Tidlös realitycheck - Postmodernisme premillénaire LIV

Nedanstående figur är tänkt som en illustration, konstigt vore annars, för huru undersökningen går till väga på det, enligt mig, mest begrippliga samt lättläsliga sättet. I hermeneutisk personcent­rerad anda så är problemformuleringen formulerad så att det är främst Lyotards variant som är under lupen¹ i den grundläggande diskussionen og således är det den som tyngdpunkten lägges uppenpå men för att i hermeneutisk begripplighetsanda försöka klargöra den lyotardska filoso­fin så tittas även lite på andra postmodernistiska, eller andra, filosofier för att kunna begriplig­göra postmodernismen i ett lite bredare perspektiv fast ännu med sin fasta grund i Lyotard, denna del karak­täriseras utav en rekonstruktion av en minimalistisk idealtypifiering av postmod­ernismen främst à la Lyotard, den grundläggande diskussionen fortsätter sedan att gå in på kontrahenterna. I den andra, insnärjade, delen av undersökningen, d.v.s. exemplen som äro inbakade i grundtexten, som oftast lever ett hybridliv med basfrågeställningens grundtext, försegås en diskussion kring det som sker i den idealtypsgrundläggande diskussionen och i vissa fall utvecklas nya diskussioner i denna diskussion för att egentligen törhända ej ens avslutas, fullständiga ock klara mål står sig ej att finnas - ‘sanningen’ är ouppnåelig då det gäller samhället enligt de som nedan skall presenteras, där dels Lyotard tillsammans med övriga företrädare för liknande idéer, mer utifrån empiriska syn­vinklar, kontrolleras og då främst som redan nämnts utur tidsaspekter och de delar som feno­menen består utav samt förekomsten utav dessa i ickekontextuella tider og genom detta så kunno det tänkas att en dekonstruktion genomföres men meningen med det är egentligen att diskutera hållbarheten i teorierna, ofta teorierna kring tidsbundenheten og ej egentligen till teoriernas innehålls­mässiga riktighet. Med ‘ur empiriska synvinklar’ åmenas fakta, eller teorier om fakta, ur verklig­heten eller samhället, ofta i dåtid - allt utan framtid är ju dåtid då vi ständigt lämnom nutid, för­utom när man i perfekt tid har fastställt samt statisktgjort händelsen i tid og rum, d.v.s. skrift, bild eller ett statiskt minne, där handlingen, par example skrivandet, ligger i dåtid emedans resul­tatet, d.v.s. skriften, ständigt ligger i presens, angående bilder så äro det enbart stillbilden som ständeligen ligger i presens emedans den andra, mobila bilden, har samma utveckling som en verklig händelse enbart med den stora skillnaden att man både kunne åka bakåt i tiden men osså stanna upp den og därmed uppfylla det statiska presenskriteriet. En stillbild, en skrift, är fångad i perfekt, men belevad i presens, emedans en rörlig bild är infångad i perfekt, men är imperfekt framtills dess finalitet, samt upplevd i presens, i sin imperfecta perfectum.

~

= Postmodernisme premillénaire

Fotnot:

1) Jag tycker sannerligen, men förväntar mig ej medhåll, att mitt eget uttal hade passat bättre i sammanhanget istället för det avhuggna uttalet som finns i den ordinära stavningen af ‘luppen’. Istället för det hårda uttalet i det standardiserade ‘luppen’ med kort u, d.v.s. ŭ, och dubbel-p så vill jag ha ett långt u, d.v.s. ū, och ett enkel-p, d.v.s. lūpen – den bestämda artiklen, -en, vill jag även den änra till ēn, d.v.s. lūpēn – detta mjuka och längre uttal anser jag passar bättre, i enlighet med ordets valonska etymologi og min egen geospråkliga fleur, av båð galloromansk samt sørhallänska.