättet. Att samer i historisk tid sysslat med annat, till exempel sjösamer, hava man helt förträngt samt därmed genomfört en aktiv diskriminering medels ett statsstött förtryck.

En vanlig siffra på antalet samer i Sverige är 17 000, av dessa så har omkring 6700 rösträtt, det verkliga antalet samer i Sverige är höljt i dunkel, men enligt Södra Lapplands forskningsenhet så uppgår de troligen till 52 000 individer. Röster har höjts inom partiet Samerna om att man borde skapa egna samekommuner, men dessa kommuner skall ej ta mark från befintliga svenska kommuner utan fungera vid sidan om samt exempelvis ta hand om rennäringen og andra samiska näringar, äldrevård, skola, barnomsorg och dylikt. För att detta skall gå så vill man ha viss beskattningsrätt.

Sametinget är ett så kallat folkvalt parlament men det besitter ingen beslutanderätt överhuvudtaget - att kalla det folkvalt är också vilseledande då en ytterst liten minoritet av samerna, cirka 6700 av kanske 50 000 i Sverige, är med i röstlängden. För att överhuvudtaget få vara med i röstlängden så måste man förutöver de vanliga bestämmelserna om ålder och dylikt ha haft samiska som språk i hemmet. Eller så måste åtminstone en av ens mor eller far finnas med i röstlängden. De svenska regulationerna kring hvilka som får kallas samer återupprepas således ånyo, innan gällde det renskötslen och samebytillhörigheten - nu gäller det språket, ty först så ser svenska staten i praktiken till att så få samisktalande överhuvudtaget existerar samt sedan definierar de den spillra som finnes kvar som äkta samer, berättigade till att rösta i samevalet som leder till ett maktlöst, men ‘demokratiskt’ valt, Sameting. Sådana här etniska definieringar som baseras entydigt antingen på språk eller livsföring är kränkande, kränkande för den stora majoriteten som härvid utesluts.

Om man ändock vill utlysa positiva effekter av bestämmelserna så kan man ju påpeka att de samiska språken i senmodern tid fått institutionellt, kulturellt samt moraliskt stöd av kanske aldrig tidigare skådat slag framtill tiden för beslutandet för detta, men skall måntro endast uppsvensktalande svenskar få rösta i riksdagsvalet? Ja, o endast om de är bönner brukandes den svenska marken såsom svenskar i alla tider gjort.

Fåtaliga positiva konsekvenser tar ehuru ej bort oförrätterna som härmed begås mot de samiska individerna som inte talar, eller hade föräldrar, eller mor- og farföräldrar, som talade samiska i hemmet. Förr i tiden finge man inte prata samiska i skolan, nu höjs ofta röster på att förbjuda utomsvenska språk i skolan med åsyftning på språk som härrör från andra geografiska områden, även om förbudet även till exempel torde gälla både finska, romani og samiska då de ju heller ej äro ‘svenska’ - invandrarspråken haver enligt många ej samma historiska rättighet som samerna till sitt språk, på samhällsbasis, en sådan kollektiv jämförelse bör kanske heller ej göras, däremot så är alla sådana minoritetsförbud, anförda utav majoriteter, ett direkt förtryck mot individerna och häri kan man likgott jämföra förtryck som förtryck. Inskränkthet går likväl att jämföra. Invandrare står för en språklig samt kulturell förnyelse, det är snarare det svenska regelsystemet som inte klarar av denna mångfald, dessutom så hindrar ju regelsystemet mångfaldens överlevdnad ~ Sverige hava ej ens klarat av en så kallad erkänd genuin samt ursprunglig minoritet, en av Europas sista ursprungsbefolkning, huru skall man då klara av en inflyttad mångfald med samma stelbenta förfarande som man i gångna samt nutida tider haft.

Man kan hävda att det var tack vare invandrarföreningarnas krav på modersmål samt den pedagogiska uppbackning detta erfått som även lett till att samerna erhållit denna grundstatus, hvilken den sedan kunnat bygga vidare på intill erkännelse som minoritetsspråk, precis som i Schweiz där man på lokal basis numer känner sig tvingad att ha modersmål för skolbarn från andra schweiziska språkgrupperingar med anledning utav att man ju är tvungen att erbjuda invandrare detta.

De samiska språken utbildas nu på i grundskola samt finnes i de högre akademiska världarna tillikt, en ganska viril bokverksamhet, med både poesi, översättningar, egen litteratur, samt så har någon enstaka forskningsbok författats på samiskt språk, plus att det finns stadigvarande sändningar i radio samt TV, det finns även nyttjat till viss del i de språknyttjningsviktiga nyhetstidningarna, på vecko- eller månadsbasis, i främst Norge og Finland. Allt detta gäller primärt nordsamiskan, gällande de övriga så är publikationerna länge emellan, hos vissa kommer inget alls.

Samiskan

Man har länge funderat på de samiska tungomålens direkta släktskap inom de finskugriska språken, men flertalet forskare lutar nu åt att de är närmast besläktade med den baltofinska språkgruppen, men förhållandena är oklara då samiskan under en mycket lång tid erhållit influenser från finskan ock karelskan. Av den traditionella vokabulären så beräknas endast 600 ord ha kognater i andra uraliska språk, og av dessa så äro allenast omkring 100 från protouralisk tid, exempelvis vuoni eller vuohppa, ‘svärmoder’ respektive ‘svärfar’, emedans 160 ord härrör från protofinnougriska samt cirka 200 delas med den finska språkgrupperingen. Jämsides dessa gamla ärvda ord finns 800 allsamiska ordstammar, cirka 100 av dessa är inlån från germanska språk, 150 från finskan, men förutöver dessa åtfinnes även omkring 20 intressanta inlån från gammal indoeuropeiska som ofta delas med västliga finnougriska språk, till exempel geassi ‘sommar’, plus baltiska inlåningar som ofta delas med den finska grupperingen och som äro över tjugo till antalet, samt omkring tjugo inlån från forngermanska som ofta delas med den finska grupperingen. Men det finnes även några som endast åtfinns i samiskan, hvilket kan indikera att exklusiv inlåning emellan dessa parter skett, men det kan ju även endast betyda att orden ifråga försvunnit från den andra grupperingen under historiens gång, ryska inlån finns även det.

Samisk fonologi har från ursituationen genomgått stora förändringar när det gäller det vokaliska systemet, men det har bibehållit en hel del arkaismer i konsonanternas värld, till exempel palataliserade konsonanter; även morfologiskt innehåller samiskan konservativa element såsom personändelser, dualism, possessivsuffix, og så vidare. I senare tid haver man även givetvis erhållit stora influenser från främst finskan og senare även nordgermanska språk, denna influens accelererar givetvis genom språkens ringa talare samt undanskymda roll i samhällslivet, i östsamiskan har naturligtvis ryskan haft en hel del påverkan. Idag talar nästan alla ändå ryska.

Samiska, är som alla icke-statliga institutioner vet, ej allena ett språk utan en rad olika språk som skiljer sig väldans mycket åt inbördes och där skillnadernas grad är beroende på geografiska förhållanden, men generellt kan sägas att de samiska språken skiljer sig lika mycket åt som de olika germanska språken gör sins emellan, og ofteliga finnes skarpa gränser emellan språken hvilken förhindrar kommunicering utan djupare språkförståelse. Ingen skulle få för sig att påstå att dalmål samt flamländska skulle vara samma språk.

En försiktig gissning äro att språken har evolverats fram under perioden 800-1600-talen, från ett tidigare så kallat ursamiskt språg; Modern samiska beräknas från anno 1619.

