Arpitan, Valdôteis, Savoyard - Francoprovençalska i Aosta, Italien

 

Galloromanskans Francoprovençalska / Arpitan finns förutöver i Frankrike även företrätt i Italien av cirka 70 000 invånare, om man räknar med de 1400 som talar språket i Faeto samt Celle S. Vito i Puglia / Apulien, dessa sistnämnda kallar sig ehuru själva för provencaler hvilket språkligt sett är ett helt annat språk och deras ditkomning är delvis höljt i dunkel men har åtminstone skett någon gång under första halvan av senaste hela årtusende - en francoprovencalsk koloni från religionsförföljelsens år 1561 residerar även intill dags dato i Calabrien.

I Italien så är språket uppdelat på trenne olika varianter, valdôtäiska / valdostaniska / patoé valdotenska, faetska / faetariska samt celle-san-vitiska og bedömes ha bättre överlevnadschanser i Aosta, där språket är skyddat, än i det annars långt mycket större område språket talats i på den franska sidan gränsen, men det finns stora farhågor att siffrorna är inaktuella inför nyare långt mycket fåtaligare talantsiffror, vissa studier hava till og med gjort gällandes att arpitanskan i Aosta kommer havandes nått sin vägs ände inom en tioårsperiod och att de nu bara äro omkring 8000.

Med anledning utav språkets extrema splittring så är det ej så vanligt att man använder den kollektiva benämningen og det var bara i sen tid som icke-lingvister förstått att de arpitanska språken höro ihop, fastän talarna av de olika varianterna ofta inte kan tala med varandra med någon större förståelse sins emellan. De francoprovençalska områdena kring Pos övre bifloder hamnade på italiensk mark på grund utav att man 1860 delade Savoyen emellan Italien samt Frankrike og gränsen drogo man i Alperna längs vattendelaren emellan Po oc Rhône, detta gjorde också så att till exempel Nizza, d.v.s. Nice, hamnade på den franska sidan även om det rent språkligt hör mer till den italienska, eller liguriska, sidan. På vardera sidan utav statsgränserna har man sedan försökt sprida sitt eget språk och för den italienska sidan är det då givetvis toskanskan som varit språket som spridits, samt därleda infiltrerat den autoktona kulturen.

Intressant är också att huset Savoyen redan under 1500-talet drog en administrativ gräns utefter språkgränsen emellan francoprovençalskan samt piemontiskan. En del av arpitanskan i Aosta är även egentligen savoyard / savojiska.

Även det strukturellt åtskilda språket franska talas av cirka 100 000 individer, främst i Aostadalen där alltså francoprovençalska tidigare var huvudmålet. Aostadalen är överlag ett intressant språkgränsområde, efter det att italienarna erhållit Aosta så bleve italienska det officiella språket 1882, men franskan fick behålla en viss position och användes som andraspråk i skolor och administration framtills fascisterna tog makten 1922 som förintade självstyret man haft, under denna period, 1860-1920-talen benämndes Aostadalen ofta som ‘Italiens Sibirien’. Vid denna tid så talade alltså Aostaborna oftast fyra språk, dels sitt modersmål francoprovençalska, de två påyvlade språken italienska og franska samt dels så hade de oftast snappat upp det angränsande, samt kulturellt dominanta, piemontiska målet.

Efter fascistövertagandet så ville man ehuruväl ta bort det franska og francoprovençalska inflytandet och sökte också göra så i administration samt skola. Under samt efter andra europakriget på 1900-talet så fanns det väldigt starka rörelser för inte bara ett fritt Aosta, företrädesevis inom Union Valdôtaine, utan även gällande inkorporering i Frankrike, runt 80 % av befolkningen beräknas ha stött detta. Under våren 1945 gick även franska trupper in i dalen hvilket ehuru ej emottoges väl av Churchill eller Truman som likt kolonisatörer då beslutade kring Italiens öde, viss gerillarörelse mot ockupanterna skedde med anledning utav deras oförståelse av de aostianska problemen. Aosta fick sedan viss form av på pappret skrivna särrättigheter, i likhet med Sydtyrolen, Sardinien og Sicilien.

Mussolinis industripolitik hade også språkligt sett förödande effekter, hvilket antagligen var en delmening, då de placerade ett stålverk i dalen och fick många mellan- och syditalienare att flytta dit, bland annat toskaner, ligurer, veneter samt senare även en hel del syditalienare, främst calabreser. Deras språkliga bakgrund spelar fortfarande en dominerande roll i Aosta, särledes i staden Aosta, som nu efter andra Europakriget återfått sin autonoma status med franska og italienska som officiella språk - tyvärr så har den mussolinska språkpolitiken fortsatt, hvilket ju gjort så att francoprovençalska inte fått sin status erkänd. Förra århundradets immigranter bosatte sig som vanligt äro främst i städerna, hvilket gör så att det i hela Aostadalen så har omkring 30 % ickeaostisk bakgrund, emedans siffran i staden Aosta är uppe i hela 70 %, en tidigare franskspråkig stad har blivit syditaliensk. Inget ont i detta om det ej hade varit så att staten påyvlat befolkningen ett externt språk, både ur geografiska såsom befolkningsmässiga aspekter.

Detta påverkar även franskan i området då nästan 90 % av valdostanerna för inte så länge sedan ansåg sig kunna franska bra eller mediokert, uppdelat på ungefär hälften vardera, emedans något mindre än hälften av ickevaldostanerna boende i Aostadalen ansåg sig ha sådana kunskaper med fast tyngdpunkt på mediokert, endast 2,5 % av valdostanerna ansåg att de inte kunde franska alls, emedans motsvarande siffra för ‘italienarna’ var över 37 %. Valdotäiskan håller i mångt och mycket ställningarna som familjespråk för valdostanerna, emedans det är italienskan som tagit över i det publika livet.

Vissa byar är helt francoprovencaliska emedans andra nästan helt blivit kolonialiserade samt då italianiserade.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.