Rosengårdsrapporten - Hot mot demokrati och värdegrund – en lägereld från Malmö - Censur af svensk og norsk media - ett axplock

Efter att ha tagit del av rapporteringen i media utav den politiskt beställda samt senare ministärt understödda rapporten kring terrorismhoten från radikalislamismens Malmö så beslöt jag att insupera rapporten i sig själv, jag fann en frenesi i kvacksalveri og bedömer i likhet med de som kommenterat den i media att den såkallade Rosengårdsrapporten ej ens skulle hålla ens på B-nivå på universitet, utifall den skulle det så bör man titta över kvalitetsförmedlingen på aktuell institution. Härpå böre man i starka ordalag ifrågasätta Försvarshögskolans kompetens samt raison d’être.

  Jag kan förklara att jag själv även havandes akademisk examen i både statsvetenskap som sociologi, samt ansamlat mig ett antal akademiska poäng längs vägen. Vetenskaplig og akademisk skolning är dogh inget som behöves för att på direkten se de uppenbara brister som denna rapport behaver. Här nedan följer en genomgång, jag haver ack inga som helst vetenskapliga ambitioner med min genomgång läggandes ej såleda vikt vid vetenskaplig stringens, även om jag givetvis håller tillräcklig nivå för att hålla min heder i stolt behåll, eventuella läsare med vetenskaplig grund ser ehuru ganska snabbt att till og med denna lilla genomgång håller högre vetenskaplighet än vad självaste rapporten gör. Ock det är icke till fördel för mig, utan till nackdel för dem.

  Inga externa källor nyttjas här i min genomgång förutöver information som framkommit i tidningsartiklar som kommit nu i kölet till rapporten, till exempel kring att källmaterialet destruerats. Min metod är en basal form av kvalitativ innehållsanalys, d.v.s. det är den inre logiken samt retoriken som beskådas, vetenskaplighet, sannolikhet et dylikt. Till skillnad från skrönmetoden som undersökt rapport nyttjar. Jag ställer upp samt diskuterar utefter hur rapporten genomgås, för att senare återkomma med kompletterande kort resonemang. Vi kunnom kalla det en rakt av stil. Enkelt, snabbt, väl blogganpassat.

Genomgång

Man framför (s. 3) att regeringen gett Försvarshögskolan og däri Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier att genomföra en ”kunskapsöversikt om förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism och radikalisering”. Inget konstigt här, men, då man ej någonstans i hela studien exemplifierar med ett endaste verkligt bevis kring ens förekomsten utav någon våldsbejakande extremism ock radikalisering, så har man uppenbarligen icke genomfört sitt uppdrag. Utan att ringa in existensen av det man skall kunskapsöversikta eller genomföra förebyggande insatser gentemot kan man ej agera gentompå.

  Fakta är istället att 3878 brott behandlades utav Polisen för Rosengård år 2008, icke ett enda utav dessa visar på någonsomhelst radikalisering i islamistisk ton. Detta självt enligt den lägesrapport polismyndigheten inskickat till Justitiedepartementet, detta eller liknande nämns ej i lägesbilden.

Under arbetets gång har återrapporteringen till RK/IJ skett löpande genom föredragningar, seminarier och avstämningsmöten. Som delmoment i uppdraget har det anordnats fyra föredragningar och två seminarier för berörda handläggare inom Regeringskansliet och särskilt inbjudna deltagare”  ... ”Två möten med Säkerhetspolisen (Säpo) har också genomförts ... Utöver detta har vi haft ytterligare två avstmäningar med RK/IJ där vi har redovisat delmomentens och intervjustudiernas framgång samt preliminära slutsatser (s. 3)

Med tanke på det mycket kortfattiga materialet, 22 sidor om Sverige, varav mycket uppstyltat, samt skönlitterärtspråkligt utskrivna rapporteringen, helt utan referenser, så kan man kraftigt undra vad man egentligen genomgått under dessa alla kostnadssamma möten. Effektiviteten kan här på starka grunder ifrågasättas, jag vill meddela att detta nu lästa blogginlägg har skrivits utan dylika onödigheter. Hade det nu varit så att man genomfört större undersökningar så skulle detta genomförandearbete fylla en funktion, men när man har resultatet inför sina ögon så kunne man ej annat än ställa sig frågandes kring detta arbetets bedrivande.

  Det är även så att det naturliga i arbetsgången är att undersökningens sammanställning göres färdig för att framvaskade konklusioner senare vid behov får överföras till dessa berörda handläggare, som sedan på något sätt skall agera utifrån det, eller åtminstone ta del av informationen. Eller har man redan vetat sitt resultat innan man ’forskat’ färdigt, och att hela rapportresoneringen är ett sätt att bekräfta det man vill ha fram? Dessa såkallade preliminära slutsatser. Då rapporten är beställd kan man misstänka att beställaren varit involverad i implementeringen utav samt utformningen av beställningen, eftersom man uppenbarligen varit starkt involverad under arbetets gång.

  Hursom, man har valt Malmö som pilotprojekt för sin studie genom Delphimetoden, bostadsområdet Rosengård utväljes utan att egentligen vidare diskutera varför. Man skriver Malmö men undersöker Rosengård, att entiteterna äro olika verkar ej föranleda någon betänkning.

Syftet har varit att skapa en lägesbild över problematiken i Malmö avseende utvecklingen av antidemokratiska krafter i samhället och tendenser som kan leda till våldsbejakande radikalisering. (s. 4)

Man förklarar sedan (s. 5) skillnaden emellan radikalisering og våldsbejakande radikalisering anförandes att Säpo redan utreder den senarenämnda då den täckes av befintlig lagstiftning. Fenomenet ’radikalisering’ ser man som steget före detta, den process som sker innan man tager steget ut blivandes våldsbejakande radikal. Man måste lära sig läsa s.a.s., före man kan läsa.

  Som polisrapporten visar kring brottsligheten i Rosengård existerar ingen radikalisering, här i denna rapport tager man dock en sådan för given i sina förutfattade meningar samt så framföres den i ett väldigt färgstarkt hotande kontextualiserande dramaturgiskt språkbruk, det förutsättes finnas en problematik, en utveckling utav antidemokratiska krafter, samt tendenser till våldsbejakning i radikal stil, i ren djupsint hatisk aura. Var man får detta från framkommer icke någonstans. Det man skulle göra enligt uppdraget från regeringen varde att ’genomföra en kunskapsöversikt om förebyggande insatser’. Man har redan initialt brustit i uppdragshanteringen.

  Inte någonstans bevisar man förekomsten utav detta sitt syfte, däremot som vi skall se, tager ministär samt andra mindre nogräknade personer og krafter i samhället denna rapport som ett bevis i sig, på detta sagda. D.v.s. resultatet blir syftet, inte tvärtom. Man bevisar detta själv på s. 5:

Huvudsyftet med studien är dock att belysa den islamistiska extremismen

Här står i klara ordalag det populistiskt förställda syftet med skriften, med förutsats, syfte, resultat, i allt. Allt senare förtäckt i en lågskolebemästrande språkdräkt som benämnes som vetenskaplighet.

  För att bevisa sina syften i det omvända resultatet så använder man sig således utav Delphimetoden, utan att gå vidare in på den så skriver man själv (s. 5) att man i denna metod i syfte att uppnå en så rättvisande bild som möjligt skall använda sig av ”en så heterogen grupp som möjligt”. Man framför tillikt det helt korrekta att: ”En nackdel med metoden är att resultatet är avhängigt respondenternas förmåga som ger sin bild av verkligheten”. Det är bland annat utav denna anledning man skall sprida sina risker s.a.s., d.v.s. ha en så bred samt heterogen respondentgrupp som möjligt utefter förhållandena man skall studera. Man haver även en förståelse för att: ”När faktainsamling sker med hjälp av intervjuer är det ofrånkomligt att respondentens svar innehåller subjektiva uttalanden”. Fastän detta klargörande tagandes man respondenternas besvarningar som sanna realiteter, genom hela studien.

  Vi kommom komma in på alla dessa häri framförda aspekter längre fram, men man kunne här även notera att man bör definiera vad man avser med ’fakta’. Många gånger handlar det om vid dylika respondentinsamlingar om perceptioner, att man förmedlar en upplevelse, och en sådan upplevelse behöver icke vara baserad på realiteter i omgivningen utan snarare något mer internpsykologiskt. ’Jag upplever att det har radikaliseras’, betyder helt enkelt icke att det verkligen har radikaliserats utan endast att respondenten upplever samt tycker så. Ett sådant tyckande behöver under inga omständigheter vara baserat på erfarenhetsmässig reell grund utan är till stora delar en subjektiv uppfattning. När respondenter förtäljer om situationer som ligger utanför deras person, samt när detta icke backas upp utav mer solida eller överhuvudtaget några bevis, så är det att bedöma som varandes anekdoter, inget mer än så.

  För att få en så ’heterogen’ respondentgrupp som möjligt utväljer man trettio personer. 2 representanter från polismyndigheten i Skåne län, tre representanter från Säpo, två respresentanter från närpolis i Rosengård, fem representanter från socialtjänsten, fyra representanter från skolan, fem representanter från akademiska världen (ej definierat), samt nio representanter från ’områden som arbetar mot utsatta ungdomar och brobyggande verksamhet’. En särleda heterogen gruppering kan detta näppeligen sägas vara då ej en endaste representant verkar komma från de samhället man satt sig i fog att studera, varken från samhället som medborgare, boende, föreningsliven, etniska eller religiösa församlingar. Med tanke på vad man senare raljerar kring friskolor, med mera, så kunnandes man med logisk förutfattad mening tänka sig att även representanterna för skolan avses den kommunala skolan, inget annat. Dessa sistnämnda nio representanter kan tänkas vara arbetande inom skolan, socialen, eller på annat sätt kontrakterade utav kommunen. Det definieras ej i rapporteringen, vi kunnom spekulera huru mycket vi vill.

  Denna logiska konklusion, till viss del baserad på förutfattade meningar om dessa undersökares totala stelbenthet i genomförandemetodiken et urvalsprocesser, påstyrkes senare (s. 17) där det mer än väl framkommer att alla äro negativt inställda till friskolor, vissa lite mindre, men de flesta väldigt mycket. De som äro lite mindre negativa till friskolor äro i alla fall starkt negativa till alla former utav religiöst betonade friskolor, men påtalar att det kan finnas andra friskolor som fungerar hyggligt. Alla äro starkt negativa till de religiöst betonade friskolorna, allt från musikundervisning og vissa former av könsuppdelning nämnes starkast, något som heller ju ej är helt ovanligt i det anglosaxiska skolsystemet i England. Hursomhelst, det är inte troligt att de jobbar utanför den kommunala verksamheten. Fastän man varken pratar med elever i dessa skolar, människor som arbetar i dessa skolor, eller exempelvis ens någon utav de statliga myndigheter som besöker dessa skolor i sitt arbete, så vete man med bestämdhet att de ”sprider ett budskap som inte är förenligt med den värdegrund som omfattar mänskliga rättigheter och ett demokratiskt synsätt – det cementerar i stället patriarkala strukturer, spär på utanförskap och enklavisering etc.” (s. 21). Detta vete man med bestämdhet, huru man vete detta är dock skrivet i stjärnorna. Som vi senare skolom se så är det dessutom troligt att de framför allt detta på icke-svenska språk, men man vete detta ändå.

  I vilket fall verkar det vara respondenter som representerar staten, kommunen eller det offentliga överlag, men en relativt stor representation från polisära samt beslutsfattande instanser. Detta är direkt beklämmande utifrån ’heterogenicitets-’synvinklen, särledes i ett område där man själv framför förekomst utav stigmatisering ock utanförskap. D.v.s. det finnes – enligt deras egna meningar – stora differenser emellan det verkliga samhället på plats, og huru det uppfattas utav utomstående. Här fåom vi bara en bild huru utomstående - främst polisiära - menar att det ser ut. Inom den polisiära funktionen, samt sannolikt även på andra håll, finnes dessutom element som havandes starkt färgade åsikter utav främlingsfientlighet, varandes ej så ovanligt som man kunde hoppats.

  Värre än så här blir det. Hela 24 av respondenterna man valt äro verksamma inom SSP-samarbetet, d.v.s. den ”fronlinje på lokal nivå” man har i samarbetsformen för skola, socialförvaltning samt polis. Valet av semantik, får stå för sig själv.  Förutöver denna terroristfrontspersonal som handhar ”interventionsmodellen” man valt gällande Rosengård så havandes man haft en dialog med några forskare med inriktning på integrationsrelaterade frågor vid Lund og Malmö, samt säger man, ”personer som arbetar inom relevanta områden som exempelvis religiösa och kulturella föreningar och olika former av ungdomsstödsarbete”. Längre fram i studien ges tydliga anspelningar att dessa ’personer som arbetar inom’... är nog snarare personer som arbetar för kommunen / regionen i biståendet med bidrag og bedömningar utav kulturföreningarna. Icke någonstans verkar det vara personer som ’arbetar inom’. Detta ser man bland annat genom (s. 17) framförelser som att ”Samtliga respondenter har uppgett att många kulturföreningar inte är vad de uppger sig vara --- Flera av de intervjuade uppger att föreningarna oftast visar två ansikten, ett mot Malmö stad och ett annat mot sina medlemmar. Vid ansökning för bidrag så används all ’korrekt’ retorik”. Kort og gott, så stödjer det mitt resonemang att det är en bunt kommunala / regionala byråkrater man slentrianmässigt intervjuat.

  Senare (s. 7) framkommer det även att man intervjuat skolungdomar också, även om de ej varit värdiga nog att upptagas samt inkluderas i de trettio ovan framförda grupperingarna. Frågeställningarna till just ungdomarna befläckas ej allena utav denna icke-värdskap utan även utav andra paternalistiska samt verklighetsfrämmande framförelser. Vi skolom nedan se. Det framgår även utav frågeställningarna att man allena frågat skolungdomar utav icke-svensk etnicitet, alternativt att man förutsatt att alla äro utav icke-svensk etnicitet samt härkomst, ett urval utifrån individernas etniska hemhörighet har skett. Utifrån spörsmålen verkar man även allena utvalt ungdomar som ej heller varandes födda i Sverige, alternativt att man förutsätter att alla äro födda utomlands, ett urval utifrån personers invandringsstatus har således skett, där man med invandrare åsyftar sådana som själva under sin levnad genomfört en flyttning emellan olika länder. Utifrån ställda frågor finnes även en presumption kring vilka länder dessa ankommit från, vilka problem som äro förestående i dessa länder, antydandes att det snarast må vara flyktingungdomar man befrågat, ej då sådana som ankommit Svea rike utav andra skäl än sådana skäl som beviljar flyktingstatus, alternativt att man har detta som förutfattad mening.

  Just frågeställningarna till ungdomarna äro intressanta utifrån deras extremt verklighetsfrämmande angreppssätt. Huru man på något endaste vis kunne framföra att någon endaste punkt – var för sig eller precis alla tillsammans – skulle leda till någon endaste form utav radikalisering är skrivet i deras egna sinnen. Det förklaras givetvis icke. Jag tog mig för nöjet att själv besvara dessa frågor privat, men vi skolom icke hava så roligt att de upplyftes offentligt, ty jag vill så ej hamna i Säpos register som posibel terroristledare.

Alla frågor:

• Hur trivs ni med er skola och den undervisning som där bedrivs?

Låt mig småle rörande frågeställarens naivitet.

• Hur uppfattar ni era lärare? Får ni det stöd ni behöver? Kan de hantera de problem som kan dyka upp ur ett kulturellt perspektiv?

I seen, huru det börjar koka i terroristcellerna.

• Vilka konflikter förekommer i skolan? Stökig omgivning, kulturkrockar, svåra hemförhållanden som sprids till skolan, bråkiga miljöer från området som får effekt även i skolan?

Jag har aldrig varit bekant med någon skola där dylikt ej äro förekommandes.

• Deltar ni i alla undervisningsmoment? Finns det påtryckningar angående lämpligheten av vissa lektioner från era föräldrars eller era kamraters föräldrar?

Jag förstår att vissa svenska politiker – samt kommunalskolanställda - finner det väldans obekvämt att det finnes människor som havandes i sina kulturella miljöer en annan syn på vissa undervisningsmoment, exempelvis inom idrott, musik, m.m. Det äro hemska radikaliserande grejer detta.

• Vad anser era föräldrar om er skolgång och er framtid (hur ser det ut för flickor med muslimskt ursprung)?

Hur ser det ut för pojkar med svensk kristen bakgrund som är boende i Rosengård? Vad anser egentligen föräldrarna om detta?

• Hur ser ni på skolk? Vad är orsaken till att man väljer att skolka?

Leendet anfaller ånyo. Personligen slog jag historiskt rekord i skolkning på den gymnasieskola jag gick. Inget att skryta om måhända, men någon grogrund för radikalisering eller samhällelig förslappning är det i alla fall ej. Snarare en kritik mot skolan samt det totalt förstoffade skolsystemet.

• Gängverksamhet, kriminalitet, extrema grupper – förekommer det? I vilka åldrar startar det? Vad lockar? Vad får det för påverkan på resten av omgivningen?

’Förekommer’, är en extremt intetsägande förståelsegrund. En ren omöjlighet att besvara ’nej’ till det, oavsett vilket samhälle du bor i. Att det skulle få en positiv påverkan på resten av omgivningen är likväl det sällan förekommandes.

• Hur länge har ni bott i Sverige?

Ock?

• Pratar era föräldrar svenska?

Que?

• Är de delaktiga i er skolgång och utveckling?

Här tycker presumtivt svenska staten att föräldrarna skall vara delaktiga – annars är det en grogrund för radikalisering – men om de äro delaktiga menandes att flickor icke skall simma i badbassängen tillsammans med pojkar – då varest det en grogrund för radikalisering (detta med simlektioner är en punkt på visuella radikaliseringsindikationer som man skriver om på s. 10-11; se nedan).

  Sedan, på s. 21, framför man olika angreppssätt samt vilka man bör angripa. Man säger sig hava märkt att man bjudit in mödrar till skolan under förmiddagarna men att vissa utav dem icke kommit. Man tänker sig då att dessa ”ofta [har] en mycket begränsad kontakt med personer utanför familjen”, man tänker sig detta, för det finns absolut inga referenser, ej ens hävdanden till respondenters svar. Dessa mödrar som icke verkar bry sig om barnens skolgång, eller få göra det för sin muslimska man, inte havandes några kontakter med yttre världen, det kan ju även kanske tänkas vara så att de arbetar, då där under förmiddagarna? Ja, jag vet inte.

• Vilka tv-kanaler följer man hemma?

Må det så vare SVT. Fy banne mig något annat.

• Hur reagerar ni när ni ser bilder från era ursprungsländer där krig och fattigdom är en del av vardagen?

Vem har för det första sagt att det är en del av dagen i dessas ursprungsländer, och, är positivt? ett önskat svar, eller är negativt? ett svar som kan ligga till grogrund för radikalisering. Eller tycker man kanske det är påpassligt att man skulle va neutral? inför dylika bilder. Frågans relevans kan således diskuteras utifrån dess obesvarlighet.

• Vad gör ni på Internet? Deltar ni i några chattrum? (’chattrum’ hade man kursiverat själv)

Att involvera sig i en social diskussion som kan vara stängd för allmänheten är en oroväckande sak. Eller vadi ligger relevansen kring detta?

• Har ni någonsin blivit kontaktade av åsiktskontrollanter på chattrum [ursp. kursiv] eller rent fysiskt i ert område´?

Nästan varje vecka sprang Jehovas vittnen eller någon annan kristen sektsak här i dörren under en längre tid. Precis varje dag ser man moraliska uppmanningar utav olika slag i kommentarer, skrivelser, tidningar, SVT, överallt. Tidningarna här i twinglybloggosfären bedriver åsiktskontrollering och förtrycker det skrivna ordet, åsikter och yttranden, genom att censurera länkning, ni i eran Rosengårdsundersökning bedriver åsiktskontrollering, i dömande xenofobisk ton. Så jag antar de – som alla andra tänkande varelser – säger ’ja’. Det är ett vanligt problem att inte inse sin egen roll, men döma andra. Omoget, men vanligt.

• Lever ni trångbott? Vad upplever ni för konsekvenser av det?

Ja, jag tycker det är lite väl för litet här jag bor. Jag upplever det som trångt.

• Hur ser er omgivande miljö här i området ut? Känner ni er säkra och trygga?

Eftersom Sverige överlag är fult, särledes efter betongsocialismen dragit fram, så ser jag det som fult, förutom den natur som är orörd av svenskarna och deras samhälle, där är det fortfarande fint. Eftersom jag bor i en stad – i stadsdel Rosengård – känner jag ej mig till fullo säker og trygg. Gör du?

• Hur ser ni på er framtid?

Enastående positivt, som alla andra.

• Hur ser ni på samhället ni lever i, känner ni som ni har samma möjligheter som alla andra ungdomar?

Vilket samhälle, vilken nivå? Menas samhället i Rosengård, i kamratkretsen (terroristcellsskolan), eller menas Malmö, Skåne, Sverige, Europa, Väst? Jorden? Kan man fråga sig, de åsyfta? Dessutom, är bifrågan av en intelligenslös karaktär, endast en mycket oförtänkt människa utan realitetsbasis skulle kunna framföra att denne har samma möjligheter som ’alla andra ungdomar’, detta helt oavsett vart man bor på jorden eller vilken ekonomisk sfär man lever i.

• Har ni någonsin känt er diskriminerade? Om ja, på vilket sätt då?

Ena människan kan taga illa upp om någon ger en sned blick åt någon, en annan rycker på axlarna om den ej får komma på arbetsintervju för sitt arabiska namn och ’accepterar’ realiteten i det svenska samhället, d.v.s. en ingrodd men förnekandes främlingsfientlighet. Båda kan psykologiskt påstarta en avvighetsprocess, skapad utav det svenska samhället. Ingen behöver göra det.

Personligen har jag blivit behandlad på olikt vis med anledning utav osvenskt utseende oräkneliga gånger, men inget jag skulle döda för.

Fortsättning av verklighetsbefrämningen

Man framför på sidan 10 i sin ’Analys av svar’ att ”myndigheter [har] utvecklat olika preliminära indikationer vilka kan indikera ett en radikaliseringsprocess har påbörjats som ger visuella varningssignaler”. Man nämner icke vilka myndigheter detta äro, vilket vore intressant, vilka myndigheter som haver en policy utav att indikera radikaliseringsprocesser utifrån visuella varningssignaler.

  Här endast några få exempel på saker man icke bör göra om man ej vill hamna i blickfånget hos dessa ’myndigheter’.

  Man bör icke öka sina besök i en moské, man bör icke låta odla skägg, man bör icke ändra klädstil, man bör icke resa till följande länder, Syrien, Jemen, Saudiarabien, Afghanistan, Pakistan eller heller ens någon del utav Nordafrika, detta verkar vara oavsett om man, man själv eller familj, kommer därifrån eller ej. Man bör icke byta sina konsumtionsmönster vad avser TV, hemsidor, eller chattrum (ursp. kurs.), titta på utländska TV-kanaler och särledes icke titta på sådana TV-kanaler som i sin nyhetsförmedling visar autentiska bilder från verkligheten. Om man gör något utav detta ovan så bör man absolut heller ej utöva ”fysiskt krävande idrottsaktiviteter”. Extra anmärkningsvärt är om du även kommer från komplicerade familjeförhållanden. – Allt detta, och lite till, finns uppstyltat i punktform som indikerar visuellt en form av extremistisk radikaliseringsprocess i sitt begynnande (s. 10-11).

  Jag vet inte om det behöves sägas, antagligen ej, men då jag förstår att det finnes människor med mer lågsinta preferensramar så vill jag klart påkalla det absurda samt ridikulösa i hela detta resonemang. Men inte nog med det, det är direkt fördömande, föraktfullt samt inskränkt i en radikaliserad fundamentalistisk terroristparanoid inbillad anda. Det är som om sinnelaget hos de här människorna vid Försvarshögskolan har stannat i 1930-1950-talens folkhemsnostalgiker som utlöso romer, resande ock tattare som något avvikande sladdrigt som behövs steriliseras. Ovan indikeras icke en fysisk sterilisering, som vissa polismän som arbetar i Rosengård förordat, men ack en kulturell.

  Det här med kläderna är extra intressant, tycker man, så intressant att man på s. 22 föreslår framtida forskningsprojekt kring just kläder, det ”bör initieras och understödjas”. Just Skåne har faktiskt varit vägledande kring detta tidigare, det är så att Sigfrid Svensson 1935 publicerade sin banbrytande forskning om Skånes folkdräkter som kommit att bli vägledande för den fortsatta klädforskningen i hela Norden.

Vidare

Man framför vidare utifrån det ickerefererade källmaterialet, som enligt utsago består utav intervjuer, att en övervägande del av respondenterna beskriver en ”allmän ökning av radikalisering de senaste fem åren även om man tycker det är svårt att precisera exakt omfång på ökningen” (s. 11). Det är klart det är svårt, de enda säkerställda verklighetsrelaterade uppgifterna som åtfinnes att tillgå äro polisens nedskrivna uppgifter – icke dessa enskilda polismäns utsagor som ej verifieras eller ens citeras – och dessa uppgifter säger att ingen ökning skett berörandes radikalisering.

  Det här med fem år är vidare intressant, för en ”försvårande faktor för en sammantagen lägesbild är att bara på fem år byts halva befolkningen ut i stadsdelen” (s. 11), vilket göre att de ovans lilla perceptionerade tolkning kunne vara missinterpreterad på flera grunder än att den ej är verklighetsgrundande. Då man gör sin bedömning utifrån de visuella indikationerna såsom skägg ock beklädnad så kunne ju den upplevda ökningen bero på att det kommit ett ökat antal inflyttare från länder där det varandes vanligare med xenoitiska klädemang samt förekommen skäggväxt. Ja vad vet jag, men om jag hade gjort en undersökning gällande Rosengård så hade jag tittat på in- samt utflyttsmönstrerna likväl.

  Respondenterna menar även enligt studien att ”ingenting görs i frågan”. Den ”rådande samhällsdebatten är undermålig” (s. 11). Detta är en normal reflexion hos någon som upplever en fråga som reellt gällande, i sin syn så ser man heller ej att varken diskussion sker eller att något göres åt de i sinnet förekomna problemen.

  Den andra citeringen kring att debatten är undermålig är hela denna studie ett bra bevis för, här havom vi en regering som beställer en politisk produkt som går ut på att demonisera samt upphitta radikaliseringselement som inte verkar finnas – eller kunne föras i bevis i alla fall – för att få sig en hotbild som man i inbillsk ton sedan kan säga att man gör något åt. Allt naturligtvis i syfte att smeka svetthåret hos de främlingsfientliga elementen som äro alltför förhärskande i den svenska myllan. Man får skapa sig de bevis man behöver.

Faktorer

En utav de faktorer man framför som orsak för radikaliseringen är globaliseringen som ”lett till ett fragmenterat medielandskap”, d.v.s. så att fler ”våldsamma och ocensurerade bilder från krig och konflikter” visas ”utan filter” (ursp. kurs på sista; s. 12, upprepas dramaturgiskt på s. 16), vilket särledes påverkar barn samt ungdom på ett negativt vis. D.v.s. man havandes tillgång till ocensurerad icke-statlig television som visar verkligheten på ett mer verklighetsbaserat vis. Detta framtages som en utav de största huvudorsakerna som ankommer externt som leder till en radikalisering, att det finns en fri og verklighetsnära media. I all sin förvillning som de här åsyftar så varandes det väl att motsäga påtalandes att ju verkligare verklighetsbild man har, desto enklare är det att göra en korrektare verklighetsnära bedömning utav eventuella situationer för att sedan på ett mer korrekt vis agera utifrån det.

  Man framför likväl att den främsta interna faktoren handlar om den ”extrema segregationen och utanförskapet som upplevs i områden som Rosengård” (s. 12) och man undrar då stillsamt om de icke klarar av att se sin egen del i skapandet utav denna mentala segregation samt upplevda utanförskap om man bedömer det som radikaliserande om människor som flyktingflyttat till Sverige från vardagligt krigsdrabbade eller misärvarandes länder nu levandes i Rosengård tittar på utländska TV-kanaler, går i icke-västliga kläder, behavandes skägg, besöker moské, med mera. När till og med regeringen via sitt uppdrag, när statsmakten via Försvarshögskolan, f.d. Krigshögskolan, när ministern sedan stödjer rapporten, samt när den bemötes som korrekt i många mediaartiklar – det är klart att det blir en känsla utav utanförskap, segregation, mindrevärde, blattifiering, invandrifiering, icke-svensktillhörighet, samhällsavståndtagande (’svenska samhället’), m.m. Ren, rak, logik.

  Man anför tillikt att det icke varandes det svenska samhället som haver stereotypa felaktiga uppfattningar om invandrarna utan det äro invandrarna som givetvis hava sneddrivna uppfattningar om svensken, man säges sprida att ”svenskar är promiskuösa och lever ett osunt liv” (s. 13). Denna studie antyder dock andra uppfattningar som är här färdiga att sprida.

  När det gäller andra delar utav samhället och ungdomar så brukar man framföra faran med att barn och ungdomar alltmer sitter hemma vid datorn ej aktiverandes sig fysiskt eller medverkar i socialt faktiskt umgänge, men när det gäller invandrare i Rosengård så bedömes de utefter andra parametrar då man istället framför (s. 13) att trångboddheten är så grav att barnen ”inte kan vistas hemma på dagarna utan dras till gatan där droger, kriminalitet, ungdomsgängsbråk och annat förekommer”, detta andra, är det lek? Precis som lokalpolitikerna i Malmö gång för annan säger så vill man ”stänga området” (s. 13) Rosengård för ny invandring.

  Man skriver även (s. 14) att uppemot en tredjedel utav alla befintliga källarmoskéer i Malmö bedömes, utan Försvarshögskolans utredare, som framträdande radikaliseringsmiljöer samt innehavandes ett ”utpräglat våldsbejakande budskap”. En tredjedel. Man framför även att alla källarmoskéer i Rosengård försöker aktivera ungdomar – så att de ej ränner på gatorna – och att man där sedan har koranskolor, med mera. Den källarmoské som abrupt stängdes og barikarderades samt sedan ockuperades under 2008 säger den gamla Militärhögskolan var en utav de ”mest radikala”. Bland annat hade man koranskolor, sysslat med rekrytering, och hade speciella kurser för konvertiter – ja bannemig, detta låter väldans radikalt för att vara en religiös församling, stämmandes för närainpå vilken kyrlig samfällighet som helst. Med tanke på vilka kriterier man har för att beräknas vara radikaliserande så är det otroligt att så många som två tredjedelar utav källarmoskéerna icke ändå räknas som radikaliseringsmiljöer. De måste havo räknat fel.

  De kommunala / regionala byråkraterna som på olika sätt behandlar biståndsgivning till kulturföreningar uppgiver (s. 17) vidare de skrämmande uppgifterna till rapportörerna från statens Försvarshögskola, som trakteterats utav regeringen att sammansätta denna rapport, att dessa kulturföreningar ofta göre predikningar ”på andra språk”!!!!!! Och när de tungomålför sig på dessa andra icke-svenska tungomål så framkommer det, sägandes byråkratrapportörerna till undersökarna, ”ett uttalat hat mot både Sverige och västvärlden”. Många utav kulturföreningarna äro i själva verket religiösa sammanslutningar och de uppges enligt respondenterna bedriva religiös verksamhet med ”en radikal hållning”, de ”motsätter sig aktivt all form av integrering i samhället och vilket de även uppmanar sina medlemmar att göra. De motsätter sig likaså demokratiska styrelseformer medan förtryck av kvinnor/flickor förekommer”. Fastän de här både äro radikala samt hatar både Sverige och västvärlden, fastän de pratar på andra språk än svenska, antagligen bär skägg samt reser utomlands, så säger respondenterna kring kulturföreningarna att det ändå är väldigt få som har ett våldsbejakande budskap (s. 17). De kommunala byråkraternas språkkunskaper framgår ej.

  Respondenterna meddelar att ofta får de här föreningarna bidrag från kommunen utan att kommunen sedan ställer några motkrav, eller utan att några kontroller göres. Ändå så verkar de veta vad de sysslar med, huru de förtrycker folk, samt medlemmar, kvinnor som flickor, samt vilka språk de tala på i sina predikningar, samt ännu viktigare, vad de säga under dessa predikningar framförda i källarna på andra språk, huru mycket de hata Sverige samt Väst. Det de göro de här föreningarna, enligt respondenterna som uppgivit att kommunen varken kontrollerar, ställer motkrav, eller får sanningsenlig information från dem i deras dubbla ansikten, äro att de talar andra språk..., i de anordade bönelokalerna man har, man arrangerar resor ”till olika radikalt religiösa evenemang”, detta vet man för man kallar det ”läger inför kommunen”, men man har nog kanske hört dem prata bredvid mun på andra tungomål om huru man skall åka till radikala utländska möten. Man säger även att de samla in pengar och skickar utomlands – som väldigt många föreningar gör – samt bjuder in olika ”radikala predikanter” från Göteborg, Stockholm eller Danmark (s. 18). Det är vad man gör. Eftersom man håller på på detta sättet så finns det ”ett behov av att granska alla kulturföreningar i Malmö” (s. 21). Alla.

  Som uppsnurrades i media finnes det uppgifter om såkallade åsiktskontrollanter som säges komma från de här radikaliserade våldsbejakande islamistgrupperingarna i Rosengårds källarmoskéer som har uppsökande rekryterande agenda, typ som de olika kristna kyrkoförmedlarna som ständligen springer runt knackandes dörr, vissa utav dessa hava ju dessutom åkt ända hit från utrikes ort från västerliggande land. Hursom helst, enligt de numera välkända respondenterna finnes det fall hur dessa åsiktskontrollanter trakasserar föräldrar, trakasserar kvinnor som ej bär slöja eller på annat vis lever rättfärdigt, og det finnes enligt respondenter (står i plural i text; s. 15) fall av misshandel ”och t o m mordbrand” där man tror att en sådan här gruppering ligger bakom. Enligt polisen finns inga radikaliseringstendenser, enligt rapporten alltså. Men så var det de där judarna som förgiftar brunnar ... Sådana här åsiktskontrollanter finns inte ens i Rotterdam, meddelar man (s. 35). Ja, det är tamifan så illa i Rosengård att (urspr. kursiv, s. 15): Nyinflyttade familjer som aldrig varit speciellt religiösa eller traditionella uppger att de levde friare i hemlandet än i Rosengård. Detta uppger Försvarshögskolans rapportörer, på uppdrag utav Regeringen, som hävdar att de fått sina uppgifter från offentligt anställda experter i territoriet, om man skall tro den markerade texten så havo de i sin tur uppenbarligen fått dessa uppgifter direkt från de radikaliseringsindikatorspåverkade elementen som faktiskt bor i Rosengård.

  Tidningen Sydsvenskan har ett reportage 090130 (s. C10-11), där intervjuar man faktiskt fyra kvinnor som varandes boende i Rosengård, ja faktiskt. Denna mycket korta intervju håller således långt högre vetenskaplig reliabilitet än vad hela Rosengårdsrapporten gör. En utav kvinnorna där haver ingen slöja og säger att hon aldrig blivit approachad av någon som påtrycker därkring, ingen av kvinnorna som intervjuas upplever rapporten som verklighetsförankrad. En av kvinnorna säger till og med att hon ”aldrig [känner sig] osäker i Rosengård, men jag vågade till exempel inte åka till Limhamn en gång” av rädsla för svenskarnas xenofobi med anledning utav sin klädsel, denna fyrtiofyraåriga kvinna hade även en gång råkat ut för att bli slagen av en uttalandes invandrarfientlig människa, detta i Rosengård. Av en pensionär.

  Rapportskribenterna ägnar sig också åt att förringa närpolisen – de som icke rapporterar kring existensen utav någon radikalisering – vilket nog är ett ganska stort felgrepp. Just närpolisen verkar vara de som havandes en skaplig bild samt välfungerande relation med befolkningen som bor i Rosengård, till skillnad från utsocknes anländande Cro Magnon i picketbussar, en relation man arbetat på samt byggt upp under en längre period. Hursomhelst så menar Försvarshögskolans kvacksalvare att man bör ”utveckla underrättelsetjänsten” samt utbilda närpoliser i frågor som röre just radikalisering, ”vilka tecken skall man leta efter, vilka indikatorer finns” (s. 19). Man hävdar att närpolisen ej behar en samlad bild samt att skolorna måste kunna ha någonstans de kunne rapportera när någon byter byxa eller om det framkommer att någon elev tittat på utländsk TV. Gällande närpolisens utbildning kunne man tycka att det borde räcka att överräcka dem listan som de rapporterat om på s. 10-11 om utlandsresor till vissa ickevästliga länder, klädselbruk, skäggväxt, moskébesök samt annat smått og gott. Med den listan i sin hand kommer närpolisen kunna känna sig färdigbildad i kampen mot radikaliseringsfenomenet som ej existerar.

  Gällande skolorna finnes även andra problembilder, bland annat nämner man hemspråkslärarna (s. 20).  I syfte att icke underbygga spridning utav de radikaliserande idéerna dessa folkgrupper behar som bebor Rosengård så bedömer man att hemspråkslärarnas åsikter og värderingar skall kartläggas. Att åsiktsregistrering är förbjudet enligt Regeringsformen bryr sig Försvarshögskolans utredare föga om.

  Hursomhelst bör staten agera kvickt så att hemspråkslärarna samt andra icke får makt över ynglingarnas tankar og åsikter, därför bör staten påbörja sin indoktrinering ”redan vid lågstadiet” (s. 20). Ett knep är att använda sig av läxhjälp som sker utanför hemmen (s. 21). Kort og gott, man förordnar att man skall bliva åsiktskontrollanter.

  Avslutningskommenterat gällande den svenska utredningsdelen, skrönaktiga jämförelser med Danmark samt Nederländerna fortsätter på åtföljande sidor, ej upptagna här, menar man i sin rapport att:

Radikaliseringsprocesserna, dess karaktär och omfattning inom Malmö är svårutforskade områden. Fortfarande vet vi för lite om radikaliseringskrafternas omfång i Rosengård (s. 22).

Det är helt korrekt, ock på intet sätt havandes man bistått i utökningen utav någon kunskap därom, ej heller visat på några bevis härom.

Några ytterligare kommentarer

Det mesta har jag redan sagt ovan men det är väl att anmärka att detta är värsta formen utav kvacksalveri mina ögon någonsin läst – d.v.s. när man anger att det är vetenskapligt samtidigt som det understödjes utav vissa höga samt tunga instanser men håller tunnare i sak än vad en ordinär kvällstidningsartikel gör.

  Med tanke på att militären ändå skall halvt läggas ner i Sverige så bör man även titta på om inte Försvarshögskolan bör ta og klappa ihop, någon kompetens, någon kvalité, några vetenskapliga rutiner, någon vetenskaplig integritet, verkar där ej finnas. Dessa terroristparanoida forskare som bedrivit sin studie bör under inga omständigheter få nya uppdrag utav staten och då ministern så klart ställt sig bakom denna sjukligt xenofobiska inbillska studie, som förespråkar allsom integritetskränkande behandling med olika främlingsfientliga drag, finns inget alternativ än att denna avgår.

  Gällande källmaterialet som fördärvats så är det mer än väl känt att det är förbjudet att så göra, dessutom är det vetenskapligt klandervärt. Det finns en uppgift av Lars Nicander, utredningschefen på Försvarshögskolan (i Sydsvenskan, 090131:C10) som antyder att materialet aldrig ens registrerats, det finns alltså ej heller några bevis för att det ens existerat. Att man dessutom inte låtit respondenternas ord någon gång komma fram i sin så kallade undersökning fördärvar även ’rösten’ utav de intervjuade utan allting är skrivet i en prosa av skönlitterär stil där allt således är omskrivet og ombehandlat utav de två så kallade forskarna Magnus Ranstorp samt Josefine Dos Santos. Vad skulle förhindrat dem att bibehålla ett anonymiserat källmaterial?

  Det är väl att poängtera att då man icke har några referenser till någonting, då man icke haver källmaterialet kvar, då man ej ens har kvar anonymiserat intervjuvmaterial, då man inte ens citerar från intervjuerna, så kunne man endast konkludera att dessa två forskare fabulerat ihop hela skrivelsen samt att de buro starka drag utav islamofobi, invandrafientlighet, främlingsfientlighet, förakt, förringning, fördömning samt dessutom förespråkar åsiktsregistreringar, kontroller, åsiktskontrollering, indoktrineringsmetoder, samt andra odemokratiska tvångsmedel som i många fall starkt strider mot de mänskliga rättigheterna, både faktiskt samt teoretiskt. Det man gör är att förespråka implementeringen utav det de säga sig arbeta emot, d.v.s. en radikaliserad fundamentalistisk totalitär behandling utav människorna som bor i Rosengård, et varhän.

  Nu är det säkerligen icke påhittat så här, så om vi då väljom att tro på det mer sannolika att man gjort en urdålig undersökning, men att man faktiskt gjort den med dessa människor man säga sig ha gjort den med – detta alternativ tror givetvis jag – så kunne man endast komma till en konkludering, med anledning utav att detta är en studie av anekdoter, man anför anekdotisk bevisföring, med extremt liten reliabilitet. Konklusionen samt det man förespråkar är dock det samma, angivet ovan.

  Men en mer legitim konklusion att hava utefter gjord studie är istället att man utifrån alla omständigheter bör titta över vilka människor man haver anställda inom de offentliga sektorerna då de uppenbarligen äro uppfyllda med åsikter som ej baseras på några som helst fakta eller förekommen verklighet, samt att dessa åsikter og fördomar de behar äro starkt emotstridliga gentemot de värderingar som skall bära den svenska demokratiska staten. Som bistudie samt biråd faller då att man bör titta över det svenska offentliga skolväsendet samt de offentligas arbetsmiljöer då de uppenbarligen icke leder till upplysta eller civiliserade människor. För det enda denna studie bevisar är en nästintill allenarådande främlingsfientlighet, därest då utkristalliserad islamofobi hos de offentliga aktörerna, respondenter som rapportörer. Om vi nu skolom tro på dessa islamofoba terroristparanoida xenofobiska rapportörers kredibilitet.

~

= se vidare Censur af svensk og norsk media

Den såkallade ‘Rosengårdsrapporten’ som är utav behandling här är Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos, 2009-01-28, Hot mot demokrati och värdegrund - en lägesbild från Malmö. Centrum för Asymmetriska Hot och TerrorismStudier (CATS). Försvarshögskolan.