Samiska språk

En något traditionell indelning är i förstahand en emellan trenne grupperingar: sydsamiska / åarjelh-saemien giele med måhända fem-sex hundra talare, berikat medels en ny ordbok, i en befolkning utav omkring 2000, utspridda på ett ganska stort geografiskt område, centralsamiska samt östsamiska, hvilka senare vidare indelas i mer detaljerade beskrivningar. Skillnaderna emellan sydsamiska og nordsamiska kan jämföras  med de som finnes emellan svenska samt isländska, där sydsamiskan är mer arkaisk i grammatik og ordförråd. Sydsamiskan är starkt utrotningshotad og talas främst utav de äldre, änskönt en viss prestigeökning kan skönjas på senare tid för språket, ånyo finnes tillikt barn som växer upp med språket som grund.

För den starkt avskiljande sydsamiskan gäller följande vidare indelning: jämtlannsamiska, västerbottensamiska, eller vilhelminasamiska, samt umesamiska där den sistnämnda kanske har 10 åldriga talare i livet men där revitalisering försöks göras, i Norge är språkformen allaredan avdagad. Umesamiskan finge ett kraftigt nedfall i antalet talare under 1800-talet när dess skogssamiska befolkning assimilerades in till svenskan, idag finnes det runt 1000 etniska umesamer.

De centralsamiska målen brukas indelas i arjeplogsamiska, eller pitesamiska / bihtánsámegiella, med under 20 talare av en etnisk gruppering om omkring 2000, alla i Sverige då de norska redan utdött år 2000, lulesamiska / julevsámegiella med törhända 1500-2000 talare och som nyligen fått en ny översättning av Nya Testamentet men befinner sig i kraftigt nedfall hos yngre, samt då nordsamiska som då haver den absoluta majoriteten talare, omkring 75 % eller emellan 15 000-25 000, och den kallas ibland även norsk samiska då de flesta nordsamiska talarna dessutom bor i Norge, bara 5000-6000 bor i Sverige samt så finnes det 2000 i Finland, men heter eljest davvisámi / davvisámegiella.

Och sluteligen finnes även de östsamiska språken som indelas i enaresamiska / anarâškielâ som pratas av omkring 300-400 vid Enareträsket utav främst äldre personer samtidigt som det är det enda samiska språket som exklusivt talas i Finland, litteratur finnes sedan 1859 och har accelererat på senare år genom organisatorisk hjälp; skoltsamiska som pratas utav omkring 400 parlörer i Finland samt 20-30 i Ryssland vid Lovozerosjön / Luujäu’rr og tidigare även i Neiden / Njauddâm i Norge men har där utdött, väldigt få barn lär sig tungomålet ens i Finland varhän språket ses som allvarligt utrotningshotat; och slutligen kolasamiska på Kolahalvön hvilken ehuru indelas ytterligare i den västliga kildinsamiska / sam kill med runt 500-600 talare som nyttjas i skolväsendet i Lovozerskij och därvid fått viss litteratur förskansad till sig, og den osså västliga akkalasamiskan, även kallad babinsksamiska / bestemorsamiska, som dog ut 29 december anno 2003 och var närmast besläktat med skoltiskan, samt till sist tersamiska som talats längst ut på Kolahalvön av allena 2 äldre parlörer, utav en etnicitet om 100 terier, i slutet utav 1800-talet var de 450 men drabbades skoningslöst utav den sovjetiska kollektiviseringen när de exempelvis intvingades i ett militärläger med destruktiv förryskning som följd. Kemisamiska fanns tillikt i södra Lappland i Finland, i Sodankyläs ock Kuolajärvis kommuner, framtills det dog ut under 1800-talet, men finns bevarat i tvenne jojker samt en liten vokabulär, här nedan jojken Guldnasas utav Olavi Sirma:

Kulnasatz, niråsam, ängås

Joå oudas Jordee skådhe
nurta wåta wålgesz skådhe.
Abeide kockit laidiede,
Faurågåidhe sadiede.

Ällå momiaiat kuckan, kaigawarre,
patså buårest källueiaure tuun,
Mådhe påti millasan,
kaiga wånaide waiedin.

Ågå niråma buårebåst,
nute åtzån sargabåst.
Taide sun monia lij aigåmasz
sarågåin uålgatamasz

josz iuå sarga åinasim
kiurasam katzesim.
Kulnasasz, nirasam,
kätze, åinakåsz tun su salm.

En annan indelning är emellan västsamiska samt östsamiska där västsamiska innehåller syd-, ume-, pite-, lule- og nordsamiska, emedan östsamiskan då består utav inari-, skolt-, akkala-, kildin- ok tersamiska - denna indelning grundar sig främst på fonologiska egenheter som kan tillskrivas indelningarna. Vidare kan, på tillika fonologiska grunder, västsamiska indelas i en sydlig, syd- og umesamiska, samt en nordlig grupp, pite-, lule- å nordsamiska, där sydsamiskan i den sydliga samiskan brukligen indelas i en nordlig samt en sydlig huvudvariant, hvilka även benämns åsele- visavi jämtlandssamiska. Den nordliga gruppen består då utav nordsamiskan som indelas i torne­-, finnmarks- samt sjösamiska, den nordliga gruppens andra element, pite- og lulesamiska, sammanförs till en västlig subgruppering. Enbart tornesamiskan kan ehuruväl vidare indelas i runt fyra subvarianter, en finsk variant som talas i västra Enontekiö i Finland samt näraliggande områden i Norge, karesuandosamiska i Norge og Sverige, jukkasjärvimålet i Sverige ock Noreg samt sist det allena i Sverige talandes tungomålet kaitum - finnmarkssamiskan indelas ehuruväl vanligtvis endast i tvänne, västlig og östlig variant. Som vi minns så åtfinns lulesamiskan i den västra subgrupperingen av den nordliga grupperingen av de västsamiska språken, men även den bör vidare indelas i nordlig, sydlig og skogssamiska varianter, i den skogssamiska ingår bland annat Gällivares samt Serris skogssamiska områden - det till lulesamiskan naboliggande språket pitesamiska bör vidare indelas i nordlig, central, og sydlig pitesamiska. Om vi nu gåom över till det östsamiska spektrat, så hittom vi i det tvenne grupperingar, fastlandssamiska samt peninsulär samiska, där den första då består utav inari-, skolt og akkalasamiska, emedans den andra innefattar kildin og tersamiska. Fastlandsgrupperingen som ju består utav inarisamiska samt skoltsamiska, där den sistnämnda vidare består utav skolt- ock akkalasamiska, där skoltsamiskan bland annat i vissa fenomen mera knyter an till språk som talas längre västerut emedan akkala istället i samma fenomen blickar österut. Skoltsamiskan är dessutom indelad i en nordlig samt en sydlig skoltiska, den nordliga skoltsamiskan är dessutom bestående utav neidenska och paatsjoki där den förstnämnda som talades i Neiden i Norge numera är borta, den hade antagligen fått influenser från nordsamiskan. Sydskoltiskan delas vidare in i suonikyläiska samt nuortijärvi-hirvasjärvisamiska varianter - Nuortijärvisamerna bor numera främst i Murmansk og Lovozero sedan vattenkraften utbyggts hvilket gjort sjön Nuortijärvi till en reservoar, några få familjer lever ehuru fortlides inom sitt traditionella område. Hirvasjärvi- samt Kildinsamerna flyttades till Yona kolsjos, ock kildin är även en fjärdedelsminoritet i Lovozero. Kolahalvöns peninsulariska samiska består som nämnt av kildin samt ter där skillnaderna språken emellan främst kan hittas inom vokalsystemen.

Språken inom de ovanstående indelningarna är i variös grad skiljda från varandra, i många fall finns markanta fonologiska skillnader. Som vanligt, men ej allenarådande, inom språkindelningar som berör liknande språk, så är skillnaderna något sublima och en successiv språkförändring sker, hvilket till slut ger ett nytt språk, utifrån striktare formella synvinklar - detta är givetvis inget udda för samiskan utan är ju exempelvis även gällande för svenska visavi norska eller danska, sveiska visavi götiska, franska visavi italienska, occitanska visavi piemontiska, og så vidare, men när det gäller samiska så är skillnaderna så stora att samerna ej förstår varandra om de kommer från olika språkdelar, exempelvis en jokkmokksame visavi en kolasame, detta även om både struktur och grundvokabuler bara skiljer sig lite åt. Många språkforskare menar därför att det finns upp till tio olika samiska språk, men även dessa språk består ofta av ett antal undervarianter med ett litet antal talare vardera, alla språk äro sprøg och alla språg är ju värda att beakta utifrån sig själva.

Skillnaderna emellan de ovan nämnda språken rör sig inom alla områden, allt från lexikalia, fonologi till grammatik, då bortsett från själva språkstammen. Varianter av de olika språken som ligger varandra närma skiljer givetvis mindre åt i speciellt vokabulären, hvilket gör så att interspråklig kommunikation är möjlig utan större problem.

Samiska är tillåtet att användas, sedan 2001, inom förskolor, äldreomsorg, domstolar samt i kontakter med myndigheter i kommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog, hvilket knappast är tillräckligt varken geografiskt eller omfångsmässigt.

Samisk skrifthistoria

Samiskans äldsta skrifter skrevs under 1600-talet, äldst är en sydsamisk sång- og mässbok plus en ABC-bok som skrevs av Nicolaus Andreæ och gavs ut jeran 1619, men redan 1597 skreve den engelska sjömannen Stephen Borroughs ner en ordlista om 95 samiska ord på Kolahalvön og utgör numer således den äldsta källan av denna stil, på det snart helt utdöda tersamiska språket som än idag knappeligen finnes dokumenterat. En ABC-bok på lulesamiska anlände år 1638.

Under ungefär ett århundrade framåt så nyttjades en variös mängd skriftsystem, men från mitten utav 1700-talet så standardiserades normen i det så kallade sydlapska bokspråket som byggde på det numera snart utdöda umesamiska språket, dagens sydsamiska avskiljer ändå bara relativt lite från 1600-talsskrifterna. Lite småskrifter publicerades på denna språkform fram till 1755 då hela Nya Testamentet översattes till språket. Den sydlappska skriftliga språkformen dominerade ett tag i Sverige även om exempelvis Læstadius skrifter som skrevs på en nordligare språkform, kallad kåtalapskan eller då det nordlapska bokspråket. I Norge så baserades även skriftspråken på nordsamiska, 1728 kom en katekes ut og 1748 en grammatik över porsangersamiskan, några år senare alstrades även en ordbok. 1840 kom en nordsamisk översättning av Nya Testamentet. Nordsamiskan utvecklas nu väldigt snabbt i takt med dess ökande användning och nya ord skapas för att man skall kunna nyttja språket i alldaglig kommunikation, man byter även ibland ut gamla lånord till nya skapelser, før exempel så havde man tidigare inlånat från svenskans ‘konst’ ordet koansta, hvilket nu utbytts till dáidda, ‘konst’, hvilket är en bildning genom dáidu, ‘vetande hur’.

Skriftspråken i Sverige samt Norge skiljer sig även åt gällande huru man använde alfabetet, där man inom svenskt område koncentrerat sig på att följa svenskans skriftsystem emedans man i Norge vill ha ett tecken per sona. Kolasamiska skrivs givetvis med kyrilliska alfabetet, hvilket ehuru ej varde självklart under 1930-talet då ett latinskt alfabet nyttjades, det har skett en diskussion i postsovjetisk tid huru en skall återta det latinska bruket men så har ännu ej skett.

Man har för tillfället i bruk sex olika skriftsystem som följer språkgränserna, inte de artificiella statsgränserna, men påtalas bör givetvis att de olika standardiserade skriftspråken inte alltid är lika accepterade hos nyttjarna. Brukliga skriftsystem äro syd-, lule-, nord-, enare-, skolt- å kildinsamiska.

Det största språket, nordsamiskan, har privilegiumet att hamna i en nyhetstidning då Ávvir utges tre gånger i veckan i Sápmi, samt vara undervisningsspråket samt det administrativa språket på den samiska högskolan i Kautokeino.

1) Sydsamiska, 2) Umesamiska, 3) Pitesamiska, 4) Lulesamiska, 5) Nordsamiska, 6) Skoltsamiska, 7) Inarisamiska, 8) Kildinsamiska, 9) Tersamiska. Mörkare områden i språkbältet representerar områden där samiska har starkare juridiskt skydd.

~

Läs mer om samerna och samiskan i min bok Europas tungomål.

Dalsk runskrift - Landologica BFIII

då min moders morfaderliga ätt äro dalsk

från gården Topers sedan 1600-tal

har jag en naturlig bunden koppling till bruk av runskrift intill modern tid, då den brukades där intill början af 1900-tal

~

+ Europas tungomål

Den kvinnliga egoismen

det är viktigt att den kvinnliga egoismen ses i positiv vigör

den kvinnliga egoismen bör omforma hela samhället

vi skall göra allt för er, ge er allt, ni bör kräva allt av oss, hela tiden

ni bör hela tiden bara betänka vad ni behöver, vad ni vill ha, vad ni önskar

ni ska få göra precis vad ni vill, alltid

vi skall göra precis allt ni vill, alltid

på så sätt skapar vi ett till fullo förenande balansaktigt harmoniskt samhälle där kvinnan hela tiden sätts i prioritet, där ni till fullo får leva ut som de gudinnor ni är

~

+ Tu est Divina

Rödbetsjuice

2 grapefrukter, blonda eller blodiga

1 stor rödbeta

2 medelstora morötter

• Pressa grapefrukterna, skölj og skala rödbeta og morötter, hacka i bitar för inpassning i juicemaskinen og kör.

En tid i kylen innan drickning är i många fall påpassligt.

~

Innis & Gunn - Original oak aged

denna ale sägs ha sin upprinnelse i när en whiskyproducent ville skapa en whisky med ton av ale genom att först låta ale passera whiskytunnorna innan whisky hälldes i, man  hällde bara ut alen efter dess bruk men sedan man såg att de anställda fyllde flaskor efter flaskor med alen så insåg man att man här hade snubblat på en egen unik biproduk, lagrad 77 dagar på ekfat

mjuk komplex skotsk ale med smak av torkade dadlar, smörkola, aprikos, vanlij et fat

~

ahaks

anahneiwan

anakumbjan

wairv . hrains

~

+ Tu est Divina, Erotica

Daily ecstasy - Fifty shades of grey XII

girls should always demand to get big black dicks

even if they are together with white guys

she should get it as often as she wants

gladly every day, should she enjoy to the max

~

= Fifty shades of grey, black and white

I am - Astghik - my Goddess III

Your slave

~

= Astghik - my Goddess

Jämtlands IPA

lättsamt frän men markerad torr beska samt torkade aprikoser, smörkola, gräs, örter et mandarin, plus citruöshet

~

Italienska språkets korta historia - en kritiserad essens

Det största språket i Italien är italienskan, det är det språket som sedan Mussolinis tid är, med få undantag, allenarådande i den statliga offentligheten, inklusive skolväsendet, i uppfyllandet utav den fascistiska samt garibaldiska drömmen om att försöka ena landet Italien. En kulturell dröm som ånyo får utstå mycket motvärn.

