mercoledì 11 giugno 2008

Postmodernistisk anti-Utopia

~
Postmodernismen är den universiella förklaring, överstora berättelse, som erkänner och respekterar alla små berättelser och som sådan så går den emot alla stora berättel­ser var än de uppkommer och vad än de handlar om, detta gör så att postmodern­ismens kon­trahenter utgörs av alla som omfattas av, eller använder sig av, dessa stora berät­telser och i detta ligger givetvis även eventuella små narrationer som strävar efter att bli sådana som just nämndes, det är postmodernismens självupptagna ansvar att vara neutral gentemot dessa tillsammans med de övriga, även om man inte är det då det ligger som en paradox utöver de befintliga att man skall vara anti de stora berättelserna och denna antiísm urgröper givetvis neutralismen - men det viktigaste att ta fasta på är nog ändock att postmodernismen i grund och botten är emot varje stor berättelse som ligger till grund för varje stor önskad samhälls­- eller samhällelig, samhällelsexistentiell förändring, d.v.s. de som an­ser att samhället, eller delar av det, t.ex. konstvetenskapen, i grund och botten behöver förändras för att nå någonting som de anser vara utopin eller åtminstone ett bättre alternativ, dessa anser samtidigt att de har makt och befogen­heten till just denna makt att göra detta, vare sig demokratisk makt eller ej, men det är inte bara varje stor samhällsförändring som får stå i spö utan på samma sätt även varje stor samhällsbe­varelse, eller då påstådd sådan, man går emot både revolutionära såsom reaktionära tankar - ty de är ju ändå i princip samma sak ur detta synsätt, d.v.s. stora berättelser, och postmodernis­men ägnar sig åt att dekonstruera dessa sociala och påhittade konstruktioner var än de upp­kommer, men till skillnad från alla andra stora berättelser som också ägnar sig åt dekonstruk­tion av andras berät­telser så ägnar sig inte postmodernismen åt rekonstruktion och erbjuder inga alternativ, förut­över då kanske ett samhälle, eller del av samhälle, t.ex. konstforum, friare från stora berättelser eller åtminstone en mer diversifierad syn på sådana, postmodernismen är en, eller rättare sagt påstår sig vara, en universalia och som sådan erkännande av alla andra berättelser, men bara i deras små former då den inte erkänner någon tanke som står över individer om denna inte genom egen suveränitet valt denna tanke - enligt postmodernismen så finns det ingen Utopia utan bara realia, men denna realia är odefinierbar då pluralismen skapar en sådan komplexivitet att den så blir, eller förblir.



















~
[Denna skrivelse är även med i en Summa summarumskrivelse: Landos Signalspaning om FRA, där finns även alla mina andra FRA-relaterade skrivelser omnämnda, så se vidare där]


2 commenti:

A-K ha detto...

Postmodernismen är intressant - speciellt intressant blir det när dess essens framförs i en enda lång mening som, trots sitt komplexa innehåll, faktiskt inte känns ogreppbar. Snyggt jobbat.

Leili Falsafi ha detto...

Kommer att tänka på Taylor's bok Ethics of authenticity. Skulle vara kul att läsa dina tankar om den. Taylor för där en tanke om autenticitetens/genuinitetens betydelse för att vi ska kunna leva ett gott liv och menar att vi endast kan finna oss själva som individer genom dialog med andra.Han problematiserar det moderna samhällets relativistiska förhållningssätt till olika slags liv och menar att det finns sätt som är bättre än andra att leva på - det genuina. Jag ska inte summera eller kommentera boken här, men jag tycker att Taylor som annars följer en postmodern tradition faktiskt gör en avstickare och vill ge ett slags alternativ. Så om du har läst boken vore det kul och intressant om du skrev en reflektion.
Tyckte annars också att det var skön läsupplevelse att läsa ditt inlägg.