Det italienska språket och de italienska
språken är en fråga om definition, vissa ignoranter brukar hänföra att de
icke-italienska italienska språken äro dialekter utav italienskan, men så fel
de då hava, som så brukligt äro. De flesta insatta brukar ehuru åtminstone
numera beakta de väldigt stora språkskillnaderna som är förestående i Italien
och erkänna dess väsenskilldsamhet då många utav dem är hörandes till helt
olika undergrupperingar utav de romanska tungomålen, ej ihopförningsbara under
ett paraplyord som ’italienska’ förutöver som en geografisk beteckning kring
hvilket land språken talas i. Det tungomål som vi dock med mer rättighet kunnom
kalla det italienska språket är i reell mening det språk som bygger på
1300-talets florentinska og som numera är det så kallade ‘italienska språket’,
det vill säga det som är det standardiserade italienska språket, Italiens lingua
comune.
I likhet med
de allra flesta standardspråk i världen utgör detta enbart en lingvistisk
variant utav många og således äro de andra likvärdiga det centraliserade målet
ur lingvistiska, samhälleliga, icke-statliga, samt individuella hänsyn. De olika språken
har kunnat överleva långt fram i tiden genom att staten Italien var en sen
födelse, hvilket har varit positivt för den språkliga bevarelsen - det har inte
funnits någon allsmäktig stat som kunnat patoisera de övriga språken och så
småningom förtrycka dem till förintelse, de flesta utav de övriga språken har
helt egna litterära traditioner og historier, samt haver i flera fall även
betraktas som varandes olika språk utav omgivningen. Gällande de romanska
språken så haver de allra flesta direkt uppsprunget från den vulgärlatinska
myllan utan inblandning från toskanskan. Åtminstone framtills Mussolini mer
stringent framförde italienskan som enhetligt språk, Italiens språk, en
fascistisk policy som senare fortblivit.
Men förutöver
alla de ovanvisade språken så finns även det standardiserade italienska
tungomålet som således i sin grund är florentinsk-toskanska men som i senare
tider även romeriserats med anledning utav den politiska tyngdpunkten i det
enade landet ligger i Rom. Framtills Mussolini och fascisternas övertagande så
var de ovanförda språken i hegemoni och dominans runtomkring i Italien men
efter att den auktoristiska etatistiska ideologin kom till makten har
situationen förändras då de framförde den syn som sedan varit gällande för
Italien, d.v.s. att det allena var en standardiserad form utav ‘italienskan’
som skulle skrivas og talas inom landets gränser och därför så skulle allt
‘ogräs’ utrotas, detta berörde givetvis romanska såväl som icke-romanska språk.
Det är först nu på senare år som en större insikt ånyo börjat spridats.
Hursomhaver,
den standardiserade italienskan finnes nu även i olika fägringar, regionala
varianter, och haver alltså delats upp, på regional basis så har de givetvis
påverkats av de andra språken i områdena som varit förestående där sedan tidig
medeltid, illustrerade på kartan ovan, florentinskan har genom detta passerat
sin roll som normgivare återigen. Man talar nu om norditalienska, toscanska,
romerska samt syditalienska, men man skall här tillägga alla de
andra språken i Italien varav vissa heter samma sak hvilket gör att man måste
va vaksam inför vad man talar om. Det finns alltså ett romerskt språk, ett
romerskt standarditalienskt språk, samt, så finnes det exempelvis även ett judeoromerskt
språk.
Det är främst
i uttalet, samt viss vokabulär, som standarditalienskan haver regionaliserats
ungefär som den standardsvenska utvecklingen, emedan skriftspråket är gemensamt
för hela det standarditalienska språkområdet, simultant till detta har man i
många fall även bibehållit sitt eget språk med egna skriftspråk.
~
Nessun commento:
Posta un commento