Normandiskan et Anglonormandiskan - Landologica CCCIIXC

 

När vikingaättlingen samt tillika normandiske hertigen Vilhelm erövrade England år 1066 ändrades de språkliga förutsättningarna; detta normandiska hov talade ej anglosaxiska utan det tillikt indoeuropeiska men då -italisk-romansk-galloromansk-nordgalloromanska tungomålet normandiska som i moderna former ännu kan höras på Normandöarna samt i Normandie, ehuru alltmer sällan.

Detta innebar att de högre statliga og kyrkliga ämbetena övergingo till normandiska när normander besatte dessa positioner. Anglosaxiskan förlorade sin position som statsmål, hvilket gjorde att den nästan helt försvann som litteraturspråk förutöver vissa munkar, lägre präster samt folkdiktare som fortsatte plädera på sitt härstammade språk, individer som ville klättra på den sociala stegen finge lära sig normandiska för detta ändamål, hvilket givetvis har lett till att det nutida engelska språket och speciellt dess ‘finare’ varianter är fullspäckade med latinska, ofta genom normandiskan eller franskan komna, lånord.

Detta språk som i Storbritannien florerade kallas anglonormandiska, i vardagligt tal beräknar man att språket fallit ur bruk redan under 1200-talet, och sedan ännu mer runt 1500-talet, fast än idag talas normandfranska i vissa juridiska sammanhang, i exempelvis parlamentet, men oftast är det tyvärr även här parisisk franska vid sådana fall.

Inlånen från latinet är idag så mångtaliga i det engelska språket så att det i ett normalt engelskt lexikon bara äro ungefär 40 % av orden som havandes ett germanskt ursprung, de resterande omkring 60 procenten äro utav latinskt ursprung, detta skulle i sig kunna utgöras som ett argument för att engelskan icke längre är ett germanskt, utan ett romanskt, tungomål eller ett romanskt-germanskt kreolspråk, om man väljer att avstå från historiska synpunkter. Men detta resonemang håller ehuru ej till fullo, då det i det skrivna ordet i normal engelska, såsom i tidningar, romaner samt i andra lättare skrifter, så består 3/4 av orden av de germanska termerna och det är enbart i de ‘finare’ sammanhangen och i de akademiska skrifterna som de romanska orden får mer spelrum - så är det ju även i svenskan.

Här föreligger även en synbar skillnad emellan den normandiska inflytelsen og den vikingmedeltida nordiska, det nordiska inflytandet finnes främst inom de vardagliga orden, emedans latinet samt romanskan främst påverkat det ‘finare’, det politiska og akademiska språket, extra synbart är det då även nordiska lånord funnes inom det juridiska området innan romanskan tog över på det området, ett exempel är bylaw som ehuru för ovanlighetens skull bibehölls, dock med kraftig förminskad betydelse. I annat fall försvann germanska ord som æþeling för ‘prince’ och wuldor för ‘glory’, men orden king ock queen behölls, även om de flesta andra administriella termer förbytts till franska såsom royalty, reign, rule, advise, justice, state, nation, judge, prison, punish, command, country, court, govern, parliament, people, baron, count, duke, marquess.

Det är även nämnvärt att nämna att vissa franska arkaismer bibehållits i engelskan emedans de gått förlorade i franskan, såsom s:et i beast og feast som ju i franskan numera är s-löst hetandes bête samt fête. En hel del inlåningar från speciellt den tidiga tiden buro klara normandiska drag emedans inlåningar som ankommit från 1200-talet og framåt varit centralfranska, det är därför det heter wage, war og wardrobe istället för franskans gage, guerre et garderobe, eller prey, strait og veil, från normandiskans preie, estreit og veile, emedans modern franska haver proie, étroit samt voile.

Förutom att nordgermanskans inlåningar kom underifrån, och romanskan överifrån, så är det generella att vikingarnas ordvarianter trängde ut inhemska varianter som varit befintliga emedans romanskan istället kompletterat engelskan med förekomster som tidigare inte varit förekomna i den engelska tungan, förutom naturligtvis en hel del ord där man ehuru esomoftast istället ej utkonkurrerat utan bigrundat mångfald av ord, varvid dagens engelska är att beteckna som ett relativt bredt språk.

Ädlingar förde sig ofta internt på franska, eller normandiska, men tappade allteftersom grund även om det för väldigt lång tid framöver hållit position av socialt högklasspråk, men numera inlärt sekundärt. Engelskan fick tillbaka sin status som statsspråk under slutet av 1300-talet och bleve 1362, via kungens engelska tal vid öppningen utav parlamentet, officiellt tungomål när de sista franska besittningarna förlorades, första engelskt modersmåltaliga kung beträdde tronen år 1399, og sedan 1400-talet har det funnits nobilitet i England som inte bemödat sig kunna franska alls, men franskan behövde igge ge upp inom domstolsväsendet förrän så sent som år 1731.

På Kanalöarna inte än.

~

Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.