Saxiska - Lågsaxiska - Lågtyska - språken i Saxland - Tyskland

I norra Tyskland talas förutöver standardtyska den från högtyskan klart avskiljande -västgermansk-saxiska språkgruppen, denna tungomålsgruppering haver ej genomgått den karaktäristiska högtyska ljudförändringen som avskiljde denna från övriga västgermanska tungor, og språket övergår i väster till de lågfrankoniska språken som heller ej genomgått den högtyska ljudförändringen, detta gör att vissa ibland sammanfogar lågtyskan med lågfrankoniskan.

Saxare bodde ursprungligen i norra Tyskland samt dagens Holstein, men beteckningen spreds därifrån till även andra germanska stammar vid Elbe og Weser, själva termen är baserat på namnet på ett specifikt svärd, saks. Under 400-talet så spredo sig dessa åt väster, hvilket ju bland annat utmynnat i holländska, frisiska og engelska samt i senare tid till östrare delar utav Tyskland som innan varo västslaviskt territorium, lågsaxiskan har därför i varierad grad i de olika östra språken ett antal slavismer. Saxiskan hava även spridit sig utöver världen i främst formen utav plautdietsch, eller mennoitisk lågtyska, som haver sin grund i den nära europeiskt utdöda niederpreußisch från Östpreussen där den utvecklades under 1500-1600-talen havandes nu emellan 260 000-320 000 talare, företrädesevis i de tu Amerika samt i Ryssland-Ukraina. Det var länge bara ett pratat språk men finnes numer i skrift, inklusive bibelöversättning. Detta språk skall inte sammanblandas med det rhenfrankoniska pfälziska pennsilfaanisch deitsch, pennsylvaniatyska som bland annat Amishfolket talar.

I Tyskland förekommer den saxiska förgreningen i det som kallas lågsaxiska, eller lågtyska / plattyska / plattdüütsch / nedderdüütsch, og de är klart distinkta från högtyskan bland annat genom att de ej genomgått den andra germanska ljudskridningen av urgermanskt p, t, k. Initialordet hög- eller platt-, låg-, hava med de geografiska aspekterna att skaffa. Högtyskan ginge genom denna fonologiska utveckling ifrån de övriga språken inom området, bayerskan är ehuru exempelvis gången än längre därmed varandes även den väsenskiljd från högtyskan. Fornsaxiskan hade mycket större likheter med anglosaxiskan än med fornhögtyskan.

Lågsaxiskan og högtyskan skiljer sig ej enbart åt genom den fonologiska utvecklingen utan även grammatik, speciellt morfologi, samt berörandes en stor del av vokabulären som ej äro delad. På saxiska heter exempelvis Zeit, Schiff, laufen, essen, Sache istället tied, shipp, lopen, eten ock saak. De lågsaxiska språken består av uppemot 20-30 i varierad grad åtskiljda tungomål. Gränsen emellan högtyskan samt saxiskan går historiskt sett i mellersta samt södra Tyskland genom den såkallade Benrather Linie som ungefärligen sträcker sig längs sträckan Köln-Kassel-Berlin-Frankfurt an der Oder, men lågsaxiskan har tappat mark och är i många områden direkt utrotningshotat eller redan utdött, fast språket finnes i nämnvärd grad kvar i Schleswig-Holstein, Mecklenburg-Vorpommern, Hamburg, Bremen samt i norra og västra delarna av Niedersachsen, i Mark-Brandenburg, Saxony-Anhalt, Northrine-Westphalien plus att det ju talas i vissa delar utav Nederländerna. Lågsaxiskans ställning ter sig relativt stark i nordväst, ännu mer i Nederländerna, men hade framtills 1400-talets mitt en stark ställning i form av att det jämte latinet var litteratur- og förvaltningsspråk i de nordtyska områdena. Det är främst denna saxiska gren som haft stort inflytande på svenskan, alltså inte primärt tyskan, det var bland annat Hansans lingua franca hörandes frekvent i Stockholm, där högst hälften utav rådsherrarna finge vara tyskar genom Magnus Erikssons stadslag för Stockholm vid mitten av 1300-talet, i Köpenhamn og Bergen, plus en hel del andra städer, under medeltiden, bland annat så var Visbys stadslag under 1200-talet skriven på lågsaxiska. Efter 1400-talets mitt så haver ehuru högtyskan successivt ersatt tyska som både skrift- og talspråk inom både offentliga samt privata områden, dock ter sig situationen för det privata livet något bättre.

Fram till 1600-talet så kallades språket även ‘saxiska’ av alla, detta gör det ännu i Nederländerna, men i Tyskland så började man under 1700-talet istället benämna språket som ‘lågtyska’ och man menade felaktigt, centralistiskt samt nationalistiskt att denna lågtyska var en dialekt till tyskan allena. Under förra århundradet så försvann også det officiella bruket av språket inom administrationen, kyrkan samt handeln. När språket intog en position av en dialekt så försvann det snabbt från städer og stannade bara kvar i rurala områden.

Språkets historia uppdelas enligt vanlig modell, där fornsaxiskan / ooldsassisch menas havandets talats under perioden från 700-talet till 1100-talet samt varandes i språkkontinuumsförbindning med anglo-frisiskan då saxiskan delvis delar karaktäristika med den ingvaeoniska grupperingen, även kallad nordsjögermanska. Saxarna, som varde dyrkare utav Nerthus, bodde så vitt man tidigast vet i Nordalbingien ungefärligen motsvarande dagens Holsteen / Holstein, varandes bland annat delaktiga i koloniseringen utav England under samt efter 400-talet, år 804 förlorade saxarna självständigheten og området kom att innefattas utav det karolinska imperiumet.

Det oldsaxiska samhället var uppdelat på fyra stammar, angrierna / angrivarierna / engern höger om Werser, västfalierna längs med Ems og Lippe, östfalierna vänster om Werser, samt då nordalbingierna i dagens Sleswig-Holsteen, men de olika stammarna eller folken varo vidare indelade i de olika klaner de bestodo utav, exempelvis så varð nordalbingierna bestående utav holsteinare, sturmarii, ditmarschfolk, samt exempelvis klanen bardi.

Saxarnas samhälle verkar även hava varit internt strukturerat på ett strängt hållet og åtskiljt kastsystem. Då saxerna var expansiva började de absorbera andra germanska stammar såsom cheruskerna, chamaverna och chattierna, namnet som sedermera evolverat sig till Hessen. En sed som chattierna verkar ha varit ensamma om i området var att de vid uppnådd vuxen ålder läte hår på huvud og anlete växa obehindrat framtills den dag de dödat av en fiende.

När Romarriket och dess litus Saxonicum föll i Sydengland under 400-talet togo sig saxer, angler og jutar sig enklare in till den brittiska ön, de som stannade kvar i Saxen bibehullo sin självständighet samt förkristna religion men varo lösligt förbundet med det Merovingiska riket. Med tanke på chattiernas sed, og att de sedan uppgingo bland frankerna, så är det väl att anmärka att merovingerna även gingo under beteckningen ‘de långhåriga kungarna’ samt att den merovingiska dynastigrundaren Mervoch var av salisk frankisk stam. Man skall heller ej förglömma langobardernas etnonym samt eventuella härutilagda saxiska härkomst.

Hursom, under andra halvan utav 500-talet vunno även frankerna mot saxarna i flere slag. Deras alte stamfränder anglerna från Norþanhymbra skickade under 690-talet över tvenne präster för att konvertera saxarna till kristendomen, det ginge ej särledes bra då de dräptes efter några år, vid dags dag äro emellertid de tu helgonfirade i Westfalien. Karl den Store, den första kejsaren av det Heliga Romerska Riket, tog vid og efter ett trettiotvåårigt erövringskrig innehållandes minst sexton battaljer i de saxiska krigen emellan åren 772-804 som slutade med att den saxiska kungen Widukind besegrades, folken erövrades, samt tvångskristnades, redan år 772 skall Karl den Store beordrat förstörelsen utav den helige Irminsulen. Hertigdömet Sachsen skapas, samt splittras senare upp under 1200-talet men fortgår att tillhöra det Heliga Romerska Riket framtills området uppgår i Tyskland vid den statens skapelse. Delstaten Sachsen i sydöstra Tyskland har en annan historia samt skall ej sammanblandas med saxarna i Niedersachsen, det egentliga Saxarnas land.

Hursomhelst, under denna fornsaxiska period åtfinnes källor på språket att tillgå, den enda litterära är den 6000-radlånga diktverket Heliand som är skriven under första halvan utav 800-talet, strax efter konverteringen samt således handhavandes sägnen om Jesu lif, dessvärre är det ej alla bitar utav den som består. Några rader:

“Themu gi folgon sculun

an sô huilike gardos, sô gi ina gangan gisehat,

ia gi than themu hêrron, the thie hovos êgi,

selvon seggiad, that ik iu sende tharod

te gigaruuuenne mîna gôma. Than tôgid he iu ên gôdlîc hûs,

hôhan soleri, the is bihangen al

fagarun fratahun. Thar gi frummien sculun

uuerdscepi mînan. Thar bium ik uuiskumo

selvo mid mînun gesîðun.” Thô uurðun sân aftar thiu

thar te Hierusalem iungaron Kristes

forðuuard an ferdi, fundun all sô he sprak

uuordtêcan uuâr: ni uuas thes giuuand ênig.

Ooldsassisch utvecklades till middelsassisch som talades från runt 1100-talet framtills 1600-talet varandes ett lingua franca i Hanseförbundet, ett standardiserat skriftspråk utvecklades från Lübecks variant. Tungomålet nyttjades från London till Novogrod som ett lingua franca samt nedskreves i juridiska og diplomatiska dokument, vid sidan av latinet, blivandes talet i Visby, Riga, Reval, Bergen og Stockholm. Runt år 1220 skrevs den viktiga Sassen Speyghel som kom att bli gällande lag på vissa håll ända in på 1900-talet, exempelvis Anhalt og Thuringen, samt refererades till så sent som år 1932 i högsta domstolen, samt bli vida internationellt känd, redan tidigare. Sachsenspiegeln var den första juridiska dokument som skreves på ett tyskt språk istället för på latin, som den tidigare Lex Saxonum hvarde, att det fanns en latinsk variant tillikt vet man ehuru men denna existerar bara i fragment.

Die Sächsische Weltchronik var även den första tyskspråkiga krönikan skriven i prosa och den är skriven på medelhög- samt medellågtyska från 1200-talet, en saxisk förlutheransk inkunabel bibel finnes tillikt från anno 1494, förutom Lübecker Bibel som kom under 1530-talet. Det var medelsaxiskan som bistod de skandinaviska språken med den mängd inlåningar de erhöllo under denna tid från sina sörlänniga germanska naboer. Härefter tog högtyskan över i prestige og makt, från 1800-talet satte det stelbenta skolsystemet igång, varefter media og vidare statsutbyggelser gjort vad de kunne för att utrota saxiskt taal.

Man har under 1950-talet skapat en standardiserad variant av lågsaxiska för att nyttja i skrift, men i denna haver man till stora delar ej tagit hänsyn till varken fonologiska eller morfologiska särtecken hos språken utan man har eftersträvat en så tysklik ortografi som möjligt. Vissa försöker istället nu skapa en ny ortografi skapad samt utvecklad från de skriftspråk som fanns under medeltiden og därigenom försöka créa ett mer genuint skriftspråk. Språken havandes givetvis fått taga emot stora influenser från det högtyska standardspråket, men grammatiskt och ursprungligt så liknar språken främst nabospråken frisiska og hollännska.

De saxiska språkens officiella ställning i norra Tyskland har förbättrats den senaste tiden, men man har inte samma positiva status som är gällande i Nederländerna där ett mer aktivt stöd förekommer, 1998 så erkändes ehuruväl språket som ett europeiskt regionalt minoritetsspråk även om den tyska federala staten ansåg att språket var för stort för att räknas som ett minoritets- eller regionalspråk. Framtiden ser väll bättre ut än på länge även om alla myndigheter ej varo speciellt intresserade av att följa proklamationen, andra såg däremot positivt på direktiven og gator och liknande byter namn, samtidigt som barn i de lägre skolåldrarna får språket i undervisningen.

Det kan vara uppemot 10 miljoner människor som förstår olika former utav lågsaxiska men väldigt få talar, skriver eller klarar av att läsa på språken, även siffran 2 miljoner anses vara för högt, som numera är erkänt som regionalt språk i minst 8 länder i Tyskland och det är absolut inte omöjligt för denna språkgrupp att återta sin gamla position som ett språk som kan nyttjas i alla hänseenden. Detta speciellt med tanke på antalet passiva talare, men tiden är kort även för detta språk då passiva talare snabbt blir icke-talare som sedan heller ej förmedlar vidare något saxiskt tal till nästföljande generation. Den passiva språkförmågan hålles som tur väl även uppe genom att lågsaxiskan inte sällan figurerar i radio og i tidningarnas värld, ja, språket håller måhända till og med på att återfå sin position som ett vardagligt talat språk och man kan ju hoppas att språkrörelsen är stark nog att även med kraft föra in saxiskan i de flesta av de befintliga domänerna. I Schleswig-Holstein förstår i princip alla språket emedan hela 50 % anser sig kunna tala lågsaxiska mycket väl och man har infört tysk-saxisk bilingualism på vissa dagis. Just detta land har ju ej enbart tyska samt saxiska som hemmahörande språk - högtyska är ehuru invandrat og påyvlat - utan även frisiska og danska och man vill att barnen skall exponeras för alla dessa språk, hvilket kan öppna vägen för större förståelse språkgrupperna emellan i framtiden.

Lågtyskan är i huvudsak uppdelat på tvenne macrovarianter, västlågtyska og östlågtyska. Utav västlågtyskan / lågsaxiskan / plattdeutsch finnes i Tyskland varianterna östfrisisk lågsaxiska, nordlågsaxiska, westfaliska og östfaliska. Östfrisisk lågsaxiska / Oostfreesk platt talas av högst 230 000 människor i den Östfrisiska halvön / Oostfreesland i Neddersassen / Niedersachsen samt äro relativt vanligt nyttjat även om det är en nedåtgående trend. Östfrisisk lågsaxiska är vidare uppdelat på ett flertal olika varianter som brukas indelas i tvenne underavdelningar, östöstfrisisk lågsaxiska, eller harlinger platt, som är kraftigt influerad utav oldenburgskan utav nordlågsaxiskan, varandes den mindre utav de två varianterna, samt västöstfrisisk lågsaxiska som ligger nära grönnegs i Groningen. Östfrisisk lågsaxiska avskiljer från nordlågsaxiska på många vis, särledes speciellt med anledning utav de inflytelser det fått från frisiskan som bildat substratspråk i regionen, sedan 1400-talet. Språket finns numer i regional litteratur.

Eljes är det nordlågsaxiskan, eller noordneddersassisch, som bedöms vara den hegemoniska varianten utav de saxiska tungorna i Tyskland, särledes från officiellt håll, då nordlågsaxiskan talas samt förstås utav en hel del nordtyskar, og språkas exempelvis i Neddersassen, Bremen, Hamborg / Hamburg, og i Sleswig-Holsteen / Schleswig-Holstein. Språket består bland annat utav hamborger platt / hamburgisch, ett språknamn som även ibland står för det missingisch som talas i staden Hamburg och som består utav högtyska med lågtysk substrat men som igge bör sammanblandas med mer genuin lågsaxisk hamborgska. Hamborgskan uppdelas vidare i främst finkwarder platt, olwarder platt, barmbeker platt samt det vidare diversifierade veerlanner platt og dessa ingår i det som benämns marsch-platt. Marsch platt talades även tidigare i Hamburgs hamn samt i stadsdelen St. Pauli, innehållandes Reeperbahn, og benämns härför även hobenplatt / havenplatt. Förutöver dessa marschplattiska hamburgiska varianter finnes det en flora benämnd geest platt som åligger holsteinhållet. En stor del utav den hamborgska ordskatten från 1300-talet till början utav 2000-talet finns samlad i Hamburgisches Wörterbuch. Geest platt övergår nordöver till holsteinskan / holsteinisch som talas i södra delarna utav Sleswig-Holsteen, i områdena kring Dithmarschen, Niemünster, Rendsborg, Kiel og Lübeck vars variant lübsch var lingua franca i Hansen. I Sleswig i Tyskland, samt delvis i Danmark, talas då sleswigsch / slesvigskan som visar på starka influenser från jutländskan samt nordfrisiskan og uppdelas vidare i angeliter platt, schwansener platt, noordsleswiger platt, husumer platt samt eiderstedter platt. I Flensborg talar man petuh / petu som är ett mixat språk beståendes utav högtyska, lågtyska, sydslesvigdanska og sønderjysk, vokabulären är främst högtysk emedans grammatik samt syntax är saxisk og jutländsk. Vidare åfinnes grönnegs, emslänner platt og ollnborger platt / oldenburgisch som varianter utav noordneddersassisch, där det sistnämnda hansaspråket talas, eller taltades, i bland annat Bremen, som breemsch / bremer platt. Nordlågsaxiskan avskiljer sig från mången övrig lågtyska, samt holländsk-frisiska, och anstår istället en del grammatiska samt vokabulära likheter med nordsjögermanska språk såsom danska, svenska, engelska og norska.

De faliska språken, eller fältmålen / ängstungorna, uppdelas som sågs i västfaliska samt östfaliska tungorna, eller westfäälsch platt og ostfälschet platt. Westfaliska talades i de sydvästra delarna utav Niedersaschen og de norra delarna utav Nordrhein-Westfalen, samt i Hessen, ock karaktäriseras bland annat utav sina många stigande diftonger, men inte så mycket längre. Västfaliskan indelas i mönsterländskan, västmönsterländskan, östwestfaliskan / engrisch i Öst-Westfalien, bland annat varianten i Ossenbrügge / Osnabrück, samt sauerländskan, plus en hel del varianter i Nederländerna. Endast nästan åldringar talar numera västfaliska i Tyskland emedans de övriga övergått till standardtyska med westfalisk accent. Östfaliska talas öster om floden Weser / Werser i Niedersachsen samt västra delarna utav Sachsen-Anhalt, inkluderandes i Hannover, runt Braunschweig, Hildesheim, Chöttingen / Göttingen, und, Magdeburg / Meideborg og uppdelas i brunswieker platt, ej att sammanblanda med högtyskans braunschweigisch, samt bode-mundart, calenberger platt, elbeöstfaliska, göttingisch-grubenhagensch, hildesheimer platt, holzland-ostfälisch, huymundarten, nordostfälsche, okermundarten, östostfälsche, samt popendieker platt / papenteicher platt som levde gott framtills den kraftiga nedgången som skett under 1900-talet varhän allena ett hundratal människor numer behärskar tungomålet, änskönt runt tuhundra ord tagit sig in i den regionala högtyskan. De östfaliska språken äro ej vanligt nyttjat, främst utav äldre människor, men understödjs bland annat utav Oostfäälsche Institut som utger årligt pris för litterära alstringar.

Om vi då övergår till de östlågtyska tungomålen oostnedderdüütsch så har de i det stora gått samma öde till mötes, men på ett mer bryskt vis. Östlågtyska talas historiskt i ett område i nordöstra Tyskland, samt av några få minoriteter i Polen, samt före år 1945 även längs hela det tysk-baltiska kusten, från Mecklenburg, genom Pommern, Västpreussen och in i östpreussiska Memellandet, dessa försvunno i princip efter kriget. I Tyskland idag talas brandenburgisch i Brandenburg samt i norra Saschen-Anhalt, mecklenburgisch-vorpommersch i Mecklenburg-Vorpommern, emedans det i Polen og Brasilien finnes östpommeranska, samt nära utdött i Polen samt i de tu Amerikas niederpreußisch / lågpreussiska som då utvecklats till plautdietsch utav mennoniterna.

Brandenburgskan, eller markiskan, kunne vidare uppdelas i nord- og sydmark varandes det ursprungliga lågtyska språket i Markgrafschaft Brandenburg som existerade emellan 1157-1806, även nu kallas ofta bundeslandet för Mark Brandenburg. Tungomålet haver erhållit stora influenser från högtyskans östcentraltyska och berlinerisch räknas till fullo vara en högtysk östmellantysk variant som expanderar på brandenburgskans domäner. Berlin var även ett av de lågtyska områdena som var tidigast med att överge lågtyskan i skriven form till fördel för högtyskan, redan under 1500-talet skedde detta ock icke mycket senare övergav man även sin autentiska berlinska för missingisch som sedan alltmer og mer högtyskifierats samt utvecklandes till blivandet en egen mellantysk variant, men det är bara på senare tid som omgivande områden berlinifierats lingvistiskt. Som centralort har naturligtvis Berlin inte bara infått stora influenser från den dominerande högtyskan utan även från många andra håll, exempelvis flamländska under 1500-1600-talen, franska från hugenotterna, hebreiska samt jiddisch från 1500-talet og framåt samt olika slaviska språk genom hela stadens historia, samt senare arabolibanesiska, italienska, turkiska, samt från ankommande rysktyskar, man har även erhållit en del från olika resandebefolkningar. Mark Brandenburg grundades förövrigt av vender af hevellistammen från Nordmark. Den som vill titta på ett liknande språk som berlinskan en gång upprunnit ifrån bör nog åtitta nordmärkiskan, då sydmärkiskan likväl förtvinat.

Mecklenburgisch-vorpommersch, eller mekelnborg-vörpommersch platt, uppdelas vidare på mekelbörger platt, westpommersch og strelitzisch, samt avskiljer bara lite från de österliggande förutvarande östpommeranska språken. Språket, särledes mekelbörger, finnes i skrift samt i musikaliska sammanhang.

~

Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.