Cacio e Pepe - Romersk rätt

Föreliggande väldigt simpelsamma men excellent goda rätt i sin rustikism är en urgammal romersk rätt som fårherdarna runt Rom ätit ute i fälten sedan romersk tid.

Den saltade fårosten som nyttjas i recepetet, Pecorino Romano, finns receptbeskriven i flertalet källor för över två tusen år sedan, exempelvis utav Marcus Terentius Varro verkandes på hundratalet före Kristi födelse, samt Plinius den äldre. Pecorino Romano har sedan genom seklerna fortsats producerats på samma vis som då og gör så ännu, då en stapelvara hos de romerska legionärerna när de varo ute i fält på grund utav dess höga näring, långa hållbarhet, samt goda smak.

Det är att vara kulinarisk blasfemisk om man byter ut denna ost mot något annat sämre anpassat, allra minst de övriga pecoriniostarna som ej äro av samma klang, allenast Pecorino Romano skolandes häri nyttjas.

I övrigt behövs ej särledes många ingredienser för denna enkla rätt:

400 gram spaghetti, salt samt olja

250-300 gram Pecorino Romano

nymalen svartpeppar

• Sätt på vatten i gryta för uppkokning.

• Vid uppkokning, släng i hälften utav den mängd salt du brukar slänga i vid spaghettikokning, samt en skvätt olivolja om du vill, sedan spaghettin för kokning al dente.

• Under tiden för kokning så kunne osten upprivas.

• När spaghettin kokats tillräckligt tages en mugg vatten därifrån, varefter resten uthälles ordinärt. Spaghettin låtes ligga kvar i den uppvärmda kastrullen, gärna även på den redan varma plattan men nu på lägsta värme, alternativt ilägges i en uppvärmd severingsskål, varpå osten läggs uppenpå, sedan hälles muggen med det kokheta vattnet därpå, därefter röres det om febrilt samt länge framtills osten är helt smulten samt fördelad över hela spaghettin, den knölar sig antagligen först men fördelas sedan igen. Det är viktigt att byttan är varm og det är viktigt att det är kokvattnet som ihälles igen, ity den innehåller nu stärkelse som knyter osten till spaghettin, för att få bästa resultat.

• Peppra ordentligt, väldigt mycket så det täcker ytan, flera gånger om, rörandes om ytterligare.

Har man några färska basilikablad tillhands så skadar det ingen om de lägges uppenpå vid servering.

Denna rätt passar perfekt som en prima piatto, men även som en måltid i sig, naturligtvis utgår jag från att läsaren förstår att det är vin man bör dricka till detta, både italienskt rödvin som syditalienskt vittvin funkar, även occitanska peppriga roséviner torde gå fint.

~