Det gemensamma
helleniska skriftspråket var starkt arkaiskt, hvilket är positivt för dagens
komparativa språkforskning, men i antikens Hellas så skilde sig det talade
språket allt mer från skriftmålet, detta vet man bland annat genom papyrusbrev
samt andra icke-litterära skrifter som ibland bevarat mer folkliga former.
Nästan alla utav de tidigare klassiska varianterna dogo ut under antiken
förutom attiskan som genom koinen fick herraväldet.
Men det gemensamma
attiskkoiniska språk blev ej heller det gemensamt en längre stund, då det
talade språkets flexibilitet samt föränderlighet gav upphov till flertalet
lokala varianter som vi havom kännedom om tack vare medeltida skrifter, i
exempelvis eposet Digenés Akrítes från 1100-talet - denna utveckling
ligger som alltid helt utanför språkpuritaners kontroll.
Den nämnda
skriften handlar om Basíleios Digenés Akrítes som var en hjälte, samt son till
en arabisk emir från Syrien, som äktade en romersk generals dotter och kom att
väkta det byzantiska rikets gräns gentemot en arabisk invasion. Namnet
Basíleios Digenés Akrítes förtäljer en del, ‘Basiles tvåfödda gränsväktare, άκρίτης’, hvilket illustrerar att han hade härkomst från båda sidorna, men
sedemera valde att skydda den ena ‘civiliserade’ sidan gentemot den andra
‘barbariska’ – om det dessutom anspelar att han skyddade sin mors sida mot sin
fars får låtas vara osagt.
En annan
realspråksvisande skrift är Strategikón som skrevs efter slaget vid
Manzikert 1071 utav en Kekauménos som var en aristokratisk markägare i norra
Grekland, vars familj härstammade från Armenien, hvilket ej var en sällsynt
företeelse för tiden. Boken var ämnad att endast distribueras inom familjen och
har genom detta tagits att innehålla mer genuint talat språk än vad som varit
fallet om den varit mer officiellt hållen; hursomhelst så innehåller den
språkligt intressanta företeelser för hellenofiler.
Man förstår att
den grekiska eliten i städerna under den byzantiska medeltiden fortsatte att
föra sig på högmålet, emedans heterogeniciteten var rådande på landsbygden samt
runt om i provinserna, givetvis speciellt bland de illiterata. Men ej ens dessa
kunde undgå det större samhällets infiltrerande armar i form av militärväsendet
och kyrkan som härmed inpräntade det gamla attiska språket till de nyspråkiga
bönderna.
Den östra
delen av det romerska riket använde sedan start det helleniska språket og Östrom
eller det Bysantiska riket följde upp denna tradition, under hela dessa rikes
epoker använde kyrkan, staten samt litteraturen sig av det attiska språket –
detta fastän Miklagård egentligen från början varde en dorisk koloni.
~
Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento