De frisiska språken og folken i Tyskland

Av vissa menades tillhörande samma gren som saxiskan, av andra og de flesta menat som särståendes helt i förhållande till dem, är de -frisiska tungorna som i Tyskland finnes i sina östfrisiska samt nordfrisiska förgreningar, av hvilka båda ter sig hava en dyster framtid att gå till mötes, og där de flesta förövrigt redan har mött denna.

De östfrisiska språken, eller saterlännska, talas av 1000-2250 personer i samt omkring trenne orter, i Strukelje eller Strücklingen som är det tyska namnet, Roomelse eller Ramsloh og Skäddels eller Scharrel i Seelterlound / Saterland, Seelterlound har totalt omkring 13 000 invånare. Östfrisiskan, eller seeltersk / seelterfräiske, som nästan enbart figurerar i talat bruk var tidigare skyddad genom den isolering området uppbor, men då denna brutits så har språket allt mer gått tillbaka, även om andra regionala kulturella egenheter lyckats bestå, en sådan är att Sellterlound är katolskt i en förövrigt protestantiskt raum. Det finnes troligen bara ett, eller några ytterst få, barn som talar språket, även om vissa familjer har försökt att föra språket vidare som i annat fall främst talas och förstås av äldre personer, en revitalisering kan vara på gång. Roomelse har kommit att bli standardvarianten då grammatik og ortografi främst baserats på denna variant, det finns nu en del böcker på språket. Saterland är i sig självt ett träsk- samt sumpmarksområde väster om Oldenburg, det är 15 kilometer långt og som mest 4 kilometer brett bestående av en sandås. Friserna anses ej havandes ankommit hit förrän emellan 1100-1400-talen, flyendes stormfloderna vid kusten, men har sedan dess levt mer eller mindre självständigt i sin isolation, det var till og med svårt att med hjälp av häst ta sig dit förutom under vintern när sumplandet frusit till is. För omkring 100 år sedan så ändrades ehuru förhållandena drastiskt för östfrisiskan i Seelterlound då området anslöts till det tyska vägnätet och genom detta forsade hög- samt lågtyskan in i området og de haver sedan dess trängt ut saterländskan, till detta skall läggas hundratals ‘tyska’ återflyttare som anlänt från Ryssland og som inte lärt sig seeltersk.

Saterländarna anlände till sitt nya sumpiga hemland från Östfrisland som ligger i samma område fast ut mot kusten, bland annat innehållandes de Östfrisiska öarna, denna färd gjorde de när stormar og översvämningar gjort livet surt samt kort för många östfriser som bodde emellan Weser og Lauwers, i dagens Niedersachsen, samt tvenne små distrikt på östra banken av Weser, länderna Wursten og Würden. Östfriesland är området emellan Nordfriesland och nederländska Västfriesland og beboddes tidigt utav friserna samt de närbesläktade chaukierna som sedan absorberades in i den frisiska befolkningen. Saxare har likaldes tidigt ankommit området og det varde främst kustremsan som bibehölls i östfrisisk stam, från år 689 tillhörde Östfriesland Frankerriket men sedan karolingernas rike försvagats levde östfriserna i fri status genom hela medeltiden skötandes sig själva. Oldenburg försökte många gånger erövra området men misslyckades varje gång från 1100-talet framtills 1300-talet när man verkar ha givit upp sina propåer görandes enkom olika räder in i området för att destabilisera samt ekonomiskt skjuta sönder området. De östfrisiska hövdingadömena skyddade ofta olika pirater som attackerade profiterandes på hansaordens fartyg, till exempel Klaus Störtebeker af Vitalienbröderna som fortfarande har ett torn döpt efter sig i Marienhafe där han hade säte efter att han gift sig med en hövdingadotter. Efter att Hansa lyckats domptera Östfriesland upphörde räderna og Störtebeker utlämnades år 1402 för avlivning i Hamburg. År 1465 accepterade hövdingaklanen Cirksena kejsare Frederick IIIs förslag om greveskap inom det Heliga Romerska riket og förutom att man försökte slänga ut den frisiska adlen till fördel för den saxiska år 1514, slutandes i krigsföring med frisisk vinst, så satt denna frisiska ätt på furstestolen framtills 1744 varefter Preussen tog över. Preussen läte den frisiska friheten fortleva men år 1806 så annekterades Oostfreesland av det napoleoniska kungadömet Holland samt blifvandes härefter del av Frankrike. Napoleon införde civilrätt, avskaffade det fordomliga självstyrande äldregruppstyret, införde borgmästare, og tog bort det frisiska namnskicket. Östfriesland tillkom Preussen åter efter de napoleoniska krigen men tillföll sedan kungadömet Hannover från år 1815, framtills Preussen tog över åter 1866.

Östfrisiskan kunde delas upp uppenpå tu olika huvudvarianter, weserfrisiska till öst og emsfrisiska åt väst, men vars områden från og med 1500-talet börjades saxifieras. Östfrisiskan i det ursprungliga området fanns ehuruväl kvar en tid, men deras tid har tidigare gått ur då tyskan haft större inflytande på dessa icke lika otillgängliga områden, emsfrisiskan verkar havandes dött ut redan under mitten utav 1600-talet, förutom då emsspråket seeltersk. Andra varianter utav emsfrisiska / iemsfrysk varo auricherlânsk, brokmerlânsk, noarderlânsk, emsigerlânsk, moarmerlânsk, reiderlânsk, borkumersk og baltrumersk. Vissa ytterligare språk dogo ut sedan under 1700-talet, før exempel finns källor från Wursten vid anno 1723, og exempelvis det väldigt arkaiska språket wangereagersk som talades på Wangerooge / Wangereach, vars tunga liknade mer än andra de fornfrisiska dokumenten från Riustringen, försvinnandes ej förrän under 1900-talet när sista dokumenterade talaren avfällde år 1953 i fastlandsliggande staden Varel. Wangereagerskiskan, som var wurstfrisiskt, var närmast besläktat med språket som talades i Harlingerland / Harlingerlân. Wangerooge, som de övriga östfrisiska öarna, äro öar som rör på sig samt ideligen utsätts för stormflodar, den som drabbade ön 1844/45 finge lingvistiska konsekvenser förutom att den tredelade ön, en stor del utav befolkningen flyttade därleda till fastlandet, bland annat då till Varel, og den nya befolkningen som sedan flyttat till ön havandes ej övertagit det gamble språket, som på ön kvarfanns i förminskad vanlighet framtills 1930-talet. Saterlands frisiska är härnu det sista östfrisiska tungomålet i livet. En allmän östfrisisk identitet åtfinns dock fortfarande i Östfriesland og vissa kulturella egenheter står att finna, men det viktigaste instrumentet för kulturell överlevnad är borta, änskönt östfrisiskan har varit ett kraftfullt substratspråk i dagens saxiska språk häruti, ofta förvillande nämnt som freesk / ostfriesisch.

Den officiella attityden gentemot saterlandsfrisiskan har varit nonexistent i långa tider, ej ens de lokala myndigheterna haver brytt sig om att ens diskutera denna språkliga skatt förrän under 1990-talet og det tyska språkarkivet har tungmäligt menat att saterfrisiskan är en form av lågtyska. I Niedersachsens nya konstitution så intog inte seeltersk någon status, men språket kom ändock upp på tapeten i diskussionen och det finns nu vissa få rättigheter i lägre skolutbildning genom den europeiska språkkonventionen angående minoritets- och regionala språk, tungomålet får numera även nyttjas i kontakten med regionala samt lokala myndigheter. Det är främst den östfrisiska föreningen Seelter Buund som arbetat för språkets överlevelse, genom seklernas gång har även lingvister varit särleda intresserad utav det udda, distinkta og isolata språket. Sedan jeran 2001 finns även tvåspråkiga ortsnamnskyltar, hvilket tidigare avvisats med anledning utav att det skullo vara distraherande för utomstående förbipasserande individer. För de religiösa seelterloundarna åtfinnes numera en seeltersk översättning av Nya testamentet och psalmboken som Oldenburgs universitet frambringat, samt så finns en del prosa samt poesi publicerat på språket.

De första ordningstalen heter på saterländska maskulin / feminum aan / een, twäin / two, träi / tjo samt fjauer, emedans de på saxiska istället heter een, twee, dree ock veer till skillnad från tyskans eins, zwei, drei samt vier, ‘sagte’ heter till exempel het kweden på seeltersk emedans motsvarande heter het segd på lågtyska, ‘gesprochen’ benämnes baald på sater, och proot på lågtyska.

Nordfrisiskan / frasch / fresk / freesk / friisk talas söder om den danska gränsen utaf måhända 8000-9000 individer på de Nordfrisiska öarna Föhr / Fering, Amrum / Ömring, Sylt / Sölring, på Helgoland, Nordstrand, Pellworm, de såkallade Halligenöarna där öarna knappt ligger ovanför högvattenståndet så att hus og byar får byggas på konstjorda kullar, samt på kustremsan precis inom norrom staden Hüsem / Husum, främst vid staden Niebüll, men tidigare så sträckte det sig åtminstone ner till floden Eider - administrativt är detta i distriktet Nordfriesland i Schleswig-Holstein. Nordfrisland heter Nordfriesland på standardtyska, Noordfreesland på saxiska, Nordfrisland på danska samt de dåleda inhemska Nordfraschlönj på mooringmål, Noordfreeskluin på wiedinghardiska, Nuurdfriislön’ på sölringska, Nuurdfresklun eller Nuardfresklun på feringska, samt Nöördfreesklöön på hallingska. De som benämno sig som nordfriser kunne ehuruväl uppgå till över 60 000 så om en språkvitalisering sker så finns ett befolkningsunderlag för en kraftig ökning utav språket, huru många som verkligen talar språket, hur väl og hur ofta är det ehuru ingen som vet då den senaste sociolingvistiska studie i Nordfiesland begovs 1927 och redan under det decenniet påpekades den ständiga förminskningen av språkterritoriet.

Som ovan redan såges så består nordfrisiskan utav flertalet olika språk där skillnaden emellan de olika öspråken är relativt stora, men även gentemot fastlandsnordfrisiskan skiljer sig önordfrisiskan markant, og språken uppdelas ofta i dessa två macrodelar, det finns heller ingen officiellt erkänd standardform för nordfrisiskan, även om varianten mooringska har föreslagits som sådan. Ett normalt ord som ‘glädje, fröjd’ kan i olika varianter heta fröide, fröögels, fruger eller froid. I likhet med all frisiska så är den språkligt närstående engelskan, eller snarare tvärt om, ock veckans fyra första dagar heter par exemple moundi, taisdi, weensdi og törsdi. Man räknar normalt med att nordfrisiskan idag består utav nio olika varianter, hvilka äro söl’ring, ferringskan-ömringskan, heligoländskan, wiedinghardiskan, bökinghardiskan, karrhardiskan, nordgoeshardiskan, medelgoeshardiskan samt halligenfrisiskan, ett tionde tungomål var sydgoeshardiskan som ehur utdagades år 1981 - alla dessa nio språkformer finnes i egna skriftspråk. Idag så är det ehur allena ferringskan på Föhr samt ömringskan på Amrum som används mera aktivt.

Söl’ring / sildfrisiska / syltring / syltiska är talet på ön Söl / Sylt / Sild og detta fröjdfyllda lingua haver idag färre än 500 talare, antagligen bara 100, av öns hela 21 000 bosatta, emedans nordligaste delen utav ön Listlandet traditionellt varit synnejysktalandes, hvilket även avspeglas i söringskan som haver många äldre jyska inlån. Frisiskan på Söl har erhållit juridiskt stöd sedan år 2004 samt utläres i några primärskolor men en revitalisering kan visa sig träglig, men det finnes ändå en del litteratur på språket av allehanda slag, skrivet sedan runt år 1800 framtills ännu idag. Sildfriskdiktaren Christian Peter Hansen skrev den välkända dikten Üs Söl’ring Lön:

Üüs Söl’ring Lön’, dü best üüs helig;

Dü blefst üüs ain, dü best üüs Lek!

Din Wiis tö hual’en, sen wü welig;

Di Söl’ring Spraak auriit wü ek.

Wü bliiv me di ark Tir forbün’en,

Sa lung üs wü üp Warel’ sen.

Uk diar jaar Uuning bütlön’ fün’en,

Ja leng dach altert tö di hen.

Kumt Riin,

Kumt Senenskiin,

Kum junk of lekelk Tiren,

Tö Söl’ wü hual’

Aural;

Wü bliiv truu Söl’ring Liren!

Av de övriga ömålen finnes fering som talas på ön Feer / Før / Föhr, ön har omkring 8500 invånare varav runt 3000 uppges tala feringmål. Feer bleve bare en ö efter die Grote Mandrenke år 1362 men friserna hava bott här sedan 600-talet. Feringska överlever främst på västra delarna av ön, emedans den östra varianten är på väg att sköljas bort då plattyska är vanligare i Osterland Föhr, i huvudorten Wyk / bi a Wik talas främst standardtyska. Føring uppdelas i trenne varianter, det dåledes mesttalade weesdring, det sämreställttalandes aasdring, samt det sydligande boowentaareps, språket står överlag närmast amrumfrisiskan. Språket har varit i skrift sedan omkring år 1600 när Martin Luthers lilla katekes översattes till aasdring.

Amrumfrisiskan / Öömrang talas således på Amrum / Oomram og är relativt likt fering emedans exempelvis sölringer eller fastlandsnordfriser ej förstår deras tal, språket talas av omkring en tredjedel utav öns 2300 invånare. Öns grundskola, Öömrang skuul, undervisar på ømrang. Oomram har fler ättlingar boendes i USA än vad det finns öbor idag, en del av dessa håller kontakter igång. Räknetalen lyder ään, tau, trii, sjauer, fiiw, sääks, sööwen, aacht, njügen og tjiin, tungomålet är förärat de rullande R:na, samt konsonantförmjukningen, som bajerskan og sørhalländskan, man haver även många långa vokaler, diftonger og triftonger, samt en hel del omljud.

Halunder / Halûndersk / Heligolandiska / Helgoländer friesisch pratas dåledes på Heligoland / deät Lun / Helgolân / Hålilönj utav omkring 500 parlörer utav öns 1650 invånare, samt utläres i skolan og i vuxenundervisning. Sedan år 2004 är språket officiellt erkänt vid sidan om tyskan. Biblioteket på ön är troligtvis enda platsen på jorden där den samlade skriftliga produktionen utav halunder finns ansamlat. Till skillnad från de övriga nordfrisiska språken så bär ej halunder särledes många danska inflytelser utan haver istället erhållit en del från saxiskan. Halunderna benämner sitt land kort og gott som deät Lun, ‘Landet’.

Heligoland är den enda ön tillhörig Tyskland som inte ligger direkt vid kusten utan är tre timmars segling iväg, öns tidigare namn var Heyligeland hvilket kunnandes hava med öns samröre med guden Forseti / Forsete att göra, i detta Fositesland. Helgedomen för gudomen destruerades utav Saint Liudger år 785. Heligoland består utav öarna tu, varav en är bebodd, den större av dem är 1 kvadratkilometer stor, i triangulär geologi, öarna varo tidigare sammanfogade men en stormflod fördelade dem år 1720. Den sidsta frisiska kungen skall ha tagit sin tillflykt här år 697 efter man förlorat slaget mot frankerna på kontinenten, hursomhaver så vare ön dansk år 1231 hvilket den i huvudsak hvar, antingen dansk eller slesvigsk, framtills jeran 1807. År 1807 tog britterna ön under de napoleoniska krigen, ön kvarhölls av dem kommandes att bli en fristad samt turistort för mången tysk intellektualism, samt revolutionärer. 1890 lämnades ön till Tyskland genom Heligoland-Zanzibar-avtalet. Ön kom att bli en marin bas för Tyskland og lokalbefolkningen deporterades till fastlandet under 1910-talet, men finge återkomma år 1918. Britterna togo ön under andra världskriget och bombade den sönder samt samman, den bleve helt obebolig efter kraftigt bombardemang den 18 april 1945, några lokala helgoländare försökte rädda ön före krigsslutet men skötes till döds. Efter krigsslutet använde britterna ön som militär lekplats, 1947 försökte britterna dock spränga bort hela ön og därmed helgoländarnas enda hem. Helgoländarna bad Förenta Nationerna om hjälp 1948 och år 1950 hissade man den tyska flaggan samt flaggan för rörelsen för Europa på ön hvilket försvårade för britterna att fullfölja sina diaboliska planer för landet. 1952 lämnade man öarna till Västtyskland og helgoländarna finge återflytta.

Grien is it lân,
Read is de râne,
Wyt is it sân,
Dit binne de kleuren fan Helgolân

I nordfrisiskans södra fastlandsdelar så går språket kraftigt tillbaka i konkurrens med de tyska språken. Varianter som finnes kvar i livet kan nämnas vara exempelvis wiringhiirder freesk / wiedingharde frisiska / vidding herred frisisk som talas söder om ån Vidå / Virå / Widuu i Wiringhiird / Wiedingharde som ligger söder om gränsen till Danmark, ock som änskönt sin naboliggning till morringskan i Bökingharde så är språket mer likt goeshardefrisiskan. Tungomålet bäre naturligtvis även stora spår utav danskt samt sydjutiskt tal, som även talas i området. Gøsherredfrisiskan / Hoorning taltes i Göshärradsbygden längs sydvästkusten av Slesvig og uppdelas i en sydlig, nordlig og mellanliggande variant, de tu sista som talade sydgøsherredfrisiska avled år 1980 varvid detta språk numera är utdött, de andra två kommer antagligen snart följa efter. Emellan wiringhiirder freesk och hoorning talas då morring og bökingharder / böökinghiirder frasch, morrning, som även kallas mosen / moor / måår, användes ofteliga som ett lingua franca för nordfrisiska, exempelvis på internet. Morring utläres i en småskola i Risem-Loonham / Risum-Lindholm. Ute på öarna Hallingen talas hallinger som fastän det är ett öspråk inbegrips i de kustländska målen, uppdelningen i ö- och fastlandsfrisiska kan hava med bosättningshistoriken samt invandringssystematiken att göra där öarna antas ha besatts från 700-talet emedans fastlandet först anträtts av friser efter 1100-talet. En annan skillnad emellan eilânderne og fêstelânderne äro att de sistnämnda ofta bara går under benämningen friisk, frasch, freesk eller fräisch emedans öfolken samt deras tungor benämns utefter hvilka öar de härrör från. Hallingerfriserna äro, hursomhelsthaver, en liten kommunitet om 300 öbor på främst Langeneß / Nees og Hooge / Huuge som måste evakueras när det stormar, till Nees hör även ön Öland, eller Ualöönist som var sammanfogat till Langeneß före stormfloden av anno 1634. 1972 talade omkring en femtedel utav hallingeborna hallinger som är nära besläktat med språket som talades på ön Strand som hade staden Rungholt som försvann i havets djup anno 1362, ön Strand förtvinade sedan själv vid stormfloden 1632 då ön uppdelades i flere småöar där strandfrisiskan höll ut framtills 1700-talet på de efterlevande öarna Pelvorm / Pälweerm og Nordstrand / Noordströön, dagens 1100, respektive 2300, invånare talar tyvärr tyska eller lågtyska.

Nordfrisiskan har givetvis generellt upptagit en hel del lånord inte bara från dagens tyska utan även från naboliggande områdens lågsaxiska språk samt från danskan, men det är främst de tvenne första som urgröper språken deras ethos. Området Nordfriesland har strax under 160 000 invånare, utav dessa är det under 10 000 som talar nordfrisiska.

Inget av de i Tyskland levande icke-tyska språken har någon upphöjd ställning och ur långsiktigt perspektiv så är det givetvis måhända allenast västfrisiskan i Nederländerna som har en någonsådär chans till överlevnad om inte en aktiv revitalisering sker, nordfrisiskan har ehuru högre legal status än de flesta andra språkminoriteterna i Tyskland, kanske främst på grund utav Slesvig-Holsteins mångspråkliga kontext. Det vore tragiskt om de frisiska olika tungorna förtvinade totalt.

Frisiskan i Tyskland spelar ingen framträdande roll i det offentliga livet och tvåspråkiga skyltar finnes enbart i några fåtaliga byar vid Risum-Lindholm på fastlandet samt på Helgoland längst i väster, Biblen har aldrig översatts, dagstidningar finns inte på språken, men vissa tyska lokaltidningar har ibland mindre bidrag på språken, ett par specialiserade tidskrifter finnes ehuru, dock havandes de ej någon vidare spridning, men väl nämnvärda är Fuar Sö’ring Lir, ‘För människorna på Sylt’, samt Uusen äine wäi, ‘Vår egen väg’. Sedan det statliga skolsystemet infördes på 1800-talet så har undervisningen skett på tyska, men från 1925 så finge man ha ett par timmar frisiska i veckan, hvilket ehuru förbjöds igen under det nationalsocialistiska styret som ju även gick emot andra germanska språk för att centralisera kulturen såsom flera andra liketatistiska ideologier samt stater eftersträvat. Anledningen till det tidigare tyska stödet låg inte i någon genuin vilja att stödja frisiskt språk og kultur, utan orsaken var att förinta eventuella prodanska samt nationalfrisiska viljor, men inte ens så pedagogiska varo nationalsocialisterna som ville socialisera und nationalisera all kultur, och mycket riktigt, danskarna ville återigen höra till Danmark. Genom Kieler Erklärung som behandlade den danska minoritetens ställning så erhöllo nordfriserna liknande stöd då den sades vara gällande även för dessa, hvilket friserna kan tacka danskarna för, i den efterföljande Bonn-Kopenhagener Erklärungen från 1955 nämnes ehuru inga friser. 1947 så finge man således återigen klartecken till undervisning i ett par timmar i veckan på språket av den schleswig-holsteinska regeringen och i nästan alla skolor i det frisiskspråkiga området kan man numera läsa frisiska som ett extraämne, men det är enbart i den danska skolan i Niebull som språket är obligatoriskt ämne. Att ha ett halvt utdött minispråk som ej nyttjas i officiella sammanhang och som inte har någon speciell status som ett valfritt ämne i några timmar kan knappast anses vara någon ansträngning för att låta språket leva vidare så som det alltid gjort. Bättre är ehuru att man i mitten av 1960-talet skapade ett Nordfriisk instituut med säte i Bredstedt / Bräist och som finansierades av Schleswig-Holstein med syfte att bevara nordfrisiskt språk og kultur samt att främja kontakter med öst- og västfriserna. 1978 så inrättades även en lärostol i frisiska på det österliggande Kiels universitet, tio år senare finge även Flensburg en lärostol. Under 1980-talet förbättrades även den nordfrisiska undervisningen och en under Schleswig-Holstein lydande konstant kommitté inrättades som skulle se efter de nordfrisiska intresseområdena och i början av 1990-talet så inskrevos både danskarnas samt frisernas rättigheter till skydd og stöd i den nya konstitutionen. Landet Schleswig-Holstein ville att nordfrisiskan skulle hamna under den europeiska konventionen gällande regions- och minoritetsspråk, men den federala tyska staten invände med att de menade att språket var för litet för att räknas som ett minoritetspråk, precis som man menade att plattyskan var för stort. Sagolikt idiotiska argument, efter påtryckningar fick tyskarna likväl ge med sig. Slesvig-Holstein är ehuru bäst på språkliga minoriteter i hela Tyskland och man har där år 2004 antagit den frisiska lagen som stipulerar att nordfrisiska är officiellt erkänt og administriellt gångbart språk i Nordfriesland hvilket haft stor effekt i de kommuner där de nordfrisiska språken faktiskt ännu nyttjas. Man försöker numera aktivt stödja språken, en får hoppas att detta ger resultat.

De finnes givetvis rörelser som arbetar för politiska, kulturella samt språkliga spörsmål, bland annat så är det intressant att anmärka splittringen som finnes emellan tu av de mest kända föreningarna där det ena förbundet, Nordfriesische Verein für Heimatkunde und Heimatliebe, redan 1926 kom fram till att nordfriserna var tysksinnade ock icke alls skull räknas som någon nationell minoritet, emedans Foriining for nationale Friiske betonar att nordfriserna är ett eget folk och vill utöka sina kontakter med övriga frisiska folk, man sympatiserar även med den danska minoritetens parti som genom ömsesidigt utbyte stöder dem. I övrigt så vill grupperna att frisiskan skall stärkas och att en domänvinst skall göras genom att nordfrisiska skall användas i lokala politiska församlingar där politikerna förstår språket, man vill även hava självklarheter såsom tvåspråkiga skyltar. Båda dessa målen har delvis nåtts. Ett språkvisande särtecken är att flere av de frisisktalande ofta bär en liten silverknapp i en modell som stämmer överens med den gamla nordfrisiska folkdräkten som förtäljer för betraktaren att Dü koost ma me friisk snaake, hvilket inte behöver översättas till det germanska tungomål denna skrift är skriven på.

Nordfrisiskan haver sin grund i en invandring som troligen skedde under 600-700-talen från de gamla frisiska kärnområdena emellan Weser samt IJsselmeer, måhända efter konflikter med påtryckande franker samt missionärer, en ytterligare invandringsvåg har kommit från 1100-talet sedan en serie stormar översvämmat stora marskområden i Frieslands södrare delar. När man kommo till öar såsom Föhr, Amrum og Sylt så bodde här redan jylländare och en beblandning med dessa har skett, detsamma gäller de tyska element som senare inkommit. För att tidigare ha hört till danska Slesvig bleve området tyskt efter krigen 1864. Även Nordfrisland drabbas ideligen utav hårda stormar och livet var ej särledes bekvämt eller säkert här förrän i sen tid när man vallat upp en del, många städer, byar og öar har slukats av havet genom seklerna. Exempelvis kan sjömän fortfarande från det böljande havet behöra kyrkklockorna från staden Rungholt som ginge till havsdjupet den sextonde januari vid år 1362. Staden var vid dränkningen som skedde under en natt lika stor som Kiel var då. Nu finnes den ej mer, rungholtskans taal dränktes i de svallande vågorna likväl.

~

Läs mer om friserna i min bok Europas tungomål.