En utav
Europas väldigt intressanta minoriteter finnes existenta i flertaligare grad i
Albanien, samt likväl utspridt på annat håll på Balkan. Det folk eller språk
jag här avser är de italisk-latinskspråkligt härkomna östromansk-taliga aromunerna,
eller aromunska som finnes i antal om omkring 10 000-60 000 i Albanien,
men där det totala världsbeståndet når upp till minst och kanske 60 000-200 000
talare av språket, antalet totala talare är ehuru högst osäkert och vissa vill
istället ha det till hela 1,5 miljoner, men det är antagligen högst överdrivna
siffror. Minoritetsspråkens talarantal är nästan alltid osäkra och politiskt
känsligt i Balkanområdet, som på många håll, men antalet aromuner har nyligen
beräknats, av en engelsk akademiker, till att varandes cirka 200 000 i
Albanien, men hur många av dessa som sedan pratar aromunska är oklart, då han
även inkluderat de som definierat sig som aromuner även om de inte längre talar
språket, det är alltså snarare en etnisk beräkning.
Den häri
försvenskade beteckningen ‘aromuner’ är den som de själva som oftast använder
men det finnes även andra namn på dem, såsom makedo-rumäner, vlach,
koutzovlacher (haltande
valaker), canitsarer, gogë
eller turkoshak. Självbeteckningen på folket är oftast armãnji, armin
eller rrãmãnji, alla givetvis härstammandes från latinets ‘romanus’. Då
aromunska talare är geografiskt splittrade på ofta små enklaver utöver
Sydbalkan så delas de även ofta in utefter geografisk tillhörighet, det finns
således pindier i Pindusbergen, gramustier vid Gramosbergen, muzachier
från Muzachia, farsherots från Pharsala, moscopolitaner från
Moscopole, og så vidare.
Aromunerna
i Albanien et aromunskan
Aromunerna i
Albanien bor främst vid sydöstra gränsregionen mot Grekland samt i kustområdet
norrom Vlorë och upptill Durrës i en bredd intill Berat. Tungomålet är illa
undersökt og det finns antagligen stora dialektala skillnader, inte minst med
tanke på dess historiska samt sociala kontext, varvid aromunska hellre kanske
skall ses mer som ett klumpbegrepp för ett språkspektra, vars bakgrund intill
denna dag är ett mysterium. Man räknar åtminstone med att aromunskan är
uppdelat på tvenne olika stämmor, karaguniskan samt fasjerotiskan,
den sistnämnda talas av en herdebefolkning i södra Albanien.
De basala
numeralerna är unu, fem. una, doi, trei, patru, tinti,
sase, sapte, optu, noaua / noao / nao og date.
Olika skriftspråk har utvecklats för olika varianter av språken och man har då
främst nyttjat det latinska alfabetet, men även det hellasiska har använts utav
främst aromuner i Grekland. Albanerna kallar aromunerna för rëmënj eller
i pluralis rëmër. Den äldsta inskriptionen på aromunska som har hittats
hittades 1950 i just Albanien och härrör från 1731. I Bulgarien författades en
aromunsk grammatika genom Bojadischis försorg anno 1813, hvilken behandlar
språket precis som om det rörde sig om ett centraleuropeiskt lingua franca, men
det var ej den första aromunska grammatikbok som skrevs utan det var en
hellensk aromun som stod för den bedriften, med det grekiska alfabetet
därledes, då den poznaniska prästen Constantin Oukontas 1797 författade en
sådan samt publicerade sig i Wien.
Aromunerna under albansk flagg
har sitt traditionella bosättningsområde i östra Albanien. Vissa definierar
tungomålet som en dialekt av rumänskan, men sådan syn giver ingalunda en
sanningsenlig bild av detta distinkta mål som ej till sin fullo är ömsesidigt
förståeligt med rumänska, som det enligt en teori bröt med emellan
500-1000-talen. Klart står även att aromunskan ej emottagit alls så många
slaviska inlån som rumänskan gjort, men istället så har man en hel del
grekiskhärledda ord. Aromunskan betecknas även som ett mer arkaiskt språk
jämfört med rumänskan, hvilket borde vara nog för att vinna romanisternas
intresse, med tanke på att redan rumänskan ses med intresse på grund utav dess
delvisa arkaism. En annan teori förespråkar att tungomålen og folket är komna
direkt från romartiden och inte alls är knutet till rumänskan, förutöver att de
båda är östromanska samt varit i kontakt med varandra. Aromunskan är bland
annat strukturellt särskild från rumänskan men det är i likhet med rumänskan
ett östromanskt tungomål, hvilket ehuru genom tiderna blivit rejält influerat
av helleniskan.
Vlach –
Balkans urfolk
Ordet vlach
har tydts av många men de mest frekventa teorierna kring ordets betydelse är
att ordet kan härröras från latinets fellacus med betydelsen ‘bofast
bonde’, en annan teori menar att vlach är en vidareutveckling av germanskans
gamla ord för ‘främling’, hvilket var welsch, eller varför inte låta sig
härstamma från den galliska stammen Volcae. Aromunerna själva vill ehuru helst
ej använda sig av beteckningen vlach, då det helleniska ordet Βλάχος kan ha just betydelsen ‘fåraherde’, hvilket de inte gillar då det ger
associationer till andra folk i området, men detta är då främst gällande i Hellas. Vlach har även på vissa håll använts som synonym för bandit.
Antalet
talare av aromunskan är i nedgående och hela språket karaktäriseras som hotat
bland annat med anledning utav folkets traditionellt nomadiserande liv og
geografiska splittring utan en nationalstat som beskyddar språket, utan som
snarare ofta aktivt eller passivt försöker förgöra språket - förutom Makedonien
som slagit om på en mer positivare linje på senare år. Tungomålet finns
förutöver i Albanien även i bland annat Hellas, Serbien, Bulgarien og det
nämnda Makedonien och i slutet av 1960-talet utvandrade emellan 1500-2000
aromuner till södra Sverige där de främst bosatt sig i Helsingborg.
Att målet är
i akut nedgång i Albanien, och antagligen likväl i de andra staterna, kan man
bland annat hitta grunden till i att den socialistiska diktaturen aldrig
erkände aromunskan som en språkautonom i Albanien, hvilket vissa andra
språkgrupper åtminstone formellt fick åtnjuta. Den aromunska självidentiteten
har ehuruväl nu återuppväckts från den stalinistiska koman och man har bland
annat återuppväckt den aromunska liturgin, liturghier armînesc, som i
vår vetskap skapades under 1700-talet. När ett ord fattas det aromunska språket
så hämtar man ibland artificiellt in ett lånord ifrån rumänskan som man ju
delar den östromanska grenen med. Detta sistnämnda är givetvis speciellt
gällande den prorumänska grenen utav de aromunska rörelserna, emedans de
progrekiska ser sig som romaniserade hellener varhän det hellre inhämtas
influenser därifrån. De aromuner som nått högre rang i det albanska riket
tenderar att inte bry sig om någon aromunsk fråga, utan de proklamerar kanske
istället att det är en etnisk identitet av ringa dignitet då aromunerna ändock
säges härstammar från illyrierna, i likhet med albanerna, med skillnaden att de
blivit romaniserade och att en assimilering med den albanska befolkningen således
är att återvända till ursprunget.
Företrädare
för folkgruppen menar att aromunerna är en äldre folkgrupp som skall ha
innebott Balkan, eller Balcanj, under en längre period än de flesta
andra folk i området, de menar bland annat att de härstammar direkt från
thrakerna - vissa få menar även att en thrakisk-illyrisk fonologisk influens
kan skönjas i språket. Redan vissa byzantiska källor benämner dem som varandes
utav thrakisk härstamning, hvilket ger idén viss bäring. En annan mera vanlig,
men ej trovärdig, teori är att de härstammar från de tvenne rumänska
etniciteter caraner oc ungureaner som skolat ha undflytt ett
politiskt förtryck i Valakiet under 1600-talet. Förespråkarna för denna
sistnämnda tes menar givetvis att aromunskan enbart är en rumänsk dialekt, men
de som mer utförligt behandlat den aromunska frågan har inte konkluderat kring
en sådan härstamning, bland annat finns flertalet källor från 1100-talet,
hvilket givetvis motsäger en 1600-talsexodus från Valakiet.
Kanske till
og med hela det Asenidiska riket hade sin härstamning från aromunskt
håll, åtminstone så menade den tredje ‘aromunska’ härskaren att de var av
latinsk härstamning i korrespondens med påven, nästan alla källor benämner även
det Asenidiska riket som en aromunsk skapelse, hvilket började med ett uppror
uppe i de haemusiska bergen anno 1185. Aromunerna var något missnöjda med de
höjda skatter det Byzantiska riket ville håva in, hvilket föranledde upproret
som resulterade i att de besegrade den byzantiska armén samt skapade sig ett
självständigt konungadöme, hvilket senare utvecklades till flera mindre dömen –
huvudstaden i stordömet var belägen vid Trnovo och området runt Thessalien, vid
berget Olympor samt den hellasiska kusten söder om Saloniki blev känt som
Vlachia.
Aromunerna,
och deras då kända ost med mera, omtalas även ofta i de äldre miklagårðska
källorna och man har även menat att Mutahbar ibn al-Maqdisi som skriver i sitt
historiska verk 966 nämnandes förekomsten utav detta vlachiska folk. Ett av de
mer diskuterade ‘bevisen’ för en ‘tidig’ ickerumänsk balkansk tes är de ord som
yttrades av en mulåsnedrivare när bagaget på en mula började kana ner år 586,
då den byzantiska armén marscherade mot avarerna i de östra delarna av Balkan,
‘Torna, torna fratre’, armén tog dessa ord som en order om reträtt - å
andra sidan så är det väl känt att latinska termer levde kvar länge inom den
byzantiska militären, men en källa nämner explicit att mulåsnedrivaren, förövrigt ett naturligt yrke för herdefolken, skrek ut ‘i det lokala tungomålet’, hvilket
ju föranleder en att misstro påståendet att det skulle röra sig om en stelnad
latinskt fras nyttjad inom den byzantiska armén, som ju förövrigt ändå var
grekisktalande. Överlag så är ehuru detta givetvis en ytterst tunn bevisföring,
men ändå existent.
Sedan dess
och in i vår tid så har aromunerna levt som quasinomader og kringflackande
handelsmän, hvilket har gjort att de är vidspridda, men utan direkt hemland,
även om klara aromunska centra existerar. De kunno ehuruväl bevara sin särart samt
sitt språk och orsakerna därtill bör man kunna finna i att de ofta bosätter sig
i avlägsna områden. Man får hoppas att detta något okända östromanska språk har
en framtid för sig.
De olika
tidigare aromunska dömena upplöstes givetvis genom att det Ottomanska riket
trängde fram varvid aromunerna, ortodoxkristna som de äro, inbetecknades
tillsammans med övriga ortodoxa kristna i enlighet med osmanernas icke-etniska
indelningspolicy. Om det aromunska livet under denna tid är föga känt, men de
har antagligen inte lidit men utav att Europas sjuka barn styrt området, utan
kunne istället utleva de livsformer som kan betecknas som traditionella inom
det aromunska samhället, d.v.s. herdning, handel samt hantverkning, under
relativt säkra förhållanden. Betänkvärt är att aromunerna efter det
grekisk-turkiska kriget 1829 meddelade de europeiska makterna att de hellre
levde under osmanskt styre än under hellenerna. Detta kanske inte var en
frivillig prestation, men osmanerna tillerkände till slut 1905 aromunerna som en
egen millet, hvilket gav dem rätt till egna skolor ock kyrkor, sannerligen
fanns andra politiska skäl för erkännelsens tillblivelse, men datumet för
tillblivelsen, 20 maj, firas än idag som aromunernas nationaldag.
Idag lever
aromunerna under de bästa jämförbara förhållandena i Makedonien och de sämsta i
EU-landet Grekland och deras exilhuvudstad kan sägas vara Freiburg im Breisgau
i Tyskland där tidskriften Pindos utges. Föreningen The Union for
Arumanian Language and Culture utger även de en aromunsk tidskrift kallad Zborlu
a Nostru, ‘Vår värld’, och främjar den aromunska identiteten, bland annat
anordnar de internationella aromunska konferenser.
Tuti iatsãli umineshtsã
s-fac liberi shi egali la nãmuzea shi-ndrepturli. Eali suntu hãrziti cu fichiri
shi sinidisi shi lipseashti un cu alantu sh-si poartã tu duhlu-a frãtsãljiljei.
- Artikel 1 i FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna.
~
