Bretagnsk frihet förbyts mot Franskt förtryck - Europas tungomål DCVI

Hursomhelst, området besattes utav britoniska bretoner vars måls storhetstid, om man räknar i utbredning, inträffade under 800-talet, då utbredningsområdet nästan nådde till staden Rennes - alltså ungefär i mitten av där halvön ur geografisk synvinkel börjar. Nu talas bretonska bara i västra Bretagne samt i vissa små språkfickor i dess östra delar, men språkgränsen förskjuts ständigt västerut mot havet och nu omfattar språkområdet endast omkring 600 byar og mindre städer, men även här så är det bara 8 % av barnen som talar sitt mål dagligen, hvilket är en förskräckande illustration på hur snabbt språket är på utförsbacken, i alla större städer talas nästintill endast franska. Språket har länge levt i skymundan, men nu äntligen så börjar både bretoner såsom fransmänn att förstå att det inte finns något ont i att ytterligare ett språk talas i en avlägsen del av landet. Språkets nedgång blev reell när den siste bretonske og samtidigt bretonsktalande härskaren över hela Bretagne, cornwallaren Hoel, gick till daga anno 1084 og sedan dess har språket hållit sig i de lägre skickten i samhället, emedan överklass samt överhet har fört sig på franskan. I reella termer miste Bretagne sin politiska självständighet 1488 efter ett nederlag gentemot fransmännen och i formella termer anno 1514, då det gick in i det franska bålverket. Fransmännen lovade att respektera det politiska system som framvuxit i Bretagne, parlamentet États de Bretagne, och de skulle få intern självständighet, ungerfär som Skåneländerna lovades, og Frankrike hade ej rätt att pålägga bretagnarna några skatter utan Bretagnes parlaments godkännande. Till en början följdes avtalet, men efter ett tag genomförde Paris en centralisering och skatter började 1675 smygupptas på olika varor, hvilket ledde till att bretonerna satte sig upp mot kungamakten. 50 franska herresäten gingo upp i rök, eller ner i ruiner, men den inhemska adelseliten stödde Paris og upproret slogos ned med stor kraft och de såkallade bonnets rouges, ‘rödmössorna’, hängdes. Hela aristokratin stodo ehuruväl ej på Paris sida, utan 1720 blev fyra styckna halshuggna i Nantes efter att de agiterat för Bretagnes suveränitet, hvilket var ett återkommande krav framtills den franska revolutionen som välkomnades öppet i Bretagne, främst med anledning av avståndstagandet utav konungamakten. Bretonskan blev här återigen ett legitimt språk og lagar samt paragrafer översattes i all hast till bretonska, men denna juridiska status visade sig vara en kort parentes i den franska statens historia. Under den franska revolutionen lade man grunden för den etatistiska politik som varit allenarådande sedan dess och då löd parollen ‘Ett fritt folk måste tala samma språk!’ och man förklarade krig gentemot den ‘regionala rotvälskan’ - bretonskan sågs som fransk patois även om den i realiteten är helt avskilt från de romanska målen. 1792 avslogs ett lagförslag om att barnen skulle ha rätt till tvåspråkig utbildning i Bretagne, på Korsika samt i Elsass. Det bretonska målen var förbjudna i alla officiella sammanhang samt även på en del andra håll, exempelvis i kyrkan, även om det inte alltid följdes  - man förbjöd till og med prästerna att konfirmera barn som inte kunde franska. Bretonerna har länge krävt att barnen skall få läsa språken i skolan, men svaret är alltid det samma - att undervisning på deras språk, alltså rotvälskan, skulle understödja den bretonska separatismen och därmed föreligger en nationell säkerhetsrisk i existensen utav detta språk. Den franska säkerhetstjänsten är rädd för att någon folklig rörelse skulle vilja återskapa Hoels rike som gick i daga anno 1084, och förstår inte att deras eget förtryck är en stor del av separatismens raison d’être. Ja, mycket riktigt så stängdes Ètats de Bretagne efter revolutionen, varvid Bretagne delades upp i de fem departement som är rådande nu.

~

Axat från boken Europas tungomål