Guanche på Kanarieöarna

 

 

 

Kanarieöarna har inte alltid varit spanskt utan det var en gång tillhörigt en helt annan kulturell sfär genom förekomsten utav det afroasiatiska-berber- / amazigespråket guanche som talades på de afrikanska Kanarieöarna, men utrotades i det stora hela tyvärr under 1600-talet, men kvarfanns i en liten kommunitet intill 1800-talet, samt enligt rapporter fanns det åldringar ända in till 1900-talet som hade viss kunskap i språket.

 

Guancherna hade bott där sedan omkring 1000-100 f.kr. Kanarieöarna hade varit kända redan under antiken och både puniska som tifinaghiska inskriptioner finnes, men glömdes sedan bort utav de europeiska härskarna för att återupptäckas i början av 1300-talet. Erövringen av öarna toges ehuru ej vid förrän 1402 då normanden Jean de Béthencourt ansåg sig äga Lanzarote erbjudandes Kanarieöarna till Kastilien för militär ock ekonomisk ersättning - guancherna slogo i nästan tjugo år för att få behålla sin frihet, men förlorade så småningom allt, vissa benämner utrotelsen av folket som världens första folkmord, tenerfianerna höllo ut längst.

 

De få som inte mördades assimilerades kvickt in i majoritetskulturen, kanariernas genkarta bär klara guanchespår och vissa familjer bär efternamn som härstammar från de tidigare stammarna, klart antydandes sin ancestrala härkomst. En hövding lät kristnas under namnet Fernando Guanarteme og var behjälplig gentemot de kastiljanska erövrarna, guanarteme var furstetitlen på Gran Canaria, några släktingar till fursten i Gáldar på Teneriffa, där titlen var mencey, adlades under kastiljansk krona till og med, erhullo jordegendomar ock kommo att ingå i den tillblivande härskareliten. Samhällena hvar före spansk erövring stambaserade med hövdingar og adel, boskapsskötande och till viss del agrart, på flera håll bodde man i grottor som antingen fanns naturligt bildade eller att man skapat dem för hand, ett välanpassat boende för vulkanöarnas natur.

 

Plausibelt tror man att de varo omkring 30 000 vardera på öarna Gran Canaria og Teneriffa, emedans Lanzarote og Fuerteventura hullo en befolkning på tusen ödera, 2000 på Gomera, 500 på El Hierro samt uppemot 4000 på La Palma. Enligt berättelserna skall kvinnorna ha varit riktiga vackerheter, som de berbiska skönheter de varo, vissa stammar skullu därtill havandets levt i polyandriska familjesystem, d.v.s. då kvinnan uppvaktas av flera män. Fagra blomster bör få skina ut.

 

Namnet guanche är egentligen namnet på det tungomål som talades på Teneriffa, med ordet guan betydandes ‘person’ och Chinet ‘Tenerifa’ varhän betydelsen för ‘guanche’ blir tenerifabo, guanche fanns annars i flera olika varianter og det dokumenterade ordförrådet visar på ganska stora skillnader dem emellan. Språken finnes sparsamt dokumenterat genom de citat som åtfinnes i dokument från og med 1400-talet, ortsnamn samt de lexikaliska inlån i kanariskan som skett och man haver funnit att en rad ord hava överensstämmelse med berberspråk i nordvästra Afrika, men på grund utav utrotelsen samt det skrala källäget så äro vetskapen icke särledes stor angående förhållandet emellan berberspråken og guanche, men att det är ett berberspråk tvistar få om.

 

Bland annat visar en av de första dokumentationerna utav guanchespråket på en likhet emellan det nedskrivna samt berberspråken, det var den genovesiska sjöfararen Nicoloso da Recco som ãn 1341 skrev ner siffrorna 1-16 från en ö, antagligen Fuerteventura, i ett decimaliskt räknesystem. På Tenerifa hette 1) ben, 2) lini, 3) amiat, 4) acot / arba, 5) sumus / cansa, 6) set, 7) sat, og 10) marago, emedans det på Gran Canaria hette 1) nait, 2) smet, 3) amel, 4) acod, 5) simus, 6) ses, 7) sat, 8) tama, 9) alda / marawa, 10) marawa.

 

Guanchespråket gick som nämndes förlorat för eftervärlden, men folket har eftermälat ett annat verbalt språk efter sig, det gomeriska visselspråket / el silbo som nyttjades av herdarna på Gomera, El Hierro, Tenerife og Gran Canaria, och som från början är ett guancheriskt påfund för långdistanskommunikation i det bergiga landskapet som övertoges samt anpassades till spanska förhållanden och tonsätts utefter spanskan numer - detta läppomål kan vi ehuruväl ej benämna som ett afroasiatiskt berberspråk, utan det utgör en helt egen guancherisk språkfamilj, nu överfört till iberoromantisk fonologi men då grundat med guancherisk grammatik, innehållandes minst 4000 expressioner.

 

En spektogramisk analys gör gällande att vissleriet hava två vokaler samt fyra konsonanter, i höga og låga toner, disrupta eller kontinuala, samt definabla i dess intensitet, en annan studie menar att det rör sig om fyra olika vokaler hvilket de tonala lingvisterna numer överenskommit om. Neurolingvistiskt fungerar det, samt uppfattas hjärnsligt, på samma sätt som vanligt språk.

 

Detta gomeriska visselspråk utläres faktiskt numera i skolan på La Gomera efter att man med förskräckhet såg att språket i en visslande takt höll på att tona ned, det är även nämnvärt att många där identifierar sig som härstammandes från guancherna. Guancherna hyllas som hjältar och barn får traditionella guanchenamn, likväl finns en rörelse för att den iberiska staten skall lämna detta kanariska land, med inspiration från sina amazighska rötter.

 

Kanske man kan återföra ett talat västsahariskt berberspråk igen?











~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.