Viss
utbildning finns informellt sett att tillgå på språken, även i
universitetsvärlden där forskning kring de olika språken ibland utförs. Formell
forskning kring de olika franska språken, inklusive de occitanska, påbörjades
redan 1888 när en dialektologisk stol instiftades vid l’Ecole pratique des
hautes études. Viss bokutgivning på de olika geolekterna skeer men språken
erkänns givetvis överhuvudtaget inte i detta språk-centralistiska land. Termen
langues d’oïl användes för första gången under 1000-talet och Dante är känd för
att ha divigerat de romanska språken sägandes nam alii oc, alii si,
alii vero dicunt oil. Under slutet av 1200-talet nämnes även de olika
språken vid namn, exempelvis lagage pikart i Livre Roisin från
1283, på andra ställen nämns normandiska lingvistiska drag eller poetevinska i
full vigör. Redan på 1100-talet klagade man inom det parisiska hovet på
korsriddaren samt touvèren Conon de Béthune när han nyttjade ord kommandes från
det norromliggandes Artois. En troveur är förövrigt nordfranskans trubadörer,
hvilket är ett ord som vi känner till väl men som är avståndsmässigt längre
bort, från occitanskan. Det är även från detta århundrandet og framåt som
parisiskans franska bleve imperalistiskt och försökt underkuva de övriga språken
men det är först i och med franska revolutionen, samt sedan första storkriget
under 1900-talet, som det fått grav effekt utav de många distinkta språken,
occitanskans trubadör har ehur överlevt. Nästan alla oïlspråken finns i
litterära traditioner som fortlevs än idag, om än i liten skala.
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento