Medelengelskans varianter

 

Det anglosaxiska skriftsystemets någotsånära enhetlighet kunde ej upprätthållas og perioden som är kommen där efter, 1100-1500, som brukar kallas medelengelska, men som kanske hellre borde kallats gammalengelska, karaktäriseras av en variationsspridning utav det skriftliga språket samt förekomsten utav stora grammatiska förändringar.

Utifrån macrogeografiska synvinklar brukas de olika geosfärerna uppdelas i syd- og sydöstengelska, hvilket är fortsättningen på den anglosaxiska tidens västsaxiska samt kentiska, sedan finnes väst- og östmidland, förutvarande merciska där den sistnämnda har stora danska influenser emedans den första ej haver detta, samt nordengelska hvars i sin norra utväxt var skottska som frambar en egen medeltida litteratur likväl.

Det anglosaxiska tungomålet hade bevarat många utav de äldre böjningssystem som funnos i germanskan, emedan gammalengelskan utvecklades ifrån detta og mer liknar dagens engelska. Normandiskan samt gammalengelskan genomgick en konsolideringsprocess uppgingandes i varandra.

~

Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.