Occitanskans et Provençalskans litterära historia - Europas tungomål DLXXI

Occitanskans existens framkommer ännu tidigare än nordfranskan i källmaterialet, även om ingen direkt information om språket framkommer. Det var biskopen av Arles som i början av 500-talet bekymrade sig över att folket, homo rusticus, inte förstod Kristus religion, emedans mer folkliga sånger om diverse okristna ting fick allmänn spridning med anledning utav sin språkliga lättåtkomlighet. Under 1000-1400-talen upplevde de occitanska språken en blomstringstid og då speciellt provençalskan som var ett vida använt litterärt tungomål med bland annat poesi, og mycket av den trubadurpoesi som än idag är känd är från början oftast skriven på provençalska, men även limousinskan blev ett koinéspråk för trubadurerna, även om detta alltsomoftast förglöms - den tidiga biskopen kanske även hade dessa trubaduriska smädessånger i sina farhågiga tankegångar. Occitanskan är härmed det första europeiska folkspråk som på allvar börjar användas i diktning under medeltiden. Från 1500-talet, då Frankrike genomgick en centraliseringsvåg, så undanskuffades de occitanska målen till fördel för den härskande Île-de-France-varianten av de nordfranska målen tillhörande den galloromanska grupperingen inom romanskan og behölls i den ställningen fram till 1800-talet, då de occitanska språken genomgick en mindre renässansisk blomstringsepok, språket figurerar inom alla litterära genrer. Man har skapat ett organ kallat Institut d'Estudis Occitans som skall ha en språkvårdande uppgift, men det borde vara bättre med en språkspridande missionering i Occitaniens Frankrike, så att inte hela området svallas över av nordfranskans françien. Som turist i någon av de sydfranska städerna är sannoliken hög att man inte hör ett enda occitanskt ord på gatan, eller ens hemma hos någon.

~

Axat från boken Europas tungomål