De högtyska språken i Tyskland - tyskans historia samt form

I Tyskland så är det endast det indoeuropeisk-germansk-västgermansk-högtyska målet standardtyska som är officiellt, men detta betyder så ej att detta är det enda språket som talas autoktont i Tyskland, ej heller att det bara finns en form utav tyska, eller ens högtyska.

Språknamnet tyska / deutsch är egentligen ett samlingsnamn för samtliga högtyska språk, varav standardspråket allena utgör ett. Tyska talas nativt utav ungefäreligen totalt 105 miljoner människor på många håll i världen, ytterligare 80 miljoner kan det nonnativt. Standardtyskan, olik standardsvenskan, grundar sig ej på något speciellt geospråkligt fenomen, hvilket beror på Tysklands decentraliserade historia där det aldrig riktigt funnits något starkt centrum såsom fallet är för London eller Paris, det har istället alltid funnits flera olika centra. Standardspråket är istället resultatet av en utjämningsprocess som pågick under några sekler, omkring 1500-1700, emellan olika skriftspråksvarianter. De olika geospråkliga varianterna i det högtyska området kunne skilja sig åt inom alla tänkbara områden såsom fonologi, ordförråd samt grammatik og det rör sig givetvis om olika språk, oftast är skillnaderna så stora att förståelse allena finnes inom nabospråken, men alla varianter höre antingen till högtyskan, centraltyskan eller den särskiljande lågtyskan som i sig själva utgör språkkontinuum men härrör ultimat från de olika germanska stammar som funnits. Standardspråket måste oftast läras i skolan för att behärskning skall kunna ske, bland annat så har standardspråket ett mer utbyggt kasussystem än de allra flesta tyska tungomål. Standardspråkets vardagliga ställning är starkast i Nordtyskland, i de områden där saxiskan i det närmaste utrotats samt ersatts av det standardiserade språket emedans man i södrare delarna av Tyskland i större grad lyckats bibehålla sina lokala varianter, till exempel bajerska som hörs på gator o torg.

De äldsta högtyska texterna äro från cirka 500-talet, eller efter år 750 om man icke medräknar de alemanniska runor som finnes att tillgå, och denna tid fram till omkring 1050 kallas fornhögtyska / althochdeutsch där de bevarade texterna främst består utav översättningar från latin. Den äldsta ‘tyska’ boken är bayersk varandes en latin-bajersk ordbok som daterats till anno 765 og som går under beteckningen Abrogans, av intresse äro även de smått senare Merseburgbesvärjelserna / Merseburger Zaubersprüche som är skrivna på fornfrankiska og äro ett av de få prekristna germanska alstrerna som finnes. Ordet deutsch, eller thiudisk, ‘tysk’ bildades under denna tid med betydelsen ‘folkspråklig’ i motsats till ‘latinsk’. Det mest särskiljande med fornhögtyskan som avmärker dess evolution från övrig västgermanska är den högtyska ljudförskjutningen som läre havandes skett någon gång i slutet utav 400-talet eller början av 500-talet, hvilken gjorde att konsonantsystemet förändras från alla övriga västgermanska tungomål, inklusive lågtyskans. Änskönt inom grammatiken varde fornhögtyskan likstående ej allena fornlågtyskan utan även fornengelskan og fornholländskan. Under mitten utav 1000-talet sker en vokalförändring i högtyskan varvid språket anses gå över till medelhögtyskan. Fornhögtyskan varde uppdelat på ett antal olika geospråkliga språk och vi finnom denna uppdelning sedan stadigvarande gällande genom hela tyskans historia, samt den fordomliga langobardiskan som många tror är fornhögtysk likväl men som ej idag finnes kvar.

Nästkommande period fram till 1350 kallas således den medelhögtyska / mittelhochdeutsch perioden och då fanns det ett ganska enhetligt litteraturspråk som nyttjades i exempelvis riddardiktningen. Medelhögtyska innehåller även den naturligtvis ett stort antal varianter, minst elva macrovarianter, varav de fleste finnes i skrift, men det var Hohenstaufens hovs språkkutym som under 1100-talet vann stor prestige samt spred sig supraregionalt och benämnes vanligtvis som mittelhochdeutsche Dichtersprache hvilken byggde främst på swabiska samt alemanniska. Precis som i Sverige så haver man ehuru en tendens att i modern litteratur förvanska kulturpauperisera språket i mer läsanpasslig stil för moderna ögon, varav man ofta luras kring språkets beskaffenhet för tiden. Man vete heller ej om detta differata skriftspråk var ett talat supraregionalt språk eller om det bara förekom i manuskriptens värld. Det var även under denna period som högtyskan geografiskt koloniserade områden öster om Elbe og Saale hvilket skapade grupperingen för de östcentraltyska språken, även jiddisch har sin upprinnelse under denna tid hvilken senare kommer genomgås separat.

Efter denna tids nedgång infaller den äldre nyhögtyska / frühneuhochdeutsch epoken emellan 1350 samt 1650, en era som kan karaktäriseras av en stor skriftlig variation hvilket illustreras utav att det fanns minst fem olika regionalt baserade skriftspråkstraditioner där ehuru tvenne östliga varianter får en dominant ställning, en utjämningsprocess emellan dessa avbryts ehuruväl utav reformationen. Man får törhända ofta bilden utav en bokexplosion på de olika språken genom tryckerikonstens spridning men så är inte direkt fallet, år 1518 räknar man exempelvis att allena 10 procent utav alla tryckta böcker i de tyska länderna var på tyska, och de ökade till 30 procent år 1570, ännu år 1740 så trycktes nära 30 procent utav alla böcker i de Tyska länderna på latin. Denna tidens språk är även den som får vara med om tryckpressens introduktion og spridning, samt reformationen, med Luthers bibelöversättning, samt trettioåriga kriget, hvilka alla varo viktiga för språkets utveckling og bitvisa konformism. Luthers bibelöversättning som var färdig og publicerad år 1534 byggde på Saxens kanslispråk, sächsische Kanzleisprache, även känd som Meißner-Deutsch som i sin tur byggde på östövre samt östcentrala tyska varianter og bibehölle mycken utav de grammatiska systemen från medelhögtyskan, till skillnad från den flesta talade tyskan i centrala samt övre Tyskland. Bibeltryckningen ackompanjerades ofta av långa lokala ordlistor när den förmedlades, för att folk skulle förstå vad det stod, så att detta skulle röra sig om en bibel på folkspråket är en imaginär vrångbild. I den äldre nyhögtyskan skedde även mången utav de vokalförändringar som ännu idag är karaktäristika för standardhögtyskan.

Den yngre högtyska tiden som då räknas från 1650 og framåt hvilken återigen karaktäriseras utav en utjämningsprocess som omkring 1770 utmynnar i en ganska homogen skrifttradition, detta även om kodifieringen utav stavning samt uttal icke skett förrän runt sekelskiftet 1900. Standartyskan var framtills runt året 1800 primärt allena ett skriftligt tungomål og exempelvis de i Nordtyskland betraktade det ofteliga som varandes ett helt främmande språk lärandes sig således uttalet mer bokstavstroget än vad som försegicks i de högtyska språkområdena. Spridningen utav standardhögtyskan sedan 1800-talet har resulterat i utarmningen samt i många fall utdöningen utav de genuina historiska språken, detta speciellt i stora delar utav Nordtyskland men även i vissa städer i det historiskt högtyska områdena. Uttalet av standardtyskan haver naturligtvis likväl regionaliserats varhän påverkan skett däri utav de olika tyska språken som finnes. Nästan all publicering på tyska, samt den främsta talade median likväl, i Tyskland sker på hochdeutsch, till förtret för alla andra språk.

Bröderna Grimms lexikon som publicerades i sexton delar emellan åren 1852-1860 är den primära källan för standardtysk vokabulär, med tillägg naturligtvis, år 1880 kom grammatiska og ortografiska regelverk genom Duden Handbook och år 1901 proklamerades dess preeminens. Olika publiceringshus började årtiodena härefter att utkomma med egna lexikon med ibland viss differens i ortografin men detta tolererades icke utav den tyska staten så år 1955 proklamerades Dudens allenarådning. Vissa stavningsreformer toges vid år 1998 men all media har ej förändrat sitt språkbruk i linje efter riktlinjerna häri, studier visar även att ungefär 77 % av tyskarna ogillar reformen.

I sin reformhysteri gjorde man ehuru inget åt ordlängden, hvilket bland annat ses i den lag som klubbades igenom år 2000 i Mecklenburg-Vorpommern som i sin kortform heter Rinderkennzeichnungs- und Rindfleischetikettierungsüberwachungs-aufgabenübertragungsgesetz, emedans det fulla namnet lyder Gesetz zur Übertragung der Aufgaben für die Überwachung der Rinderkennzeichnung und Rindfleisch-etikettierung. Ordet rindfleischetikettierungsüberwachungsaufgabenübertragungsgesetz med sina 63 bokstäver är ett av de längsta orden som faktiskt nyttjas i tyskan. Som exemplet kanske likväl antyder så är ordbildningen viril i tyskan hvilket den havandes varit från tidig tid varvid tyskan i reella termer egentligen innehåller väldigt få inlåningar om man jämför med andra tungomål i dess närhet, stora inlån från latin samt grekiska har ehuru naturligtvis skett, först genom Romarriket vars tid verkar hava bistått mer runt 550 latinska inlåningar till tyskan, og sedan via kyrkan samt dess munkväsende genom hela den historiska epoken, likväl har franska og slaviska inlån skett, samt naturligtvis engelska nu i sen tid, påbörjandes under 1600-talet og sedan accelererandes sedan 1800-talet, ofta äro även detta förklädd latin og grekiska.

Högtyskan indelas som oftast i tvenne olika macrovarianter. Högtyskan / Övre tyskan / Oberdeutsch / Oberdytsch / Obadeitshe som främst talas i Sydtyskland, Schweiz, Österrike, Lichtenstein og Norditalien, samt centraltyskan / mitteldeutsch / meddeldütsch som då sträcker sig längs ett bälte i Centraltyskland från Rhenlandet till Thuringen, alla utgjörandes ett språkkontinuum där man i microvarianterna för sig med god förståelse naboer emellan, men kanske svår förståelse nonnaboer emellan. Härav är alla försök till indelningar naturligtvis sublima, subjekta og suspekta. De centraltyska språken är en diskutabel sammanförning utav tvenne olika grupperingar, där de västcentraltyska språken är att särställa som tillhöriga de franconiska språken som egentligen inte alls äro ‘högtyska’. Obadeitshe uppdelas senare vidare i de alemanniska samt i de austro-bavariska språken, dessa äro högtyska, eller i vissa fall till og med alpina.

Frankoniska språken

Vi börjar här med de franconiska språken då dessa utgöro ett problem i sig då de ej ens ingår i de högtyska språken utan äro en helt egen västgermansk undergruppering, den frankiska / frankoniska. Utav de dessutom olika frankoniska subgrupperingarna är det emellertid allena lågfrankiskan, till exempel brabantiska, limburgiska, afrikaan, holländska, zeeländska, flamländska, som haver sin direkta härstamning från det fornfrankiska språket som talades i Frankerriket. I Tyskland finnes några lågfrankiska / rhenländska tungomål, särledes kleverländiskan / zuid-gelders i Kleve / Kleff, som eljes främst talas i Nederländerna och ibland inkluderas i de brabantiska språken, som i hvilket fall står tungomålet närmast, mycket nära. I Tyskland har kleverländskan förtrycks sedan år 1713 när Preußen samt därvid högtyskan gjorde inmarsch og erhållit en hel del vokabulära influenser därifrån som inte som oftast förekommer i Gelderland. Men redan tidigare hade lingokulturellt tryck anlänt via altkölnischen som var hegemonisk i Kleverland under 1400-talet, senare under 1500-talet ankom högtysklig lågfrankiska, för att sedan utsättas för det högtyska skriftspråket som är fallet än idag, i de norrare delarna har franskan og nederländskan istället varit hegemoniska. I Tyskland haver man ävenleda ofteliga benämnt tungomålet som deutschniederländisch eller nordniederfränkisch. Med anledning utav kraftig industrialisering och stor inflytt från andra håll så haver kleverländskan perifierats och det är allena några få invånare som talar det idag, i exempelvis Duisburg har det i det närmaste dött ut. Varianten klevisch-weselisch förekommer ehuru i lokala radiosändningar. Utifrån kleverländisch härstammar även språket pella dutch som talas i Pella, Iowa i USA.

Kleverländskan ingår i språkspektrakt meuse-rhenish / maaß rhingländesche / rhein-maasländisch, hvilket äro en grupp som inkluderar de lågfrankoniska språken kleverländskan, limburgiskan samt lågrhenländskan. I Aachen / Oche / Aoke i Tyskland talas sydöstlimburgiska / sydmeuse-rhenish som esomoftast ehuru benämns som varandes ett ripoariskt språk i Tyskland, dessutom högtyskt, men är i verkligheten transitionellt, språket sydöstlimburgiska som avskiljer sig ifrån de övriga limburgiska språken har ehuru just tonala klara samband med ripoariskan. Generellt kan man säga att dessa språk ligger närmare lågtyskan än högtyskan, men det anses absolut ej vara tillhörigt lågtyskan utan till det som således ofta kallas lågfrankoniskan. Hursomhelst, talet i Oche heter ööscher / öcher ofta med tillägget platt, språket kallas även för singsang då det utifrån andra tyska språk bär en egendomlig og fint klingande skönmelodi i sig. Lågrhenländska / niederrheinisch är den tyska benämningen på de lågfrankoniska limburgiska språken som talas i Nedre Rhenlandet, Niederrhein, som avskiljer kraftigt från högtysk parleans, men som ju längre norrut man går låter mer samt mer som holländska, lågrhenländska talas historiskt i hela Düsseldorfregionen og heter exempelvis bergisch i Mönchengladbach. Lågrheniska indelas i Tyskland i det ovannämnda klaverländskan som då benämnes nordniederfränkisch, samt i südniederfränkisch og ostbergisch. Sydlågfrankoniska kan i germanistiken likställas med limburgiskan och gällande Tyskland indelas de limburgiska, eller då sydlågfrankoniska, geospråkliga varianterna i östlimburgiska som talas i Heensbersch / Heinsberg, Jlabbach / Mönchengladbach, Veeëse / Viersen, Mörs / Moers, Düüßbursh / Duisburg som snackar ruhrsch platt og Krieevel / Krefeld med sin krieewelsch som skrivs lite mer, samt i östlimburgisk-ripoariska övergångsspråket som talas i Nüss / Neuss, Dusseldörp / Dösseldörp / Düsseldorf, Mettmann, Solingen, Remsched / Remscheid, i just Dösseldörp und Solingen benämnes det även som västbergische emedans det heter niederbergisch / lågbergiska i Velbert, Neviges, Langenberg, Heilingenhaus og Wülfrath.

Bergische talas i Bergisches Land, hvilket är det gamla hertigdömet Berg som grundades på 1000-talet, og indelas i de nämnda västbergiska talen, samt i de ostbergischen mundarten som talas i Mölm / Mulheim an der Ruhr, Këttwish / Kettwig, Werden, Wuppertal, Radevormwald, Hückeswagen, Wipperfürth und Gummersbach. I Mölm benämnes den distinkta östbergiska varianten som mölmsch, den i Këttwish heter kettwägsch og den i Werden benämnes waddisch. Ordböcker, grammatikor samt böcker på mölmsch varandes existent. Südbërrjich bedömes snarast vara ett ripoariskt språk, men det är givetvis ett spörsmål för diskussion. Ett språk som ligger jämte dessa ostbergishe språk är borbecksh platt som är klassificerat som ett frankonisk-västfaliskt lågsaxiskt västmönsterländskt tungomål och som således är ett gränsspråk de västgermanska subgrupperingarna utav frankoniska samt saxiska emellan, nu ehuru endast talat utav några få äldre. Detta borbechska språk finnes dokumenterat från 800-talet i skrift, emellan seklerna 800-1300-talen som anmärkningar i iövrigt latinsk text, språket kommandes härefter att vara med i den lågtyska utvecklingen og exponeringen, men sloges ut sedan utav högtyskans inträde, industrialisering utav området, samt införandet utav skolplikt och högtyskans allenarådande där. Nu är språket nära utdött, men viss revitalisering kan vara på väg varvid den befintliga ordboken kan vara behjälplig. Pater Noster på detta språk kan lyda:

Onse Vader em Hemmel

Din Name sall gehillig wären,

Din Riek sall kommen,

Din Wille sall passeeren as em

Hemmel so ok op Ären

Onse däglich Brot gäw ons vandage

On vegäw ons onse Schuld

As ok wi dä vergäwt,

Dä en onse Schuld stott.

On föhr ons nech en Väseukung

Sönnern befrie ons van däm Uewel.

Denn din es dat Riek, on dä Kraff

On dä Herrlichkeit, en Ewigkeit.

Amen.

De här limburgiska språken är inte skyddade alls i Tyskland, dess nederländska varianter äro ehuru detta i nederländska Limburg.

Om vi gåom vidare inom de frankoniska språken men ej de lågfrankoniska så når man det som benämns som medelfrankoniska språk / västcentraltyska tungomål som är språk som talas i Nordrhein-Westfalen, större delen utav Rheinland-Pfalz, Saarland, norra Baden-Württemberg, södra Hessen samt norra Bayern, plus i franska Moselle, Luxemburg, Rumänien samt utav pennsylvaniatyskarna i Nordamerika. Utifrån macrobenämningen om de centraltyska tungomålen så indelas dessa primärt i westmitteldeutsch samt ostmitteldeutsch, og de västcentrala språken äro de som varo frankoniska i stam, varav de lågfrankiska redan gåtts igenom ovan, emedans de östcentraltyska språken ej äro ingåendes i de frankoniska tunomålen alls, alternativt långväga utväxter därifrån. Förutom då lågfrankiskan åtfinns centralfrankoniskan / mittelfränkisch, rhenfrankoniskan / rheinfränkisch samt de mer diskutabla, eller transitionella, östfrankoniska / ostfränkisch og sydfrankoniska / südfränkisch. Även jiddisch har sin grund häruti franklang.

De centralfrankoniska språken består i Tyskland primärt utav ripuariska, mosellfrankoniska og det redan genomgångna limburgiska språket som är intermediärt. Det i Frankrike talade mosellfrankoniska lorrainefrankoniska språket benämnes platt lorrain / francique moselle / platt mosellan og är en språkfortsättning på angränsande tyska språk. Ripoarisk frankoniska / ripoarisch / ripwarisch / ripuarisch platt / ripoarėsch shproache  är ett shproache som talas i Rhenlandet og får sitt namn från de ripoariska frankerna, latin ripuari, men kallar sig själva främst bara platt, språket haver visst skydd i Nederländerna men ej i Tyskland. Ripariskan skall heller absolut ej sammanblandas med den regionala lekten utav standardtyska som ofta kallas rheinisch. Ripoarisch haver idag omkring 250 000-1 000 000 talare men uppemot 20 miljoner må väl ha passiva kunskaper i språket. Språket är extremt splittrat på runt hundra-hundratjugo klart distinkta varianter som naturligtvis ingår i ett språkkontinuum, som likväl hela grupperingen göre med naboliggande språkkluster, og vissa varianter har kanske bara en handfull kvarvarande talare emedans andra varianter äro aktivt nyttjade i samhället överlag, en av de kändaste og största varianterna är kölsch, Kölns språg. Rhenländsk frankiska avskiljer varandes unikt på flertalet olika vis inom absolut främst den rikt diversata vokabulären samt inom fonologin som upplevs som melodistisk som limburgiskan, men även i vissa grammatiska egenheter. Språket består som sades utav en hel del olika måltungor och här nedan är en lista om fyrtio stycken som man just vid skrivande stund har utlagda på den ripoariska Wikkipedijasidan:

Öcher Platt, Aalerödder Platt, Bachemer Platt, Berchemer Platt us Trooßdorf-Berchem, Berchemer Platt (dat jit es zwemol), jetz is dat Platt us Berchem an de Erf jemend, Berjesch Platt, Bóchezer plat / Bocheser Platt, Bönnsch, Bënnroother Platt, Beueler Platt, Breisiger Platt, Düsseldorfer Rheinisch, Jodesberjer Platt, Efeler Platt, Öhskirschene Platt, Aischwiele Platt, Holper Platt, Hommersch, Höttener Platt, Jömelejer Plat, Kaaschter Platt, Kirchröadsj, Kölsch, Kölsch (linksrheinisch), Kölsch (rechtsrheinisch), Landkölsch, Lemiersj / Lemiersjer plat, Luhmere Platt → Luhme, Mausbacher Platt, Nüsser Platt, Zumpfeldsj / Zumpelvelds, Rotinger Platt, Sieburjer Platt, Sieshloorer Platt, Stolberjer Platt, Südbërrjich, Trooßdoorfer Platt, Völser Platt / Völzer, Vüürjeberschßplatt, Wööschelter Platt.

Varianten bönnsch / bönş är talet från Bounn / Bonn som är nära relaterat med kölschen men bland annat mer sjungande i sin ton. Gällande eifeleren så är den ripoarisk i dess norra delar emedans den är mosellefrankisk i dess södra och liknar starkt luxemburgskan, denna geografiska uppdelning haver varit gällande sedan Romartiden och benämns även som eifeler sprachbarriere. Här gick gränsen emellan Germania Superior og Germania Inferior som märkes än väldigt klart i språken där dåledes språken ingår i olika subgrupperingar med skillnader inom alla språkliga sfärer, såsom vokabulär og grammatik.

De ripoarische språge kölsch talas således i Köln samt numer speciellt i dess omgivningar, i det förredetta egna riket, uppdelat på några få varianter, landkölsch, kölsch har i sig själv omkring 250 000 talare av sin märkbart nasala tunga, som även bär en del franskismer i sig. Landkölsch är uppdelat på primärt syd- og sydvästlig kölsch, västkölsch i exempelvis Wrääjschem / Frechen, linkrheinisch nordlig kölsch i Roggedörp-Thenhove / Roggendorf und Thenhoven, rechtsrheinlich nordlig kölsch, nordöstlig kölsch, östlig kölsch og sydöstlig kölsch som vätter mot Siegerland. De ripoariska frankerna togo över Köln under mitten utav 400-talet efter att Romarriket medels latinet härskat staden i nära femhundra år, deras språk har härefter konkurrerat ut latinet och utvecklats från de övriga frankoniska varianterna i georegionen. Dagens kölsch är spunnet från ahlkölsche / altkölnisch som finns skriftligen dokumenterat i allehanda värdsliga, litterära samt teologiska domäner sedan 1100-talet framtills 1700-talet, härefter räknar man att modern kölsch tagit över, ehuru nu som sekundärspråk då högtyskan invaderat sedan 1500-talet og tagit över som skriftspråk alltmer. Högtyskan gjorde dock inga större vinster inom de talade sfärerna och under 1700-talet ökade den inhemskt skrivna litteraturen igen, nu då i modern kölschisk tappning där skriftsystemet högtyskifierats, men det har dessvärre icke återkommit som allmänt skriftligt medium. Kölnborna har utav stadens finansiella organ erhållit Akademie för uns Kölsche Sproch som inrättades år 1983 som stödjer språket som ett språk, samt stödjer utgivning og forskning på detta språk, samt håller arkiv, havandes ett bibliotek som samlar ihop kunskap om det, naturligtvis finnes både grammatikor som ordböcker, exempelvis akademiens Das Kölsche Wörterbuch. Kölsche finns således i aktiv nutida skriftligt bruk. Språket har ehuru ingen officiell status ej heller utläres målet i skolan, förutom ibland i extrainsatta extrakurser, men litterärt har språkdomänen ökat markant på sistone, delvis med grund i akademien, samt så finnes teatrar, rockband og traditionell musik samt en position utav att varandes det enda legitima språket under Kölner Karnevalen hvilket ger en god aura. Poesi samt andra former utav litterära alstringar sker likväl.

Om vi nu går över till de likväl centralfrankoniska målen som benämnes som varandes mosellfrankoniska så äro det en gruppering utav språk som talas i Siegenland i Nordrhein-Westfalen, Rheinland-Pfalz samt i nordvästra Saarland. I sydöstra Saarland talar man annars rhenfrankoniska og det är ofta detta språk som sammankopplas med landet, men inhemskt spelar båda språken, i dess saarländiska varianter, som markörer för den saarländska identiteten och är aktivt och populärt nyttjade inom alla åldersgrupperingar som levande språk, ehuru ej i administrationen eller media. I Saarlands huvudstad Saarbrigge / Saarbrücken talades ursprungligen mosellfrankoniska men det haver sedermera uppblandats med rhenfrankoniska og härvid blivit ett blandspråk, stadsspråket benämns saarbrigga platt. Både nästkommande språknämning som de tu saarländska målen havandes erhållit bitvis stora influenser från franskan. Det kändaste mosellfrankiska språket är annars luxembourgiskan / lëtzebuergesch som förutom i Luxemburg även talas i tyska Eifelregionens Béibreg / Bitburg og längs dalen af Musel / Mosel samt då i Tréier / Trier, den sistnämnda är Tysklands äldsta stadsfästa grundad senast år 16 f.kr. samt det första biskopala sätet transalpina. Enligt traditionen grundades ehuru Tréier utav Trebeta som koloniserade området omkring år 2000 f.kr., han var själv son till den assyriska kungen Ninus. Hursomhaver, lëtzebuergesch är på väg bort i de tyska territorierna då allena högtyska figurerar inom alla offentliga domäner samt i skolundervisningen, med resultatet att bara äldre numera talar mosellfrankoniskan. I Tyskland karaktäriseras luxembourgiskan som en tysk dialekt, den i Tréier heter lokalt trierisch / trierer platt.

I södra Eifel talas likväl mosellfrankoniska till skillnad från de nordeifelska ripoarische taale som tvedelas utav den eifelska språkbarriären, andra mosellfrankoniska tungomål äro untermosellanisch og wällisch / west-westerwäldisch / westerwälder platt, båda i Rheinland-Pfalz. Ytterligare ett mosellfrankiskt språk är sejerlänner platt / siegerländer platt som då talas i Siijerlant / Siegerland utgörandes den nordöstligaste formen utav dessa språk, behavandes många vokabulära likheter med hessiska samt sydvästfaliskan og som i likhet med de övriga mosellfrankoniska språken ej havandes genomgått den högtyska fonologiska utvecklingen, samt behavandes grammatiska egenheter ock vokabulär distinkthet, stor sådan i förhållande till högtyskan. Språket användes ej särleda i skrift men finnes naturligtvis beskrivet i ordböcker og grammatikor. I Hunsrück / Hundsbuckel talas det mosellfrankoniska språket hunsrücker platt / hunsrückisch som förutom här även spritt sig till Rio Grande do Sul i Brasilien, där det ehuru blivit influerat utav ej allena indianspråk och portugisiska utan även av andra tyska språk såsom pommeranska, swabiska og bavariska, språket där, riograndenser hunsrückisch är tyvärr på nedgång. Likväl så talar inte ungdomen i Hunsrück hunsrückiska og förstår det heller ej, förutom några få ord måhänt som tagit sig in i regionalhögtyska språket. Delar utav hunsrückiskan ingår i rhenfrankoniska språkområdet likväl.

Bland de rhenfrankoniska / rheinfränkische tungomålen infinnes för Tysklands del tvenne olika delar, pälziska og hessiska, samt diasporaspråket pennsilfaanisch deitsch som är i huvudsak pfälziskt, samt enligt vissa indelningar även lorrainefrankoniskan, och som ovan nämndes, en del utav hunsrückiskan. Pfälziskan / pälzisch / pfälzisch / palatin talas i Rhenlandet ungefäreligen i området emellan städerna Zweibrücken, Kaiserslautern, Alzey, Worms, Mannheim, Heidelberg, Speyer und Wörth am Rhein esomofteligen uppdelandes i västpfälziska og östpfälziska / vorderpfälzisch, fast de föredrar om man slopar f-et, vardur pälziskan synliggöres. Grammatik samt uttal skiljer regionerna emellan, men även ner på bynivå åtfinnes märkbara, ofta relativt stora, skillnader emellan en drös tungomål, en noterbar skillnad i förhållande till högtyskan är att man ideligt endast uttalar en del utav de skrivna ordet, som i franskan, språket bör heller ej räknas till de högtyska språken då det ej genomgått de däri karaktäristiska ljudutvecklingarna. En miljon säges tala pälzischa totalt, men siffrorna kunne antagligen tas med en nypa salt. Det skrivs ehuru en hel del poesi et humoristika på pälziska, ibland på rent språk og ibland på mer högtyskifierat, här nedan är ett exempel från 1800-talet av Franz von Kobell benämnd Pälzer Sprooch:

Wer kann ‘n liewe Glockeklang

so schreiwe, wie er klingt.

Un wer kann schreiwe mit de Schrift,

wie schee e Amsel singt?

Des kann mit aller Müh kee Mensch,

denk nor e bißche nooch.

Un wie mit Glock un Vochelsang

is ‘s mit de Pälzer Sprooch.

Till västpälziskan tillhör mundarterna, viss saarländisch, westrichisch även denna i Saarland där varianten som talas i Pirmasens tenderar åligga vorderpälzisch, pfälzer-bergländisch, pfälzer-wäldisch, schwarzwälder-hochwäldisch, idarwäldisch, viss hunsrückisch, naheländisch samt rheinhessisch. Rheinhessisch, som har starkt judetalskt påbrå, talas i Meenz / Mainz, Bingen am Rhein und Wåms / Worms, i dess sydvästra utbredning är det pfälziskt emedans det i dess nordöstliga riktning mot Meenz med dess meenzerischen istället är sydhessiskt. Till vorderpfälzisch höre talet i Heidelberg og Mannheim som ehuru går under beteckningen kurpfälzisch / badisch-pfälzisch och talas i nord till Månnem / Mannem / Mannheim og Viernheim, samt i söder till Heidelberg, Weinheim, Wiesloch samt Bruchsal, språket är högeligen ortmässigt uppdelat i ett språkkontinuum där man åt vissa håll klart går åt högtysk ljudföringsutvecklingshåll, exempelvis med befintligheten utav stavelsen pf i Pfalz eller Palz men snart är ändå allt högtyskan förbehållen. Även detta språk har stora franska, jiddiska, samt rotwelska influenser. Mannheims mål mannemerisch haver likväl erhållit inlån som de övriga språken samt en hel del från hugenotter og franska aristokrater som flyttade in vid franska revolutionen. Månnemen framföres numera såväl i diktprosa som i teatern, samt ganska virilit i modern musik, inklusive rapp. I Odenwald, Nordbadiska Sibirien og i Bauland talar man en sydrhenfrankisk badiskfrankisk variant, ibland satt som sydhessisk, och antagligen tillhörande alla som ett gränsmål, benämnandes ourewellerisch / odenwäldische varierandes från by till by. Andra vorderpälziska varianter äro elsässisch-pfälzisch som talas i Frankrike, men även de i Tyskland förekommande haardtgebirgisch i Haardt, sydvorderpälziska i Speyer und  Lándaa / Landau, eller då speyerische og landauische, emedans nordvorderpälzische talas i Ludwigshafen am Rhein. Wåms rhenhessiska tal räknas ibland likväl som vorderpälziskt.

De rhenfrankiska språken innehåller även hessiskan / hessisch, språket är närmast sin nabospråk pfälziskan men innehåller en hel del egenskaper som ställer den hessiska gruppen något apart från alla övriga västcentraltyska språk. Hessiska talas främst i Hesse / Hessen samt i norra delarna utav Bayern härrörandes sin genealogi till chattierna som genom språkförändring blivit hesse. Chattierna varo från början lågtyska men de transkulturerades till varandes frankoniska efter att de gingo in i det karolingiska riket, och nu är hessiskan kvarvarande frankonisk i grund men med stor tendensriktning åt det högtyska hållet. I Tyskland användes ofta plattitydisk hessiska som komisk fora i media då den ses som ett barbariskt blandspråk, varken högtyskt, eller lågtyskt, utan ett sammelsarium utav allt. Det som de flesta tyskar känner som hessisch är ehuru ej genuin hessiska utan ett regiolekt av missingisch typ, d.v.s. en högtyskifierad variant, i detta fallet utav sydhessiska og det kallas även för fernsehhessisch ‘TV-hessiska’ utav vissa, neuhessisch av andra. Sedan mitten utav adertonhundradetalet har högtyskan konkurrerat ut hessiskan med hjälp av dess hegemoni i skolan, idag talar ungdomen endast högtyska, ehuru ej sällan med viss brytning. Hessiskan är vidare uppdelad i niederhessisch som vidare uppdelas i nordhessisch som talas vid flodområdena utav Eder og Foll / Fulda havandes språkcentrum i kasselänischens Kassel, distinkta og arkaiska, med alemanniska drag, osthessisch som talas i Fuldaerlandet, samt oberhessisch / mittelhessisch vid Lahn, Vogelsberg og Wetterau men främst numer utav de äldre i de äldre formerna, emedans westhessisch talas vid Hernborn / Limburg. Südhessische variant är likväl rhenfrankiskt samt talas i Hessisch-Nassauischen, vars sydligaste variant är den ovan nämnda odenwäldiskan utgörandes ett övergångsspråk till pfälziskan som finnes samlade från 650 orter i Südhessisches Wörterbuch. Sydhessiskan är uppdelad på förutöver odenwäldiskan i riedhessisch i Hessisches Reid, untermainländisch i bayerska Unterfranken, rheinhessisch i Rheinland-Pfalz, Mainz, samt i hessiska Rheingau där man talar rheingauer platt, samt i frankfurterisch som då talades i Frankfurter am Main. Oberhessisch talas även i delar utav Nordrhein-Westfalen, exempelvis wittgensteiner platt som talas i Wittgenstein. Hinterlander platt är en annan nämnvärd oberhessische variant som talas då i hessiska Hinterland men som genom skolreformernas högtyskhegemonitet konkurrerats ut sedan 1860-talet, men hinterländskan klarade sig bra uti orterna framtills andra världskriget men sedan de sociala förändringarna tagits vid under 1950-1960-talen så har hinterländskans offentliga domäner försvunnit varhän språket perifierats samt förtvinat. En ny regionell variant har delvis tagit de gamla varianternas plats. Hinterländskt språkexempel, med högtysk jämförelse:

Wann’s raant, gieh ma heem

Wann’s nit raant, blaiwe ma häi

Wenn es regnet, gehen wir heim

Wenn es nicht regnet, bleiben wir hier

Inom mittelhessischens språkområde finnes även det unika og distinkta mittelhessiska språket manisch som är en regional variant utav rotwälskan og talas fortfarande i staden Gießen men bara av kanske 500 personer, språket innehåller en hel del jiddisch samt romani. Ordet manisch är rotvälska med betydelsen ‘zigenare’, från romaniordet manush ‘människa’.

Vi kan härefter nu kort gå över till sydfrankoniskan / südfränkisch som även benämnes för vad den är, d.v.s. sydrhenfrankisk / südrheinfränkische samt badische / badiska som talas i norra Baden runt Karlsruhe, Pforzheim und Rastatt. Man skall akta sig för att nyttja termen ‘badische’ specifikt för endera då Baden innehåller minst sex olika språksubgrupperingar. Sydfrankiskan skall ses som ett transitionellt geolektområde emellan de frankoniska språken i norr, och de alemanniska söderöver, samt havandes element bestående utav dem båda, men ändå räknat som ett frankoniskt tungomål, ehuru som vanligt diversat. Vissa menar att sydfrankoniska är inexistent, snart blir så ändå fallet, då det är en av de manfåtaligaste tyska geosfäriska språkvarianterna. Sydrheinfrankoniska uppdelas i det redan nämnda odenwäldisch, unterländisch, kraichgäuisch samt karlsruhisch. Unterländiska har sitt språkcentrum i Haalbrunn / Heilbronn i nordliga Württemberg, i ett område som kallas Unterland, här heter stein stå och ‘Ich werde morgen in den Garten gehen’ I gêi moriche in dë gardë.

Östfrankiska / östfrankoniska / ostfränkisch talas i norra Bayre / Boarn / Bayern i områden utav Bambärch / Båmberg / Bamberg, Coburg, Wiazburg / Würzburg, Hof, Bayreith / Beiruθ / Bayreuth und Suhl varandes ett transitionellt språk emellan rhenfrankoniskan, thüringskan og boarischen / bavariskan samt behaver element utav dem alla i sig hvilket gör hela gruppen diskutabel i vissa kretsar, ehuru en av de största virila grupperingarna i Tyskland. Östfrankoniska, og även sydfrankiska, benämns ibland som högfrankoniska. Den största grupperingen inom östfrankiskan är main-frankoniskan, andra varianter är vuuchtländisch / vogtländiskan i Vogtland och erzgebirgisch i Erzgebirge, bägge dessa sista i Saggsn / Saxen / Sachsen / Sakska, hohenlohisch i Baden-Württemberg samt ansbachisch i Bayern. Ansbachisch talas i Ansbach, Rothenburg und Neustadt an der Aisch.

Fuuchtländiskan talas numer främst i rurala områden utav äldre människor och språket håller låg profil og prestige i Vogtland, men räknas ändå hava uppemot 200 000 nativa talare, eller sjungare. Språket uppdelas utefter kern / center-, nord-, öst- og sydvogtländiska innehållandes många olika varianter som i vissa fall äro väldigt olika varandra, men det finns areala delade egenskaper med erzgebergiskan. Nord samt sydostvogtländiskan besitter endast smärre geografiska områden emedans kärnområdet upptar det större, särledes sydostfåågtländiskan kvittras fram. Syd- eller Öfvre vogtländiska ses som mer arkaisk auk ursprunglig än de övriga, det är även den mer socialt vanligt nyttjade varianten i ehuru dess mindre befolkade tassemarker, varandes även ett transitionellt språk inför nordbayerskan. Denna öfvre fuuchtländiska fattas exempelvis de rullande r’en.

Vad gäller erzgebirgisch / aarzgebèèrgsch så är den i avtagande, dels med anledning utav dess låga förståelsenivå med övrig tyska hvilket iscensatt en språkövergång till mer regiolektiskt eller ren högtysklig språkform, samt med anledning utav stor utflyttning där de utflyttande snart överger sitt alte sprooch. Ergebirgiskan säges ändå hava omkring en halv miljon talare som kan uppdelas utefter väderstrecken, speciellt de västra og östra, och språket räknas ofta som östfrankonisk men är en uppenbar transitionell språkform ihop med nordbavariskan. Fornbavariska og fornöstfrankoniska språkelement hava inkommit via bosättning för omkring tusen år sedan där man utträngt tidigare slavisk befolkning. I öst nyttjar man exempelvis negationen ni(ç) emedans man i väst framhäver ett nèt. Språket talas i södra Mittweida, Stollberg, Mittlerer Erzgebirgskreis, Annaberg-Buchholz, södra Freiberg samt Aue-Schwarzenberg, og i orten Lichtenstein i Chemnitzer Land, ytterligare en kommunitet bor i sydvästra Harzbergen i Clausthal-Zellerfeldregionen, ditflyttad som gruvarbetare under 1500-talet, vidhållandes sitt språk fram till denna dag, men i en särpräglad utveckling med thüringska influenser men med en allena saktfärdig utvecklad vokallära sedan 1600-talet, tungomålet här bekallas oberharzisch. Språket har haft en större utbredning tidigare men dessa områden har tagits över utav inträngande thüringska, även i vissa delar utav Sudetenland fanns aarzgebèèrgsch talat framtills 1940-talet i Kaaden-Duppau. Aarzgebèèrgiskan har ingen kodifierad skrivform, även om propåer gjorts som ej låtit sprida sig, men språket har aktivt nyttjats ändå i en stor mängd kortare narrationer og särledes i poesi samt sånger, måhänt om daar schiinn fraa, der schènsdn fraa.

Hohenloheiskan talas i nordöstligaste delen utav Baden-Württemberg, exempelvis i Craalsâ / Crailsheim, Hohenlohe är namnet på en region där med ursprung från furstefamiljen Hohenlohe. Språket förekommer i lyriska samt teatralistiska förekomster. Exempel på ord på språket kan exempelvis vara hasch för ‘Hast du’, môô / mou för ‘Mann’, fraa för ‘Frau’, anâweech för ‘trotzdem’.

Mainfrankoniskan / mäinfränkisch talas som namnet antyder längs floden Mee / Maa / Main og uppdelas ofta i följande regionala varianter, den rhenfrankoniska övergångsvarianten taubergründisch, unterfränkisch / unterostfränkisch, grabfeldisch, rhönisch / rhöner platt / rhönerisch som taltas i mittelgebriget Rhön som sträcker sig i emellan Bayern, Hessen og Thüringen, hennebergisch som talas i Sydthüringen, bambergerisch i Bambärch, Forchheim samt i Erlanga / Erlangen, samt itzgründisch vid floden Itz med biflöden. De som äro över 25 år gamla förstår ofta språket ganska väl, men det är troligtvis nästan allena åldringar som aktivt pratar språket numer. ‘Nicht’ heter på itzgrundiska niä, ‘Vögel’ vüächl, ‘schön’ schööä, ‘morgen’ morchng og ‘Da gingen wir hinein’ blir Dou sä´me nei g´anga.

Jiddisch / yidish / jidiš är utvecklat utifrån medeltyska varianter, från början med grund i de rhen- samt mosellfrankoniska språken, men lever en förminskad tillvaro i efterkrigstidens Tyskland samt i resterande världen, i Tyskland finnes ett fåtal talare, men språket är i ökande till följd utav en invandring från öst og revitaliserad syn på språket. Över 150 000 judar haver antagligen slagit sig ner i Tyskland efter återföreningen, främst från före detta Sovjetunionen, men huru många utav dessa som pratar jiddisch vets ej og de fleste talar nog mer ryska, totalt finns 200 000 judar i Tyskland men siffran stiger hela tiden - 1933 fanns det ehuruväl hela 600 000 i landet som en förlängd gång icke ville ha dem. En stor del utav de nyinflyttade judarna og rysstyskarna talar dock ryska primärt, detta har gjort så att ett nytt ryskttyskt pidginspråk utvecklats sedan 1990-talet, ibland benämnt som quelia / nemrus / deutschrussisch. Sådana här språkuppkomster brukar ej vara särledes långvariga, men vi börom så ej sia än, ibland överlever de, som jiddisch.

Hursomhelst, före andra europakriget så talade ungefär 2/3 av världens judar jiddisch, hvilket ungefär betyder 11 miljoner människor, men efter tyskarnas massaker så kvarstod kanske omkring 5 miljoner parlörer som sedan minskade ytterligare efter Sovjetunionens förföljelse utav både människorna samt den kultur de förestod. Till detta kom Israels skapelse med den diskriminerande språkpolitik de har fört, där alla andra judiska språk förutöver hebreiskan förpassats till bakgården, Israel har kommit att bli den slutgiltiga Endlösungen för jiddische taal. Ytterligare skall även tilläggas att förvisso så har många amerikanska judar bibehållit sitt språk, men det är även väldigt många som har assimilerats in i majoritetskulturen. Det finns ehuru flere organisationer ock institut som arbetar med att bevara jiddisch.

Ursprungligen varo det judar, som kommo från norra delarna av Frankrike og Italien, som under en tid framtills runt 1250 etablerade bosättningar i det tysktalande Lotharingia og Rhenlandet og man haver ehrvals genom detta även en del romanska ord i jiddisch, som antagligen ej äro härrörandes från något utav dagens romanska språk utan från ett judeoromanskt eller judeolatinskt språk talat i områdena därifrån de kommo, samt så fanns det redan judeoromaner här på plats sedan länge som ju måste ha talat något språk. Exempel på sådana företeelser kan vara det jidiška bentshn från ‘benedicere’, namnet Yentl från ‘gentile’, beyle jämförbart med ‘belle’, og så vidare. Redan under 900-talet fanns ett judiskt språk som kallades jiddisch-taytsh eller ivre-taytsh som talades i mindre samhällen vid Rhen samt Mosel - språket hade frankisk bas med inslag från hebreiska og arameiska ~ termen taytsh levde kvar ända in på 1700-talet. Det bör ehuruväl nämnas att det även finnes några få slaviska lexikaliska, men ej grammatiska, influenser i protojiddisch som förbryllar, men de är på tok för få för att kunna betyda att protojiddisch skulle ha uppkommit i öster, dessutom så haver ju jiddiš en till mycket stora delar tysk grammatik. Man trodde till en början att jiddisch utvecklats från modern tyska, men Landau og Sainéan bevisade konklusivt att jiddisch historia gick ända bak till medeltida medeltyska, man har senare även sett att vissa fenomen går änn längre bak som ivretaytshen ovan.

De som kommo att tala jiddisch kommo således främst från norra Italien og Frankrike samt flyttade ungefärligen under 800-talet og framåt in i det område som de kallade Loter som låg vid Rhen samt Mosel, ungefärligen emellan städerna Köln og Landau / Speyer och som kom att bilda kärnan för den jiddischtalande ashkenaziskjudiska grupperingen, ashkenaz är dessutom sedan medeltiden den hebreiska beteckningen på Tyskland, så ashkenaziska judar betyder helt enkelt tyska judar. Dessa inflyttande judar absorberade de redan existenta judarna i Rhenlandet, dessa varo av allt att gissningsvis döma även förare av något romanskt tal. En del judeoromanska judar fanns således sedan tidigare i området genom det Romerska rikets verksamhet där, antagligen så tidigt som efter de galliska krigen anförda av Caesar, men bevisligen sedan år 321 e.kr. i Köln og Rhenlandet. Judeoromanerna besatte viktiga positioner i den romerska Rätiska provinsen. De varo fria att verka som romerska medborgare og denna tolerans fortsatte under det burgundiska samt sedan det tidiga karolinska riket där de varo framgångsrika, under Karl den store samt Ludvig den fromme, bland annat undslupo de ju ideligen militärtjänstgörning ock kunde såleda fokusera sina energier på handel og köpmannskap, samt bankverksamhet då kristna varde förbjudna att taga ränta för utlåning. Förutom Köln skapades de första judecentrerna i Speyer, Mainz og Worms, og dessa funnos sedan framtills 1930-talet, där Mainz varde ett av Europas absolut viktigaste judecenter, med bland annat den kalonymidiska skriftställaren Rashi som nämnvärd personlighet. Synagoger byggdes. Judarna varo relativt fria, men finge betala lide extra i skatt än kristna, men ju längre tiden ginge i det karolinska riket desto mer följde man kyrkans riktlinjer i förhållandena gentemot judarna varhän antisemitismen spred sig.

Det är givetvis omöjligt att veta men man tror att antalet judar steg från varandes omkring 5000 under 900-talet till att vara runt 20 000 på tusentalet, tillskottet havandes åter ankommit från Italien oc Occitanien. En av de första pogromerna mot judarna var under det första korståget som begovs åren 1096-99 samt ledde till mycket råa övergrepp på judarna i Rhendalen, aktivt understött utav pöblen - det nazistiska tusenårsriket hade alltså en solid historisk grund att vila sig på. Runt 12 000 judar beräknas ha massakreras emellan maj og juni 1096, hela samhällen i Köln, Mainz, Worms og Trier slaktades, emedans de i Speyer räddades utav biskopen där, påvestolen fördömde barbariet. Under århundradena som kommo blevo judarna anklagade för i princip alla missöden som skedde, allt från mongolernas invasion, digerdöden, svält, ritualmord, ekonomiska depressioner, bedrägerier, vattenförgiftningar, med mera, og dräptes ofta en masse i tusental i olika massakrar runtomkring i de tyska rikena samt städerna, exempelvis år 1285 i München, 1298 i Wurtzbourg, i Rothenburg, 1330-talet i Schwaben, 1349 i Worm, i Frankfurt, i Mainz, i Nürnberg, i Hannover, og så vidare, i hela 85 städer, för många för att räkna upp här. För att inte tala om alla städer et dömen som vid olika perioder slängt ut sin judiska befolkning, från 1300-talet samt framöver under seklernas gång.

De språk judarna hade med sig varo av judeoromansk börd som ovan påpekades kunnandes kallas västloeziska og sydloeziska, utifrån den medeltida judiska term, loez, som brukligt nyttjades vid benämningen av judeoromanska tungomål. Västloeziska skulle även kunna kallas tsorfasiska efter den term, Tsorfas, inom den judiska traditionen som pålagts norra Frankrike. De hade givetvis även med sig sitt sakrala språk og detta tillsammans med de tvenne olika judeoromanska språken plus den tyska som talades i området utvecklades till det vi kommit att kallom jiddisch, som vid senare utvecklingslinjer emottagit element från olika språk. Germanska kriminologer menade ehuru i tidigare tider att jidiš var utvecklat från den rotvälska som den undre världen i tyska städer talade.

Under epoken 1250 till 1500 finge de jiddischtalande kontakt med slavisktalande judar samt slaver i sydöstra Tyskland og Böhmen samt sedan även i Polen og längre österut og under denna tid i jiddischens historia så utvecklades ett relativt enhetligt skriftspråk, detta även före boktryckarkonstens igångsättning, hvilket finnes belagt i allehanda skrifter. Det ständiga förtrycket ledde till en stor utvandring av tyska judar till Polen under 1300-talet samt framöver. Kejsaren utav det Heliga Romerska riket såg judarna som sina personliga undersåtar avkrävandes dem speciella skatter i utbyte mot högst plausibelt skydd, utöver de skatter de finge betala till de lokala härskarna, ibland garanterade kejsaren att judarna skulle få återkomma till städer de blivit utslängda från, för att så snart de så gjort anförskaffandet sig egendomar där ånyo bliva plundrade og utkörda igen. Under 1400-talet skedde nya större massakrar samt förföljelser utav judar i stora delar utav de tyska områdena. Undantag existerade, exempelvis Friedrich Wilhelm af Brandenburg som under 1600-talet gav judarna en fristad, samt religiös tolerans. Runt år 1600 räknas det hava funnits omkring 8000-10 000 judar, varav 3000 i Frankfurt am Main. Nästkommande period, 1500-1700, kännetecknas utav att östlig jiddisch sprider sig ohämmat i öster, hvilken bland annat relativt väl konkurrerar ut västlig jiddisch i tysktalande städer i öst, samtidigt som många polska judar återflyttar till Tyskland med anledning utav utökat förtryck där, hvilket gav slavismer in till jiddisch överlag.

Som ovan märktes så subindelas ofta jiddisch i indelningarna tu varav den västra var den mest ursprungliga av de två emedans den östra vard den mest spridda. Inom hela jiddischlitteraturen så var det västjiddisch som användes som standardspråk fram till 1700-talet, men därefter har östjiddischen tagit över alltmer samt mer framtills det nästanliggande utdagandet utav västjiddisch. Västjiddisch är inte helt utdött ännu, även om det utrotats eller på andra sätt försvunnit från de flesta områden som språken historiskt talats i. Allting beror givetvis på var man drar gränserna og enligt vissa så dog västjiddisch ut redan under 1800-talet, hvilket ehuru får anses vara en centrering till vissa områden där så varo fallet. Det står klart att den västjiddisch som finnes i Alsace, Schweiz, Ungern samt Slovakien finnes kvar än idag, om än i något förminskad grad. Den jiddisch som talas nu i Nederländerna, belgiska Antwerpen, Tyskland o.s.v. äro esomofta, eller törhändeligen alltid, relativt nyinflyttad östjiddisch - vissa teoriserar ehuruväl att det genom detta håller på, samt i viss grad redan havandes skett, att skapas ett nytt västjiddischt språk, denna gång dock med östjiddisk grund og ej som den ursprungligare västjiddischen som var mer arkaisk om man ser till språkets historia og tillblivelse.

Västjiddisch var ej allena arkaiskt, utan även den ursprungligare språkvarianten talandes i Tyskland, Nederländerna, Belgien, norra Italien, Böhmen, Mähren, Ungern, Österrike, Schweiz, Alsace, Lorraine og i en liden del i södra Polen. Språkspektrat täckte således ett ganska stort område, hvilket gör det något förbryllande att västjiddisch antagligen var ganska, men ej helt, enhetligt. Det är ehuru absolut ej otroligt om ett antal olika medeltyska språk legat till grund för olika jiddischmål men att dessa senare utvecklats vidare i relation till varandra. Östjiddisch utvecklades under den judiska massflykten till Polen samt Litauen som skedde under 1200-1500-talen og talades som kanske förstås i de östeuropeiska länderna. Uppdelningen är egentligen ej så klar som det här låter göras då det exempelvis kan nämnas att det fanns vissa västjidiška varianter som hade mer gemensamt med östjiddisch än med någon utav de övriga västra varianterna och hela jiddischspektrat kan kanske snarare ses ur kontinuitetssynvinkel istället även om vissa språkgränser på vissa håll äro relativt skarpa, vissa element äro dessutom även gemensamma för de västraste samt de östraste varianterna av de båda huvudvarianterna, hvilket antingen kunne vara kvarvarande arkaismer eller novationer som må have skett i mer centrala geografiska områden men som ej sedan spridit sig änna ut i ytterkantsområdena, hvilket ju i sak även gör dem till arkaismer återigen men nu i relation till naturliga språkförändringsspridningsmekanismer. Östjiddisch haver, enligt vissa, fonologiska band till, dels bayersk-österrikiskt samt dels thüring-översaxiskt, språkområde hvilket isåfall antyder att den judiska emigrationen från Tyskland österut skett från tvenne olika befolkningsområden, den ena från centrala emedans den andra från södra Tyskland, samt att deras språk sedan assimilerats. Östjiddisch delas senare in i trenne olika grenar, en sydöstlig variant som talas i Ukraina og Rumänien, en mellanöstlig i Polen, Galizien samt i de östra delarna utav Ungern, plus en nordöstlig jiddisch som åtfinnes i Litauen og Vitryssland - det är främst uttal samt ordförråd som skiljer dem åt. Den lituaiska varianten är den som haft störst genomslag i skrift.

Som förstås så finnes det olika vis att dela in jiddisch i, rent geografiskt, nedan är ett förslag:

Jiddisch brukas skrivas med det hebreiska alfabetet, men även det latinska ock kyrilliska hava använts av vissa, men själva hebreiskan står enbart för ungefär 5 % av ordförrådet, hvilket måste anses vara ganska lite, i övrigt består ordförrådet utav tyska, arameiska samt romanska plus en del från slaviska språk og angående de sistnämnda så är det främst polska, ukrainska samt vitryska som har lämnat bidrag. Den främsta grammatiken följer tyskans men vissa förändringar har ehuru skett, bland annat med anledning utav slaviskt inflytande. Jiddisch finns även i en typografisk variant som går under benämningen waybertaytsh – ‘kvinnojiddisch’.

Under 1700-talet och början av 1800-talet förbättrades situationen markant för de tyska judarna, ibland kallade yekke, de kommandes att taga del utav de flesta områden i samhället, särledes inom reformerta samt intellektuella sfärer, man gjorde – som kommunitet – stora sekulära utvecklingar gingandes ifrån både kosher som omskärning, bilade de religiösa antoningarna av de heliga skrifterna för att istället sekulärt se på dem som etiska et normativa riktlinjer, samtidigt som man avfärdade normatismen i den judiska rättsläran, halakha, avfärdade sionismen ock proklamerade istället att Tyskland var det nya judiska hemlandet, att det var där de hörde hemma som en del av fäderneslandet, jiddisch övergavs härigenom utav många till fördel för tyskan, och i vissa fall hebreiskan. Skrifterna översätts till tyska. Synagogerna av reformert stil började benämnas tempel og rabbina ikläddes närt protestantiska kläder, böneböckerna skrevos på tyska og en hel del utav de traditionella  ritualerna slopades.

Med Napoleons fall 1815 började nationalismen eka runt i Tyskland og förföljelserna gentemot judarna togos åter vid. 1819 skedde så kallade hep hep-uppror där många judar finge sätta livet till, samtidigt som fleras egendom destruerades. Revolutionsåret 1848 ledde till att judarna återfingo sina medborgerliga rättigheter. När Tyskland unierades 1871 bleve judarna vanliga medborgare men den ekonomiska krisen som kom några år därefter satte nytt tryck på de olika og under 1870-talet började die völkische Bewegung som proklamerade att judarna varo utav semitisk stam som aldrig någonsin kunde vara del utav det tyska Volkstum, man lyckades ehuru ej övertyga regimen om detta varvid judar fortledes finge ingå i det tyska samhället som de medborgare de varde. Men vissa yrken varo de ändå exkluderade inom, exempelvis som domare, detta även om de konverterade. En del utav det tyska avståndstagandet av judarna i dessa rörelser haver sin grund i att man såg judarna som kosmopoliter, urbana internationalister som inte alls var jordbunden som den tyska människan, till dennes mark, enligt nostalgin åtminstone, det var en kollektivistisk rörelse som önskade hålla kapitalet inom kollektivet, ock i detta sociala nationella kollektiv passade icke den moderna juden in.

Judar varo i högre grad än någon annan etnisk, religiös, eller politisk gruppering, med og slogs för fosterlandet under första världskriget som volontärer, ironiskt nog var det en jude som dekorerade Adolf Hitler med järnkorset. Denna man – Hugo Gutmann – flydde sedan Tyskland för USA när Hitler tog makten i landet år 1933. Många judar besatte även höga politiska positioner under Weimarrepubliken, bland annat var det juden Hugo Preuss som skrev konstitutionen hvarför staten även går under benämningen Judenrepublik, fastän det bara varo fem utan 200 riksministrar som varandes utav judisk stam. 1933 ändrades detta. 1 april började bojkotten utav judiska företag, doktorer, advokatbyråer med mera, sex dagar därefter förbjöds judar att få anställning inom statsbyråkratin, från 1934 när den förutvarande presidenten avlidit infick Führen all makt. Året därefter ökades trakasserierna utav judarna där de förbjödes bland annat att ingå i militären og antijudisk propaganda skallades högt i de germanska barbariska affärerna, den ariska lagstiftningen proklamerade rasens renhet og förbjöd därför även äktenskap judar samt icke-judar emellan, judar, även kvartsjudar, fråntogs sina medborgarskap samt alla civila og politiska rättigheter blivandes numera istället Reichsangehöriger, rikets underställda. 1936 stoppades all judisk verksamhet inom de mer bildade sfärerna, från 1938 stoppades all kontraktering till judiska företag från staten, ariska läkare fingo allena avhjälpa vedermödor hos arier, samtidigt som judar dåledes ej heller finge vara verksamma som läkare – en jude kunde alltså inte formellt få läkarvård. Från 1938 var judiska män tvungna att bära namnet Israël, emedans kvinnorna skulle heta Sara, ett J trycktes i dessas pass, judiska barn finge ej längre taga del av normal skolgång. 1939 hade nära alla judiska företag gått omkull eller fått sälja till småsummor till arier, särledes staten, 1938 hade Kristallnachten skett där en stor mängd företag destruerades, runt 91 judar mördades samt 35 000 arresterades med avsändning till de nyligen uppförda koncentrationslägrerna. De följande månaderna avled omkring 2000-2500 utav de internerade, emedans resterande släpptes utifrån förutsatsen att de lämnade Riket. 120 000 andra judar flyttade med. Hitler menade att det varo judarnas fel att kristallnatten skedde och beodrade dem att betala en miljard Reichsmark, detta löstes genom att man exproprierade en femtedel utav judisk egendom.

