martedì 31 maggio 2016

Samerna et Samiskan


De samiska språken äro ej indoeuropeiska till sin börd utan är av uralisk-finskugrisk börd. I Sverige tillsammans ungefär 10 000-15 000 parlörer av det totala ungefärliga antalet om 20 000-40 000 samisktalande i hela världen, där nordsamiskan står för omkring 75 %. Cirka 60 000 menas ehuru vara samer till etnicitet - men det totala antalet är höljt i dunkel, cirka 40 000 av dessa finnes antagligen i Norge, emedan Finland og Ryßland haver omkring 4000 vardera - men alla siffror beror på tolkningar där de hegemoniska staterna som oftast göre vad de kan för att definiera den etniska tillhörigheten så snävt de bara kan så att knappt några infaller i den.

Samerna är i princip i minoritet i alla orter som de bebor, bortsett från Kautokeino, Norges till ytan största kommun med cirka 3000 invånare, samt i Karasjokk som också är en kommun i samma område med något mindre befolkning i norska Finnmarksvidda. Båda dessa är viktiga centra för samisk kultur och man kan ju hoppas att de så förblir.


Etnonym

Samerna benämner sig själva esomoftast som Sámit eller Sápmelaš og det haver föreslagits att termen är relaterad med finskans Suomi samt Häme, det sistnämnda finskans ord för Tavastland, samt att dessa tillsammans äro kognater till baltiskans *žēmē ‘land’ som gått via protosamiskans og protofinskans *šämä.

Den andra termen som oftare tidigare nyttjades lapp men som nu ses som derrogativ utav flertalet samer är utav oklart ursprung, en vanlig tes är att det har med de karaktäristiska lappkläderna att skaffa, som har samma funktion som tartanen hos skottarna, men troligare är att det är samhörighet med finskans lape som betyder ‘perifierin’ samt åsyftandes alla människor, inte bara samer, som bodde på det vilda viset, d.v.s. naturmänniskor, och det finnes även en tes att det helt enkelt betyder vilde, exempelvis ser man redan i Saxo Grammaticus att det bara är de skogslevande samerna som benämns som lappar emedans sjösamerna benämns som fennier.

Här seom vi även en äldre vanligt nyttjad term för samerna, d.v.s. finne eller skridfinnar emedans finnarna själva uppe i Norrland kallades kväner. Finnar i Lappland i Finland benämner sig dessutom som lappilainen emedans termen för samerna är lappalainen, det sistnämnda är dessutom där ett vanligt efternamn.


Paleolitikum

Samerna bor nu naturligt inom Nordskandinavien ock på Kolahalvön og de hava ett något oklart ursprung, hvilket föranlett en hel del teorier. Man haver genom DNA-studier kunnat utläsa att samerna skiljer sig markant från andra europeiska folk, inklusive finnar eller andra finskugriska folk, hvilka de om man följer språkbefintligheten skulle ha haft samma ursprung som, och har istället vissa likheter med de likväl gammaleuropeiska sydlevandes baskerna, samt en oförväntad direkt länk till berberna i Nordafrika, men även spår utav ett ännu äldre lager som brukas hänföras till Europas allra första homo sapiens invånare, efter dessa blodslinjerna tu haver man ävenleda infått lager som är karaktäristiska för uraliska folk hvilket således representerar dagens lingvistiska förhållanden.

Finska samt samiska tillhöro givetvis samma språkgruppering inom den uraliska familjen, men de samiska individerna har av de genetiska bevisen att döma ett delvis annat samt unikt ursprung og man menar därav att de var de första att befolka Skandinavien efter istidens nedsmältning, eller åtminstone varit en befolkning som ankommit dit före finskugrerna så gjort - finskugriskan har ju kommit långt senare, flera tusen år senare - även om det även här finns avvikande meningar, vissa finskofila forskare hävdar att uraliska folk är nordeuropas hela urbefolkning. Den samiska befolkningen kan alltså mycket väl vara resterna utav en befolkning som fanns här före både germaner från syd som finskugrer från öst invandrade, hvilket slutligen ledde till att samerna lingvistiskt assimilerades men lämnandes mångs spår i form utav många ord av oklart härkomst, inom speciellt topografi, biologi, samt kultur. Dessa ord verkar ej hava någon grund inom uralistiken.

Detta är inget omöjligt, eller ens ovanligt, i jordens historia. Personligen skulle jag mer titta åt de övriga folken längs de arktiska områdena i Eurasien, samt dåledes till Euskaria.


Sentida historik

I historisk tid så haver samerna hursomhelst bott ner till sydligaste Norge, Vänern samt Stockholm og även nu så är givetvis Stockholm den största samiska staden, vissa menar även att Småland är ett omformat namn av Sameland, och i Finland fanns de nertill Karelen og södra Finland under medeltiden varefter de successivt bortträngs och assimilerats in, exempelvis ortnamnet Nuuksio i sydfinska Esbo visar på samisk historik, ordet då deriverat från ett samiskt ord betydandes ‘svan’. Gällande Småland så finnes ehuru en mer logiskare förklaring i sammansattningen utav dömena där under likväl historisk tid, men vem vet, historien är höljt i dunkel, den dunkla.

Angående Stockholm så kan man även tillägga att i nutid bor det exempelvis fler icke-renskötande samer där än vad det gör i Jämtland, ändå erkänns inte de samiska språken i dess hävdansspunna samt nutida område.

När germanerna invandrade så levde de många gånger sida vid sida med samerna hvilket ju givetvis förekommer ännu och det finnes klara historiska belägg för deras befintlighet i exempelvis Värmland, Dalarna, Västmanland, Gästrikland og Hälsingland under 1600-1800-talen, även vargarna finge då plats i Sápmi. Det haver heller ej varit frågan om någon uteslutande nomadiserande kultur, utan alla möjliga konstellationer har funnits, både när det gäller boende som näring, till exempel fanns en jordbrukande samisk befolkning.

Huru det än föreligger med deras istida förhistoriska ursprung vets givetvis ej men första gången de omnämns i historiska källor med dignitet var år 893 i Orosius världshistoria som bland annat förtäljde att de besatt lockrenar. Man vete givetvis ej när samerna började bruka det levnadssätt som för oss i historisk tid är känt, hvilket ofta karaktäriseras som varandes renskötsel, antingen till skogs eller till fjälls, övriga äro skogssamer, sjösamer samt älvsamer. De svenska skogssamerna ägnade sig till exempel åt renskötsel emedan de finska tydligen inte gjorde det. Längs den svenska norrländska kusten levde sjösamer, men de som för oss främst är kända äro sjösamerna vid Norges inre fjordar som livnärde sig på havsfångst, jordbruk samt boskap. Dessa samer var bofasta, hvilket inte de kringflyttande samerna som finns i Finnmarkens lågfjäll i Norge äro. De finländska skogssamerna haver till stor del assimilerats in i den nordfinska befolkningen samt varandes bofasta og tager ofta hand om kor samt renar. Östsamerna, skolterna, som åtfinns i finländska Enareområdet och på Kolahalvön lever främst på fiske samt renskötsel emedan de svenska samerna, både fjäll såsom skogs, har blivit bofasta emedans deras traditionella levnadssätt har gått förlorat. Det var först under 1500-1600-talen som den svenska staten tvingade samerna att bruka renen på det sätt som idag göres, alla som ej så gjorde var helt plötsligt inga samer och man har i princip samma policy än idag.


Religionen

Samernas ursprungliga religion har gått förlorad, i Sveriges fall gällde detta efter det att Sverige bedrev tvångskristning efter reformationen och religionen förbjöds samt försvann efter ett tag, antagligen i början av 1800-talet, även om vissa få element har kvarlevt i traditionerna og folkloren, men kunskapen om religionen är ack i ökande även om en mer komplett bild nog numer för alltid får ses som förgånget. I samband med religionsutrotningen snoddes även nåjdtrummorna.

Missioneringen av den levantiska tron påstartades aktivt redan runt anno 1050 av apostlen av norr, Stenfi, under mitten av 1200-talet åkte ärkebiskopen från Uppsala på missionering till Torneå, år 1313 proklamerade den norska konungen en tjugoårig skattereduktion till de som konverterade och från mitten av 1400-talet haver det funnits permanenta kristna bastioner längs den nordvästra kusten av Sápmi på Skandinaviska halvön. Det är givetvis värt att notera att skolterna ock kolasamerna hamnade under den ortodoxa kristna sfären, hvilket göre att det finns en kristen schism ända upp i Sameland. I mitten av 1400-talet byggdes ett ortodox kloster i Petsjenga hvilken kom att bli ett viktigt centrum för östsamerna. Under 1600-talet bedrevs mången häxrättegång mot samiska män og kvinnor, men främst män, i östra Finnmarken i Norge.

Samerna hade förövrigt en egen tideräkning, skriven med runor, som baserades på månåret, efter hand ett så kallat bundet månår, som var uppdelat på 13 månader om vardera 4 veckor, och den användes ända in på 1900-talet. Det århundrande som stora delar utav den samiska kulturen på allvar förintades.


Kolonisationen

Den svenska statens koloniala anspråk på området stadfästes 1340 när kung Magnus proklamerade att vidderna där samerna bodde var öppna för alla. Det enda Sverige som stat från början var intresserad av när det gällde samer samt deras land, var att erhålla skatt från dem och att de skulu erkänna den svenska statens herravälde. Man använde sig av så kallade birkarlar för att driva in skatten och driva handel med samerna ända fram till Vasatiden när lappfogdar ersatte birkarlarna. Dessa byttes under 1700-talet ut till kronofogdar og idag är det skattemyndigheten och enbart i sista hand kronofogdar som sköter denna från början, samt nutida, koloniala affär, ehuruväl så lika förtryckande nu som då.

Under 1600-talet så lockade staten svenskar till området genom att erbjuda skattebefrielse. Det varde ehuru ej förrän jeran 1886, genom renbeteslagen, som en statlig administration byggdes upp vid länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens samt Jämtlands län, det såkallade lappväsendet. Man ville kontrollera förhållandet emellan nomaderna og de bofasta, men man stoppade inte där utan ville även lägga sig i renskötslens interna angelägenheter. De förtroendevalda lappbyarnas ordningsmän fick dock vara med i lappväsendets organisation tillsammans med lappfogdarna samt lapptillsynsmännen, de tvenne sista i regel icke-samiska, men var underställda lappfogden, även om de samiska ordningsmännen var förtroendevalda.

Detta lappväsende förintades helt 1971 og samebyarna fick en mer självstyrande roll, totalt omskuren, men ändå. Lappskattelandet var tidigt områden som individuella samer kunde bruka med sedvanans rätt och för hvilket de fick betala skatt till den svenska kronan, deras rätt till marken var såpass stark att de enskilt fick avyttra den genom försäljning eller eljes köpa mer, ägan gick även i arv. Men när kolonisationen av landet kom i ökande grad så började givetvis konflikten om densamma, hvilket ledde till att samernas fordoma rätt förminskades till att enbart varda gällande för renbete, jagt og fiske.

När den första renbeteslagen kom så kollektiviserades samernas rättigheter genom lappbysystemet, men osäkerheten kring följderna av denna lag gjorde att en stor principrättegång hölls mot staten som rörde äganderätten till skattefjällen under åren 1966-84. Svenska Högsta domstolen ogillade icke oväntat samernas anspråk, men man stadfäste samernas bruksrätt - men allena en bruksrätt, ty kronan var ägare till det samiska landet ~ det koloniala systemet befästes. Forskning tyder ehuru på att man erkände samernas äganderätt till fjällen åtminstone fram till 1700-talets mitt i de nordligaste delarna av Sverige och Finland. 1751 upprättades Lappmarksgränsen, ovanför denna fick allena samer jaga samt fiska, men 1993 försvann denna rättighet till fördel för främst svenska jaktorganisationer.

1996 förlorade, genom en dom i Svegs tingsrätt, samerna även rätten till vinterbete i skogslandet. Svenska staten haver tagit över både äganderätt samt bruksrätt för det samiska territoriet i allt utöver renskötslen, hvilken dock regleras i all oändlighet - om Sverige vill göra sig gällande som en rättsstat som dessutom respekterar ursprungsbefolkningen, så bör all mark i statens ägo som tvångssocialiserats återbördas till dess rättmätiga ägare.

Folkvalda samiska organ har vuxit fram i tre av de samiska territorialområdena, 1973 i Finland, 1987 i Norge samt sist år 1993 i Sverige, men deras formella makt är ehuru ytterst begränsad även om organen ju är gällande för alla som officiellt räknas som samer, och de är folkvalt inrättade av respektive stat för de anvisade områdena. Det finnes ju givetvis även samiska institutioner som förkovrar sig i samologi där de påförda gränserna inte har någon större betydelse, en sådan kan vara den samiska högskolan i Kautokeino. Inte heller distingerar man emellan samer som arbetar inom rennäringen och den stora majoritet som ej gör det, den allt effektivare og industrialiserade otraditionella hållningen av renar som bedrivs kräver allt färre deltagare och därmed väljer många samer att inte nyttja renen.

Det var under 1800-talet som man bestämde sig från rikshåll för att se till så att det enbart var samer som kunde handha renar, man gav dem monopol på denna syssla, men då staten hade total auktoritet på området så genomreglerades näringen in i minsta lilla detalj. Samtidigt som detta skedde så bestämde staten att det endast var de renskötare som var medlemmar i lappbyar som skulle klassificeras som samer - alla andra samer transfererades härmed till termen ‘svenskar’. Detta är gällande än idag i Svärje, hur många samer som reellt finns havom vi ingen aning om då det enbart är de som är medlemmar i samebyar som den svenska staten räknar som samer och därmed ger speciella rättigheter till.

Före mitten av 1940-talet fick ej ens de samer som var barn till renägare gå i normal skola, emedan de samer som var barn till icke-renägare fick den rätten precis som andra i Sverige boende människor; väl i skolan gjordes alla försök för att assimilera in dem så att de bleve ‘goda svenskar’. Inte nog med att svenska staten i kolonial anda tagit deras land genom tvångssocialisering, förintat deras rättigheter att bruka den mark de en gång bebott og verkat i, nästintill förintat deras språk, dessutom så bestämmer de även hvilka som överhuvudtaget får kallas samer - ungefär som om man inte skulle få kallas svensk om man inte är med i en hembygdsförening och brukar jorden så som svenskar påståtts gjort i alla gångna tider. Nästkommande problem för den samiska identiteten är att staten genom sitt befängda förhållningssätt håller nere antalet samer då de rent praktiskt inte kan låta så många familjer ingå i varje sameby, för även inom renskötslen så har den ordinära ekonomin gjort sig gällande, hvilket har lett till stordrift för att kunna hålla en hyfsad levnadsstandard - staten bestämmer hur många renar varje sameby får hålla, hvilket ger resultatet att inte heller så många samer kan vara renägare og därmed vara ingåendes i samebyn.

Samebyarna haver heller ej enbart haft monopol på renskötsel, och därmed undsluppit extern konkurrens, utan i realiteten varit kättrade, likt trälar, vid denna utkomst då ett förbud mot andra utkomster varit gällande. Man har härmed kunnat hålla nere antalet samer samtidigt som man tvingar den spillra som ändå erkänns att syssla med endast en syssla, hvilken regleras hårt av staten som ur alla tänkbara aspekter endast kan benämnas som kolonial. Vissa lättnader i samebyars aktiviteter har ehuruväl nu genomförts, men man måste fortfarande vara medlem i en sådan för att att bli klassificerad som same enligt det svenska synsättet. Att samer i historisk tid sysslat med annat, till exempel sjösamer, hava man helt förträngt samt därmed genomfört en aktiv diskriminering medels ett statsstött förtryck.

En vanlig siffra på antalet samer i Sverige är 17 000, av dessa så har omkring 6700 rösträtt, det verkliga antalet samer i Sverige är höljt i dunkel, men enligt Södra Lapplands forskningsenhet så uppgår de troligen till 52 000 individer. Röster har höjts inom partiet Samerna om att man borde skapa egna samekommuner, men dessa kommuner skall ej ta mark från befintliga svenska kommuner utan fungera vid sidan om samt exempelvis ta hand om rennäringen og andra samiska näringar, äldrevård, skola, barnomsorg och dylikt. För att detta skall gå så vill man ha viss beskattningsrätt.

Sametinget är ett så kallat folkvalt parlament men det besitter ingen beslutanderätt överhuvudtaget - att kalla det folkvalt är också vilseledande då en ytterst liten minoritet av samerna, cirka 6700 av kanske 50 000 i Sverige, är med i röstlängden. För att överhuvudtaget få vara med i röstlängden så måste man förutöver de vanliga bestämmelserna om ålder och dylikt ha haft samiska som språk i hemmet. Eller så måste åtminstone en av ens mor eller far finnas med i röstlängden. De svenska regulationerna kring hvilka som får kallas samer återupprepas således ånyo, innan gällde det renskötslen och samebytillhörigheten - nu gäller det språket, ty först så ser svenska staten i praktiken till att så få samisktalande överhuvudtaget existerar samt sedan definierar de den spillra som finnes kvar som äkta samer, berättigade till att rösta i samevalet som leder till ett maktlöst, men ‘demokratiskt’ valt, Sameting. Sådana här etniska definieringar som baseras entydigt antingen på språk eller livsföring är kränkande, kränkande för den stora majoriteten som härvid utesluts.

Om man ändock vill utlysa positiva effekter av bestämmelserna så kan man ju påpeka att de samiska språken i senmodern tid fått institutionellt, kulturellt samt moraliskt stöd av kanske aldrig tidigare skådat slag framtill tiden för beslutandet för detta, men skall måntro endast uppsvensktalande svenskar få rösta i riksdagsvalet? Ja, o endast om de är bönner brukandes den svenska marken såsom svenskar i alla tider gjort.

Fåtaliga positiva konsekvenser tar ehuru ej bort oförrätterna som härmed begås mot de samiska individerna som inte talar, eller hade föräldrar, eller mor- og farföräldrar, som talade samiska i hemmet. Förr i tiden finge man inte prata samiska i skolan, nu höjs ofta röster på att förbjuda utomsvenska språk i skolan med åsyftning på språk som härrör från andra geografiska områden, även om förbudet även till exempel torde gälla både finska, romani og samiska då de ju heller ej äro ‘svenska’ - invandrarspråken haver enligt många ej samma historiska rättighet som samerna till sitt språk, på samhällsbasis, en sådan kollektiv jämförelse bör kanske heller ej göras, däremot så är alla sådana minoritetsförbud, anförda utav majoriteter, ett direkt förtryck mot individerna och häri kan man likgott jämföra förtryck som förtryck. Inskränkthet går likväl att jämföra. Invandrare står för en språklig samt kulturell förnyelse, det är snarare det svenska regelsystemet som inte klarar av denna mångfald, dessutom så hindrar ju regelsystemet mångfaldens överlevdnad ~ Sverige hava ej ens klarat av en så kallad erkänd genuin samt ursprunglig minoritet, en av Europas sista ursprungsbefolkning, huru skall man då klara av en inflyttad mångfald med samma stelbenta förfarande som man i gångna samt nutida tider haft.

Man kan hävda att det var tack vare invandrarföreningarnas krav på modersmål samt den pedagogiska uppbackning detta erfått som även lett till att samerna erhållit denna grundstatus, hvilken den sedan kunnat bygga vidare på intill erkännelse som minoritetsspråk, precis som i Schweiz där man på lokal basis numer känner sig tvingad att ha modersmål för skolbarn från andra schweiziska språkgrupperingar med anledning utav att man ju är tvungen att erbjuda invandrare detta.

De samiska språken utbildas nu på i grundskola samt finnes i de högre akademiska världarna tillikt, en ganska viril bokverksamhet, med både poesi, översättningar, egen litteratur, samt så har någon enstaka forskningsbok författats på samiskt språk, plus att det finns stadigvarande sändningar i radio samt TV, det finns även nyttjat till viss del i de språknyttjningsviktiga nyhetstidningarna, på vecko- eller månadsbasis, i främst Norge og Finland. Allt detta gäller primärt nordsamiskan, gällande de övriga så är publikationerna länge emellan, hos vissa kommer inget alls.


Samiskan

Man har länge funderat på de samiska tungomålens direkta släktskap inom de finskugriska språken, men flertalet forskare lutar nu åt att de är närmast besläktade med den baltofinska språkgruppen, men förhållandena är oklara då samiskan under en mycket lång tid erhållit influenser från finskan ock karelskan. Av den traditionella vokabulären så beräknas endast 600 ord ha kognater i andra uraliska språk, og av dessa så äro allenast omkring 100 från protouralisk tid, exempelvis vuoni eller vuohppa, ‘svärmoder’ respektive ‘svärfar’, emedans 160 ord härrör från protofinnougriska samt cirka 200 delas med den finska språkgrupperingen. Jämsides dessa gamla ärvda ord finns 800 allsamiska ordstammar, cirka 100 av dessa är inlån från germanska språk, 150 från finskan, men förutöver dessa åtfinnes även omkring 20 intressanta inlån från gammal indoeuropeiska som ofta delas med västliga finnougriska språk, till exempel geassi ‘sommar’, plus baltiska inlåningar som ofta delas med den finska grupperingen och som äro över tjugo till antalet, samt omkring tjugo inlån från forngermanska som ofta delas med den finska grupperingen. Men det finnes även några som endast åtfinns i samiskan, hvilket kan indikera att exklusiv inlåning emellan dessa parter skett, men det kan ju även endast betyda att orden ifråga försvunnit från den andra grupperingen under historiens gång, ryska inlån finns även det.

Samisk fonologi har från ursituationen genomgått stora förändringar när det gäller det vokaliska systemet, men det har bibehållit en hel del arkaismer i konsonanternas värld, till exempel palataliserade konsonanter; även morfologiskt innehåller samiskan konservativa element såsom personändelser, dualism, possessivsuffix, og så vidare. I senare tid haver man även givetvis erhållit stora influenser från främst finskan og senare även nordgermanska språk, denna influens accelererar givetvis genom språkens ringa talare samt undanskymda roll i samhällslivet, i östsamiskan har naturligtvis ryskan haft en hel del påverkan. Idag talar nästan alla ändå ryska.

Samiska, är som alla icke-statliga institutioner vet, ej allena ett språk utan en rad olika språk som skiljer sig väldans mycket åt inbördes och där skillnadernas grad är beroende på geografiska förhållanden, men generellt kan sägas att de samiska språken skiljer sig lika mycket åt som de olika germanska språken gör sins emellan, og ofteliga finnes skarpa gränser emellan språken hvilken förhindrar kommunicering utan djupare språkförståelse. Ingen skulle få för sig att påstå att dalmål samt flamländska skulle vara samma språk.

En försiktig gissning äro att språken har evolverats fram under perioden 800-1600-talen, från ett tidigare så kallat ursamiskt språg; Modern samiska beräknas från anno 1619.


Samiska språk

En något traditionell indelning är i förstahand en emellan trenne grupperingar: sydsamiska / åarjelh-saemien giele med måhända fem-sex hundra talare, berikat medels en ny ordbok, i en befolkning utav omkring 2000, utspridda på ett ganska stort geografiskt område, centralsamiska samt östsamiska, hvilka senare vidare indelas i mer detaljerade beskrivningar. Skillnaderna emellan sydsamiska og nordsamiska kan jämföras  med de som finnes emellan svenska samt isländska, där sydsamiskan är mer arkaisk i grammatik og ordförråd. Sydsamiskan är starkt utrotningshotad og talas främst utav de äldre, änskönt en viss prestigeökning kan skönjas på senare tid för språket, ånyo finnes tillikt barn som växer upp med språket som grund.

För den starkt avskiljande sydsamiskan gäller följande vidare indelning: jämtlannsamiska, västerbottensamiska, eller vilhelminasamiska, samt umesamiska där den sistnämnda kanske har 10 åldriga talare i livet men där revitalisering försöks göras, i Norge är språkformen allaredan avdagad. Umesamiskan finge ett kraftigt nedfall i antalet talare under 1800-talet när dess skogssamiska befolkning assimilerades in till svenskan, idag finnes det runt 1000 etniska umesamer.

De centralsamiska målen brukas indelas i arjeplogsamiska, eller pitesamiska / bihtánsámegiella, med under 20 talare av en etnisk gruppering om omkring 2000, alla i Sverige då de norska redan utdött år 2000, lulesamiska / julevsámegiella med törhända 1500-2000 talare och som nyligen fått en ny översättning av Nya Testamentet men befinner sig i kraftigt nedfall hos yngre, samt då nordsamiska som då haver den absoluta majoriteten talare, omkring 75 % eller emellan 15 000-25 000, och den kallas ibland även norsk samiska då de flesta nordsamiska talarna dessutom bor i Norge, bara 5000-6000 bor i Sverige samt så finnes det 2000 i Finland, men heter eljest davvisámi / davvisámegiella.

Och sluteligen finnes även de östsamiska språken som indelas i enaresamiska / anarâškielâ som pratas av omkring 300-400 vid Enareträsket utav främst äldre personer samtidigt som det är det enda samiska språket som exklusivt talas i Finland, litteratur finnes sedan 1859 och har accelererat på senare år genom organisatorisk hjälp; skoltsamiska som pratas utav omkring 400 parlörer i Finland samt 20-30 i Ryssland vid Lovozerosjön / Luujäu’rr og tidigare även i Neiden / Njauddâm i Norge men har där utdött, väldigt få barn lär sig tungomålet ens i Finland varhän språket ses som allvarligt utrotningshotat; och slutligen kolasamiska på Kolahalvön hvilken ehuru indelas ytterligare i den västliga kildinsamiska / sam kill med runt 500-600 talare som nyttjas i skolväsendet i Lovozerskij och därvid fått viss litteratur förskansad till sig, og den osså västliga akkalasamiskan, även kallad babinsksamiska / bestemorsamiska, som dog ut 29 december anno 2003 och var närmast besläktat med skoltiskan, samt till sist tersamiska som talats längst ut på Kolahalvön av allena 2 äldre parlörer, utav en etnicitet om 100 terier, i slutet utav 1800-talet var de 450 men drabbades skoningslöst utav den sovjetiska kollektiviseringen när de exempelvis intvingades i ett militärläger med destruktiv förryskning som följd. Kemisamiska fanns tillikt i södra Lappland i Finland, i Sodankyläs ock Kuolajärvis kommuner, framtills det dog ut under 1800-talet, men finns bevarat i tvenne jojker samt en liten vokabulär, här nedan jojken Guldnasas utav Olavi Sirma:

Kulnasatz, niråsam, ängås
Joå oudas Jordee skådhe
nurta wåta wålgesz skådhe.
Abeide kockit laidiede,
Faurågåidhe sadiede.

