Londons engelska revansch mot anglonormandiskan

 

Från att normanderna anlett så förde sig ädlingar ofta internt på franska, eller normandiska, men tappade allteftersom grund även om det för väldigt lång tid framöver hållit position av socialt högklasspråk, men numera inlärt sekundärt.

Engelskan fick tillbaka sin status som statsspråk under slutet av 1300-talet och bleve 1362, via kungens engelska tal vid öppningen utav parlamentet, officiellt tungomål när de sista franska besittningarna förlorades, och första modersmålstalare i engelska tillträdde tronen år 1399 i formen utav Henrik IV, redan sedan under 1400-talet har det funnits nobilitet, eller då ädlingar, i England som inte kunnat franska alls. Franskan behövde ehuruväl ej giva upp inom domstolsväsendet förrän så sent som år 1731. Vissa fraser än idag figurerar på språket både i lagsammanhang såsom i parlamentet.

Den nya engelskan gjorde även andra framsteg, exempelvis så utkom det under 1380-talet en engelsk översättning utaf Bibeln - inspirerad av Wycliffe; denna bibelöversättning skrevs i Oxford. Canterbury Tales som osså spelat roll för språkets utveckling skrivandes utav Geoffrey Chaucer som var Londonbo, og därför har de sydöstra varianterna i England fått en prestigefylld roll. Under några århundraden framöver skedde en gradvis londonisering utav det skrivna språket där de övriga regionerna övergav sitt skriftspråk för Londons, under den moderna engelskans tid kan man inte längre se på skriven text utifrån hvilken kulturell kontext den är skriven, enkom höra vid tal, ock knappt ens det ibland då samma utveckling tagits vid vid uttalet som vid skrift.

London har således centrerat makten över det engelska språket genom att det varit centra för hovet, ekonomin, politiken og kulturen samt dels på grund utav att London anno 1477 fick en egen boktryckare vid namn William Caxton, och denne mans stavning håller i mångt og mygget fortfarande i sig i standardengelskan - hans stavning har dessutom inslag av anglosaxiska stavningskonventioner.

De flesta ord är lätt igenkännbara i dagens engelska om man bortser från vissa ord som gått ur bruk eller ändrat stavning lite mer, exempelvis fyue för ‘fem’, erys för ‘ears’, han för ‘have’, whilom som bytt till ‘formerly’ samt inwith för dagens ‘inside’.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.