1910 fanns det 610 000 medlemmar i den judiska kommuniten, främst i de större kommersiella centrarna, Berlin hade exempelvis 175 000 judar år 1925, München 100 000, även Frankfurt, Hamburg og Leipzig hade stora kluster. 1933 varo judeantalet 522 000 i Tyskland, utav dessa fanns 214 000 kvar när kriget började, resten hade flytt till främst Paris eller New York, 50 000 försvann ner till brittiska Palestina. De flesta talade vid denna tid tyska alldagligt. Nazisterna mördade omkring totalt 6 miljoner judar og emellan 170 000-200 000 utav dessa varo tyska judar, de riktigt stora antalet offer härleds till Polen hvilka ju i förlängningen även primärt varo tyska judar, 19 maj 1943 deklarerades det Tyska riket som judenrein. Faktum är att även på denna punkt misslyckades det gravt misslyckade Tyska riket då några tusen judar faktiskt fanns kvar i Berlin när de sovjetiska styrkorna intogo staden. De flesta utav de som lyckats undfly barbarismen valde att stanna borta från den Tyska staten efter kriget var över, men vissa flyttade åter, förutöver dessa så överlevde 15 000 tyska judar koncentrationslägrerna, eller varo i gömslo. Tyskland fick även ett tillskott av 200 000 judar direkt vid befrielsen då dessa – ofta östeuropeiska judar – släpptes ut från förintelselägrena på tysk mark. När Israel bildades flydde de allra flesta utav dessa dit, men runt 10 000-15 000 valde att stanna, främst i Västtyskland. Östjudarna og de kvarvarande tyska judarna kommo att bilda grund för det nya tyskjudiska samhället, under 1950-1970-talen karaktäriseras det judiska tyska samhället utav tillbakadragenhet samt isolering, men det fanns judiska primärskolor i Västberlin, Frankfurt og München men det varo eljest främst äldre judar som valde att bo i Tyskland emedans ungdomen flydde landet. Först under 1980-talet skapades en högre skola för judaistik i Heidelberg, men det var nästan främst icke-judar som gingo där. 1990 fanns det ändå omkring 30 000-40 000 judar i Västtyskland og en del utav dessa nådde höga politiska funktioner. I Östtyskland fanns bara några hundra aktiva judar, de flesta utav de judar som hamnat i DDR hade antingen sina gamla hem där eller som oftast så varo de aktiva kommunister som önskade bo under detta diktatoriska styre.

Idag finnes det runt 200 000 judar i Tyskland, varav omkring hälften äro aktivt judiska i tro, de allra flesta utav dessa kommo från Östeuropa og primärt föredetta Sovjetunionen, med några få familjer äro från Iran, Marocko, Turkiet og Afghanistan, men riket har ändå således en av de största judiska kommuniteterna i Europa. Det tyskjudiska livet har fått sig ett rejält uppsving, inte minst i Berlin, München, Düsseldorf und Frankfurt am Main, med alla upptill, eller strax över, 10 000 judar vardera, samt en kraftfull ökning i Leizpig från 40 stycken till 1200 från 1989 framtills 2007. Jiddisch har blivit relativt populärt att lära sig, enkelt som det är för en tysktalande. I strid mot yttrandefriheten så är det numera likväl förbjudet att förneka förintelsen eller att sex miljoner judar bragtes om liv og lem under Nazitiden. Förtryck leder ack sällan till följsamhet og högerextrema samt antisemitiska rörelser yr upp som askan från koncentrerad tysk lägermark, speciellt i förra Östtyskland, i Stasiland. De flesta tyskar vill ehuruväl ej något annat än bara glömma sina historiska barbarismer levandes sina moderna liv, havandes inget emot deras nya judiska medborgare.

Ytterligare ett från högtyskan utvecklat språk är jenisch, ‘skojare, bedragare’, hvilket är ett mixat språk med högtyska, västjidiš samt romanes som bidragsspråk talandes utav nomadiska, eller kvasinomadiska, grupper i södra delarna av Tyskland, utav resande, språket manisch bedömes ofta ingå i detta, av ett folk med oklart ursprung, ofta musikanta og artistmässiga i sin yrkesamma utövning. Detta sistnämna ofta fortfarande. Under den nationalsocialistiska epoken, samt före det, såges de ej oväntat som trasproletara, eller lumpproletara, som asociala element som skulle elimineras, via steriliseringer, interneringar og deportationer till koncentrationsläger som följd. Någon särledes upprättelse hava dessa ej erhållit därefter. I sparsam grad, men existent sedan 1700-talet, finnes språket i skrift og antalet talare äro antagligen ej alltför högt det heller, i Schweiz havandes tungomålet viss erkännelse, utav många ses icke språket som ett riktigt fullvärdigt språk. Vissa hävdar att deras etniska antal äro omkring 400 000 i Tyskland, men detta är antagligen grovt överskattat, särledes om vi talom kvarhållen identitet samt språktillhörighet.

Jenisch sammanföres ofta med rotvälskan / rotwelsch / gaunersprache hvilket är ett, eller egentligen flera, likaledes undergroundspråk bildat bland olika former av sociolektiska förgreningar, såsom kriminella eller olika hantverkstyper, samt bland vissa nomadiska samt quasinomadiska vagabondgrupperingar, ej nödvändigtvis av etnisk karaktär. Rotvälska är främst förekommande i södra delarna av Tyskland, det skall inte sammanblandas för mycket med den svenska förvrängda – rotvälska – användningen av ordet. Welsch användes ofta för ‘främmande, romanskt, franskt, italienskt, oförståeligt språk’. Rotvälskan är antagligen grunden för jenisch som utvecklats därifrån, og i sig själv så är det bildat på stark tysk substrat med stora romska samt västjiddiska influenser, språket är även anpassat till de kontexter det använts för havandes karaktiristisk vokabulär av i mången fall oklar og oförståelig kulör. Språken kan fortfarande höras bland de grupper som historiskt talat det, men det är dåligt dokumenterat, finnandes alltjämt olika ordböcker att tillgå för vokabulären åtminstone. I vissa orter såsom Schillingsfürst og Schopfloch havo många rotvälsktalande bosatt sig varvid språken haft ganska stor påverkan på de lokala tungorna, i det sistnämnda fallet benämnes det lokala språket lachoudisch havandes stora hebräiska och rotvälska influenser i sig.

Olika andra språk som föres in i denna beteckning är keimisch från 1400-talet som var ett jude- og köpmannaspråk, från rotvälsiskans keim ‘jude’, 1500-talets mengisch, 1600-talets wahlerey, 1700-talets framkomst utav jenische og jaunerisch / jauner-sprache, 1800-talets kochumer lohschen, samt 1900-talets kundenschall, och allehanda språkbenämningar som haver ändelsen –latein i sig brukar röra sig om dessa gaunerspråg, i mer eller mindre grad, exempelvis bettlerlatein, krämerlatein, gaunerlatein. Ett särleda nämnbart språk är lotegorisch som även tidigare benämndes lochne kodesch från hebreiskans ‘heligt språk’ og varandes ett handelsspråk i Pfalz i Leiningerland, speciellt i Carlsberg, samt uppkommandes under 1700-talet. En del av ordskatten finnes rekorderad.

Icke-frankoniska centraltyska språk

Gåom vi vidare i de icke-frankoniska men ändå klassificerade som centraltyska tungomålen nåom vi de östcentraltyska språken / ostmitteldeutch som ofteliga uppdelas i berlin-brandenburgisch, thüringisch, obersächsisch, schlesisch og hochpreußisch. I södra Brandenburg samt norra Sachsen talar man även niederlausitzer / låglusatiska men det är en utmejslad språkform som avfattas omfattande distinktheter, förutom att man erhållit stora inflytt utav silesiska samt högpreussiska sedan 1940-talets folkomflyttningar från öst. I Brandenburg talades från början lågtyskans brandenburgiska men genom Berlins påverkan på området så  talas nu en centraltysk variant häruti, som vi återkommom till nedan. Till de östcentraltyska språken höre även schläsch / silesisk tyska som främst talades i Tjeckien undt Polen framtills 1940-talet men som härefter fått fly till Tyskland, en mindre del utav dessa bosatte sig i östraste Tyskland där en autokton schläschisk befolkning likväl befann sig. Både schläsischan samt högpreussiskan är på väg att dö ut då de diasporaförts og fördelats upp i Tyskland, samt då assimilerats i kvick grad. Högpreussiskan talades i Östpreussen intill 1940-talet.

Thüringisch / thuringskan talas som namnet avslöjar främst i Thüringen norrom Rennsteig, i sydöstra Sachsen-Anhalt samt i vidliggande områden i Hessen samt Bayern og ligger nära övresaxiskan og de sammanfogas ävenleda ofta i en gemensam subgruppering inom de östcentrala språken, stora influenser hava ankommit från frankiskt område sedan åtminstone 1100-talet. Thuringiskan uppdelas vidare i central- og nordthuringiskan, där centralthuringiskan uppdelas vidare i väst- og östthuringiskan, emedans nordthuringiskan går under indelningarna eichsfeldiska med sina hårda konsonanter i sin distinkta målföring, sonderhäusisch, og hohnsteinisch. En språkgräns förekommer i Eichfeld / Eixfeld, där man i norra delen talar plattyska. Centralthuringiskan / Zentralthüringischen talas i Gotha, Sömmerda, Ilm-Kreis og i kapitalstaden Erfurt. Obersachsisch används ibland i kabaréer og komedier.

Thuringierna härstammar titulärt från stammen thuringii / toringi som uppkommo i Thüringien vid Harzbergen omkring år 280 e.kr. efter att förutvarande stam alemannerna flyttat söderöver, det är möjligt att thüringierna varit en delstam hos alemannerna eller så hava de bara varit dolda i skymundan före denna tid. Thuringierna skapade sig ett rike under 400-talet hvilket erövrades utav frankerna under 531-532 varhän riket underlydes frankiska hertigar, men självständighet kom åter i dager under 600-talet men en del utav området hamnade under saxiskt styre i slutet utav århundradet, man var ehuru strax frankiskt igen.

Alemanniska språken

Efter att havandes gangat igenom de centraltyska språken kunnom vi nu gå in på de genuint högtyska språken hvilka således äro de kvarstående alemanniska samt bavariska språkgrupperingarna. Alemanniska / alemannisch havandes ungefäreligen totalt 10 miljoner talare där de flesta bor i Schweiz, men avseende Tyskland åtfinnes alemanniska i större delen utav Badâ-Wirdâberg / Baden-Württemberg samt i Schwabe / Schwabien. Alemanniska utgöres utav ett språkligt dialektkontinuum, från schwabiska till den högsta alemanniskan som talas utav walsererna. Redan schwabiskan är oigenomtränglig för en standardtysktalare, og avskiljer fonologiskt, grammatiskt samt vokabulärt. Lingvister som delar upp språk utefter huru förståeliga de äro sinsemellan delar upp alemanniskan i flera olika språk, en ofta nyttjad uppdelning är schweizisk, walserisk, schwabisk og alemán coloniero i Venezuela, fastän det finnes många fler uppdelningar då språken i särledes de alpina delarna blivit väldigt diversifierat og därvid många olika. Vad gäller Tyskland finnes ehuru således swabiska / schwäbisch främst i Schwabien, lågalemanniska / niideralemannisch i södra Württemberg, sydöstra Baden, samt så åfinnes det lide högalemanniska vid Schwarzwald i Tyskland, denna form finnes annars främst i Schweiz. De äldsta texterna på alemanniska härrör från futharksskrivelser som sträcker sig bak till 500-talet, runt 80 element finnes veterligt bevarat, under fornhögtysk tid åtfinnes exempelvis denna Pater noster från 700-talet:

Fater unser, thu bist in himile

uuihi namu dinan

qhueme rihhi diⁱn

uuerde uuillo diin,

so in himile, sosa in erdu

prooth unseer emezzihic kip uns hiutu

oblaz uns sculdi unsero

so uuir oblazem uns skuldikem

enti ni unsih firleit in khorunka

uzzer losi unsih fona ubile

En stor del utav all högtysk textning skedde just på alemanniska då olika kloster varo belägna där sedan den karolinska tiden, men under den medelhögalemanniska tiden framkommer färre källor även om det absolut finnes en del, exempelvis kommo krönikörer igång i de schweiziska staterna. Zwinglis bibel från 1520-talet var på alemanniska. Från 1600-talet samt framöver så haver standardhögtyska konkurrerat ut alemanniskan i skrift. Poesi og lyrik finnes naturligtvis, och exempelvis en wikipedia tillhandahålls på språket. Språken talas i god vigör, särledes i Schweiz nyttjas språken extensivt i tal. Någon kodifierad allenarådande skriftform finnes tack og lov ej, huvudsaken är att det skrivs.

I schwabiskan så är det varianten som talas i Schduagert / Stuttgart som är den så kallade standardvarianten, andra varianter äro långt mer tjockare i sitt uttal, andra grupperingar äro neckarschwäbisch / niederschwäbisch, oberschwäbisch, ostschwäbisch og allgairisch / allgäuerisch / tiroler schwäbisch, detta sistnämnda i Allgai / Allgäu. En enkel jämförelse utav högalemanniska, standardtyska samt schwabiska är den korta meningen Ein neues Haus, som heter Ês nüüs Huus respektive Å neis Hous.

Lågalemanniskan däremot äro uppdelat på varianterna tu, bodensealemannisch / seealemannisch og oberrheinalemannisch, som bådadera äro vidareförda i mindre lokala varianter, gällande bodensealemanniskan i Tyskland så röre det sig främst om sydlig allgäuerisch / allgairisch, boor- / baar-alemannisch og südwürttembergisch, emedans oberrheinalemanniska talas i sydliga Baden, südbadisch. Högalemanniska / Hochalemannisch finns i Markgräflerland, öster om Svartskogen i södra Baade-Wiirdebäärg / Baden-Württemberg, där man såleda talar markgräflerisch.

Alemannerna omnämns första gången via namnet Alamannicus under andra årtiondet utav tvåhundratalet, beteckningen alemanner är en allians för germanska stammar som bott i övre Rhenområdet som brukade attackera Germania Superior, hvilka stammar som ingick, og huru det såg ut, är något oklart, men de gingo ofta över Limes Germanicus. Alemanni kunne betya ‘alla män, allemän, allmänning’, men även ‘folket på andra sidan’. Arkeologiska bevis visar att de ganska snabbt blivit latiniserade i materiell kultur. Den alemanniska konfederationen nådde Alsace under 400-talet samt expanderandes till den schweiziska platån samt in i Bayern og Österrike. Ända intill 200-talet kallade romarna de germanska stammarna i området gemensamt för germaner bara, men under det århundradet skapades nationskonfederationen Alemanni som kommo att finnas framtills år 911. Alemannia styrdes självständigt, decentraliserat i gauer, framtills år 496 varefter frankerna tog över sedan Klodvig I / Chlodowech vunnit landet vid slaget vid Tulpiacum, men man finge bibehålla egna härskare många gånger. Ända in till 600-talet bibehullo man i huvudsak sin germanska religion när man till sist kristnades, ehuru ej initialt lika genomgående som i Bayern eller Frankland. Efter självständighetsförsök så utrotades de flesta alemanniska adelsätterna under 740-talet, hundra år senare uppblossade nya självständighetsförsök hvilket resulterade i att landet kom att ingå i Östfrankien. Från 900-talet ingår det i Swabien og genom Hohenstaufen så kom det att ingå i kärnan av Heliga Romerska riket men disentigrerades under 1300-talet. Alemannien av idag är delat på Frankrike, Tyskland, Schweiz, Lichtenstein og Österrike, idag är alemanniskhet främst en lingvistisk markör. I likhet med alla andra tyska språk förutom det artificiellt skapade standardtyska språket så har alemanniskan ingen som helst officiell erkännelse.

Bavariska

Boarisch / bayerska / bajerska / austro-bavariska är det sydösterliggande högtyska språket i Tyskland som sedan sträcker sig in i Österrike samt ner i Tyrolen behavandes inalles runt 12 miljoner talare utspridda på 150 000 kvadratkilometer i god talad vigör, ehuru ej särledes oftliga i skriven form. Inom många rurala områden talas språket extensivt men aldrig standardtyska som bara då figurerar i skrift, samt i skolväsendet, emedans språket många gånger tappat grund i städerna, men det är ändå inte sällan man hör det runomkring på gator og torg, i affärer og krogar. Grammatikor og lexikon samt variös litteratur finnes på språket som har minst en 1500-årig historia, inklusive biblen, som inte är kodifierat, men i de allra flesta fallen så är det ändå standardtyskan som nyttjas, samt alltid i officiella sammanhang.

Den etniska härstamningen härrör från bavarerna som togo över eller replacerade den etniska benämningen som var i området förutvarande, rugierna, og förde det från de galliska bojerna som anlänt Bajuwaren / Bayern omkring 200 f.kr., de galliska og senare germanska befolkningarna haver antagligen bitvis assimilerats samt så har stambeteckningen fastnat i geografin og vadän folk som bebott området har fått dylik beteckning, det latinska talet som var här sedan Romarriket försvann likväl efter att den germanska kulturen ankommit, även om vissa få latinska influenser kvarstår i morfologi samt vokabulär. I speciellt Salzburg og Tyrolen överlevde ehuru alpromanska språk framtills modern tid havandes haft stor påverkan på de bajerska tal som talas här, på samma vis som slaviska språk haft stor påverkan på bajerskan i Kärnten. Rugierna bodde i nuvarande Österrike og dess kungadöme Rugiland var tidvis vasalliserade gentemot hunnerna innan de gingo upp i det ostrogotiska väldet under slutet av 400-talet. Området kom senare inom domänen för Karl den store. Anledningen till att landet numera heter Bayern med ett y är då den hellenofila 1800-talskungen Ludwig I föredrog det grekiska y-et framför det ursprungliga i-et.

Skriftliga källor för språket finnes i mängd sedan 750-900-talen i en massa historiskt viktiga dokument, många alstrade inom de många klostrens murar, den första perioden härav emellan åren 700-1100 benämns ofta som åidboarisch / oldbajerska, som då talades till väster om Pannoniens langobardiska, som sedermera flyttade ner till Padanien. De altbajerska källorna varandes de äldsta högtyska som åtfinnes. Språkexempel från åttahundratalets Freisingermanuskriptet / Fraisinga Paternoster.

Fater unser, du pist in himilum.
Kauuihit si namo din.
Piqhueme rihhi din,
Uuesa din uuillo,
sama so in himile est, sama in erdu.
Pilipi unsraz emizzigaz kip uns eogauuanna.
Enti flaz uns unsro sculdi,
sama so uuir flazzames unsrem scolom.
Enti ni princ unsih in chorunka.
Uzzan kaneri unsih fona allem sunton.

Även från nästkommande bajerska epok, 1100-1400-talen, åtfinnes mycket material i skrift samt likväl från boktryckeriets begynnelsetid i Europa då tvenne utav dess center kommo att hamna i bajerskt territorium, Wean / Wien og Inglståd / Ingelstadt, samt tidigt på plan Såizbuag / Salzburg. Det var sedan först under barocktidens 1600-1700-tal som bajerskt skriftspråk ånyo vann prestige med återigen centrum i Såizbuag og under denna tid skrevs även den viktiga Glossarium Bavaricum år 1689 av Johann Ludwig Prasch, förvisso ej den första glossariumet. Under 1700-talet började även det kejsarunderstödda österrikiska bajerskinfluerade högtyska skriftspråket tas vid som sedermera fortsatt utvecklats samt nyttjats i Österrike som officiellt skriftspråk, emedans ren skriftspråkshögtyska slagit ut alla former av bajerska officiella skriftdomäner i Bayern, Österrike og Sydtyrolen, särledes efter Tysklands skapelse när man började se bajerska som en dialekt. Idag skrives bajerska främst inom poesi, lyrik, prosa, reklam og andra litterära medium, det finns ack en wikipediaversion på språket.

I Tyskland är det nordbajerska / nordboarisch samt centralbajerska som talas, en ytterligare macrovariant finnes och det är sydbajerska som då talas i Österrike samt Sydtyrolen, med relativt stora skillnader inom sig. Nordboarisch talas främst i Oberpfälz / Owerpfålz, Oberfranken / Obafrankn samt i vissa delar utav Oberbayern / Obabayern og Niederbayern / Niedabayern, i dessa södra delarna utav nordbajerskans språkraum så haver centralbajerskan vanligtvis högre prestige. Centralbajerskan talas längs Isar og Donau norröver Alperna og dåledes i Obabayern, Niedabayern, södra Owerpfålz, i Minga / München, samt i Österrike, med stora interna variationer fördelade längs en väst-östlig axel, varvid mingamålet avskiljer en hel del från weanariskan i Wien. En fonologisk karaktäristika för centralbajerskan är att man som i sydhalländskan vokaliserar l og r under vissa omständigheter, samt att p, t, k blifid b, d, g.

~

Läs vidare om detta i boken Europas tungomål.