Ällå momiaiat kuckan, kaigawarre,
patså buårest källueiaure tuun,
Mådhe påti millasan,
kaiga wånaide waiedin.

Ågå niråma buårebåst,
nute åtzån sargabåst.
Taide sun monia lij aigåmasz
sarågåin uålgatamasz

josz iuå sarga åinasim
kiurasam katzesim.
Kulnasasz, nirasam,
kätze, åinakåsz tun su salm.

En annan indelning är emellan västsamiska samt östsamiska där västsamiska innehåller syd-, ume-, pite-, lule- og nordsamiska, emedan östsamiskan då består utav inari-, skolt-, akkala-, kildin- ok tersamiska - denna indelning grundar sig främst på fonologiska egenheter som kan tillskrivas indelningarna. Vidare kan, på tillika fonologiska grunder, västsamiska indelas i en sydlig, syd- og umesamiska, samt en nordlig grupp, pite-, lule- å nordsamiska, där sydsamiskan i den sydliga samiskan brukligen indelas i en nordlig samt en sydlig huvudvariant, hvilka även benämns åsele- visavi jämtlandssamiska. Den nordliga gruppen består då utav nordsamiskan som indelas i torne­-, finnmarks- samt sjösamiska, den nordliga gruppens andra element, pite- og lulesamiska, sammanförs till en västlig subgruppering. Enbart tornesamiskan kan ehuruväl vidare indelas i runt fyra subvarianter, en finsk variant som talas i västra Enontekiö i Finland samt näraliggande områden i Norge, karesuandosamiska i Norge og Sverige, jukkasjärvimålet i Sverige ock Noreg samt sist det allena i Sverige talandes tungomålet kaitum - finnmarkssamiskan indelas ehuruväl vanligtvis endast i tvänne, västlig og östlig variant. Som vi minns så åtfinns lulesamiskan i den västra subgrupperingen av den nordliga grupperingen av de västsamiska språken, men även den bör vidare indelas i nordlig, sydlig og skogssamiska varianter, i den skogssamiska ingår bland annat Gällivares samt Serris skogssamiska områden - det till lulesamiskan naboliggande språket pitesamiska bör vidare indelas i nordlig, central, og sydlig pitesamiska. Om vi nu gåom över till det östsamiska spektrat, så hittom vi i det tvenne grupperingar, fastlandssamiska samt peninsulär samiska, där den första då består utav inari-, skolt og akkalasamiska, emedans den andra innefattar kildin og tersamiska. Fastlandsgrupperingen som ju består utav inarisamiska samt skoltsamiska, där den sistnämnda vidare består utav skolt- ock akkalasamiska, där skoltsamiskan bland annat i vissa fenomen mera knyter an till språk som talas längre västerut emedan akkala istället i samma fenomen blickar österut. Skoltsamiskan är dessutom indelad i en nordlig samt en sydlig skoltiska, den nordliga skoltsamiskan är dessutom bestående utav neidenska och paatsjoki där den förstnämnda som talades i Neiden i Norge numera är borta, den hade antagligen fått influenser från nordsamiskan. Sydskoltiskan delas vidare in i suonikyläiska samt nuortijärvi-hirvasjärvisamiska varianter - Nuortijärvisamerna bor numera främst i Murmansk og Lovozero sedan vattenkraften utbyggts hvilket gjort sjön Nuortijärvi till en reservoar, några få familjer lever ehuru fortlides inom sitt traditionella område. Hirvasjärvi- samt Kildinsamerna flyttades till Yona kolsjos, ock kildin är även en fjärdedelsminoritet i Lovozero. Kolahalvöns peninsulariska samiska består som nämnt av kildin samt ter där skillnaderna språken emellan främst kan hittas inom vokalsystemen.

Språken inom de ovanstående indelningarna är i variös grad skiljda från varandra, i många fall finns markanta fonologiska skillnader. Som vanligt, men ej allenarådande, inom språkindelningar som berör liknande språk, så är skillnaderna något sublima och en successiv språkförändring sker, hvilket till slut ger ett nytt språk, utifrån striktare formella synvinklar - detta är givetvis inget udda för samiskan utan är ju exempelvis även gällande för svenska visavi norska eller danska, sveiska visavi götiska, franska visavi italienska, occitanska visavi piemontiska, og så vidare, men när det gäller samiska så är skillnaderna så stora att samerna ej förstår varandra om de kommer från olika språkdelar, exempelvis en jokkmokksame visavi en kolasame, detta även om både struktur och grundvokabuler bara skiljer sig lite åt. Många språkforskare menar därför att det finns upp till tio olika samiska språk, men även dessa språk består ofta av ett antal undervarianter med ett litet antal talare vardera, alla språk äro sprøg och alla språg är ju värda att beakta utifrån sig själva.

Skillnaderna emellan de ovan nämnda språken rör sig inom alla områden, allt från lexikalia, fonologi till grammatik, då bortsett från själva språkstammen. Varianter av de olika språken som ligger varandra närma skiljer givetvis mindre åt i speciellt vokabulären, hvilket gör så att interspråklig kommunikation är möjlig utan större problem.

Samiska är tillåtet att användas, sedan 2001, inom förskolor, äldreomsorg, domstolar samt i kontakter med myndigheter i kommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog, hvilket knappast är tillräckligt varken geografiskt eller omfångsmässigt.


Samisk skrifthistoria

Samiskans äldsta skrifter skrevs under 1600-talet, äldst är en sydsamisk sång- og mässbok plus en ABC-bok som skrevs av Nicolaus Andreæ och gavs ut jeran 1619, men redan 1597 skreve den engelska sjömannen Stephen Borroughs ner en ordlista om 95 samiska ord på Kolahalvön og utgör numer således den äldsta källan av denna stil, på det snart helt utdöda tersamiska språket som än idag knappeligen finnes dokumenterat. En ABC-bok på lulesamiska anlände år 1638.

Under ungefär ett århundrade framåt så nyttjades en variös mängd skriftsystem, men från mitten utav 1700-talet så standardiserades normen i det så kallade sydlapska bokspråket som byggde på det numera snart utdöda umesamiska språket, dagens sydsamiska avskiljer ändå bara relativt lite från 1600-talsskrifterna. Lite småskrifter publicerades på denna språkform fram till 1755 då hela Nya Testamentet översattes till språket. Den sydlappska skriftliga språkformen dominerade ett tag i Sverige även om exempelvis Læstadius skrifter som skrevs på en nordligare språkform, kallad kåtalapskan eller då det nordlapska bokspråket. I Norge så baserades även skriftspråken på nordsamiska, 1728 kom en katekes ut og 1748 en grammatik över porsangersamiskan, några år senare alstrades även en ordbok. 1840 kom en nordsamisk översättning av Nya Testamentet. Nordsamiskan utvecklas nu väldigt snabbt i takt med dess ökande användning och nya ord skapas för att man skall kunna nyttja språket i alldaglig kommunikation, man byter även ibland ut gamla lånord till nya skapelser, før exempel så havde man tidigare inlånat från svenskans ‘konst’ ordet koansta, hvilket nu utbytts till dáidda, ‘konst’, hvilket är en bildning genom dáidu, ‘vetande hur’.

Skriftspråken i Sverige samt Norge skiljer sig även åt gällande huru man använde alfabetet, där man inom svenskt område koncentrerat sig på att följa svenskans skriftsystem emedans man i Norge vill ha ett tecken per sona. Kolasamiska skrivs givetvis med kyrilliska alfabetet, hvilket ehuru ej varde självklart under 1930-talet då ett latinskt alfabet nyttjades, det har skett en diskussion i postsovjetisk tid huru en skall återta det latinska bruket men så har ännu ej skett.

Man har för tillfället i bruk sex olika skriftsystem som följer språkgränserna, inte de artificiella statsgränserna, men påtalas bör givetvis att de olika standardiserade skriftspråken inte alltid är lika accepterade hos nyttjarna. Brukliga skriftsystem äro syd-, lule-, nord-, enare-, skolt- å kildinsamiska.

Det största språket, nordsamiskan, har privilegiumet att hamna i en nyhetstidning då Ávvir utges tre gånger i veckan i Sápmi, samt vara undervisningsspråket samt det administrativa språket på den samiska högskolan i Kautokeino.



1) Sydsamiska, 2) Umesamiska, 3) Pitesamiska, 4) Lulesamiska, 5) Nordsamiska, 6) Skoltsamiska, 7) Inarisamiska, 8) Kildinsamiska, 9) Tersamiska. Mörkare områden i språkbältet representerar områden där samiska har starkare juridiskt skydd.














~

Läs mer om samerna och samiskan i min bok Europas tungomål.

1 commento:

  1. Till största delen osammanhängande svammel. Påståendet om att samerna skulle bott i Stockholm under historisk tid är riktigt roligt i och med att historik tid börjar med skrivet språk. Menar du att de ristade runor däri i Stockholm som låg under havsytan?

    Lyteskomik med andra ord!

    RispondiElimina