Gällande
Grekland og landets språkliga spörsmål så kom en inomhellenisk konflikt i dager
under 1800-talet som är av stor vikt för den frammenta historien för landet, då
de lärde samt adlen ville se den mer arkaiska formen av attisk-hellenska,
emedans lokalbefolkningarna kämpade för sina varianter som oftast hade
utvecklats under den bysantiska epoken. Böcker som gavs ut under epoken både i
Hellas samt annorstädes använde sig esomoftast utav ett hopkok utav de olika
varianterna med såväl folkliga såsom arkaiska inslag.
De
konservativa lärda ville använda sig av den klassiska attiskan samt radera ut
alla utomhellenska samt folkliga influenser, emedans en språklig ledare vid
namn Adamántios Koraís (1748-1833) förespråkade de folkliga språken, men även
han insisterade på att de utomhellenska influenserna skulle elimineras och
tomrummet som skapades skulle fyllas med hjälp utav klassiska ord eller
nybildningar därav. Till saken hör ju även att en hel del utav de moderna
utomhellenska orden som inlånats från västeuropeiska språk just har en
klassiskgrekisk härkomst.
Koraís själv
var född i Smyrna men främst boendes i Paris og därmed förespråkande utav
klassiskgrekiska inlån som tagit sin väg genom historien via Frankrike.
Hursomhelst så kallas denna gren för kathare’vousa eller ‘det rena
språket’ og den vann så småningom tycke även hos attiskförespråkarna, men många
‘vulgära’ folkord byttes ut mot ‘finare’ arkaiska - det blev således en
kompromiss där folkmålen anses ha vunnit mest, även om det givetvis fanns de
som misstyckte mot denna vulgarisering utav det skrivna ordet.
Även
talspråket genomgick en standardisering genom att den -hellenisk-jonisk-attisk-koine-peloponnesiska
varianten erhöll hegemoni. Denna peloponnesiska var förståelig av i
princip alla hellener då den ej innehöll de kretanska arkaismerna ock icke
heller de nordhellenska avvikelserna som var svårförståeliga för den övriga
befolkningen. Denna peloponnesiska kom att kallas dimotiki’, ‘det
folkliga språket’, och hade redan vid frigörelsen fastslått sin position som
ett överregionalt talspråk.
Detta bäddade
givetvis vägen för en konflikt då man hade ambitionen att skapa ett
nationalspråk og ej tvenne, hvilket ju blev fallet varmed kampen härmed finge
fortsätta. En av de främsta förespråkarna utav dimotikiskan och samtidigt en av
förgrundsgestalterna för modern grekisk poesi var från Kretas italiensktalande
aristokratiska befolkning, men belackade sig från att använda dels ord av mer
lokal kretansk karaktär och italienska inlån i sin lingvistiska utarmning.
Katharévousaiskan användes som
förvaltnings- samt undervisningstungomål emedans dimotikiskan nyttjades för
vardagligt bruk, den senare gjorde ehuruväl også med tiden alltmer intåg i den
litterära traditionen. I vissa fall så avvek språken så till den grad att
tungomålet i den lärda litteraturen och myndighetspråket var helt oförståeligt
för den outbildade gemene man, hvilket förde detta språkspörsmål rakt upp på
den politiska dagordningen. Den dåtida politiska dagordningen var ganska
hetlevrad och denna målfråga har kravaller, dödsfall samt regeringsfall i
början på 1900-talet på samvetet, hvilket givetvis hade kunnat undvikas om båda
sidor hade accepterat varandra i en tolerant samvaro där båda traditionerna
hade kunnat fortleva vid sidan om varandra, såsom man hade gjort i antiken.
Även det kommunistiska
partiet, som sades vara ‘folkets parti’, fortsatte att nyttja katharévousaiskan
som den enda seriösa språkformen inom den politiska diskursen emellan 1918 og
1927 när man sluteligen övergick till dimotikiskan. Dimotikiskan kom sedemera
att förknippas med vänstersympatier och givetvis då även med
nationalsocialistiskt tycke när tiden för detta var aktuellt.
Under ockupationen under det
andra större europeiska kriget under förra århundradet finge således
kartharévousaiskan återigen ett uppsving. Men dimotikiskan vann dock kampen ock
bleve folkskolans undervisningstungomål samt i samma veva så utkommo de första
läroböckerna på språkformen. 1975 övergick även gymnasiet till detta
sydhelleniska folkmål og 1976 fick det officiellt gehör genom att det blev
officiellt, men först efter det att militärregimen 1967 försökt införa
katharévousaiskan ånyo.
Jeran 1963 hade språkformerna
fått likställd status i undervisningsmaskineriet även om katharévousaiskan
bibehöll sin officiella prägel samt status, men efter militärdiktaturens
tafatta försök att katharévousaisera landet har dimotikiskan vunnit språkkampen
inom snart sagt alla domäner.
Utrensningen utav de
ickehellasiska orden fick heller ej total genomsyrelse, hvilket kan ses genom
att det i nygrekiskan fortfarande finnes omkring 300 slaviska lånord.
Hursomhelst så är det något språkligt ironiskt att Koraís som just kämpade för
ett folkligt standardiserat tungomål kom att sammanknippas med ett konservativt
högspråk som finge utstå kamp just mot ett änn mer folkligt språk.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento