Att vara öppen för många olika metodologier dragandes
olika strån från de olika för att anpassa metoden/erna till studiens karaktär
är enligt Layder karaktäristiskt för postmodernismen - d.v.s. denna studie
använder sig utav en postmodernistisk metodologisk framtoning om vi
skolom tro Layder,1 personligen tycker jag mer det rör sig om sunt
förnuft, samt ordinär framkomlighet i dylika spörjandemål. Den idéanalytiska
agendan är likväl metodologiskt flexibel, någon idéanalytisk explicit metod kan
man esomoftast ej tala om, bokstavstolkning får blandas med systematik samt
intention, og vad avser materialet kan även strödda uttalanden ha stor
betydelse.2 Om postmodernism är pluralistisk et tolerant för olika
idéer så är detta i synnerligaste mening en postmodern studie - och därmed så
kan man kanske utlysa vad som kan tänkas vara kontradiktärt, d.v.s. enfaldens
metoder. Men å andra sidan så skulle denna postmodernistiska metodologiska
definition icke betyda så speciellt mycket då de flesta använder sig av kreola
metoder3 - detta göro dem ändock icke till postmodernister. Vi
låtom oss helt enkelt följa ett av Mills råd: “Var och en sin egen metodolog!”.4
~
Fotnoter:
1) Layder, Understanding social theory, 1995:222-223.
2) Dahlgren ø Florén, 1996:200-201.
3) Lundquist, 1993:43.
4) Mills, 1985:136; återigen användes ehuru smörgåsbordsmetoden genom
utplock av det som passar studiens syfte, i detta fallet så åtlydes exempelvis
icke Mills andra råd på samma sida, d.v.s.: “Metodologer! Ut på fältet!”.
Nessun commento:
Posta un commento