Judarna kom till södra
Frankrike mycket tidigt samt som en följd utav den sista stora judiska revolten
gentemot Romarriket i Palestina åren 132-135 af Simon Bar Kokhba, hvilken
slutade med Jerusalems fall framträdandes en judisk diaspora som avflyttade
till Rom. Från Rom spred sig judarna, som snabbt tillåtits bliva romerska
medborgare, sedan sig utöver Italien og in i Sydfrankrike. Redan under Julius
Caesars tid hade judarna blivit berättigade till vissa friheter, hvilket sedan
befästs utav Augustus. Den tidiga judiska befintligheten i Sydfrankrike är
givetvis svårbelagd samt mytfylld, men från og med åtminstone 300-talet finnes
skriftliga belägg för deras occitanska existens; intressant är ehuruväl att en
del av dessa judar inte tillhörde någon diasporagrupp, utan var konvertiter.
Det finnes även bevis på judar i Lugdunum, Lyon, vid år 39, men man vet ej mer
än detta så. När Konstantin gjorde kristendomen till officiell religion i
Romarriket 313 finge detta även som effekt en inflytt av judar från Italien,
eftersom Gallien var långt mer senfärdig gällande kristendomisering med
påföljande homogeniseringstryck. Den judiska bosättningen följde den generella
romerska og judarna uppfattades som en romersk befolkning av såväl romarna
såsom av gallerna, og de erhöllo full romersk medborgarskap år 212 samt
avskiljde sig bara genom religionen från övrig romersk befolkning. De var
främst bosatta längs den mediterranska kusten og upp längs floddalarna. De
distinktserade sig ej från den övriga befolkningen i vare sig klädnad, arbete,
militärtjänstgöring, namnsättning eller lingua, samt verkar, enligt de
historiska beläggen, ej ha bevarat språk härstammande från Palestina, utan de
nyttjade de lokala tungomålen, ehuru med viss användning utav hebreiska inom
liturgin. Den germanska invasionen innebar till en början ingen direkt ändring
utav de judiska förhållandena, då germanerna i det stora hela övertog det romerska
systemet, men efter att Clovis konverterat till kristendomen runt 498 skedde en
drastisk förändring för Galliens judar då kyrkan härefter fick mångt mycket
större inflytande över regionen som ditentills klarat sig undan det kristna
förtrycket. De nya influenserna gjorde sig olika hörda i de olika delarna utav
Frankrike, där norra delen av landet fick genomgå en mer långtgående
kristenisering än vad syd fick erfara. Kristendomen spred sig främst i urbana
samhällen og man kan här se att en disintegrering togs vid emellan de kristna
samt de judiska, även om gränserna emellan religionerna var något oklara vid
denna tid og plats. Kyrkans hållning var att det eventuella judiska inflytandet
på kristna skulle minimeras, varvid speciallagar gällande judar allena kom att
spridas inom den kristna världen, bland annat infördes lagar som prohibiterade
judar att arbeta inom den offentliga administrationen och att äga kristna
trälar. Kyrkan förbjöd vidare prästeskapet att sitta vid samma bord som judar
och rörelsefriheten för judar beskars under kristna högtider, exempelvis under
påsken, judar finge heller ej äkta sig utanför den egna gruppen, hvilket var
relativt vanligt vid tidpunkten, samt fick heller ej yrka såsom skatteindrivare
eller domare. Bevis finnes ehuruväl för att kyrkan tyckte att dessa
segregerande lagar inte åtföljdes minutiöst, speciellt under 500-600-talen, og
de judiska befolkningselementen kunde till stora delar fortsätta sina liv som
tidigare och löpte inte alls samma diskriminerande öde som sina comrades som
levde under visigoterna i Spanien och som anno 613 tvingades att döpa sig. Från
Septimania, det occitanska område emellan Pyrenéerna og Rhône som låg under
visigotisk domvärjo, valde en del judar att migrera till Provence för att
undslippa de diskriminerande lagarna. Tiderna höll dock på att förvärras även i
dessa provencalska områden under 600-700-talen och myten säger att östkejsaren
Heraklius astrologer förutspådde det kristna rikets förstörelse utav de
omskärda folken, hvilket gjorde så att den merovingska kungen Dagobert I krävde
konvertering utav den judiska befolkningen, åtlyddes ej detta återstodo det
bara att lämna landet. Om det finnes någon reell sanning bakom myten har man
inte kunnat bekräfta, men man vet ehuru att antalet judar minskade drastiskt i
Gallien ända framtills 800-talet, bortsett från de områden som låg allra
närmast Spanien.
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento