Flamländskan är det naturligt talade språket
i Flandern, emotsatt det politiskt nedstyrda språket nederländska, ehuruväl
varandes ett sydnederländskt tungomål men ack avskiljandes en hel del från det
nederländska standardiserade målet.
Flamländskan brukas sedemera även indelas i västflamländska
et östflamländska, där östflamländskan är ett gränsspråk og därmed ett
mixat övergångsspråk emellan flamländska samt brabantiska, även detta ett
sydnederländskt tungomål. Västflamländska har ungefär en miljon talare i
Belgien, samt 40 000 i Frankrike och 70 000 i Holland, östflamländska når upp i
1,4 miljoner talare. I östflamländskan avviker ghentiskan även markant.
Det var redan vid Wienkongressen som man
unierade Syd- og Nordnederländerna och tillsatte en holländsk kung, William I.
Denne kung framförde tanken att eftersom större delen utav hans undersåtar
talade liknande språg, så skulle ett nationellt tungomål utstakas - holländska,
med grund i nordligare nederländska, d.v.s. från Holland.
Man började vid tiden även att ta bort lagar
som stödde franskan i dagens Belgien till fördel för lagar som istället stod på
holländskans sida. Bland annat infördes lagar som bestämde att alla officiella
göromål i Flandern skulle ske på holländska, men även att holländskan blev
arbetsspråket vid allt nationellt görande där även nord var involverat - man
gav således holländskan juridisk hegemoni. Rörelsen för detta gick igång
explosivt när den södra delen av Belgien gjorde uppror 1830 och franskan blev
enda faktiska regeringsspråk, även om konstitutionen inte gjorde en sådan
språkprioritering. Franskan kom härefter att dominera totalt inom alla högre
områden, såsom högre utbildning, statsaffärer, rättsväsende samt även i armén.
Flamländarna skapade givetvis direkt
motorganisationer för att motverka en förfranskning av sitt folk og tungomål. Man
drogo sig språkligt sätt allt mer og mer till de norra grannarna av rädsla för
att förtryckas helt av franskan och man valde då att anpassa sitt språk till de
nordligare varianterna för att på detta sätt illustrera sina geospråkliga
knytningar, men det bör givetvis påkallas att det fanns samt finnes de som inte
gillat denna utveckling, utan som istället velat ha ett skriftspråk som legat
närmare det verkliga språket i Flandern. Det talade språket har givetvis inte i
samma grad efterhärmat nordligare varianter, utan har fortsatt sitt naturliga
liv.
Hursomhelst, år 1849 hade man en gemensam
språkkongress med Nederländerna, 1882 utkom första delen av det gemensamma
ordboksprojektet, motsvarandes det svenska SAOB, 1886 inrättades den
flamländska akademien som 1971 omdöptes till den nederländska diton, 1930 finge
man sitt första flamländska universitet, 1947 kom en lag om gemensamma
stavningsregler för de båda länderna, 1980 ingicks en språkunion och till sist
1984 skrev man en gemensam grammatikbok. Man har osså ändrat namnen på
ärevördiga officiella institutioner såsom de Koninklijke Vlaamse Akademie
voor Taal- en Letterkunde i Gent som icke fingo heta så längre utan i den
politiska korrekthetens namn så är namnet numera istället de Koninklijke
Nederlandse Akademie voor Taal- en Letterkunde. Flandländarna i Belgien
gingo så långt att de år 1973 ändrade ordet flamländska till nederländska i
alla lagtexter og andra officiella texter i en önskan att ingå i en nederländsk
identitet, utraderandes sin egen.
Men fast man har gjort alla dessa politiska
försök för homogenisering, så har man ej ännu lyckats fullt, ut då vissa
fortfarande menar att det är olika mål, och vissa vill således att det
skriftliga språket mer skall återspegla det riktiga språket, som ehuru tyvärr
blir mer och mer nordiserat.
West-Vlams har således en egen edition på
Wikipedia.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento