Emilianskan, Romagnoliskan, et Emiliàn-rumagnôl

 

Det galloromansksödra emilianska språket, även kallat emiliano-romagnoliska eller egentligen emiliàn-rumagnôl, är uppdelat på ett flertal olika varianter i olika variationer bland annat settentrionaliska eller nordemilianska, marchigianska, romagnoliska, lunigianiska, vogherespavesiska, mantovaniska, öst- og västemilianska samt en hel del till, varianterna avskiljer från varandra markant, ibland intill okommunicerbarhet talarna emellan, det finnes ingen koinédialekt som överbrygger olikheterna eller används macroregionalt, sådana finnes ej heller för exempelvis emilianska eller romagnôl.

Söder om marchigiano som talas i norra delen utav Marche går språkformen över till att bli centralitaliensk. Just emiliàn uppdelas ofteliga i piacentino / piasintëin med omkring 150 000 talare i provinsen Piacenza / Piasëinsa som erhuldit stora influenser från nordliggandes piemontesiska samt lombardiska, men även eventuellt från tidigare galliska samt särledes longobardiska, piasintëiniskan är högeligen diversifierad i geolekter inte minst i de appenninska delarna samt det kraftigt avskiljningsbara språket som talas i Bobbio / Bòbi, således benämnd bubièiś / bobbiese, som avskiljer från övriga piasintëinska tungomål utifrån alla variösa aspekter; lunigiano /  massese / carrese / cararìn / cararés med 60 000-80 000 parlörer där lenguan liknar modenesiskan men avskiljer stort från den ej lingvistiskt, men ack geografiskt, närstående toscanskan; reggiano / arzân e modenese / mudnés hvilka är tvenne olika mål som ehuru är relativt närstående, den sistnämnda har runt 330 000 talare och talas främst i provinsen Modena / Mòdna utav de äldre generationerna emedans de yngre övergått primärt till regionaliserad standarditalienska, runt halva befolkningen beräknas nu tala mudnès hvilket var hundra procent runt år 1950. Mudnés är vidare indelat i mudnés som talas i Mòdna og regionen runtomkring, mirandolese / mirandulés i nordöstra delen utav provinsen som även sparsamt finnes i skrift, carpigiano / carpsân i nordvästra delen samt frignanese i halva södra delen. Nedan en ‘Pater Noster’ på carpsân:

Pèder nostèr

che t’ sî in d’al ciêl

ch’a sia bendètt al tô nòm.

Ch’a vèggna al tô règn,

ch’a sia fât quel che t’ vô.

acsè in ciêl, acsè in tèra.

Das incô al noster pân

e scanžela i nòster débét

cmè nuèter î scanžlòmm ai nòster débitor.

An purtères brisa in tentasiòun,

ma tìn luntân al mêl da nueter.

Amen.

Arzân / Arşân däremot haver runt 250 000 parlörer uppdelat på ett flertal olika geografiska varianter, varav en variant är giudeo-reggiano som just talas i de förutvarande ghettodelarna i det historiska centrumet av staden Reggio nell’Emilia / Rèz, endast denna staden hade minst fyra olika mål framtills 1940-talets omvälvningar, emedans exempelvis språket som talas i Guastalla / Guâstala, guastallese är tillhörigt mantovano og väldigt olikt denna regions tal, som i sig såsom likt varandes galloromanska avskiljer starkt från all standarditalienskt tal, det finns försök att kodifiera detta högeligen diversa språk som även skrives en del uppenpå, främst poesi, det har även kommit stora lexikala verk för tungan.

Vidare emiliànska språk äro parmigiano / pramzàn med runt 210 000 parlörer i og runt Parma men uppdelat på olika geospråkliga varianter, primärt trenne macrovarianter där naturligtvis bergsvarianterna äro uppdelade än mer, språket som talas i Valî dal Tär / Val di Taro bär även speciellt liguriska spår i sig, exempelvis i anslutna Cenodalens Bardi / Bàrd og det gamla principatet Landi, styrt av Landiätten under nära fem sekler, talas bardiska / bardigiano / bardesi men sedan landet blivit ingående i Italien så har mycket stor emigrering skett till exempelvis Wales, Frankrike, Schweiz og Belgien, vissa har även återflyttat, prinsdynastin bor ehuru kvar, men den unika bardesiska tungan framförs numer främst av äldre; bolognese / bulgnaiś haver nära en halv miljon parlörer primärt i provinsen Bulåggna / Bologna uppdelat på primärt sex olika macrogrupperingar, modern bulgnais haver funnits i skrift sedan 1600-talet framtills idag främst inom teatralisk litteratur men även poesi samt prosa, nyligen har ett stort lexikon även alstrats samtidigt som dess Vichipedìasidor expanderar; samt emiliàn ferrarese / frarés medels runt 180 000 parlörer i provinsen Ferrara / Fràra plus i Transpadana Frarésa som ligger i venetiska Połéxine men vars tal liknar språket i staden Fràra väldigt mycket; pavese / paves e sydpaviamålet oltrepadano / längua àd l’Ûltrépò, dessa tu förs ofta sedan 1800-talet tillsammans og benämnes då pavese-vogherese, men språket i sig är ej homogent, det bär ehuru överlag många piemontiska spår, förutom just paves og Oltrepò paves så talas språket i Lomellina där det är som mest piemontisk i sin karaktär även då liggandes i de västerliggande delarna av Paviaprincipatet; sedan har vi även emiliàn mantovano / mantüàn som dåledes primärt talas i og omkring Mantova / Mäntua, som ligger i Lombardiet, av runt 170 000 människor, för ovanlighetens skull så använder man här även åtminstone sparsamt bokstaven ø, som i nǜmar dø, nøf, dǿdas, dasnøf, vintidø og ün miliøn.

Viss geospråklig uppdelningsförklaring emellan emiliàn og rumagnôl kan åtfinnas i att Romagna var dominerat av byzantisk tradition emedans Emilia istället indrogs i den longobardiska kultsfären. ‘Moder’ heter madre på italienska, emedans man säger mèder på bolognesiska fast bara mär på piacentiniska, ‘jag älskar dig’ blir mindre avskiljt a t vói bän respektive a t’ vöi bëin, ett annat distinkt fenomen i emilianskan är extrem förlorning utav atoniska vokaler inuti ord, exempelvis heter ‘hospital’ śbdèl på bolognesiska, ‘doktor’ heter förövrigt dutåur, bra att veta när man är i Bulåggna. Romagnol är karaktäristiskt för sin starka fokusering på konsonanterna i orden, ännu mer än gällandes den emilianska fonetiken så har en i många fall där orden varit tre- eller qudrupsyllabiska i latinet hava i romagnôl reducerats till att bliva monosyballiska där de atoniska syllaberna huggits av helt, samtidigt som det finnes omkring tjugo vokaler i funktion i språket, emotsatt italienskans fåtaliga sju.

Emiliano-romagnôl är generellt sett strukturellt åtskiljt från standarditalienskan hvilket snabbt hörs og den ömsesidiga förståelsen är inexistent, språket tillhör även en helt annan romansk undergruppering med egen utveckling direkt från latinet, språket är erkänt utav UNESCO samt EU, det är även detta språket som talas i republiken San Marino, ehuru ej erkänt där heller. Runt 2-3 miljoner beräknas tala emiliano-romagnoliska, varav omkring 620 000 talar romagnôli hvilket är även den som är talet i San Marino. Språket har tidigare haft låg social status havandes varit ett tecken på oskolning, men har nu klättrat smått på den sociala stegen och nyttjas numer mer frekvent utan skamslighet fränder emellan, även invandrare som anlänt till regionen läre sig detta språk.

Den låga statusen är en modernistisk skening efter att Italien unierats, redan 1502 skrevs specifika högpoetiska sonetto romagnolo i Ravenna, en poetisk tradition som fortsattes genom århundradena, senare även inkluderandes teatern, men upphörde under den enhetliga fascismtiden og har härefter bara sparsamt kommit igång igen.

~

Läs mer om detta i boken Europas tunogmål.