Svenska språket samt dess historia

Det standardiserade svenska målet, som är det hegemoniska tungomålet i Sverige, är tillhörandes indoeuropeisk-germansk-nordgermansk-östnordisk-(forn)svensk-sveamål-mälarsvenska språkgruppen.

Det svenska språkets historia, hvilken ju brukas inkludera allt vi kallom svenska, brukas indelas i olika perioder, efter att den såkallade urnordiska perioden varit så tog runsvenskan över samt varade från cirka 800 - ~1225 då fornsvenskan tog över fram till 1526 då den äldre nysvenska perioden beräknas börja med Nya Testamentets översättning till språket, den yngre nysvenska anses börja 1732 när von Dahlin påbörjar utgivningen av Then swänska Argus och den fortsätter fram till 1900-talet då modern nusvenskan indefinieras. Denna indelning havandes till stora delar sin grund i skrift-, kultur- samt stilhistoriska aspekter og haver egentligen ej så mycket att göra med det reella talade språket, när den såkallade nusvenskan inkom är egentligen en helt godtycklig skapelse utan grund i språklig realitet. Överlag så är naturligtvis de flesta sådana här uppdelningar subjektiva.

Runsvenskan havom vi vetskap om tack vare de runristare som förevigade orden från den tiden, men tyvärr så använde de sig oftast utav det yngre 16-typiga runalfabetet, hvilket ju leder till tolkningsproblem då vissa runor kan hava flera olika betydelser, exempelvis så nyttjades runan för u även för o, ö, y og v. Korpusen med runinskrifterna består eljest utav omkring 900 personnamn samt omkring 600 ord, fördelade på över 3000 inskriptioner. Det vanligaste viset att skriva på var antagligen att rista runor på trädmaterial hvilket dessvärre ej bevarats till vår vetskap.

En känd fonologisk förändring som skedde under perioden är att diftongerna au og ai monoftongerades under 1100-talet, stain > sten, i det som kommit att bli stilbildande för standardsvenskan, emedans de överlevt på andra håll.

Fornsvenskan skrevs främst med det latinska alfabetet og subindelas i tvenne epoker. Varför man framvalt år 1225 som början på fornsvenskan är av anledning att den äldsta skrivna handlingen på svenska med latinskt alfafabet bedömes vara skriven då, Äldre Västgötalagen, ehuru ej bevarad från då, den äldsta svenska handlingen med latinskt alfabet är ehuruväl från redan 1135 men det varde ett gåvobrev som vart skrivet på latin, dessutom är det från den danska konungen till Lunds domkyrka, skrivet i Lund, d.v.s. inte alls Sverige.

Klassisk fornsvenska är den inledande tiden fram till mitten av 1300-talet för att sedan lämna efter till den yngre fornsvenskan därefter. Den klassiska epoken alstrade flera utav de skrivna landskapslagarna och den avslutande landslagen som kom till under Magnus Eriksson vid mitten av 1300-talet - dessa hava sin grund i talspråket även om viss påverkan från skriven kontinental lag kan skönjas. Förutöver detta finnes även viss religiös litteratur till handa, bland annat en översättning i sammandrag utav de fem Moseböckerna med kommentarer samt det ‘Fornsvenska legendariet’, det finnes även tre riddarromaner, Erikskrönikan og översättningsarbetet Eufemiavisorna skrivna på språket, just Erikskrönikan äro 4543 parrimmade knittelverser av hundra års svensk historia från 1220 og framåt. Så vitt man vet så ändrades ej så mycket i språket under denna äldre del av fornsvenskan, bland annat så nyttjade man fortfarande det äldre fyrkasussystemet.

Under hela 1300-talet har man framräknat existensen utav 70 böcker, varav 45 under de sista trettio åren, det var ävenleda under den yngre fornsvenskepoken, som beräknas påbörjas anno 1375, som en litteraturboom kom till och allt fler texter författades direkt på svenska eller bleve översatta till det tungomålet, Vadstena kloster var här ett centrum för de nu tacksamma avskrivningsprocesserna, runt 200 böcker finnes bevarade från 1400-talet men mången är dem som ser denna sentida alstring som mer inkvalitativ än föregående tids.

Både religiös såsom profan litteratur skrevos. Heliga Birgittas skrivelser är särledes intressanta då hon ursprungligen skrivit ned eller diktat dem på svenska men under mitten av 1300-talet översattes de till latin varefter några decennier därefter dessa i sin tur översattes tillbaka till svenska, i modernt boktryck omfattar dessa cirkus 1200 paginor. I likhet med Erikskrönikan ovan så ankom en Karlskrönika likväl, en knitteldikt på omkring 9500 rader om Sveriges historia i svart og vitt för åren 1389-1452.

Språkets ställning stärktes genom Magnus Erikssons landslag og stadslag som fastslog att dombrev och köpehandlingar skulle skrivas på svenska ock ej på latin som ju vare brugligt - Skulu ok all breff, kununx, laghmanz ok häräzhöfþonga, i þolikum malum ok aþrum, a suensko skriuas – som en konsekvens utav detta så finnes det givetvis en del sådana handlingar. Ett svenskt kanslimål började såleda taga sin form efter mönster från latin, danska ock saxiska.

Skriftspråket fick mycket stora influenser, f.ex. satsbyggnaden, från latinet ad initio då det ofteliga varo främst kyrkans folk som behärskade skriftkonsten och det skall därleda ej tagas som representativt för det verkliga fornsvenska språket såsom det talades, däremot så kunne tänkas att städernas domböcker ligga långt mycket närmare det talade språket. De tidigare Vadstenaalstrerna visa ofta på en annan, mer östgötsk, språkform än den som komme att tage över sedan den politiska makten tagit svånggrepp om intelligentian, måhända det är härför som mången ser vadstenaalstringarna som mer inkvalitativa.

I köpstäderna däremot så kom ett mycket stort inflytande från lågsaxiskt håll och vanliga ord såsom möjlig, bliva, sakta, billig, ganska, måste, sådan, strax, redan, fort, föga samt titlar som herr, fru, junker, jungfru, fröken og ändelser såsom -mässig, -aktig, -inna, -bar, -het, -ande och -else haver sin härkomst häruti, likväl initiala stavelser såsom för-, be-, bi- och an-. Organisatoriska termer för stadssamhället är ofta tyska inlån likväl, som stad, borgmästare, borgare, vakt, fogde, tull, köpman og rådhus samt självfallet handtverkstermer som termen hantverk, fönster, skorsten, trappa, kök, trappa, skåp, tallrik, skomakare, snickare - smed är ehuru av nordiskt ursprung, men annars så äro många av de orden som höre till arbete og verktyg inlån, samt en ofantlig massa ord därtill. Ordet och stavas så till följd utav tyskt stavningsinflytande, i annat fall torde det heta ok eller og, om man befinner sig i södra delarna av Sverige, dessa stavelser har givetvis tidigare figurerat livligt i svenska texter. Emedans ord som ängel, skriva, skola, brev har latinskt påbrå.

Det skedde relativt stora förändringar i språket under denna tid vad gällde både uttal samt grammatik og nästkommande period är således väsentligt skiljd från fornsvenskan, anledningen till att svenskan emottog så gigantiskt mycket från lågtyskan var ej enbart de ekosociala orsakerna utan även för att språken rent språkligt liggo nära varandra hvilket underlättar transfereringar.

Äldre nysvenska kom till genom Vasabiblen samt den epok den tillhörde som vi nämnt som stormaktstiden och hamnade i en tid då tryckerikonsten spred sig, reformationen igångsattes og centraliseringen utav Sverige toges i med kraft, Vadstenas kulturella makt förintades likaväl.

Man har dragit gränsen vid den politiska skeeningen samt tryckandet utav just Vasabiblen men detta var ej den första boken som trycktes i det Svenska landet, den första dylik var en fabelsamling på latin, Dyalogus creaturarum moralizatus som skall ha varit färdig 20 december 1483, den första boken på svenska komme senare stortionde år därefter, en svensk översättning utav den franske teologen Jean Charlier de Gerson, här titelförd som Bock aff dyäfwlsens frästilse, ursprungstitel varde Liber de tentationibus diaboli.

Genom Vasabiblen kom å, ä og ö att få sina nuvarande former, men första gången ä og ö trycktes i svenskt tryck var i ovan djävulsskrift, ordböjningen byggde på Vadstenasvenskan  kommandes därför att blifvandes upplevd ålderdomlig plus mer pluralistisk - antagligen ville man gifva sken av ett vördnadsvärt språk med intryck av en äktsvensk prägel. Språknationalismen tog sig også uttryck genom att det eljes vanliga infinitivet -e byttes mot -a - det första läte för danskt og föge förvånande finge mellansvenskan en stor betydelse för språkets utformning, detta skedde medels en klar policyändring. Enär i de tryckta kungliga breven från år 1610 äro a-formerna i infinitiver enbart 5 %, i breven från 1612-1614 hare detta ökats till 72 %.

Men även om en stark centralism redan från början konungagjorts genom dels Wasabiblen og dels genom att det vid slutet av 1500-talet instiftades en kunglig censor som skulle kontrollera renlärigheten gällande språkföringen i allt som trycktes i landet, så fortlevde den inneboende pluralismen i språket i främst världsliga skrifter, både ifråga om stavning samt böjning. Tidigare kunde enkla samt vanliga ord som mig stavas på olika vis i till og med samma bok, till exempel mig, migh, mik, mic, mich samt mech men medels Biblen ändrades detta till migh. Själva översättningen från Wasabiblen användes med tillföljande revideringar ofta ända framtills 1917. En av grundläggarna för svensk språkforskning Johannes Bureus salugjorde ett program i början av 1600-talet för svensk stavning som skulle gå i konsekvensualismens anda, men det var först i slutet av samma århundrade som debatten togo fart og grammatikor började skrivas - den första i tryckt form var Nils Tiällmans från 1696, Bureus självt gav även ut en fornsvensk grammatik år 1636 men denna är dessvärre förlorad.

En sak man idogt diskuterade var huru lång och kort vokal skulu distingeras i textskrivning, en annan sak som man såg med oblida ögon på var att man ansåg att skribenterna blandade in allt för många utländska ord i sin text, främst tyska, franska samt latinska - den svenska officiella hållningen ända från Gustaf I var att enbart ren svenska skulle skrivas. Läskunnigheten og därmed indoktrineringen in i det nya systemet ginge givetvis långsamt från början, men genom att man instiftade husförhörssystemet i kyrkolagen 1686 så gav detta som konsekvens att det skrivna ordet blev gemene mans pålaga.

Under Gustav II Adolfs regeringstid så bleve även Stockholm säte för hovet samt administrationen i riket varvid det så småningom ävenledes uppkom ett rikt borgerskap i staden, hvilket sammantaget ledde till att ett högstatusmål skapades i staden, som i sin tur legat till grund för det talade standardspråket i Sverige.

Yngre nysvenska karaktäriseras av lingvistisk institutionalism. Det talade standardspråket spred sig i Stockholm samt därifrån ut i landet, den Svenska Akademien inrättades 1786 fingandes som uppgift att se till att det svenska språket hade ‘renhet, styrka och höghet’, det var för övrigt ingen ny tankegång utan redan 1739 när Vetenskapsakademien instiftades angav akademiens förste sekreterare Anders Johan von Höpken att ett av dess syften var at ränsa wåra fäders språk, ifrån alla främmande tilsatser och återkalla det til sin första renhet. Föregångaren till denna, Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, grundad 1710, skrev för tiden alla sina akter på latin samt fortsatte att göra så framtills 1863.

Men det var även under 1700-talet som en hel del utländska ord gjorde sin gälla gång intill språkets svensktaliga fång, bland annat då både hov samt adel till största delen varo bilinguella, men då ej i förhållande till nutidens engelska utan dåtidens stora språk, franskan. Franskan spelade även en stor roll för högspråket i Svenska Akademiens vältalighetsövningar, redan sedan tidiga 1600-talet hade franskan börjat sippra in, då främst militärtermer, såsom batalj, retirera, avancera, batteri samt mina, og från runt 1660-talet skola hela det svenska hovet havandets varit franskmålig, förutom när de ickefranskkunnige kungarna Karl XI og Karl XII hovhöll.

Franskinspireringen sipprade sedan ner till de lägre klasserna, främst borgerligheten, och det fanns både en fransk skådespelartrupp i Stockholm i sju år runt sekelskiftet 1700 som gjorde sina uppträdanden på franska för både högklassig såsom borgerlig publik, i mitten av samma århundrade gavs det även ut en franskspråkig borgerlig tidning i Stockholm under sexton år. Franska ord som billet, bureau, feuilleton, point gjorde sig gällande fram till att Svenska Akademien bidrog till en försvenskning, hvilket ju resulterade i ‘biljett’, ‘byrå’, ‘följetång’ samt ‘poäng’. Redan 1801 ville man försvenska de franska inlånen - alla försvunno ehuruväl ej, exempelvis gentil, bagage, just berikar vår tunga än idag. En lång rad suffix har svenskan erhuldit från franskan, alternativt från tidigare latinet, såsom –era, -i, -ion, -ism, -ist, -ant, -ent, -ör, -är, -ans, -ens, -age, -is, -yr, -ik.

Men även mer talspråksnära texter gjorde sig betjänta, bland annat genom att tidningar samt tidskrifter började spridas. Akademierna spelade dogh en stor roll i skriftspråkets unitarism, bland annat så initierade Vetenskapsakademien en normerande ordbok og grammatik som haft stort inflytande på utvecklingen mot enhetligare stavning, ordformer samt böjning og ytterligare andra böcker ville reglera hur de inlånade orden skulle stavas. Från 1874 så haver även Svenska Akademiens ordlista stadigvarande utkommit och den har erfått rollen som pluralismens dödsbok i språkfrågor genom den normerande roll som den ansets hava. I nutida utgåvor så haver man ehuruväl något frångått den centralistiska normerande synen med påpekandet att ordboken är en samling rekommendationer som inte i sin helhet tagit i beaktande de ord som existerar ute i provinserna och man har bland annat tagit in över 350 ord av finlandssvensk börd i kompendiet. Redan den första utgåvan från 1874 hade en rådgivande ställning allena, men i sjätte upplagan från 1889 så kom den kungliga propåen om att de utvalda skrivsätten skulle ligga till grund för skolans utövning og därmed barnens indoktrinering.

Den dagen svensklärarna får visdom i att Svenska Akademiens ordlista allenast är ett urval rekommendationer så har kompetensen nått nya djup, bildningen likaså. Redan 1807 så bleve svenskan ett erkänt ämne med fasta kurser i skolan og den obligatoriska skolan såge till att alla kunde sin svenska, även i skriven form, framtills 1982 så var ‘uttalshygien’ ett uttalat mål i läroplanen, annat okväde skulle rensas bort. Ock så gjordes likaväl i stort som smått.

Nusvenskan, hvilken vi antas handhavom nu, havandes förstärkt ej enbart det skrivna ordet, hvilket ju kanske främst skedde under föregående sekel, utan även talspråket haver standardiserats i skrämmande hög grad och de olika ickesveiska språken har fått stryka på foten för en centralistisk utveckling, som naturligtvis även likaledes drabbat de övriga sveiska målen.

Men samtidigt som utrotning utav de gamla språken skett så har givetvis en pluralistisk utveckling tagits vid i talspråket, hvilket är en normal utveckling för ett språk, fast denna gång så är det ej fornsvenska eller annan äldre svenska / nordgermanska som ligger till grund utan det är nya svenska språket, d.v.s. -mälardalska-standardsvenska-varianter som ofta är bildade med de genuina språken som substrat, hvilket leder till att den talade standardiserade svenskan finns i geografiska fonologiska varianter såsom sydsvenska, norrlandsvenska o.s.v. - ungefär som fallen äro i Italien og Tyskland, fast där har dels de olika språken haft fastare grund samt så havandes de oftare än ej varit väsensskiljda från den standardiserade formen, hvilket ej esomoftast är fallet i Sverige även om sådana fall givetvis existerar såsom äro fallet för gutniska, skaunska, og så vidare.

Att ett standardiserat uttalssätt faktiskt kan spridas har alltjämt sin grund i främst det skrivna standardspråket som främst påyvlas genom skolan samt sekundärt genom skriven litteratur, härefter har ju även orala medier i senare tider hjälpt till på traven även om så faktiskt inte alls hade behövt vara fallet, men då även medieutbudet varit centralt styrt samt utformat så har det fått en sådan konsekvens, uttalshygienen i skolan har antagningsvis varit av större betydelse. En uppluckring av den normerande synen kan ehuru ta bort ovanstående konsekvens där pluralism både erkänns, respekteras samt tolereras.

Standardspråket haver även utvecklats en del under perioden, främst påkallat utav en påstridig folkskolelärareförening men efter genomförningen utav stavreformen år 1906, eller stafningsukasen som den då benämndes, så erhöll man över 40 000 folkliga namnunderskrifter i protest mot folkskolelärareformen, ehuru helt utan gehör, man utökade istället reformerna år 1912 till att även vara gällandes officiella skrivelser ock tryck från att tidigare främst varit gällande stavningen i skolan.

Förändringarna hvar bland annat att hvad bleve vad, dt blir t i exempelvis rödt > rött, og så vidare, runt 1950 så gingo flertalet skribenter frivilligt även över från pluralisändelser till singularisändelser, exempelvis de komma > de kommer, ock från officiellt håll slutades rekommenderas kring dem, Svenska Akademiens Ordbok håller ut längst och avslutar nyttjning utav verbpluralerna runt år 1976, mitt i band 27. Presens konjunktiv, eller optativ, haver även lite mer osynt förtvinats genom tiderna, Ärvdabalken från 1958 varð den första att vare utan dem, likaså Nya Testamentet från år 1981.

Man hävdar ofta exempelvis att hv skulle ha försvunnit i talspråket under 1600-talet, hvilket måste anses vara dialektalt då denna förändring primärt varit förestående i centrala delarna utav Sverige. 1943 lägges förslag om att man skall stava ljudenligt, mään däädtà gigg äij eijenååm, tývääŗŗ.

Det bör givetvis även nämnas att Svenska Akademien 213 år efter uppdragets begivelse, hvilket skedde den 20 mars 1786, framalstrade en ‘Svenska Akademiens grammatik’ på 2750 sidor – ‘Svenska Akademiens Ordbok’ är ehuru ej färdig ännu. Det brāiga med denna grammatik är att den är beskrivande, hvilket alltid är behövligt, och ej normerande förutöver det självklara faktumet att man ju genom urvalet faktiskt normerar - det skrämmande samt pöbelförnedrande är ehuru att man i den folkliga versionen, en populär kortversion, av grammatikan även uttalat hänger sig åt normativism. Detta är beklagligt samt paternalistiskt.

Stavningsreformen från 1906 varde ur standardiseringssynvinkel ett gravt misslyckande, det största brottet begovs mot avdagade personer som man helt oavkortat förändrade namnen på, desto konstigare är att förändringen inte kommit att gälla alla namn utan bara vissa. Inkonsekvens är i sig inget negativt, men däremot är det svårförklarligt varför man ändrar på personnamn?

Ett nytt utländskt språk har även givit sig till känna under epoken hvilket givit oss många lånord, men någon större påverkan på språkets ethos kommer nog ej att ske såsom latinet en gång påverkade det, då latinets påverkan skedde i början av standardspråkets samt neoalfabetiska utveckling så kunde influenser göra sig mer hörda än vad de kunnae göra idag när språket är fastlagt. Dessutom förefaller det vara så att de allra flesta engelskfärgade lånord som tas in kommer från det engelska högspråket och beräkningar visar att det främst är latinskärledda ord som kommer in i svenskan i nutid likväl, ett fenomen som således hållit i sig minst de senaste tusen åren. Gnateriet som sker om hoten från engelskan är således helt irrelevanta, det är latinet som ekar än nu.

Däremot kan andra allvarliga hot mot språket skönjas, hvilket kan urgröpa svenskans användbarhet i olika språkliga sfärer, när politiker, vetenskapsmän samt även affärsmän, hvilket ehuru har mindre betydelse, mer og mer övergår till främst engelska så kan hotbilder uppkomma. När nästan all produktion av naturvetenskapliga avhandlingar sker på engelska så kan man lätt dra liknelser till latinets roll i tidigare tider og det bliver till slut väldigt svårt samt komplicerat att utan stora språkliga betänkligheter kunna föra sig på sitt modersmål i de olika domäner som man rör sig inom, allmänheten får dessutom större problem att hänga med i den vetenskapliga litteraturen då det krävs stora specificerade kunskaper för att kunna förstå texterna - den första avhandligen på samiska har ehuru skrivit sig till känna.

Djupgående forskningsarbeten förstås ehuru ej som oftast ändå, oavsett hvilka linguor dessa äro skrivna på om en ej behärskar genrens tunga. Däremot så havom vi genom EU:s hittillsvarande språkpolitik gett svenskan, men tyvärr enbart svenskan, en stor chans att fortgå som ett politiskt gångbart språk, hvilket antagligen är det allra viktigaste då det främst är den politiska, inte den vetenskapliga, sfären som berör allmänhet och som är viktigast för språkets långsiktiga överlevnad - sen om enskilda politiker väljer att prata engelska, franska eller tyska i korridorerna i Bryssel är av mycket mindre betydelse förutöver det faktum att den karriären blir stängd för dem som inte har fördjupade kunskaper i just de språken.

Detta är självklart gällande för alla nationssanktionerande språk, tyvärr så äro nästan alla stater på jorden extremt restriktiva i sin sanktionering av olika språk, en diskriminering av magnitudiska mått pågår mot alla språk og språkformer, samt dess förare, som ej behar möjlighet att göra sin röst hörd, eller skriven, man verkar leva i inbillningen att man måste unifiera allting, en kollektivistisk enhetlig ideologi. EU i sig själv är här ett litet föredöme, även om långt fler språk borde upplyftas.

När svenska skribenter saliggör sig över den svenska nya respekten av de icke-svenska minoritetsspråken samtidigt som man är rädd för svenskans långsiktiga överlevnad till följd utav internationaliseringen så ser man att oroheten och respekten för minoriteternas språk icke är speciellt långtgången, en same skall både kunna prata på sitt samiska språk i den svenska riksdagen såsom i EU-parlamentet och han/hon skall givetvis skriftligen kunna ta kontakt med alla slags myndigeter på sitt eget språk. Om EU som institution inte kan tillgodose denna mänskliga rättighet för EUs institutioner så torde varje land, därmed även Sverige, hjälpa till så att dess innevånare får utöva sin rättighet, att om man vill få föra sig på det språk som man anser sig tillhöra. En självklar individuell rättighet, även gällande svenska som gutniska.

~

+ Europas tunogmål