giovedì 22 ottobre 2015

Aromunerna på Balkan - Albanien




En utav Europas väldigt intressanta minoriteter finnes existenta i flertaligare grad i Albanien, samt likväl utspridt på annat håll på Balkan. Det folk eller språk jag här avser är de italisk-latinskspråkligt härkomna östromansk-taliga aromunerna, eller aromunska som finnes i antal om omkring 10 000-60 000 i Albanien, men där det totala världsbeståndet når upp till minst och kanske 60 000-200 000 talare av språket, antalet totala talare är ehuru högst osäkert och vissa vill istället ha det till hela 1,5 miljoner, men det är antagligen högst överdrivna siffror. Minoritetsspråkens talarantal är nästan alltid osäkra och politiskt känsligt i Balkanområdet, som på många håll, men antalet aromuner har nyligen beräknats, av en engelsk akademiker, till att varandes cirka 200 000 i Albanien, men hur många av dessa som sedan pratar aromunska är oklart, då han även inkluderat de som definierat sig som aromuner även om de inte längre talar språket, det är alltså snarare en etnisk beräkning.

Den häri försvenskade beteckningen ‘aromuner’ är den som de själva som oftast använder men det finnes även andra namn på dem, såsom makedo-rumäner, vlach, koutzovlacher (haltande valaker), canitsarer, gogë eller turkoshak. Självbeteckningen på folket är oftast armãnji, armin eller rrãmãnji, alla givetvis härstammandes från latinets ‘romanus’. Då aromunska talare är geografiskt splittrade på ofta små enklaver utöver Sydbalkan så delas de även ofta in utefter geografisk tillhörighet, det finns således pindier i Pindusbergen, gramustier vid Gramosbergen, muzachier från Muzachia, farsherots från Pharsala, moscopolitaner från Moscopole, og så vidare.


Aromunerna i Albanien et aromunskan

Aromunerna i Albanien bor främst vid sydöstra gränsregionen mot Grekland samt i kustområdet norrom Vlorë och upptill Durrës i en bredd intill Berat. Tungomålet är illa undersökt og det finns antagligen stora dialektala skillnader, inte minst med tanke på dess historiska samt sociala kontext, varvid aromunska hellre kanske skall ses mer som ett klumpbegrepp för ett språkspektra, vars bakgrund intill denna dag är ett mysterium. Man räknar åtminstone med att aromunskan är uppdelat på tvenne olika stämmor, karaguniskan samt fasjerotiskan, den sistnämnda talas av en herdebefolkning i södra Albanien.

De basala numeralerna är unu, fem. una, doi, trei, patru, tinti, sase, sapte, optu, noaua / noao / nao og date. Olika skriftspråk har utvecklats för olika varianter av språken och man har då främst nyttjat det latinska alfabetet, men även det hellasiska har använts utav främst aromuner i Grekland. Albanerna kallar aromunerna för rëmënj eller i pluralis rëmër. Den äldsta inskriptionen på aromunska som har hittats hittades 1950 i just Albanien och härrör från 1731. I Bulgarien författades en aromunsk grammatika genom Bojadischis försorg anno 1813, hvilken behandlar språket precis som om det rörde sig om ett centraleuropeiskt lingua franca, men det var ej den första aromunska grammatikbok som skrevs utan det var en hellensk aromun som stod för den bedriften, med det grekiska alfabetet därledes, då den poznaniska prästen Constantin Oukontas 1797 författade en sådan samt publicerade sig i Wien.

Aromunerna under albansk flagg har sitt traditionella bosättningsområde i östra Albanien. Vissa definierar tungomålet som en dialekt av rumänskan, men sådan syn giver ingalunda en sanningsenlig bild av detta distinkta mål som ej till sin fullo är ömsesidigt förståeligt med rumänska, som det enligt en teori bröt med emellan 500-1000-talen. Klart står även att aromunskan ej emottagit alls så många slaviska inlån som rumänskan gjort, men istället så har man en hel del grekiskhärledda ord. Aromunskan betecknas även som ett mer arkaiskt språk jämfört med rumänskan, hvilket borde vara nog för att vinna romanisternas intresse, med tanke på att redan rumänskan ses med intresse på grund utav dess delvisa arkaism. En annan teori förespråkar att tungomålen og folket är komna direkt från romartiden och inte alls är knutet till rumänskan, förutöver att de båda är östromanska samt varit i kontakt med varandra. Aromunskan är bland annat strukturellt särskild från rumänskan men det är i likhet med rumänskan ett östromanskt tungomål, hvilket ehuru genom tiderna blivit rejält influerat av helleniskan.


Vlach – Balkans urfolk

Ordet vlach har tydts av många men de mest frekventa teorierna kring ordets betydelse är att ordet kan härröras från latinets fellacus med betydelsen ‘bofast bonde’, en annan teori menar att vlach är en vidareutveckling av germanskans gamla ord för ‘främling’, hvilket var welsch, eller varför inte låta sig härstamma från den galliska stammen Volcae. Aromunerna själva vill ehuru helst ej använda sig av beteckningen vlach, då det helleniska ordet Βλάχος kan ha just betydelsen ‘fåraherde’, hvilket de inte gillar då det ger associationer till andra folk i området, men detta är då främst gällande i Hellas. Vlach har även på vissa håll använts som synonym för bandit.

Antalet talare av aromunskan är i nedgående och hela språket karaktäriseras som hotat bland annat med anledning utav folkets traditionellt nomadiserande liv og geografiska splittring utan en nationalstat som beskyddar språket, utan som snarare ofta aktivt eller passivt försöker förgöra språket - förutom Makedonien som slagit om på en mer positivare linje på senare år. Tungomålet finns förutöver i Albanien även i bland annat Hellas, Serbien, Bulgarien og det nämnda Makedonien och i slutet av 1960-talet utvandrade emellan 1500-2000 aromuner till södra Sverige där de främst bosatt sig i Helsingborg.

Att målet är i akut nedgång i Albanien, och antagligen likväl i de andra staterna, kan man bland annat hitta grunden till i att den socialistiska diktaturen aldrig erkände aromunskan som en språkautonom i Albanien, hvilket vissa andra språkgrupper åtminstone formellt fick åtnjuta. Den aromunska självidentiteten har ehuruväl nu återuppväckts från den stalinistiska koman och man har bland annat återuppväckt den aromunska liturgin, liturghier armînesc, som i vår vetskap skapades under 1700-talet. När ett ord fattas det aromunska språket så hämtar man ibland artificiellt in ett lånord ifrån rumänskan som man ju delar den östromanska grenen med. Detta sistnämnda är givetvis speciellt gällande den prorumänska grenen utav de aromunska rörelserna, emedans de progrekiska ser sig som romaniserade hellener varhän det hellre inhämtas influenser därifrån. De aromuner som nått högre rang i det albanska riket tenderar att inte bry sig om någon aromunsk fråga, utan de proklamerar kanske istället att det är en etnisk identitet av ringa dignitet då aromunerna ändock säges härstammar från illyrierna, i likhet med albanerna, med skillnaden att de blivit romaniserade och att en assimilering med den albanska befolkningen således är att återvända till ursprunget.

Företrädare för folkgruppen menar att aromunerna är en äldre folkgrupp som skall ha innebott Balkan, eller Balcanj, under en längre period än de flesta andra folk i området, de menar bland annat att de härstammar direkt från thrakerna - vissa få menar även att en thrakisk-illyrisk fonologisk influens kan skönjas i språket. Redan vissa byzantiska källor benämner dem som varandes utav thrakisk härstamning, hvilket ger idén viss bäring. En annan mera vanlig, men ej trovärdig, teori är att de härstammar från de tvenne rumänska etniciteter caraner oc ungureaner som skolat ha undflytt ett politiskt förtryck i Valakiet under 1600-talet. Förespråkarna för denna sistnämnda tes menar givetvis att aromunskan enbart är en rumänsk dialekt, men de som mer utförligt behandlat den aromunska frågan har inte konkluderat kring en sådan härstamning, bland annat finns flertalet källor från 1100-talet, hvilket givetvis motsäger en 1600-talsexodus från Valakiet.

Kanske till og med hela det Asenidiska riket hade sin härstamning från aromunskt håll, åtminstone så menade den tredje ‘aromunska’ härskaren att de var av latinsk härstamning i korrespondens med påven, nästan alla källor benämner även det Asenidiska riket som en aromunsk skapelse, hvilket började med ett uppror uppe i de haemusiska bergen anno 1185. Aromunerna var något missnöjda med de höjda skatter det Byzantiska riket ville håva in, hvilket föranledde upproret som resulterade i att de besegrade den byzantiska armén samt skapade sig ett självständigt konungadöme, hvilket senare utvecklades till flera mindre dömen – huvudstaden i stordömet var belägen vid Trnovo och området runt Thessalien, vid berget Olympor samt den hellasiska kusten söder om Saloniki blev känt som Vlachia.

Aromunerna, och deras då kända ost med mera, omtalas även ofta i de äldre miklagårðska källorna och man har även menat att Mutahbar ibn al-Maqdisi som skriver i sitt historiska verk 966 nämnandes förekomsten utav detta vlachiska folk. Ett av de mer diskuterade ‘bevisen’ för en ‘tidig’ ickerumänsk balkansk tes är de ord som yttrades av en mulåsnedrivare när bagaget på en mula började kana ner år 586, då den byzantiska armén marscherade mot avarerna i de östra delarna av Balkan, ‘Torna, torna fratre’, armén tog dessa ord som en order om reträtt - å andra sidan så är det väl känt att latinska termer levde kvar länge inom den byzantiska militären, men en källa nämner explicit att mulåsnedrivaren, förövrigt ett naturligt yrke för herdefolken, skrek ut ‘i det lokala tungomålet’, hvilket ju föranleder en att misstro påståendet att det skulle röra sig om en stelnad latinskt fras nyttjad inom den byzantiska armén, som ju förövrigt ändå var grekisktalande. Överlag så är ehuru detta givetvis en ytterst tunn bevisföring, men ändå existent.

Sedan dess och in i vår tid så har aromunerna levt som quasinomader og kringflackande handelsmän, hvilket har gjort att de är vidspridda, men utan direkt hemland, även om klara aromunska centra existerar. De kunno ehuruväl bevara sin särart samt sitt språk och orsakerna därtill bör man kunna finna i att de ofta bosätter sig i avlägsna områden. Man får hoppas att detta något okända östromanska språk har en framtid för sig.

De olika tidigare aromunska dömena upplöstes givetvis genom att det Ottomanska riket trängde fram varvid aromunerna, ortodoxkristna som de äro, inbetecknades tillsammans med övriga ortodoxa kristna i enlighet med osmanernas icke-etniska indelningspolicy. Om det aromunska livet under denna tid är föga känt, men de har antagligen inte lidit men utav att Europas sjuka barn styrt området, utan kunne istället utleva de livsformer som kan betecknas som traditionella inom det aromunska samhället, d.v.s. herdning, handel samt hantverkning, under relativt säkra förhållanden. Betänkvärt är att aromunerna efter det grekisk-turkiska kriget 1829 meddelade de europeiska makterna att de hellre levde under osmanskt styre än under hellenerna. Detta kanske inte var en frivillig prestation, men osmanerna tillerkände till slut 1905 aromunerna som en egen millet, hvilket gav dem rätt till egna skolor ock kyrkor, sannerligen fanns andra politiska skäl för erkännelsens tillblivelse, men datumet för tillblivelsen, 20 maj, firas än idag som aromunernas nationaldag.

Idag lever aromunerna under de bästa jämförbara förhållandena i Makedonien och de sämsta i EU-landet Grekland och deras exilhuvudstad kan sägas vara Freiburg im Breisgau i Tyskland där tidskriften Pindos utges. Föreningen The Union for Arumanian Language and Culture utger även de en aromunsk tidskrift kallad Zborlu a Nostru, ‘Vår värld’, och främjar den aromunska identiteten, bland annat anordnar de internationella aromunska konferenser.

Tuti iatsãli umineshtsã s-fac liberi shi egali la nãmuzea shi-ndrepturli. Eali suntu hãrziti cu fichiri shi sinidisi shi lipseashti un cu alantu sh-si poartã tu duhlu-a frãtsãljiljei.

- Artikel 1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.















~


Nessun commento: