Vallonskan - Walon - i Vallonien - Walonreye

Alla känna till att Belgien slits sönder utav sina olika folkgrupper hvilka enkelt brukas indelas i beståendes utav flamländare samt vallonska fransmän, talandes då nederlänska samt franska. Detta är en extremt förenklad samt felaktig bild, då befolkningen eller befolkningarna egentligen varken talar nederländska eller franska.

Både nederländska samt franska är utifrån belgisk synvinkel konstruerade pådyvlade språk som hållo en god distans från den verkliga språkfloran som finnes inom landets gränser. Om vi här håller oss till att tala om Vallonien og dess språk så kan man enkelt se att franska talas utav runt fyra miljoner utav landets befolkning, upptagandes likväl runt halva det geografiska Belgien.

Karaktäristiskt för den ordinära franskan i Belgien är att den har bibehållit vissa arkaismer såsom septante samt nonante till skillnad från franskan i Frankrike. Men som nämndes så är franskan egentligen ett introducerat tungomål i Belgien og det har övertagit rollen som lingua från andra språkformer som har sin historiska hemort i regionen, speciellt nämnvärt är vallonskan / walon som talades i nästan hela det franskspråkiga området i nuvarande Belgien med undantag för vissa provinser och var vanligt framtills krigsdramat under 1940-talet. Förutom vallonska talas även de genuina språken picardiska, champenoiska samt gaumäsiska, som vi ehuru lämnom för separat diskussion.

Walon hör till samma nordfranska gren som parisisk-franskan, men räknas helt felaktigen esomoftast som en dialekt till denna, detta fastän en fransktalande förstår ganska lite utav vad en walonare säger, samt då walonska inte på något sätt är en avyngling till françien. Omkring 10 % av de franskspråkiga äro egentligen idag valonskspråkiga i det dagliga talet, måhändeligen så många som 60 % av den vallonska befolkningen anser dessutom att de kan vallonska hyggligt. 400 000 kan låta som en bra grund, men är det ej, då inte de yngre havandes tillräcklig kompetens i språket för att kunna använda det fullt ut, utan de väljer istället den hegemoniska franskan för sitt dagliga bruk - under de omständigheterna dör ett språk inom sinom tid ut emedans den starka franskan får en allt starkare position, ehuru på de mindres bekostnad. Walonskan figurerar ej i skolsystemet, detta även om språket numera erkänts regionalt.

Vallonskan är dessutom uppdelat på en hel del olika varianter, men den lingvistiska makten kan sägas vara centrerat till Liége i nordöstra Wallonien som är klassificerat som östvallonska områden där östvallonskan är den ledande, men ej den ende, varianten. Förutöver denna så finnes namuroiska, eller mittvallonska, samt väster om detta ett vallopicardiskt språk, även kallat västvallonska eller kanske östpicardiska, såleda ej att sammanblanda rakt av med språket picardiska, emedans man i södra delarna finner ytterligare ett blandspråk, vallolorränskan som även går under benämningarna vallogaumäsiska, sydvallonska samt nordgaumäsiska, ej heller detta att rakt av sammanblanda med gaumäsiska utan varandes ett blandspråk, som nämnt.

De vallopicardiska og vallogaumäsiska områdena är från wallonskans synvinkel i vallonsk avtagelse ju västrare eller sydligare man komma utgörandes därmed ett språkkontinuum, såsom oftast är fallet inom de naturliga språkens gränser inom ett gemensamt språkspektrum, typ som inom de romanska eller de germanska språken. Liégoiskan samt namuroiskan uppvisar ehuruväl många gemensamma drag, men östvallonskan är den mest konservativa tungan av alla vallonska språk og avskiljer både fonologiskt, morfologiskt, lexikaliskt samt grammatiskt från de övriga både genom bibehållandet utaf flertalet latinska drag som genom nymodigheter eller germanska inlån.

Vallonskan avskiljer sig vidare generellt från övriga nordfranska språk genom att den mottagit en hel del germanska inlån, man haver även specifika inlån från substratiskans gallobelgiska, som en gång residerade här, hvilka ej gått vidare till andra romanska språk. Mittvallonskan haver ej liga många karaktäristiska drag, men vallopicardiska og vallogaumäsiska har en del karaktäristika och det är olika i olika varianter av de olika språken, en stor del av deras karaktäristika havandes givetvis med picardiska visavi gaumäsiska att beskaffa. Valonskan har som nämnts bibehållit fler arkaismer från latinet, samtidigt som den plockat in fler influenser från germanska tungomål, i både fonetik, lexikon, som grammatik, speciellt fonetiken benämns som extra konservativt och språket sägs ofta ha stannat i sin medeltida fägring.

Även så, så skrevs vallonskan dessvärre ej ned förrän under 1600-talet, men däremot skrevos en hel del under 1700-talet samt under 1800-talet, då även tidskrifter samt tidningar publicerades på språket. Men även om regionen tidvis åtnjutit politisk frihet, så har vallonskan aldrig åtnjutit rollen som ett officiellt skrivet språk, detta även om språket stigit upp ur den medeltida vulgarolatinska sfären någon gång emellan 700-talet og 1100-talet. 1856 bildades Société liégeoise de Littérature wallonne, hvilket senare omnamdes till Société de Langue et de Littérature wallonnes. Vallonskan oc picardiskan hava även fått ett offentligt rum genom den populära folkteater som existerar ock som nyttjar språken.

Vallonskan har totalt sett nyttjats i skrift en hel del sedan slutet av 1500-talet då de första texterna uppkom, i en accelererande fart fram till slutet av 1800-talet, ack ej i offentlig tunga. Texterna skrevs på olika språkliga varianter, men liégesiskan var i klar numerär dominans. Skriftproduktionen i böcker har minskat kraftigt, men språket, eller språken, nyttjas livligt i mindre skrifter som kalendrer, essäer, poesi, postkort och i radio och även i TV, boð picardiska og walon står att läsa i egna Wikipediaversioner.

1991 togs også beslut från officiellt håll om att myndigheterna har skyldighet i att försöka bevara de olika franska språken som talas i det franska Belgien, hvilka härmed erkänns, men ehuru ej i den grad att de får nyttjas som undervisningsspråk i skolan. Dett bör naturligtvis åtgärdas.

~

+ Europas tungomål