sabato 31 ottobre 2015

Judarnas tidiga historia i Gallien, Occitanien et Frankrike - Europas tungomål DCXXI


Judarna kom till södra Frankrike mycket tidigt samt som en följd utav den sista stora judiska revolten gentemot Romarriket i Palestina åren 132-135 af Simon Bar Kokhba, hvilken slutade med Jerusalems fall framträdandes en judisk diaspora som avflyttade till Rom. Från Rom spred sig judarna, som snabbt tillåtits bliva romerska medborgare, sedan sig utöver Italien og in i Sydfrankrike. Redan under Julius Caesars tid hade judarna blivit berättigade till vissa friheter, hvilket sedan befästs utav Augustus. Den tidiga judiska befintligheten i Sydfrankrike är givetvis svårbelagd samt mytfylld, men från og med åtminstone 300-talet finnes skriftliga belägg för deras occitanska existens; intressant är ehuruväl att en del av dessa judar inte tillhörde någon diasporagrupp, utan var konvertiter. Det finnes även bevis på judar i Lugdunum, Lyon, vid år 39, men man vet ej mer än detta så. När Konstantin gjorde kristendomen till officiell religion i Romarriket 313 finge detta även som effekt en inflytt av judar från Italien, eftersom Gallien var långt mer senfärdig gällande kristendomisering med påföljande homogeniseringstryck. Den judiska bosättningen följde den generella romerska og judarna uppfattades som en romersk befolkning av såväl romarna såsom av gallerna, og de erhöllo full romersk medborgarskap år 212 samt avskiljde sig bara genom religionen från övrig romersk befolkning. De var främst bosatta längs den mediterranska kusten og upp längs floddalarna. De distinktserade sig ej från den övriga befolkningen i vare sig klädnad, arbete, militärtjänstgöring, namnsättning eller lingua, samt verkar, enligt de historiska beläggen, ej ha bevarat språk härstammande från Palestina, utan de nyttjade de lokala tungomålen, ehuru med viss användning utav hebreiska inom liturgin. Den germanska invasionen innebar till en början ingen direkt ändring utav de judiska förhållandena, då germanerna i det stora hela övertog det romerska systemet, men efter att Clovis konverterat till kristendomen runt 498 skedde en drastisk förändring för Galliens judar då kyrkan härefter fick mångt mycket större inflytande över regionen som ditentills klarat sig undan det kristna förtrycket. De nya influenserna gjorde sig olika hörda i de olika delarna utav Frankrike, där norra delen av landet fick genomgå en mer långtgående kristenisering än vad syd fick erfara. Kristendomen spred sig främst i urbana samhällen og man kan här se att en disintegrering togs vid emellan de kristna samt de judiska, även om gränserna emellan religionerna var något oklara vid denna tid og plats. Kyrkans hållning var att det eventuella judiska inflytandet på kristna skulle minimeras, varvid speciallagar gällande judar allena kom att spridas inom den kristna världen, bland annat infördes lagar som prohibiterade judar att arbeta inom den offentliga administrationen och att äga kristna trälar. Kyrkan förbjöd vidare prästeskapet att sitta vid samma bord som judar och rörelsefriheten för judar beskars under kristna högtider, exempelvis under påsken, judar finge heller ej äkta sig utanför den egna gruppen, hvilket var relativt vanligt vid tidpunkten, samt fick heller ej yrka såsom skatteindrivare eller domare. Bevis finnes ehuruväl för att kyrkan tyckte att dessa segregerande lagar inte åtföljdes minutiöst, speciellt under 500-600-talen, og de judiska befolkningselementen kunde till stora delar fortsätta sina liv som tidigare och löpte inte alls samma diskriminerande öde som sina comrades som levde under visigoterna i Spanien och som anno 613 tvingades att döpa sig. Från Septimania, det occitanska område emellan Pyrenéerna og Rhône som låg under visigotisk domvärjo, valde en del judar att migrera till Provence för att undslippa de diskriminerande lagarna. Tiderna höll dock på att förvärras även i dessa provencalska områden under 600-700-talen och myten säger att östkejsaren Heraklius astrologer förutspådde det kristna rikets förstörelse utav de omskärda folken, hvilket gjorde så att den merovingska kungen Dagobert I krävde konvertering utav den judiska befolkningen, åtlyddes ej detta återstodo det bara att lämna landet. Om det finnes någon reell sanning bakom myten har man inte kunnat bekräfta, men man vet ehuru att antalet judar minskade drastiskt i Gallien ända framtills 800-talet, bortsett från de områden som låg allra närmast Spanien.















~

Axat från boken Europas tungomål

Nessun commento: