-Slaviskans ryska har uppemot 370 000 parlörer, men de är antagligen i minskande,
detsamma gäller ukrainskan med runt 34 000-50 000 bärare. Det finns även
runt 1500-1800 romer i Georgien, uppdelade på olika distinkta
grupperingar innehållandes 50-300 medlemmar vardera, tillhörandes den –indoariska
undergruppen av de indoeuropeiska språken, en del talandes lomavren.
Lomavrentalarna går under beteckningen lom emedans de övriga ofta
benämns bosha / posha, de georgiska myndigheterna menar att de som talar
lomavren allena rör sig om femtio i antal. Andra romer är likväl existenta som
i de flesta fall ankommit från Ukraina under og sedan slutet av 1800-talet, samt
extensivt under svälten som drabbade Ukraina under 1930-talet og krigens
1940-tal, dessa talar förutöver ryska olika indoariska romska språk och varje
klan eller grupp haver sina egna språk, utan förståelse sins emellan, man har
heller ingen speciell kontakt sins emellan och bor även på olika håll i landet.
Med anledning utav den låga livslängden som romerna har i Georgien så har man
tappat nästan all kontakt med äldre generationers kulturer samt den
klanstruktur som tidigare varit rådande og som ofta är typisk för romska
samhällen överlag, numera består de flesta romska grupperingar utav
sammanslutningar av yngre med barn, men det finns vissa grupper som är
baronskap emedans de flesta tappat detta och istället så styr varje familj sig
själv. Romerna är den fattigaste och mest marginaliserade, helt utanförstående,
grupperingen i hela landet, de allra flesta utav dem har varken tillgång till
sjukvård, inte heller barnsjukvård, eller skola, då de heller ej besitter några
medborgarskapshandlingar, färre än 10 % av barnen går i någon form av skola, de
flesta utav dessa går bara i skola något enstaka år. De något äldre, födda
under Sovjetväldet, har ofta handlingar emedans det fattas de fleste utav dem
födda därefter, hvilket gör att de varken har rätt till skolgång, sjukvård,
sociala stöd, eller pensioner. De romer som flytt Abkhazien under
självständighetskriget där har ej erhållit något stöd, till skillnad från alla
andra flyktingar från Abchazien som inkom Georgien i den exodus som skapades,
de abkhaziska romerna bor företrädesevis i Tbilisi samt är i antalet av omkring
150-200, ett större antal har återflyttat till Abchazien och har det även
bättre där. Studium visar att de flesta inte ens känner till att det går att få
någon hjälp av den georgiska staten, eller hvilka rättigheter de behar som
människor, samtidigt som georgiska grannar ofta lämnar extra hjälp. Den
gruppering som bor i Tbilisi hyr förvisso bostad, förutom de som bor på
tågstationen, men de övriga grupperingarna har självägda boenden på landsbygden
förutom tvenne grupper som främst bor i tält. Det finns ett kvarter i Tbilisi
som heter Boshadistriktet / Zigenardistriktet men där bor numera inga
romer utan moldaver. Under de turbulenta åren under de tidiga 1990-talet och
den etnonationalism som följde så trakasserades romer ofta, varhän många flydde
till Ryssland eller annorländers, idag uppger ehuru romer att det inte
förekommer någon nämnvärd eller utbredd diskriminering gentemot dem, förutom
att de som oftast inte har en möjlighet att erhålla ett jobb, samt så avkänns
samma slags typiska diskriminering gentemot hela grupperingen såsom deras
levnadssätt i Georgien som på många andra håll. Aktiv diskriminering sker
främst i Tbilisi sedan staden infört ett förbud för tiggeri och vandrande
gatuförsäljning, förbudet har inneburit en öppning för poliser og andra att
trakassera de som försöker tjäna sitt leverbröd. De flesta av dem är formellt
outbildade, många är analfabeter, men behärskar i de flesta fall georgiska,
sina romska språk samt ryska, i en del fall azeriska, samt i Kutaisi
parlerar en del på kurdiska.
~