En av de mest
kända inskrifterna på tidig urnordiska, eller faktiskt från hela det germanska
området, är en inskrift som var inristad på ett av de två fagra dryckeshorn
utaf guld som fandes i Gallehus, som de sedan fått sitt namn ifrån, på
Sønderjylland 1734, redan 1639
hittades det första, större, hornet.
Dessvärre stals Gallehushornet 1802 ock
kulturmarodörerna smulto till råga på allt ner det, men som tur var, så hade
man ritat av hornen så att man 1979 kunde framställa faksimiler i
orginalmaterialet.
Förutom
inskrifterna, så var hornet utsmyckat med en hel serie bilder; hornet antas
komma från 300-talet, men dateringen är lite osäker og det kan även komma från
början av 400-talet.
Inskriften,
skriven i den 24-typiga runalfabetet, lyder:
Ek HlewagastiR(z) HoltijaR(z) horna tawido
Hvilket på nusvenska
lydo ‘Jag HlewagastiR av ätten Holt hornet gjorde’, eller ‘Jag Lägäst från Holt
(el. Holtes son) hornet gjorde’, på fornhögtyska torde det
översatt blifva ih Hliugast Helzi horn teta.
Alltför
svårförståeligt bliver det ej för en nutida svensk även om 1700 år passerat.
Att ordet, vi lämnom egennamnen tu därhän, ek betyder ‘jag’ kan man
gissa og om man hava kunskap i nynorska så är det förvånande enkelt, då ordet
där har samma namn samt betydelse än idag, att horna har tappat en
ändelse i rikssvenska och blivit ‘horn’ är inte heller så komplicerat, likväl
bibehållet som ‘horna’ geolektalt, men däremot så blir det mer komplicerat med
ordet tawido som antingen betyder ‘gjorde’, ‘lät göra’ eller
‘iordningställde’ som inte har någon motsvarighet i något modernt germanskt
tungomål, utan man får gå tillbaka till gotiskans taujan som betyder
‘göra’ för att förstå innebörden.
En annan
komplikation kan tyckas vara att ordföljden är en annan än den vi ärom vana
vid, man har objektet före verbet, detta var det vanliga i den äldre germanskan
såsom i andra tidiga indoeuropeiska mål, exempelvis latinet.
~
Nessun commento:
Posta un commento