Italienska språkets korta historia - en kritiserad essens

Det största språket i Italien är italienskan, det är det språket som sedan Mussolinis tid är, med få undantag, allenarådande i den statliga offentligheten, inklusive skolväsendet, i uppfyllandet utav den fascistiska samt garibaldiska drömmen om att försöka ena landet Italien. En kulturell dröm som ånyo får utstå mycket motvärn.

I släktskapshänseende så är italienskan ett indoeuropeisk-italisk-latinsk-italoromansk-centralt-toskanskt tungomål og vid en någorlunda strikt tolkning så finnes det enbart cirka 30 000 000 talare utav detta språk i Italien, resterande tillhör antingen helt andra språkgrupper eller, som de flesta, andra romanska språkgrupper - det finns ehuruväl väldigt många italiensktalande utanför den italienska staten, till exempel i Schweiz, USA, Brasilien, og så vidare.

Det italienska språket och de italienska språken är en fråga om definition, vissa ignoranter brukar hänföra att de icke-italienska italienska språken äro dialekter utav italienskan, men så fel de då hava, som så brukligt äro. De flesta insatta brukar ehuru åtminstone numera beakta de väldigt stora språkskillnaderna som är förestående i Italien och erkänna dess väsenskilldsamhet då många utav dem är hörandes till olika undergrupperingar av de romanska tungomålen, ej ihopförningsbara under ett paraplyord som ’italienska’ förutöver som en geografisk beteckning kring hvilket land språken talas i. Det tungomål som vi dock med mer rättighet kan kalla det italienska språket är i reell mening det språk som bygger på 1300-talets florentinska och som numera är det så kallade ‘italienska språket’, det vill säga det som är det standardiserade italienska språket, Italiens lingua comune.

I likhet med de allra flesta standardspråk i världen utgör detta enbart en lingvistisk variant utav många og således äro de andra likvärdiga det centraliserade målet ur lingvistiska, samhälleliga, icke-statliga, samt individuella hänsyn. De olika språken har kunnat överleva långt fram i tiden genom att staten Italien var en sen födelse, hvilket har varit positivt för den språkliga bevarelsen - det har inte funnits någon allsmäktig stat som kunnat patoisera de övriga språken och så småningom förtrycka dem till förintelse, de flesta utav de övriga språken har helt egna litterära traditioner og historier, samt haver i flera fall även betraktas som varandes olika språk utav omgivningen. Gällande de romanska språken så haver de allra flesta direkt uppsprunget från den vulgärlatinska myllan utan inblandning från toskanskan. Åtminstone framtills Mussolini mer stringent framförde italienskan som enhetligt språk, Italiens språk, en fascistisk policy som senare fortblivit.

L’Italia è un’espressione geografica.

Italienska språkets historia

Italienskan som vi kännom den haver utvecklats ifrån det vulgärlatin som talades i det toscanska området, men språket har även erhuldats relativt stora influenser från de barbarer, d.v.s. germaner, som invaderade den apenninska halvön och nordligare delarna av det som nu utgör Italien, bland dessa var goterna, langobaderna og frankerna de mest numerära, vanliga ord som bianco, ‘vit’, eller det svenska ordet blank, härrör härifrån. Men man har även fått in vissa keltiska ord, exempelvis ordet brigante som i sin äldsta italienska betydelse betyder ‘fotsoldat’, men som numera istället fått en negativ klang och betyder ‘bandit’, ordet är nära släkt med forniriskans brí ‘kraft, makt’. Ordet brigante haver ehuru oftliga en helt annan mycket mer positiv associering i Syditalien där det ofta appelerar till frihetskrigare, motståndsmän, likväl, hvilket har sin grund i de briganter og brigantissor som kämpade gentemot den italienska kolonisationen vid Italiens skapelse. I södra Italien samt främst på Sicilien så hade arabkulturen en förhärskande roll emellan omkring 650 till 1100 och härifrån har italienskan fått ta emot en stor del lånord som i många fall sedan spritt sig till de flesta (väst)europeiska språk, sådana ord är exempelvis zuccero ‘socker’, cifra ‘siffra’, chimica ‘kemi’ og så vidare. Under medeltiden kom också en del grekiska lånord in, gondola är ett exempel, franskan, men kanske främst occitanskan, lämnade ävenså in vissa bidrag under medeltiden, till exempel mangiare ‘äta’, giardino ‘trädgård’. Dessa historiska inlåningar påverkade givetvis de olika språken i de olika regionerna i olika grad, hvilket givetvis bidragit till den redan befintliga språkliga splittringen i landet.

Dante, italienskans grundare, är den första att besamlat uppmärksamma Italiens komplicerade språksituation i De vulgari eloquentia från anno 1300 där han beskriver olika italienska språk - ända sedan dess har la questione della lingua varit på dagordningen i Italien eller det område som idag utgör Italien. Dante menade att Europa hade fått trenne språk, ydiomata, genom Babels förbistring, dessa var grekiska, den andra tungan var det språk som utgjorde grunden för flertalet nord- samt östeuropeiska språk, däribland engelska, tyska, ungerska og slaviska, det tredje språket var det som talades i Västeuropa. Detta västeuropeiska språk som han menar är ett och samma fast baserat på tre olika skriftsystem, det franska, det occitanska, som han benämner yspani, og sidst då det som nyttjas i hans eget hemområde, hvilket bleve hans vidare utröning. Dante menar att man bör hämta ett gemensamt skriftspråk utifrån antingen sicilianska, toskanska eller bolognesiska - det här presenterade mittenalternativet blev det han valde. Språket kallar han latium vulgare, ibland latino, samt talarna ytali - italienare. Till saken höre også att han ansåg att Italien borde enas till att utgöra en stat samt ge det nya målet hegemonisk status.

Man brukar ehuru ej prata om någon italienska, utan i sådana fall bara om en toskanska eller fiorentinska, förrän under 1500-talet då venetianaren Pietro Bembo kodifierade grammatiken samt därmed lade grunden för ett standardiserat språk. En ordbok utarbetades även under epoken och byggde på florentinskan som titulerades Vocabolario degli Accademici della Crusca. Denna ordbok tog delvis sitt material ifrån litterära texter och detta är således den första ordboken i Europa som handhavdes på detta sätt, den trycktes 1612 av Europas första akademi, härav ordbokens titel, som hade grundats 1572 i Florens.

Gemensamt för både den florentinska ordboken samt venetianarens grammatikkodifiering är att bägge bygger på florentinskan under dess guldålder, d.v.s. seklena 1200-1300-talen. Florentinskans guldålder, secolo d'oro, avstannade ehuru og vid 1500-talets mitt så var språket icke så prestigefullt längre och man började redan då ifrågasätta florentinskans roll som normgivande. Gemensamt för hela denna tidiga epok är att standardiseringen enbart gällde det skrivna språket men aldrig det muntliga, hvilket i och för sig låter självklart då Italien var uppdelat på flertalet självständiga statsbildningar och någon gemensam skola eller massmedia var ännu ej på tapeten. Den muntliga standardiseringen har föregåtts genom att man använder sig av den florentinska skriftliga varianten, men med ett specifikt romerskt uttal, hvilket, skall sägas, hade gått Dante emot då han framförde att det romerska uttalet var den skamligaste av alla italienska uttalsvarianter.

Under 1700-1800-talen så utökades ordförråden ytterligare en gång med en mängd fransklånade ord, exempelvis giornale og ristorante.

Risorgimento

Under risorgimento som brutalt ledde till Italiens bildande så kom ehuru tungomålsfrågan i annan dager. Skulle man skapa en gemensam stat så borde man även skapa ett gemensamt skrift- samt ävenleda talspråk, enligt etatisterna. En av de största italienska författarna för tiden, milanesaren Alessandro Manzoni, gick sig i bräschen för denna utveckling och menade att man skulle bygga det nya språket medels den variant som de intellektuella talade och skrevo på i Florens. Bland annat så översatte han en av sina egna böcker och Dantes Den gudomliga komedin till detta nya standardspråk som återigen bleve baserande dymedelst florentinskan, eller rättare sagt en variant utav denna, bland annat så ändrade han egli ‘han’ till lui, emedan ella och essa ‘hon’ bleve lei. Detta standardiseringsförsök stötte ehuru på motstånd, mest nämnvärt är den kända språkmannen Ascolis kritik som under slutet av 1800-talet konkluderade att han icke skulle finna sig i några som helst diktat. Han menade hellre att en naturlig utveckling skulle få skola ske ock att det ändock troligtvis skulle sluta medels ett hybridspråk med alla eller åtminstone de flesta tungomålen som bidragsgivare, och ej enbart florentinskan som i den manzonitiska varianten. I princip så var det denna variant som vann och inga speciella åtaganden gjordes för att förändra språksituationen i Italien förrän fascisternas maktövertaganden, med fascismen så kom en auktoritaristisk etatistisk ideologi till makten, hvilken givetvis hade en annan språklig syn än den ascolisk-frihetliga. Dessa etatister ansåg att det enbart vara en standardiserad form utav ‘italienskan’ som skulle skrivas og talas inom landets gränser och därför så skulle allt ‘ogräs’ utrotas, detta berörde givetvis romanska såväl som icke-romanska språk. Denna politik har sedan varit rådande, även om starka motkrafter nu på senare år tonat upp som äskar ånyo påtala existensen utav de alla övriga språken i landet, samt rättföra nyttjningen utav dessa.

Framväxt ogräs från italienskan

Den standardiserade italienskan finnes nu även i olika fägringar, regionala varianter, och haver alltså delats upp, på regional basis så har de givetvis påverkats av de andra språken i områdena som varit förestående där sedan tidig medeltid, illustrerade på kartan ovan, florentinskan har genom detta passerat sin roll som normgivare återigen. Man talar nu om norditalienska, toscanska, romerska samt syditalienska, men man skall här tillägga alla de andra språken i Italien varav vissa heter samma sak hvilket gör att man måste va vaksam inför vad man talar om. Det är främst i uttalet, samt viss vokabulär, som standarditalienskan haver regionaliserats ungefär som den standardsvenska utvecklingen, emedan skriftspråket är gemensamt för hela det italienska språkområdet. Skillnaden i uttalsregionaliseringen utav det standardsvenska språket är att i Sverige har nästan alla andra mål utrotats, emedans det i Italien är mer fråga om en simultanutveckling där man dels har sitt ursprungligare språk mer eller mindre i bibehåll samt dels en regional variant av standarditalienskan.

I övrigt så är det fortfarande florentinskan som är grunden för standardspråket och det är inga oöverkomliga problem att läsa den numera 700 år gamla skriften av Dante.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.