I släktskapshänseende så är italienskan ett indoeuropeisk-italisk-latinsk-italoromansk-centralt-toskanskt tungomål og vid en någorlunda strikt tolkning så finnes det enbart cirka 30 000 000 talare utav detta språk i Italien, resterande tillhör antingen helt andra språkgrupper eller, som de flesta, andra romanska språkgrupper - det finns ehuruväl väldigt många italiensktalande utanför den italienska staten, till exempel i Schweiz, USA, Brasilien, og så vidare.

Det italienska språket och de italienska språken är en fråga om definition, vissa ignoranter brukar hänföra att de icke-italienska italienska språken äro dialekter utav italienskan, men så fel de då hava, som så brukligt äro. De flesta insatta brukar ehuru åtminstone numera beakta de väldigt stora språkskillnaderna som är förestående i Italien och erkänna dess väsenskilldsamhet då många utav dem är hörandes till olika undergrupperingar av de romanska tungomålen, ej ihopförningsbara under ett paraplyord som ’italienska’ förutöver som en geografisk beteckning kring hvilket land språken talas i. Det tungomål som vi dock med mer rättighet kan kalla det italienska språket är i reell mening det språk som bygger på 1300-talets florentinska och som numera är det så kallade ‘italienska språket’, det vill säga det som är det standardiserade italienska språket, Italiens lingua comune.

I likhet med de allra flesta standardspråk i världen utgör detta enbart en lingvistisk variant utav många og således äro de andra likvärdiga det centraliserade målet ur lingvistiska, samhälleliga, icke-statliga, samt individuella hänsyn. De olika språken har kunnat överleva långt fram i tiden genom att staten Italien var en sen födelse, hvilket har varit positivt för den språkliga bevarelsen - det har inte funnits någon allsmäktig stat som kunnat patoisera de övriga språken och så småningom förtrycka dem till förintelse, de flesta utav de övriga språken har helt egna litterära traditioner og historier, samt haver i flera fall även betraktas som varandes olika språk utav omgivningen. Gällande de romanska språken så haver de allra flesta direkt uppsprunget från den vulgärlatinska myllan utan inblandning från toskanskan. Åtminstone framtills Mussolini mer stringent framförde italienskan som enhetligt språk, Italiens språk, en fascistisk policy som senare fortblivit.

L’Italia è un’espressione geografica.

Italienska språkets historia

Italienskan som vi kännom den haver utvecklats ifrån det vulgärlatin som talades i det toscanska området, men språket har även erhuldats relativt stora influenser från de barbarer, d.v.s. germaner, som invaderade den apenninska halvön och nordligare delarna av det som nu utgör Italien, bland dessa var goterna, langobaderna og frankerna de mest numerära, vanliga ord som bianco, ‘vit’, eller det svenska ordet blank, härrör härifrån. Men man har även fått in vissa keltiska ord, exempelvis ordet brigante som i sin äldsta italienska betydelse betyder ‘fotsoldat’, men som numera istället fått en negativ klang och betyder ‘bandit’, ordet är nära släkt med forniriskans brí ‘kraft, makt’. Ordet brigante haver ehuru oftliga en helt annan mycket mer positiv associering i Syditalien där det ofta appelerar till frihetskrigare, motståndsmän, likväl, hvilket har sin grund i de briganter og brigantissor som kämpade gentemot den italienska kolonisationen vid Italiens skapelse. I södra Italien samt främst på Sicilien så hade arabkulturen en förhärskande roll emellan omkring 650 till 1100 och härifrån har italienskan fått ta emot en stor del lånord som i många fall sedan spritt sig till de flesta (väst)europeiska språk, sådana ord är exempelvis zuccero ‘socker’, cifra ‘siffra’, chimica ‘kemi’ og så vidare. Under medeltiden kom också en del grekiska lånord in, gondola är ett exempel, franskan, men kanske främst occitanskan, lämnade ävenså in vissa bidrag under medeltiden, till exempel mangiare ‘äta’, giardino ‘trädgård’. Dessa historiska inlåningar påverkade givetvis de olika språken i de olika regionerna i olika grad, hvilket givetvis bidragit till den redan befintliga språkliga splittringen i landet.

Dante, italienskans grundare, är den första att besamlat uppmärksamma Italiens komplicerade språksituation i De vulgari eloquentia från anno 1300 där han beskriver olika italienska språk - ända sedan dess har la questione della lingua varit på dagordningen i Italien eller det område som idag utgör Italien. Dante menade att Europa hade fått trenne språk, ydiomata, genom Babels förbistring, dessa var grekiska, den andra tungan var det språk som utgjorde grunden för flertalet nord- samt östeuropeiska språk, däribland engelska, tyska, ungerska og slaviska, det tredje språket var det som talades i Västeuropa. Detta västeuropeiska språk som han menar är ett och samma fast baserat på tre olika skriftsystem, det franska, det occitanska, som han benämner yspani, og sidst då det som nyttjas i hans eget hemområde, hvilket bleve hans vidare utröning. Dante menar att man bör hämta ett gemensamt skriftspråk utifrån antingen sicilianska, toskanska eller bolognesiska - det här presenterade mittenalternativet blev det han valde. Språket kallar han latium vulgare, ibland latino, samt talarna ytali - italienare. Till saken höre også att han ansåg att Italien borde enas till att utgöra en stat samt ge det nya målet hegemonisk status.

Man brukar ehuru ej prata om någon italienska, utan i sådana fall bara om en toskanska eller fiorentinska, förrän under 1500-talet då venetianaren Pietro Bembo kodifierade grammatiken samt därmed lade grunden för ett standardiserat språk. En ordbok utarbetades även under epoken och byggde på florentinskan som titulerades Vocabolario degli Accademici della Crusca. Denna ordbok tog delvis sitt material ifrån litterära texter och detta är således den första ordboken i Europa som handhavdes på detta sätt, den trycktes 1612 av Europas första akademi, härav ordbokens titel, som hade grundats 1572 i Florens.

Gemensamt för både den florentinska ordboken samt venetianarens grammatikkodifiering är att bägge bygger på florentinskan under dess guldålder, d.v.s. seklena 1200-1300-talen. Florentinskans guldålder, secolo d'oro, avstannade ehuru og vid 1500-talets mitt så var språket icke så prestigefullt längre och man började redan då ifrågasätta florentinskans roll som normgivande. Gemensamt för hela denna tidiga epok är att standardiseringen enbart gällde det skrivna språket men aldrig det muntliga, hvilket i och för sig låter självklart då Italien var uppdelat på flertalet självständiga statsbildningar och någon gemensam skola eller massmedia var ännu ej på tapeten. Den muntliga standardiseringen har föregåtts genom att man använder sig av den florentinska skriftliga varianten, men med ett specifikt romerskt uttal, hvilket, skall sägas, hade gått Dante emot då han framförde att det romerska uttalet var den skamligaste av alla italienska uttalsvarianter.

Under 1700-1800-talen så utökades ordförråden ytterligare en gång med en mängd fransklånade ord, exempelvis giornale og ristorante.

Risorgimento

Under risorgimento som brutalt ledde till Italiens bildande så kom ehuru tungomålsfrågan i annan dager. Skulle man skapa en gemensam stat så borde man även skapa ett gemensamt skrift- samt ävenleda talspråk, enligt etatisterna. En av de största italienska författarna för tiden, milanesaren Alessandro Manzoni, gick sig i bräschen för denna utveckling och menade att man skulle bygga det nya språket medels den variant som de intellektuella talade och skrevo på i Florens. Bland annat så översatte han en av sina egna böcker och Dantes Den gudomliga komedin till detta nya standardspråk som återigen bleve baserande dymedelst florentinskan, eller rättare sagt en variant utav denna, bland annat så ändrade han egli ‘han’ till lui, emedan ella och essa ‘hon’ bleve lei. Detta standardiseringsförsök stötte ehuru på motstånd, mest nämnvärt är den kända språkmannen Ascolis kritik som under slutet av 1800-talet konkluderade att han icke skulle finna sig i några som helst diktat. Han menade hellre att en naturlig utveckling skulle få skola ske ock att det ändock troligtvis skulle sluta medels ett hybridspråk med alla eller åtminstone de flesta tungomålen som bidragsgivare, och ej enbart florentinskan som i den manzonitiska varianten. I princip så var det denna variant som vann och inga speciella åtaganden gjordes för att förändra språksituationen i Italien förrän fascisternas maktövertaganden, med fascismen så kom en auktoritaristisk etatistisk ideologi till makten, hvilken givetvis hade en annan språklig syn än den ascolisk-frihetliga. Dessa etatister ansåg att det enbart vara en standardiserad form utav ‘italienskan’ som skulle skrivas og talas inom landets gränser och därför så skulle allt ‘ogräs’ utrotas, detta berörde givetvis romanska såväl som icke-romanska språk. Denna politik har sedan varit rådande, även om starka motkrafter nu på senare år tonat upp som äskar ånyo påtala existensen utav de alla övriga språken i landet, samt rättföra nyttjningen utav dessa.

Framväxt ogräs från italienskan

Den standardiserade italienskan finnes nu även i olika fägringar, regionala varianter, och haver alltså delats upp, på regional basis så har de givetvis påverkats av de andra språken i områdena som varit förestående där sedan tidig medeltid, illustrerade på kartan ovan, florentinskan har genom detta passerat sin roll som normgivare återigen. Man talar nu om norditalienska, toscanska, romerska samt syditalienska, men man skall här tillägga alla de andra språken i Italien varav vissa heter samma sak hvilket gör att man måste va vaksam inför vad man talar om. Det är främst i uttalet, samt viss vokabulär, som standarditalienskan haver regionaliserats ungefär som den standardsvenska utvecklingen, emedan skriftspråket är gemensamt för hela det italienska språkområdet. Skillnaden i uttalsregionaliseringen utav det standardsvenska språket är att i Sverige har nästan alla andra mål utrotats, emedans det i Italien är mer fråga om en simultanutveckling där man dels har sitt ursprungligare språk mer eller mindre i bibehåll samt dels en regional variant av standarditalienskan.

I övrigt så är det fortfarande florentinskan som är grunden för standardspråket och det är inga oöverkomliga problem att läsa den numera 700 år gamla skriften av Dante.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Yanni Hrisomallis - Venice

~

Free movement

I believe in the free moment

of people, cocks, pussies and breast

~

+ Fifty shades of grey, black and white

Gulbetad Saffranssill

1 paket 5-minuterssill, eller inläggningssill

2 brev saffran

1 deciliter gräddfil

3 matskedar majonnäs

1 ½ matsked dijonsenap

2 teskedar riven pepparrot

1 kruka gräslök, strimlad

1 knippa dill, hackad

2 kokta skalade gulbetor

1 deciliter hackad inlagd ättigsgurka

1 liten rödlök, strimlad

1 röd paprika, tärnad

salt

Gör så att mortla saffranet med lite salt, blanda sedan gräddfil, majonäss, senapen, pepparroten, saffranet, grösläken og dillen, eventuellt salta lite mer.

Skär sillen og gullbetorna i bitar, blanda dessa tillsammans med gurkan, rödlöken og paprikan tillsammans med gräddfilsblandningen, smaka här igen.

Bör stå i kylen minst över natten, kunne dekoreras sedan med lite extra dill og gräslök.

~

βασίλισσα Σαβα

μέλαινα ™ιμί καί καλή

~

De frisiska språken og folken i Tyskland

Av vissa menades tillhörande samma gren som saxiskan, av andra og de flesta menat som särståendes helt i förhållande till dem, är de -frisiska tungorna som i Tyskland finnes i sina östfrisiska samt nordfrisiska förgreningar, av hvilka båda ter sig hava en dyster framtid att gå till mötes, og där de flesta förövrigt redan har mött denna.

De östfrisiska språken, eller saterlännska, talas av 1000-2250 personer i samt omkring trenne orter, i Strukelje eller Strücklingen som är det tyska namnet, Roomelse eller Ramsloh og Skäddels eller Scharrel i Seelterlound / Saterland, Seelterlound har totalt omkring 13 000 invånare. Östfrisiskan, eller seeltersk / seelterfräiske, som nästan enbart figurerar i talat bruk var tidigare skyddad genom den isolering området uppbor, men då denna brutits så har språket allt mer gått tillbaka, även om andra regionala kulturella egenheter lyckats bestå, en sådan är att Sellterlound är katolskt i en förövrigt protestantiskt raum. Det finnes troligen bara ett, eller några ytterst få, barn som talar språket, även om vissa familjer har försökt att föra språket vidare som i annat fall främst talas och förstås av äldre personer, en revitalisering kan vara på gång. Roomelse har kommit att bli standardvarianten då grammatik og ortografi främst baserats på denna variant, det finns nu en del böcker på språket. Saterland är i sig självt ett träsk- samt sumpmarksområde väster om Oldenburg, det är 15 kilometer långt og som mest 4 kilometer brett bestående av en sandås. Friserna anses ej havandes ankommit hit förrän emellan 1100-1400-talen, flyendes stormfloderna vid kusten, men har sedan dess levt mer eller mindre självständigt i sin isolation, det var till og med svårt att med hjälp av häst ta sig dit förutom under vintern när sumplandet frusit till is. För omkring 100 år sedan så ändrades ehuru förhållandena drastiskt för östfrisiskan i Seelterlound då området anslöts till det tyska vägnätet och genom detta forsade hög- samt lågtyskan in i området og de haver sedan dess trängt ut saterländskan, till detta skall läggas hundratals ‘tyska’ återflyttare som anlänt från Ryssland og som inte lärt sig seeltersk.

Saterländarna anlände till sitt nya sumpiga hemland från Östfrisland som ligger i samma område fast ut mot kusten, bland annat innehållandes de Östfrisiska öarna, denna färd gjorde de när stormar og översvämningar gjort livet surt samt kort för många östfriser som bodde emellan Weser og Lauwers, i dagens Niedersachsen, samt tvenne små distrikt på östra banken av Weser, länderna Wursten og Würden. Östfriesland är området emellan Nordfriesland och nederländska Västfriesland og beboddes tidigt utav friserna samt de närbesläktade chaukierna som sedan absorberades in i den frisiska befolkningen. Saxare har likaldes tidigt ankommit området og det varde främst kustremsan som bibehölls i östfrisisk stam, från år 689 tillhörde Östfriesland Frankerriket men sedan karolingernas rike försvagats levde östfriserna i fri status genom hela medeltiden skötandes sig själva. Oldenburg försökte många gånger erövra området men misslyckades varje gång från 1100-talet framtills 1300-talet när man verkar ha givit upp sina propåer görandes enkom olika räder in i området för att destabilisera samt ekonomiskt skjuta sönder området. De östfrisiska hövdingadömena skyddade ofta olika pirater som attackerade profiterandes på hansaordens fartyg, till exempel Klaus Störtebeker af Vitalienbröderna som fortfarande har ett torn döpt efter sig i Marienhafe där han hade säte efter att han gift sig med en hövdingadotter. Efter att Hansa lyckats domptera Östfriesland upphörde räderna og Störtebeker utlämnades år 1402 för avlivning i Hamburg. År 1465 accepterade hövdingaklanen Cirksena kejsare Frederick IIIs förslag om greveskap inom det Heliga Romerska riket og förutom att man försökte slänga ut den frisiska adlen till fördel för den saxiska år 1514, slutandes i krigsföring med frisisk vinst, så satt denna frisiska ätt på furstestolen framtills 1744 varefter Preussen tog över. Preussen läte den frisiska friheten fortleva men år 1806 så annekterades Oostfreesland av det napoleoniska kungadömet Holland samt blifvandes härefter del av Frankrike. Napoleon införde civilrätt, avskaffade det fordomliga självstyrande äldregruppstyret, införde borgmästare, og tog bort det frisiska namnskicket. Östfriesland tillkom Preussen åter efter de napoleoniska krigen men tillföll sedan kungadömet Hannover från år 1815, framtills Preussen tog över åter 1866.

Östfrisiskan kunde delas upp uppenpå tu olika huvudvarianter, weserfrisiska till öst og emsfrisiska åt väst, men vars områden från og med 1500-talet börjades saxifieras. Östfrisiskan i det ursprungliga området fanns ehuruväl kvar en tid, men deras tid har tidigare gått ur då tyskan haft större inflytande på dessa icke lika otillgängliga områden, emsfrisiskan verkar havandes dött ut redan under mitten utav 1600-talet, förutom då emsspråket seeltersk. Andra varianter utav emsfrisiska / iemsfrysk varo auricherlânsk, brokmerlânsk, noarderlânsk, emsigerlânsk, moarmerlânsk, reiderlânsk, borkumersk og baltrumersk. Vissa ytterligare språk dogo ut sedan under 1700-talet, før exempel finns källor från Wursten vid anno 1723, og exempelvis det väldigt arkaiska språket wangereagersk som talades på Wangerooge / Wangereach, vars tunga liknade mer än andra de fornfrisiska dokumenten från Riustringen, försvinnandes ej förrän under 1900-talet när sista dokumenterade talaren avfällde år 1953 i fastlandsliggande staden Varel. Wangereagerskiskan, som var wurstfrisiskt, var närmast besläktat med språket som talades i Harlingerland / Harlingerlân. Wangerooge, som de övriga östfrisiska öarna, äro öar som rör på sig samt ideligen utsätts för stormflodar, den som drabbade ön 1844/45 finge lingvistiska konsekvenser förutom att den tredelade ön, en stor del utav befolkningen flyttade därleda till fastlandet, bland annat då till Varel, og den nya befolkningen som sedan flyttat till ön havandes ej övertagit det gamble språket, som på ön kvarfanns i förminskad vanlighet framtills 1930-talet. Saterlands frisiska är härnu det sista östfrisiska tungomålet i livet. En allmän östfrisisk identitet åtfinns dock fortfarande i Östfriesland og vissa kulturella egenheter står att finna, men det viktigaste instrumentet för kulturell överlevnad är borta, änskönt östfrisiskan har varit ett kraftfullt substratspråk i dagens saxiska språk häruti, ofta förvillande nämnt som freesk / ostfriesisch.

Den officiella attityden gentemot saterlandsfrisiskan har varit nonexistent i långa tider, ej ens de lokala myndigheterna haver brytt sig om att ens diskutera denna språkliga skatt förrän under 1990-talet og det tyska språkarkivet har tungmäligt menat att saterfrisiskan är en form av lågtyska. I Niedersachsens nya konstitution så intog inte seeltersk någon status, men språket kom ändock upp på tapeten i diskussionen och det finns nu vissa få rättigheter i lägre skolutbildning genom den europeiska språkkonventionen angående minoritets- och regionala språk, tungomålet får numera även nyttjas i kontakten med regionala samt lokala myndigheter. Det är främst den östfrisiska föreningen Seelter Buund som arbetat för språkets överlevelse, genom seklernas gång har även lingvister varit särleda intresserad utav det udda, distinkta og isolata språket. Sedan jeran 2001 finns även tvåspråkiga ortsnamnskyltar, hvilket tidigare avvisats med anledning utav att det skullo vara distraherande för utomstående förbipasserande individer. För de religiösa seelterloundarna åtfinnes numera en seeltersk översättning av Nya testamentet och psalmboken som Oldenburgs universitet frambringat, samt så finns en del prosa samt poesi publicerat på språket.

De första ordningstalen heter på saterländska maskulin / feminum aan / een, twäin / two, träi / tjo samt fjauer, emedans de på saxiska istället heter een, twee, dree ock veer till skillnad från tyskans eins, zwei, drei samt vier, ‘sagte’ heter till exempel het kweden på seeltersk emedans motsvarande heter het segd på lågtyska, ‘gesprochen’ benämnes baald på sater, och proot på lågtyska.

Nordfrisiskan / frasch / fresk / freesk / friisk talas söder om den danska gränsen utaf måhända 8000-9000 individer på de Nordfrisiska öarna Föhr / Fering, Amrum / Ömring, Sylt / Sölring, på Helgoland, Nordstrand, Pellworm, de såkallade Halligenöarna där öarna knappt ligger ovanför högvattenståndet så att hus og byar får byggas på konstjorda kullar, samt på kustremsan precis inom norrom staden Hüsem / Husum, främst vid staden Niebüll, men tidigare så sträckte det sig åtminstone ner till floden Eider - administrativt är detta i distriktet Nordfriesland i Schleswig-Holstein. Nordfrisland heter Nordfriesland på standardtyska, Noordfreesland på saxiska, Nordfrisland på danska samt de dåleda inhemska Nordfraschlönj på mooringmål, Noordfreeskluin på wiedinghardiska, Nuurdfriislön’ på sölringska, Nuurdfresklun eller Nuardfresklun på feringska, samt Nöördfreesklöön på hallingska. De som benämno sig som nordfriser kunne ehuruväl uppgå till över 60 000 så om en språkvitalisering sker så finns ett befolkningsunderlag för en kraftig ökning utav språket, huru många som verkligen talar språket, hur väl og hur ofta är det ehuru ingen som vet då den senaste sociolingvistiska studie i Nordfiesland begovs 1927 och redan under det decenniet påpekades den ständiga förminskningen av språkterritoriet.

Som ovan redan såges så består nordfrisiskan utav flertalet olika språk där skillnaden emellan de olika öspråken är relativt stora, men även gentemot fastlandsnordfrisiskan skiljer sig önordfrisiskan markant, og språken uppdelas ofta i dessa två macrodelar, det finns heller ingen officiellt erkänd standardform för nordfrisiskan, även om varianten mooringska har föreslagits som sådan. Ett normalt ord som ‘glädje, fröjd’ kan i olika varianter heta fröide, fröögels, fruger eller froid. I likhet med all frisiska så är den språkligt närstående engelskan, eller snarare tvärt om, ock veckans fyra första dagar heter par exemple moundi, taisdi, weensdi og törsdi. Man räknar normalt med att nordfrisiskan idag består utav nio olika varianter, hvilka äro söl’ring, ferringskan-ömringskan, heligoländskan, wiedinghardiskan, bökinghardiskan, karrhardiskan, nordgoeshardiskan, medelgoeshardiskan samt halligenfrisiskan, ett tionde tungomål var sydgoeshardiskan som ehur utdagades år 1981 - alla dessa nio språkformer finnes i egna skriftspråk. Idag så är det ehur allena ferringskan på Föhr samt ömringskan på Amrum som används mera aktivt.

Söl’ring / sildfrisiska / syltring / syltiska är talet på ön Söl / Sylt / Sild og detta fröjdfyllda lingua haver idag färre än 500 talare, antagligen bara 100, av öns hela 21 000 bosatta, emedans nordligaste delen utav ön Listlandet traditionellt varit synnejysktalandes, hvilket även avspeglas i söringskan som haver många äldre jyska inlån. Frisiskan på Söl har erhållit juridiskt stöd sedan år 2004 samt utläres i några primärskolor men en revitalisering kan visa sig träglig, men det finnes ändå en del litteratur på språket av allehanda slag, skrivet sedan runt år 1800 framtills ännu idag. Sildfriskdiktaren Christian Peter Hansen skrev den välkända dikten Üs Söl’ring Lön:

Üüs Söl’ring Lön’, dü best üüs helig;

Dü blefst üüs ain, dü best üüs Lek!

Din Wiis tö hual’en, sen wü welig;

Di Söl’ring Spraak auriit wü ek.

Wü bliiv me di ark Tir forbün’en,

Sa lung üs wü üp Warel’ sen.

Uk diar jaar Uuning bütlön’ fün’en,

Ja leng dach altert tö di hen.

Kumt Riin,

Kumt Senenskiin,

Kum junk of lekelk Tiren,

Tö Söl’ wü hual’

Aural;

Wü bliiv truu Söl’ring Liren!

Av de övriga ömålen finnes fering som talas på ön Feer / Før / Föhr, ön har omkring 8500 invånare varav runt 3000 uppges tala feringmål. Feer bleve bare en ö efter die Grote Mandrenke år 1362 men friserna hava bott här sedan 600-talet. Feringska överlever främst på västra delarna av ön, emedans den östra varianten är på väg att sköljas bort då plattyska är vanligare i Osterland Föhr, i huvudorten Wyk / bi a Wik talas främst standardtyska. Føring uppdelas i trenne varianter, det dåledes mesttalade weesdring, det sämreställttalandes aasdring, samt det sydligande boowentaareps, språket står överlag närmast amrumfrisiskan. Språket har varit i skrift sedan omkring år 1600 när Martin Luthers lilla katekes översattes till aasdring.

Amrumfrisiskan / Öömrang talas således på Amrum / Oomram og är relativt likt fering emedans exempelvis sölringer eller fastlandsnordfriser ej förstår deras tal, språket talas av omkring en tredjedel utav öns 2300 invånare. Öns grundskola, Öömrang skuul, undervisar på ømrang. Oomram har fler ättlingar boendes i USA än vad det finns öbor idag, en del av dessa håller kontakter igång. Räknetalen lyder ään, tau, trii, sjauer, fiiw, sääks, sööwen, aacht, njügen og tjiin, tungomålet är förärat de rullande R:na, samt konsonantförmjukningen, som bajerskan og sørhalländskan, man haver även många långa vokaler, diftonger og triftonger, samt en hel del omljud.

Halunder / Halûndersk / Heligolandiska / Helgoländer friesisch pratas dåledes på Heligoland / deät Lun / Helgolân / Hålilönj utav omkring 500 parlörer utav öns 1650 invånare, samt utläres i skolan og i vuxenundervisning. Sedan år 2004 är språket officiellt erkänt vid sidan om tyskan. Biblioteket på ön är troligtvis enda platsen på jorden där den samlade skriftliga produktionen utav halunder finns ansamlat. Till skillnad från de övriga nordfrisiska språken så bär ej halunder särledes många danska inflytelser utan haver istället erhållit en del från saxiskan. Halunderna benämner sitt land kort og gott som deät Lun, ‘Landet’.

Heligoland är den enda ön tillhörig Tyskland som inte ligger direkt vid kusten utan är tre timmars segling iväg, öns tidigare namn var Heyligeland hvilket kunnandes hava med öns samröre med guden Forseti / Forsete att göra, i detta Fositesland. Helgedomen för gudomen destruerades utav Saint Liudger år 785. Heligoland består utav öarna tu, varav en är bebodd, den större av dem är 1 kvadratkilometer stor, i triangulär geologi, öarna varo tidigare sammanfogade men en stormflod fördelade dem år 1720. Den sidsta frisiska kungen skall ha tagit sin tillflykt här år 697 efter man förlorat slaget mot frankerna på kontinenten, hursomhaver så vare ön dansk år 1231 hvilket den i huvudsak hvar, antingen dansk eller slesvigsk, framtills jeran 1807. År 1807 tog britterna ön under de napoleoniska krigen, ön kvarhölls av dem kommandes att bli en fristad samt turistort för mången tysk intellektualism, samt revolutionärer. 1890 lämnades ön till Tyskland genom Heligoland-Zanzibar-avtalet. Ön kom att bli en marin bas för Tyskland og lokalbefolkningen deporterades till fastlandet under 1910-talet, men finge återkomma år 1918. Britterna togo ön under andra världskriget och bombade den sönder samt samman, den bleve helt obebolig efter kraftigt bombardemang den 18 april 1945, några lokala helgoländare försökte rädda ön före krigsslutet men skötes till döds. Efter krigsslutet använde britterna ön som militär lekplats, 1947 försökte britterna dock spränga bort hela ön og därmed helgoländarnas enda hem. Helgoländarna bad Förenta Nationerna om hjälp 1948 och år 1950 hissade man den tyska flaggan samt flaggan för rörelsen för Europa på ön hvilket försvårade för britterna att fullfölja sina diaboliska planer för landet. 1952 lämnade man öarna till Västtyskland og helgoländarna finge återflytta.

Grien is it lân,
Read is de râne,
Wyt is it sân,
Dit binne de kleuren fan Helgolân

I nordfrisiskans södra fastlandsdelar så går språket kraftigt tillbaka i konkurrens med de tyska språken. Varianter som finnes kvar i livet kan nämnas vara exempelvis wiringhiirder freesk / wiedingharde frisiska / vidding herred frisisk som talas söder om ån Vidå / Virå / Widuu i Wiringhiird / Wiedingharde som ligger söder om gränsen till Danmark, ock som änskönt sin naboliggning till morringskan i Bökingharde så är språket mer likt goeshardefrisiskan. Tungomålet bäre naturligtvis även stora spår utav danskt samt sydjutiskt tal, som även talas i området. Gøsherredfrisiskan / Hoorning taltes i Göshärradsbygden längs sydvästkusten av Slesvig og uppdelas i en sydlig, nordlig og mellanliggande variant, de tu sista som talade sydgøsherredfrisiska avled år 1980 varvid detta språk numera är utdött, de andra två kommer antagligen snart följa efter. Emellan wiringhiirder freesk och hoorning talas då morring og bökingharder / böökinghiirder frasch, morrning, som även kallas mosen / moor / måår, användes ofteliga som ett lingua franca för nordfrisiska, exempelvis på internet. Morring utläres i en småskola i Risem-Loonham / Risum-Lindholm. Ute på öarna Hallingen talas hallinger som fastän det är ett öspråk inbegrips i de kustländska målen, uppdelningen i ö- och fastlandsfrisiska kan hava med bosättningshistoriken samt invandringssystematiken att göra där öarna antas ha besatts från 700-talet emedans fastlandet först anträtts av friser efter 1100-talet. En annan skillnad emellan eilânderne og fêstelânderne äro att de sistnämnda ofta bara går under benämningen friisk, frasch, freesk eller fräisch emedans öfolken samt deras tungor benämns utefter hvilka öar de härrör från. Hallingerfriserna äro, hursomhelsthaver, en liten kommunitet om 300 öbor på främst Langeneß / Nees og Hooge / Huuge som måste evakueras när det stormar, till Nees hör även ön Öland, eller Ualöönist som var sammanfogat till Langeneß före stormfloden av anno 1634. 1972 talade omkring en femtedel utav hallingeborna hallinger som är nära besläktat med språket som talades på ön Strand som hade staden Rungholt som försvann i havets djup anno 1362, ön Strand förtvinade sedan själv vid stormfloden 1632 då ön uppdelades i flere småöar där strandfrisiskan höll ut framtills 1700-talet på de efterlevande öarna Pelvorm / Pälweerm og Nordstrand / Noordströön, dagens 1100, respektive 2300, invånare talar tyvärr tyska eller lågtyska.

Nordfrisiskan har givetvis generellt upptagit en hel del lånord inte bara från dagens tyska utan även från naboliggande områdens lågsaxiska språk samt från danskan, men det är främst de tvenne första som urgröper språken deras ethos. Området Nordfriesland har strax under 160 000 invånare, utav dessa är det under 10 000 som talar nordfrisiska.

Inget av de i Tyskland levande icke-tyska språken har någon upphöjd ställning och ur långsiktigt perspektiv så är det givetvis måhända allenast västfrisiskan i Nederländerna som har en någonsådär chans till överlevnad om inte en aktiv revitalisering sker, nordfrisiskan har ehuru högre legal status än de flesta andra språkminoriteterna i Tyskland, kanske främst på grund utav Slesvig-Holsteins mångspråkliga kontext. Det vore tragiskt om de frisiska olika tungorna förtvinade totalt.

Frisiskan i Tyskland spelar ingen framträdande roll i det offentliga livet och tvåspråkiga skyltar finnes enbart i några fåtaliga byar vid Risum-Lindholm på fastlandet samt på Helgoland längst i väster, Biblen har aldrig översatts, dagstidningar finns inte på språken, men vissa tyska lokaltidningar har ibland mindre bidrag på språken, ett par specialiserade tidskrifter finnes ehuru, dock havandes de ej någon vidare spridning, men väl nämnvärda är Fuar Sö’ring Lir, ‘För människorna på Sylt’, samt Uusen äine wäi, ‘Vår egen väg’. Sedan det statliga skolsystemet infördes på 1800-talet så har undervisningen skett på tyska, men från 1925 så finge man ha ett par timmar frisiska i veckan, hvilket ehuru förbjöds igen under det nationalsocialistiska styret som ju även gick emot andra germanska språk för att centralisera kulturen såsom flera andra liketatistiska ideologier samt stater eftersträvat. Anledningen till det tidigare tyska stödet låg inte i någon genuin vilja att stödja frisiskt språk og kultur, utan orsaken var att förinta eventuella prodanska samt nationalfrisiska viljor, men inte ens så pedagogiska varo nationalsocialisterna som ville socialisera und nationalisera all kultur, och mycket riktigt, danskarna ville återigen höra till Danmark. Genom Kieler Erklärung som behandlade den danska minoritetens ställning så erhöllo nordfriserna liknande stöd då den sades vara gällande även för dessa, hvilket friserna kan tacka danskarna för, i den efterföljande Bonn-Kopenhagener Erklärungen från 1955 nämnes ehuru inga friser. 1947 så finge man således återigen klartecken till undervisning i ett par timmar i veckan på språket av den schleswig-holsteinska regeringen och i nästan alla skolor i det frisiskspråkiga området kan man numera läsa frisiska som ett extraämne, men det är enbart i den danska skolan i Niebull som språket är obligatoriskt ämne. Att ha ett halvt utdött minispråk som ej nyttjas i officiella sammanhang och som inte har någon speciell status som ett valfritt ämne i några timmar kan knappast anses vara någon ansträngning för att låta språket leva vidare så som det alltid gjort. Bättre är ehuru att man i mitten av 1960-talet skapade ett Nordfriisk instituut med säte i Bredstedt / Bräist och som finansierades av Schleswig-Holstein med syfte att bevara nordfrisiskt språk og kultur samt att främja kontakter med öst- og västfriserna. 1978 så inrättades även en lärostol i frisiska på det österliggande Kiels universitet, tio år senare finge även Flensburg en lärostol. Under 1980-talet förbättrades även den nordfrisiska undervisningen och en under Schleswig-Holstein lydande konstant kommitté inrättades som skulle se efter de nordfrisiska intresseområdena och i början av 1990-talet så inskrevos både danskarnas samt frisernas rättigheter till skydd og stöd i den nya konstitutionen. Landet Schleswig-Holstein ville att nordfrisiskan skulle hamna under den europeiska konventionen gällande regions- och minoritetsspråk, men den federala tyska staten invände med att de menade att språket var för litet för att räknas som ett minoritetspråk, precis som man menade att plattyskan var för stort. Sagolikt idiotiska argument, efter påtryckningar fick tyskarna likväl ge med sig. Slesvig-Holstein är ehuru bäst på språkliga minoriteter i hela Tyskland och man har där år 2004 antagit den frisiska lagen som stipulerar att nordfrisiska är officiellt erkänt og administriellt gångbart språk i Nordfriesland hvilket haft stor effekt i de kommuner där de nordfrisiska språken faktiskt ännu nyttjas. Man försöker numera aktivt stödja språken, en får hoppas att detta ger resultat.

De finnes givetvis rörelser som arbetar för politiska, kulturella samt språkliga spörsmål, bland annat så är det intressant att anmärka splittringen som finnes emellan tu av de mest kända föreningarna där det ena förbundet, Nordfriesische Verein für Heimatkunde und Heimatliebe, redan 1926 kom fram till att nordfriserna var tysksinnade ock icke alls skull räknas som någon nationell minoritet, emedans Foriining for nationale Friiske betonar att nordfriserna är ett eget folk och vill utöka sina kontakter med övriga frisiska folk, man sympatiserar även med den danska minoritetens parti som genom ömsesidigt utbyte stöder dem. I övrigt så vill grupperna att frisiskan skall stärkas och att en domänvinst skall göras genom att nordfrisiska skall användas i lokala politiska församlingar där politikerna förstår språket, man vill även hava självklarheter såsom tvåspråkiga skyltar. Båda dessa målen har delvis nåtts. Ett språkvisande särtecken är att flere av de frisisktalande ofta bär en liten silverknapp i en modell som stämmer överens med den gamla nordfrisiska folkdräkten som förtäljer för betraktaren att Dü koost ma me friisk snaake, hvilket inte behöver översättas till det germanska tungomål denna skrift är skriven på.

Nordfrisiskan haver sin grund i en invandring som troligen skedde under 600-700-talen från de gamla frisiska kärnområdena emellan Weser samt IJsselmeer, måhända efter konflikter med påtryckande franker samt missionärer, en ytterligare invandringsvåg har kommit från 1100-talet sedan en serie stormar översvämmat stora marskområden i Frieslands södrare delar. När man kommo till öar såsom Föhr, Amrum og Sylt så bodde här redan jylländare och en beblandning med dessa har skett, detsamma gäller de tyska element som senare inkommit. För att tidigare ha hört till danska Slesvig bleve området tyskt efter krigen 1864. Även Nordfrisland drabbas ideligen utav hårda stormar och livet var ej särledes bekvämt eller säkert här förrän i sen tid när man vallat upp en del, många städer, byar og öar har slukats av havet genom seklerna. Exempelvis kan sjömän fortfarande från det böljande havet behöra kyrkklockorna från staden Rungholt som ginge till havsdjupet den sextonde januari vid år 1362. Staden var vid dränkningen som skedde under en natt lika stor som Kiel var då. Nu finnes den ej mer, rungholtskans taal dränktes i de svallande vågorna likväl.

~

Läs mer om friserna i min bok Europas tungomål.